Aug 9 2017

Den klimatsmarta biffen

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.


Oct 25 2016

Vilka vi?

”Vi måste äta mindre kött”, är ett budskap som trumpetas ut med jämna mellanrum. Jag tittar ut genom fönstret på vårt växthus och sedan ner på min tallrik och där en del av skörden ligger på min tallrik och undrar, vilka vi?

Några dagar tidigare åker jag tåg och delar kupé med ett antal kvinnor som jobbar inom sjukvården och som ska till Gävle för en större konferens. När klockan slår lunch, tar de alla fram sina inhandlade plastbyttor med färdiga sallader och jag undrar återigen, vilka vi?

Jag bestämmer mig för att titta lite på siffrorna bakom vår matkonsumtion och inser snart att Mark Twains gamla citat ”lögn, förbannad lögn och statistik” passar väldigt bra in på de olika påståenden som görs kring vårt ätande. Inte minst påståendet att vi har ökat vår konsumtion av nötkött så kraftigt. Det är nämligen nötköttet, kossan, som allt har kommit att handla om. Inte om grisen, trots att vår konsumtion av griskött har ökat betydligt mer än nötköttet, och absolut inte kycklingen som är den verkliga elefanten i rummet som ingen vill prata om.

Men tillbaka till statistiken. Hur mycket kött äter vi egentligen? Till att börja med är det rätt svårt att svara på det. Jordbruksverket räknar på två sätt och  skiljer på totalkonsumtion och direktkonsumtion. Totalkonsumtionen är allt kött som går in i livsmedelskedjan och som används för humankonsumtion och där landar vi på 87 kilo per person (2015). Det är denna siffra som används för att jämföra olika länders konsumtion. Däremot svarar den inte på hur mycket kött som vi verkligen eftersom det inte görs några avdrag för bland annat ben eller svinn. Direktkonsumtionen hamnar på 82 kilo per person och år och omfattar inte bara helt kött, utan även chark och frysta produkter. Här har man räknat bort en del svinn, men inte det som vi själva lämnar på tallriken, oavsett om det är hemma eller på krogen. Här har man också plockat bort en del ben, men inte de ben som vi tar hem för tillagning, som till exempel benet på fläskkotletten. När det gäller chark och färdigmat har man inte räknat bort de ingredienser som inte är kött. Slutligen har Livsmedelsverket har i sin undersökning Riksmaten bett folk att redovisa vad man äter. Där har man försökt ta med hela köttkonsumtionen, alltså även kött som ingår i färdigrätter. Utifrån den undersökningen blev siffran 46 kilo kött på person, men eftersom man antar att undersökningen inte riktigt stämmer, så bedömer man att 50-55 kg kött per person förmodligen är en mer relevant siffra. Här kan man läsa mer om detta.

Redan här är det rätt klart att det råder en viss förvirring kring köttkonsumtionen och både Jordbruksverket och Livsmedelsverket betonar att det inte finns några exakta siffror, att man räknar på olika sätt och att man ska vara lite försiktig med jämförelser, särskilt över tid. Men det är ingenting som vi märker vare sig när det gäller medias hantering eller olika kostråd.

Oavsett vilka siffror man väljer att stödja sig på, så är det svårt att påstå att det är just nötköttskonsumtionen som har skenat iväg, sett över en längre tidsperiod. Tittar vi på totalkonsumtionen av  nötköttet mellan 1960-2014, ser vi att det har ökat med cirka fem kilo, eller med 25 procent. För grisköttet är ökningen större, från 25 till 34 kilo, dvs plus 36 procent. Men den riktiga raketen är som sagt kycklingen, som har stigit från knappt två kilo till drygt 22 kilo, en ökning med imponerande 1 100 procent! Här kan man se Jordbruksverkets siffror över detta. 

Skulle man plocka bort kycklingen, skulle vår köttkonsumtion under de samma tidsperiod ha ökat med 22 procent, fortfarande en hel del, men inte de skräcksiffror på 50-70 procent som ibland nämns. När man pratar om så stora siffror är det ofta perioden 1990-2010 som man utgår ifrån. Det var nämligen under denna tid som vi gick med i EU och det började komma in billigt kött från andra länder. Köttkonsumtionen, förutom kyckling, har de senaste åren planat ut.

