konkurrens

Full fart i verkstan!
Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

r står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Franska bondeoffer
Franska bondeoffer 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nämn EUs jordbrukspolitik och det tar inte särskilt lång stund innan någon drar det franska bonde-kortet – bilden av den välmående, mustaschprydde storbidragstagaren med ett magnifikt gods i bakgrunden. Men i Frankrike är det inte de stora ersättningarna till jordbruket som man pratar om, även om landet är den största mottagaren av CAP-pengarna, utan om ett fenomen som tidigare mest förknippades med Indien – förtvivlade bönder som begår självmord. Varje dag begår en lantbrukare i Frankrike självmord. Det är ofta en liten gård, ett familjejordbruk med mjölkkor. Franska mjölkbönder har mer än 50 procent större risk att avsluta sina liv i förtid än fransmän i allmänhet.

Om merparten av svenskt lantbruk redan är nerlagt – på 30 år har nio av tio mjölkgårdar försvunnit – så har stålbadet kommit senare till Frankrike. Även om nästan hälften av landets gårdar försvunnit under de senaste 20 åren, så är utslagningen långt ifrån över. Till och med ledande företrädare för bondeorganisationen Coop de France anser att franska bönder inte har förstått att de måste vara mer entreprenörer och mindre bönder och att de framför allt måste producera maten billigare.  

De som har svårast att klara detta är de små gårdarna som slås ut i rasande takt. Familjejordbruken ersätts av allt större och specialiserade jordbruksföretag. Samma utveckling pågår i hela världen.

Filmen ”Jorden vi ärvde” handlar just om en jordbrukarfamilj som kämpar för att överleva. Den hade premiär i Frankrike förra året och blev en oväntad publiksuccé. Nyligen kom den till Sverige och går för närvarande på någon enstaka biograf. Regissören Edouard Bergeons pappa var en av de bönder som inte såg någon annan utväg än självmord.

Den franska författaren Michel Houellebecq tar upp ämnet i sin bok, Serotonin. Romanens huvudperson Florent-Claude är en före detta jordbruksbyråkrat. Han besöker en vän som han inte haft kontakt med på länge. Vännen är mjölkbonde, har 300-400 kor och bor faktiskt på ett gods, men får det ändå inte att gå runt. Hans kollegor försöker demonstrera mot importerad billig mjölk. Eller tar livet av sig. Florent-Claude konstaterar att antalet jordbrukare minskat enormt i Frankrike, men det har ännu inte ”minskat tillräckligt” för att ha en chans att konkurrera med mjölkbönderna i Danmark eller Holland. Men det kommer inte att sluta med det, ”striden om världsproduktionen kommer vi inte vinna”, säger Florent-Claude. Något hopp om att politikerna ska gripa in, har han inte. Tvärtom har han i sitt arbete mött ”människor som var beredda att dö för frihandeln.”

Varför uppmärksammar då Bergeon och Houellebecq detta bondedrama, som visserligen är en tragedi men trots allt berör en mycket liten del av den franska befolkningen? Kanske för att det trots allt påverkar oss alla. Eller som Houellebecq skriver: ”Det som händer i det franska jordbruket idag är kort sagt en enorm social förändring, den största sociala förändringen som pågår för närvarande…”

Texten har varit publicerad som krönika i Ekolådans nyhetsbrev.

Megatrenden inom maten som ingen pratar om
Megatrenden inom maten som ingen pratar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så här i januari brukar det sias en del om vilka som kommer att bli årets mattrender. Vad gäller 2018 är en sak säker, trendspanarna kommer inte att andas ett ord om den trend som verkligen sätter avtryck – strukturrationaliseringen.

För nästan exakt ett år sedan presenterade regeringen sin livsmedelsstrategi, det vill säga den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Då stod det klart att fokus framöver inte kommer att ligga på att utveckla Sveriges gastronomi, minska matens miljöpåverkan eller satsa på mer hälsosam mat. Istället är det strukturomvandling, effektivisering och kostnadsjakt för att kunna konkurrera internationellt som gäller.

Denna utveckling är ifrågasatt i många länder. EU:s jordbrukskommissionär Phil Hogan har därför föreslagit att det ska finnas en gräns för hur mycket pengar en gård kan få i jordbruksstöd, detta för att bromsa utvecklingen av allt färre och större gårdar. Men det är inget som den svenska regeringen gillar. Landsbygdsminister Buchts besked innan jul var glasklart: ”Vi säger nej, eftersom det skulle motverka en strukturomvandling”.

Den 70 år gamla politiska idé, där gårdarna hela tiden ska bli större, mer effektiva och producera mer och billigare mat, har förändrat Sverige i grunden. Tusentals gårdar har lagt ner för gott. Bara under de senaste 40 åren har antalet gårdar halverats, från 140 000 till 70 000. Knappt sju procent av 1970-talets mjölkgårdar finns kvar. Åkerareal motsvarande storleken av Dalsland har försvunnit. Ängs- och hagmarkerna, våra rikaste naturtyper, är nu så hotade att regeringen gör extra insatser för att de marker som är kvar inte också ska gå förlorade.