Tittar vi på direktkonsumtionen ser vi ytterligare några intressanta saker.  Siffrorna för helt nötkött är blygsamma, en ökning från cirka 10 kilo till 12,6 kilo, medan grisköttet har ökat från knappt 10 till 15 kilo och kyckling från 1,5 kilo till nästan 20 kilo.  Ännu mer intressant är kanske att direktkonsumtionen av charken har legat stilla under denna period, men däremot har konsumtionen ökat av fryst, färdiglagad mat.

Men att räkna mat i kilo säger inte heller hela sanningen. Räknar vi istället på de kalorier som vi får från animalier – det vill säga kött, mejeriprodukter och ägg – så ligger de på samma nivå som de gjorde för 50 år sedan, runt 1 000 kalorier. Och eftersom vi i dag sätter i oss betydligt mer kalorier, så har det ironiska hänt att andelen kalorier från animalier faktiskt har minskat, från 36 procent till 32 procent! Vad som har hänt är att vi kraftigt minskat vår mejerikonsumtion, framför allt mjölk och smör. Gunnar Rundgren har gjort uträkningen i en alldeles utmärkt bloggpost.

Men var kommer då larmrapporterna om att vi konsumerar ohemula mängder nötkött ifrån? Ja, det är som sagt en fråga om hur man hanterar statistiken.Här nedan är två diagram som visar det hela rätt tydligt. Vilken tidsperiod man väljer att visa, ger självklart lite olika bilder.

 

nykons

http://www.jordbruksverket.se/images/18.1e0ced7a152865efbb77e758/1454054321480/K%C3%B6ttkonsumtion.JPG

Vare sig jag eller mina salladsätande medresenärer är heller ensamma om att äta mera grönsaker. Under samma period har direktkonsumtionen av färska grönsaker (gurka, tomat, sallad osv) ökat med drygt 300 procent, från 14,3 kilo person till 47 kilo! Bananer, meloner och andra färska frukter (inte äpple, päron och stenfrukter) har ökat med häpnadsväckande 600 procent!

Nästa gång ska vi prata om den nämnda elefanten i rummet, kycklingen.

 

 


Oct 12 2016

Snillen spekulerar

Samtidigt som Coop går ut och uppmanar sina kunder att köpa mindre kött, kommer KF, Kooperativa Förbundet, ut med en rapport där man oroar sig över bristen på svenskt och ekologiskt kött. Den ena handen vet inte vad den andra gör, eller rättare sagt, dialogen mellan Coop och dess huvudägare verkar lite bristfällig.

KF är inte alls med på Coops tåg när det gäller att propagera för att vi ska äta mindre kött, tvärtom. I sin rapport “Konkurrensen i den svenska livsmedelsbranschen” som tittar på nöt, gris och kyckling, kommer man i stället fram till att det råder brist på svenskt kött och att det här begränsar konsumentens inflytande och valmöjligheter. Därför föreslår man en rad olika insatser för att höja produktionen av svenskt kött. Det är alltså helt andra tongångar än i Coops PR-kampanj.

Tyvärr inger dock själva rapporten känslan av att många äro kallade, men få äro utvalda, det vill säga det finns många som vill försöka sig på analyser om jordbruket och matmarknaden utan att egentligen ha någon djupare insikt om branschen. KFs rapport, gjord av ekonomiska konsultfirman PWC, är ytterligare ett sådant exempel. Rapporten konstaterar som sagt att det är brist på den sortens kött som svenska konsumenter efterfrågar i alla tre köttslagen, nämligen svenskt och gärna ekologiskt kött. Även om man nämner att lönsamheten har varit dålig för mjölk- och köttbönderna, är det framför allt koncentrationen inom slakten som pekas ut som det stora problemet. Man kan tycka mycket om slakten men att detta skulle vara huvudorsaken till bristen på svenskt kött och inte den dåliga lönsamheten och priskonkurrensen från utländskt kött, är en väldigt märklig slutsats. Särskilt som slakteriföretagen snarare har blivit fler än färre under de senaste 20 åren. Scan har ju bland annat förlorat sin tidigare nästan monopolliknande ställning.

Bland förslagen nämner man visserligen att lönsamheten i primärledet behöver förbättras, men det man verkligen trycker på i olika varianter är att märkningen av kött och charkvaror måste bli bättre så att konsumenten kan göra aktiva val. Men vänta hur var det nu, var det inte brist på svenskt kött? Är det inte så att svenska konsumenter redan gör sina aktiva val?

Men det finns en sak som är riktigt positivt bland förslagen, nämligen att dagligvaruhandeln bör använda sina egna märkesvaror för att stärka de svenska köttbönderna. Med andra ord, att slut importera kött och köttråvara korvar, pastejer, färdigmat med mera under de ägna varumärkena. Se där, ett förslag som verkligen skulle spela roll, men hur sannolikt är det att få med sig inte vara sitt egna Coop utan även de andra butikskedjorna på en sådan satsning? För skälet till att butikskedjorna importerar kött i olika form är ju inte att de är “tvingade”, vilket rapporten antyder, utan för att de helt enkelt vill ha billigare kött och en prispress neråt.

Nej, det här är inte någon tung analys av sakernas tillstånd inom animalieproduktionen eller köttmarknaden, men det råder inget tvivel om att KF verkar tycka att svenska animalieproduktion är viktigt att värna om. Nu återstår det att se om man även kan övertyga sin egen butikskedja om detta.


Oct 5 2016

Kappvändarna

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös  och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att “man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: “Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i  hållbarhetsfluff är  är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten,  i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen “Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött?  Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– “35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan.  Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn  osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså  inte hela bilden.

– “10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte  är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

“6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.

 

 

 

 


Aug 4 2016

Jepp, det ÄR komplicerat!

Rötmånadsdiskussionen om eko eller inte eko, först i DN Debatt och som sedan fortsatt i Expressen  är inte bara intellektuella lågvattenmärken, utan visar också på vår starka längtan efter förenkling intill dumhetens gräns.

Lantbruk och matproduktion är tyvärr  komplicerade verksamheter och när vi börjar prata om miljö, klimatpåverkan och hållbart, blir det ännu mer komplicerat. Det handlar trots allt om biologiska system där det inte bara är att skruva på en knapp eller två.

Tara Garnett är en forskare som just vill betona komplexiteten och peka på vilken roll som våra värderingar och synsätt spelar för vilken lösning vi väljer att tro på som “hållbar”, något som även gäller för forskarna själva. Hon har även visat att det kan vara betydligt svårare att avgöra olika livsmedels klimatpåverkan, inte minst nötköttets, än vad som tidigare påståtts. Jag lovade att återkomma om Garnett när jag skrev mina tidigare texter om kött och klimat. Det tappade jag bort på grund av för mycket annat arbete, men nu finns det all anledning att återkomma.

Texten är lång, så håll i er! Den har publicerats  White Paper som är utmärkt tidning för dig som vill läsa lite tyngre texter om gastronomi.

      Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen.

Hållbarhet var ett ord som återkom många gånger under White Guides kroggala i våras. Om vi hade skrapat lite på ytan hade det snart blivit tydligt att vad som är hållbart för den ene, är något helt annat för den andre. På samma sätt förhåller det sig inom forskarvärlden. Med jämna mellanrum utbryter det rena rama ordkrigen. Ett exempel är den sedan 20 år pågående striden om ekologiskt lantbruk mellan två forskargrupper på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett annan het debatt handlar om genteknik och med jämna mellanrum ifrågasätts konsumtionen av vissa livsmedel som exempelvis kött, palmolja, mandlar, mjölk och soja. Bakom debatterna finns en global oro över omur jordens begränsade tillgångar kommer räcka för en växande befolkning som dessutom vill äta allt mer resurskrävande mat. Eller som Tara Garnett på Oxford Universitet i Storbritannien inleder en av sina vetenskapliga artiklar: ”The food ’problem’ has become a global obsession.”

Tara Garnett studerar matens klimatpåverkan och hur man kan minska den, men hon tittar inte enbart på klimatet utan även på vilka etiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som olika åtgärder kan tänkas få. En röd tråd i hennes vetenskapliga artiklar är att se på frågan ur olika vinklar och att även visa på komplexiteten i vårt matsystem. Hon har startat och driver forskningsnätverket FCRN, Food Climate Research Network.