Den ständiga jakten på lägre kostnader har drastiskt förändrat landskapen i stora delar av Sverige. Det varierade och artrika landskapet där små åkrar varvades med betesmarker, skog, ängar och vattendrag har antingen blivit enbart skog eller också stora, ensidiga spannmålsfält. Djuren har koncentrerats till vissa områden och växtodlingen till andra, vilket gett oss olika miljöproblem.

Inte bara bönderna, deras gårdar och markerna har blivit mer ”effektiva” och ”rationella”, så har även djuren och skötseln av dessa. Idag mjölkar en ko 80 procent mer mjölk än för 40 år sedan. En sugga ger 600 kilo mer kött.

Svensk mat förknippas ofta med särskilda värden som hälsa, djur- och miljöomsorg. En politik som främst prioriterar låga priser och effektivisering, riskerar att slarva bort dessa värden. Om fokus endast är låga kostnader, finns det alltid någon annan som kan producera billigare. Vi importerar exempelvis soja som foder och mat, inte därför att det är omöjligt att odla protein i Sverige, utan för att det är billigare. I en global konkurrens känner strukturrationaliseringen inga gränser. Någonstans finns det alltid någon som kan producera mat till ett lägre pris.

Texten har publicerats som krönika i Ekolådans nyhetsbrev

Tacka slaveriet för morgonkaffet!
Tacka slaveriet för morgonkaffet! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl tackade i en ledare under helgen konkurrensen och utslagningen av inhemsk produktion för att den har har gett oss billigare kaffebryggare. Men hon borde också ha tackat konkurrensen för att kaffearbetarna fortfarande utnyttjas under slavliknande förhållanden så att vi kan dricka billigt kaffe.

Lifvendahls ledare tog avstamp i handelns rea-jippo ”Black Friday” ledare och var en enda stor hyllning till konsumtion, konkurrens och globalisering. Här fanns inte ett ord om att ytterligare en ”köpfest” innan julruschen drar igång på allvar, kanske inte är direkt det som vare sig vi eller jordens klimat behöver. Nej, Lifvendahl förstod inte alls kritiken mot detta, utan såg själv fram emot att få göra ett ”fynd”. För att stärka sina argument plockade hon fram en över elva år gammal rapport från Timbro med rubriken ”Outsourcingens möjligheter”. I rapportens inledning står det följande: ”Att produktion flyttar utomlands är en naturlig del av ett lands resa mot högre välstånd och ger stora fördelar – särskilt till konsumenterna.”

Rapporten ägnar sig åt att spekulera i vad saker och ting skulle kostat om inte produktionen blivit outsourcad, dvs att tillverkningen hade lagts ner i Sverige och flyttat utomlands. Det är naturligtvis hypotetiska beräkningar, eller snarare, starkt färgade politiska beräkningar som har till syfte att visa på fördelen med att Kina och inte Borås står för tillverkningen. Här kommer man exempelvis fram till att en tvättmaskin skulle kosta runt 11 000 kronor i stället för dagens 3-4 000 kronor för en vanlig maskin, om det inte hade varit för outsourcingen, ett exempel som Lifvendahl också använder.

Resonemanget är bedrägligt eftersom all effektivisering och prispress inte styrs av internationell konkurrens, även en svensktillverkad tvättmaskin hade med stor sannolikhet sjunkit mera i pris än vad Timbro gissar. Samtidigt är det givetvis sant att outsourcing ofta leder till lägre priser, det är ju därför man gör dem. Vår matproduktion är ett utmärkt exempel på det. Det är ju inte för att vi inte kan odla proteingrödor till våra djur eller föda upp tillräckligt med kor, grisar och kyckling i det här landet som vi importerar soja och kött, vi gör det för att det är billigare.

Men vad som Lifvendahl och andra globaliseringsivrare sällan vill kännas vid, det är att låga priset för oss, ofta innebär en kostnad för någon annan. Det kan vara i form av usla löner och arbetsförhållanden, föroreningar av miljön, skövling av natur, djurplågeri och ohälsosamma varor.

Ofta brukar de här förhållandena motiveras av att det är bra för de fattiga och Lifvendahl stämmer in i den kören, låga priser är bra för de familjer som har ”obetydliga ekonomiska marginaler”. På samma sätt brukar det låta när livsmedelskedjorna försvarar att de säljer skitmat, nämligen att den är tänkt för de fattiga. Det är bara det att i andra änden av kedjan står också människor som är fattiga, rent av ännu fattigare och som verkligen skulle behöva att maten eller tröjan eller elektronikkomponenten kostade lite mera. Och om vi tittar på vårt morgonkaffe och inte bara på bryggaren, så ser vi att vårt låga kaffepris bygger på omfattande miljöförstöring och att andra människor jobbar för svältlöner, ibland under slavliknande förhållanden. För samtidigt som våra kaffebarer har lyckats öka sina priser rejält genom att rita vackra mönster i mjölkskummet på vår kopp, tjänar odlarna sämre än vad de gjorde på 1950-talet. .

Tacka konkurrensen för det!

 

 

Business as usual #2
Business as usual #2 150 150 Ann-Helen von Bremen

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)

  • 1
  • 2