Tara Garnett anser att det är främst tre synsätt som märks i debatten om ett hållbart matsystem och det gör också att vi får tre olika sätt att definiera problemen och lösningarna. Bakom finns värderingar som styr hur vi ser på teknikens roll, vårt förhållande till djur och natur och vad vi egentligen menar med ett ”gott” liv.

 

Producera mer och effektivare: Det här är just nu den dominerande åsikten som hävdar att det stora problemet är brist på mat. Därför måste vi producera mer mat, mer effektivt, men med mindre påverkan på miljön. Det här förhållningssättet har stort förtroende för att marknaden och ny teknik inte bara kommer ge alla människor en hög materiell levnadsstandard utan även mindre miljöbelastning. Ekologiskt lantbruk är inte intressant, här förordas istället ”sustainable intensification” (hållbar intensifiering) och ”precisionsjordbruk”, vilket innebär att optimera användningen av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och andra insatsmedel. Djuren ska med hjälp av avel, foder, skötsel osv också bli mer effektiva och producera mer mat snabbare för att minska utsläppen av växthusgaser per kilo animalier. Här finns också idén om att ett intensivt jordbruk gynnar den biologiska mångfalden mer än ett extensivt lantbruk, därför att intensiteten gör det möjligt att sätta av mer mark till naturvårdsområden. Natur och lantbruk är två saker som ska skötas separat. Vanliga representanter för dessa åsikter är konventionella lantbrukare och livsmedelsföretag samt företag som säljer insatsmedel till lantbruket.

Minska efterfrågan: Problemet är inte att det finns för lite mat, utan att vi äter fel sorts mat, livsmedel som vare sig är bra för miljön, hälsan, livsmedelssäkerheten eller för djuren. Fokus ligger därför på att förändra matkonsumtionen, framför allt att minska kött och mejeriprodukter som man tycker är sämst. Ju färre djur, desto mindre problem med djurvälfärden och dessutom frigörs mark som i stället för att föda djur, kan föda människor eller användas för biobränslen eller som kolsänka. Precis som den intensiva linjen så anser man att lantbruket och naturen inte ska blandas ihop. Naturen ska vara vild och människan ska inte lägga sig i vad som sker där, eftersom människan och mänsklig aktivitet skadar naturen. Bakom det här synsättet kan man hitta en del djurrätts- och miljöorganisationer.

Förändra matsystemet: Problemet är inte brist på mat eller enskilda livsmedel utan ett orättvist och felaktigt matsystem. Därför vill man förändra makten över maten och ifrågasätter ofta dominansen från de stora globala företagen. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. På samma sätt är man ofta kritisk mot genteknik eftersom man anser att det flyttar makten över utsädet från bonden till stora företag. I stället vill man stärka lokal produktion, småbönder och ekologiskt lantbruk. Människan ses som en del av naturen och ska därför bedriva jordbruk på ett sätt som stöder de naturliga processerna. Detsamma gäller människans förhållande till djuren, ett gott liv för djuren är en förutsättning för ett gott liv för människan och hennes försörjning.  Bakom detta synsätt finns en del biståndsorganisationer och alternativa bonde- och matrörelser.

Tara Garnett påpekar att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Personligen tycker jag att de två första kategorierna till viss del föder varandra, vilket inte minst märks i anti-kött-debatten. Det intensiva synsättet passar ihop med den grupp veganer som vill ha mindre djur i lantbruket. Båda lägren delar åsikten att den nytta som djuren gör i ett kretsloppsbaserat jordbruk, kan ersättas med konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och teknik.

- Vilka reaktioner får du när du säger att även dina vetenskapliga kollegor styrs av värderingar?

– En del tycker att det är intressant, andra blir mer provocerade. Jag tror att forskare som arbetar inom det humanistiska området är mer bekväma med detta synsätt än naturvetenskapliga forskare som inte alls är vana vid resonemanget.

 – Du ifrågasätter på ett sätt det vetenskapliga i vetenskapen?

– Vetenskapen är extremt viktig, allt jag försöker säga är att vi behöver förstå kontexten som omger forskningsresultaten, vilka parametrar som ingår och vilka som är utelämnade för att förstå varför man dragit de slutsatser som man har gjort.

Hon menar också att vetenskapsmän ibland gömmer sig bakom sin roll, att man ”enbart bedriver forskning”, men samtidigt är fullt medveten om att politikerna använder sig av resultaten. Då blir det extra viktigt med tydlighet för att undvika att forskning bedrivs utifrån dolda agendor.

Tara Garnett betonar vikten av att försöka väga in många olika aspekter och att se på saken ur olika perspektiv. Hon vägrar att förenkla, helt enkelt för att matsystemet är allt annat än enkelt.

Låt mig ta ett exempel: Det vanligaste sättet att räkna ut hur stor klimatpåverkan ett livsmedel har, är att räkna ut växthusgaser per kilo vara. Men Tara Garnett räknar också på växthusgaser per kilo fett, protein eller enskilda näringsämnen som järn, kalcium eller omega-3 och ser då att bilden ändrar sig.

Hon är kritisk till livscykelanalysen, LCA, som är den metod som idag är vanligast för att räkna ut matens klimat- och miljöpåverkanm eftersom hon anser den för snäv. Exempelvis utgår livscykelanalyser från livsmedlets klimatpåverkan enbart i lantbruket, men i Storbritannien sker hela 60 procent av växthusgasutsläppen utanför gården[1], i form av livsmedelsförädling, transport, förpackning, handel, restaurang, matlagning i hemmen osv. Det här innebär att det också spelar roll hur och var maten förädlas, tillagas och transporteras, inte bara vad som sker på gården. Ett kilo morötter har betydligt lägre klimatpåverkan än ett kilo mjölk, men om vi gör puré av morötterna, då har klimatpåverkan blivit större än mjölkpaketets.

Tara Garnett menar att livscykelanalysen framför allt gynnar perspektivet ”mer mat, mer effektivt” eftersom den ofta används för att jämföra vilket livsmedel som är mest ”effektivt”, men då oftast väldigt snävt. Allra sämst passar metoden med perspektivet ”förändra matsystemet”, eftersom den oftast enbart kan mäta en sak åt gången och har svårt för systemanalys.

Ett tydligt exempel på livscykelanalysens snävhet är när forskare på Chalmers kommer till slutsatsen att vi kan äta 120 kilo kyckling per person och år och ändå klara klimatmålet. Trots att det handlar om en intensiv och resurskrävande animalieproduktion som kräver stora mängder spannmål och soja och där det kan finnas etiska, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att ta hänsyn till, finns inte detta med i beräkningen.

Innan livscykelanalysen slog igenom på bred front, talades det mycket om food miles, både i Storbritannien och i Sverige. Journalister skrev upprörda artiklar om hur våra matkassar hade åkt på jordenruntresa innan de hamnade i våra kök. Livscykelanalysen tog nästan död på den diskussionen då den kunde visa att transporter inte är något problem. I stället lyftes animalieproduktionen fram som den riktigt stora boven. Tara Garnett anser också att animalierna är resurskrävande och har stor påverkan, men menar samtidigt att transporterna kommer för billigt undan. Skulle man räkna in all den infrastruktur som krävs i form av vägar, järnvägar, contrainrar, emballage samt hela kylkedjan från producent till konsument med mera, då skulle transporterna väga betydligt tyngre.

Tara Garnett anser att vi behöver mer forskning och lära oss räkna på nya sätt där vi försöker ta hänsyn till fler aspekter och även att forskningen tydligare redovisar vilka värderingar som ligger bakom. Men vi måste också alla börja diskutera vad vi egentligen menar med hållbarhet och ett gott liv.
– Vi behöver ha en öppen diskussion om vad som verkligen är viktigt för oss människor. För utan den diskussionen så riskerar vi att fortsätta utveckla politik som kanske inte alls ger oss det vi vill ha.

- På senare tid är det framför allt större företag i livsmedelskedjan och politiska tjänstemän i Bryssel som har satt agendan för matpolitiken. Är lösningen att engagera fler i diskussionen, även konsumenterna?

–  Ja absolut! Vi måste involvera människor av alla slag, men främst som medborgare och inte bara i rollen som konsumenter. Som konsumenter tänker vi – what´s in it for me, men som medborgare tänker vi – what´s in it for us? Och det är en oerhört viktig skillnad.

- Diskussionerna om vad som är en hållbar matproduktion verkar pågå i ett annat solsystem än det som verkligen driver livsmedelssystemets utveckling, nämligen den allt mer globaliserade kommersialiseringen av maten. Hur ska detta kopplas ihop?

– DET är den riktigt stora utmaningen. Ekonomin betraktas som en helig lag, trots att det är en mänsklig konstruktion.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

(Som tillhör den tredje kategorin, de som vill förändra matsystemet.)

 

Mer av Tara:

“Three perspectives on sustainable food security: efficiency, demand restraint, food system transformation. What role for life cycle assessment?”

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0959652613005064

http://fcrn.org.uk/

[1] Finns inga aktuella siffror för Sverige men troligen ligger cirka 50 procent av påverkan utanför gården, då Storbritannien har en större andel färdigmat.


Apr 1 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på  som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

http://www.dagensarena.se/opinion/ann-helen-meyer-von-bremen-jordbruket-lider-av-systemfel/


Dec 22 2015

Majros under attack

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?


Nov 15 2012

En doft av brunt

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en  konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.

 


Jun 8 2012

Komponenter till en biff

-          Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost.  Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots  för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna,  en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)


Mar 19 2012

Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp

Argumenten biter inte på oss. Trots Köttfri Måndag, statliga och internationella kostrekommendationer och en allt högljuddare kritik från miljörörelsen så hjälper det inte – vi fortsätter äta mer kött, 86 kg per person, för att vara exakt. Och vi är inte ensamma om vår kött-längtan, inte i Västvärlden och heller inte i övriga världen. Det verkar som om det första som människor gör när de får det lite bättre ställt, det är att gå ut och köpa sig en biff!

Jag är ingen motståndare till kött, tvärtom en stor köttätare och jag tror att kor och lamm som framförallt föds upp på gräs inte bara är vettig mat utan också gör nytta i jordbruket och i landskapet, men jag vet att jag trots allt äter alldeles för mycket. Det här är inte en krönika om det är rätt eller fel att äta kött, utan mera en fråga, vad ska man göra med mig och alla andra som trots all kunskap ändå äter för mycket kött?

Det verkar egentligen som det bara finns två sätt som minskar köttet på tallriken, mindre pengar eller gudomligt ingripande. För är det något land som har lyckats hålla nötköttskonsumtionen i schack, trots en ökande medelklass, så är det Indien. Och det finns en enkel förklaring till det – det starka förbudet i religionen mot att döda en ko som också är sanktionerat av staten i vissa indiska delstater där det på sina håll kan ge upp till sju års fängelse för att slakta en ko.

Det finns flera förklaringar till kons särskilda status. Rent praktiskt handlar det om en tidig insikt om att Indien inte klarar av att hålla en massa kor för köttproduktion, bättre då att ta vara på mjölken och dyngan (som bränsle och byggmaterial) eller att använda oxen som dragdjur i stället för att äta köttet. Men hur har man lyckats med detta? Jo genom att ge kossan en snudd på gudomlig status. Kon är i sig ingen gud, men däremot kan upp till 300 olika gudar färdas inuti en alldeles vanlig ko. Kor ger därmed inte bara lycka utan också välsignelse på en rad olika sätt. Och vem vill döda en varelse som rymmer så mycket gudomlighet inom sig?

En annan sak med kossan är att hon är bara en återfödelse från människan. Mellan en djävul och en ko krävs det dock 86 återfödelser, rätt hårt arbete alltså, och dödar man en ko rasar man ner till noll igen och blir en djävul. Tror man på detta så aktar man sig nog rätt noga för att sätta sina tänder i en högrev.

Nu säger förstås vän av ordning att koätarförbudet kringgås på en rad olika sätt, vilket är sant. Det slaktas kor även i Indien, både lagligt och framför allt olagligt. Dessutom har på senare tid inte bara kycklingkonsumtionen utan även nötköttskonsumtionen ökat. Anledningen anses vara den klassiska – en växande medelklass som vill lägga sig till med västerländska matvanor.

Men fortfarande verkar den gamla religionen behålla ett visst grepp, köttätandet ligger på 5,5 kg per person, där det mesta är kyckling, en rätt avsevärd skillnad mot vår köttfest. Kanske inte The Shiva-way kommer att hålla i framtiden, men den har onekligen fungerat rätt länge. Har Köttfri Måndag funderat på detta?