Aug 8 2019

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som  försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att “rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare “läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

“Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: “Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om  EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): “There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. “

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

“There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: “As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju  en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

“Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i  rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.

 


May 20 2019

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?

Jan 14 2019

Slutstation för det effektiva jordbruket

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien


Oct 31 2018

Hästar, skumgodis och sponken

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller  produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige.  Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.


Oct 26 2018

Håller klimatmatematiken?

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i  senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs  också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

 

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 


Jul 2 2018

Hej matematik

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass.  Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter.  Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado.  Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar.  Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara “ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram  växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över  en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år.  Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.

 

 


Jun 27 2018

Räkna rätt och räkna snett

“Visste du att ett kilo oxfilé skapar lika stora utsläpp som en medelstor bil gör på 15 mil?” Så skriver Svenska Dagbladet i en av sina artiklar om köttets klimatpåverkan. På samma sätt påstår man att köttkonsumtion för många svenskar är det område som orsakar mest utsläpp. Inget av påståendena är sant.

 

Länge har vi matats med jämförelser om bilåkande och köttätande där bilen alltid framstår som något av en bagatell jämfört med biffen. Vad ingen däremot säger är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det enbart vad som sker i avgasröret som räknas med. Man räknar inte med påverkan från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. Man räknar heller inte den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen, vid byggandet av bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv osv.

Men för köttet räknar man betydligt längre i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt och att då jämföra de här båda räknesätten är bedrägligt.

Återigen gäller den gamla regeln – om något antingen framstår som för bra för att vara sant eller för dåligt för att vara sant, då finns det anledning att räkna en gång till.

Påståendet att konsumtionen av kött för många människor är den största påverkan är heller inte sant. Jag har skrivit om detta tidigare i flera olika inlägg, men låt oss ta en snabb repetition: Vi orsakar var och en 11 ton växthusgaser genom vår konsumtion. Maten står, enligt Naturvårdsverket, för 2 ton. Alla animalier står för cirka 1 ton, vilket motsvarar en tredjedel av våra kalorier. Nötköttet står för cirka 350-400 kilo växthusgaser.

 


Mar 26 2018

Klimat-matte

Är det bästa du kan göra för klimatet att äta mindre kött? Orsakar svensk konsumtion av nötkött skövling av regnskogar i Brasilien? Har vår konsumtion av nötkött ökat jättemycket? Svaret på de här frågorna är faktiskt – nej. 

Mycket av diskussionen kring maten och klimatet handlar om kött, vilket är olyckligt på många sätt. Det ger intrycket av att matens klimatproblem är lika med kött och då främst nötkött, vilket gör att man inte diskuterar den övriga matens påverkan på klimatet och miljön. Lösningen presenteras ofta som att vi ska sluta eller kraftigt minska vår konsumtion av kött, inte att vi ska förändra vår produktion eller konsumtion i grunden och  därmed göra något åt det grundläggande problemet i vårt matsystem, nämligen att det bygger på fossila bränslen.  (Pella Thiel  skriver utmärkt om detta i vidare bemärkelse när hon menar att fixeringen vid utsläpp gör att vi slipper göra något åt de grundläggande problemen som orsakar utsläppen.)

Ett annat problem i debatten om köttets  påverkan på klimatet, är att det blandas siffror lite hur som helst. Produktion blandas ihop med konsumtion, globalt med lokalt, koldioxid med metan och sedan görs tvärsäkra påståenden som inte stämmer.  Men bara för att saker sägs ofta, behöver de inte bara sanna för det. Ett tydligt exempel på detta är WWFs “One Planet Plate” som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Låt oss titta lite på några av de vanligaste påståendena när det gäller köttets klimatpåverkan:

”Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och äter nu 85,5 kilo kött per person och år.”

Nej det gör vi inte. Den siffran handlar om den totala förbrukningen av kött, eller totalkonsumtionen. I den siffran ingår ben och en massa annat som vi inte äter. Jordbruksverket brukar säga att ungefär halva siffran ger en någorlunda rättvis bild av hur mycket kött vi lagar till. Det handlar alltså om 43-44 kilo kött. Justerar man för vad Livsmedelsverket tror att vi äter, för man har faktiskt ingen aning, hamnar vi på 52 kilo. Räknar  vi hur mycket kött som finns kvar på tallriken efter att det har lagats till, hamnar vi på 40 kilo. Redan här förstår man att det inte är helt lätt att med tvärsäkerhet uttala sig om hur mycket kött vi egentligen äter, däremot är det sant att vår konsumtion har ökat. Siffran över förbrukningen är relevant när man jämför förbrukningen mellan olika länder, men vi äter inte  85 kilo kött per person, däremot är det en siffra som är bra att använda om man vill att det ska låta mycket.

“Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och därför måste vi äta mindre nötkött eftersom nötkött ger så stora utsläpp av klimatgaser ”

Här blandas två påståenden  på ett bedrägligt sätt.  Ja, köttkonsumtionen har ökat, men det är framför allt konsumtionen av kyckling som det handlar om, inte nötköttet. Sedan början av 1960-talet har förbrukningen av kyckling stigit från 1,6 kilo till dagens dryga 23 kilo per person. Vi äter alltså 14,5 gånger mer kyckling i dag. Nötköttet har också ökat, men inte alls lika mycket. Förbrukningen har stigit från 20 till 24,5 kilo, eller från 10 till 12,25 kilo om vi pratar om direktkonsumtion. En ökning visserligen, men inte alls så dramatisk. När man säger att köttkonsumtionen har ökat kraftigt, är det alltså kycklingkonsumtionen det egentligen handlar om, men eftersom den samtidigt anses så klimatsmart, så hänvisar man i stället till nötköttet. Det är alltså lätt att tro att vi har börjat äta väldigt mycket nötkött och det är alltså inte sant.

“Att välja bort köttet är det bästa sättet att minska din tallriks klimatpåverkan.”

Flera studier har tidigare visat att cirka hälften av matens klimatpåverkan beror på hur den distribueras, handlas, förädlas, tillagas och var den äts – hemma eller på krogen. Förra året gjordes en stor  studie på ett antal EU-länder, där man kom fram till att så mycket som två tredjedelar av maten klimatpåverkan sker i leden efter jordbruket.

En annan studie har visat att bara genom minska matsvinnet, minska skördegapet och effektivisera djurhållningen men utan att göra några förändringar i kosten, kan utsläppen halveras.

”Kött samt ägg- och mejeriprodukter står för cirka 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser och därför måste vi äta mindre kött.”

Vanligt påstående där man återigen blandar siffror efter eget behag. Siffran 15 procent gäller för global nivå och observera att den även gäller för alla animalier, även mejeriprodukter och ägg och inte bara för ”kött” som det ibland sägs lite slarvigt.  Den svenska animalieproduktionen har betydligt lägre utsläpp och ligger någonstans mellan 8 och 9 procent av Sveriges utsläpp, högt räknat. Det är dock en siffra som nästan aldrig nämns. Men även när det gäller de globala 15 procenten så är det en fråga om hur man räknar, något som  gäller den mesta klimat-mats-matten. Till och med FNs jordbruksorganisation, FAO, har två olika siffror. Å ena sidan anser man att hela jordbrukets utsläpp står för cirka 10 procent av de produktionsbaserade utsläppen, men samtidigt anser samma organisation att animalierna står för 15 procent. Anledningen är att man helt enkelt har räknat på olika sätt. Även FNs klimatpanel IPCC anser att hela jordbrukets utsläpp landar mellan 10-12 procent av de globala utsläppen.  Läs mer om detta här. Och läs mer om beräkningar kring de svenska utsläppen här.

”Produktionen av kött orsakar 15 procent av de globala utsläppen och det är lika mycket som alla transporter tillsammans.”

Som vi tidigare sa så är siffran 15 procent inte självklar och dessutom handlar den om animalier – alltså även mjölk och ägg – inte enbart kött. Men det riktigt intressanta här är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller produktionen av animalierna, räknar man deras påverkan betydligt längre “bakåt” än vad man gör för transporterna. För animalierna har man exempel räknat in förändrad markanvändning, att det kanske fanns en regnskog där det nu betar kor, eller en cerrado där det nu odlas soja som kan bli foder åt djur.  När det gäller transporter så räknar man dock inte alls så heltäckande. Man räknar exempelvis inte in den förändrande markanvändningen som alla vägar, parkeringar, flygfält och hamnar innebär. Man räknar heller inte byggandet av lastbilarna, flygplanen, båtarna eller vägarna, järnvägarna. Man räknar heller inte in den kyla som krävs för att transportera all mat. Man räknar bara de fossila bränslena som går för att driva transporterna. Skulle man räkna transportsystemets hela kostnad, skulle siffran givetvis blir mycket högre.

Ibland fortsätter påståendet  om de 15 procenten så här också: ”I Sverige äter vi ungefär dubbelt så mycket kött som den genomsnittliga världsmedborgaren, vilket innebär att köttkonsumtionen står för en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck.”

Här blandar man siffran för den globala produktionen av alla animalier (15 procent) med den svenska konsumtionen, som påstås vara ännu högre eftersom vi äter mer kött än den genomsnittliga världsmedborgaren. Ja just det, nu syftar  man plötsligt bara på köttet, inte på animalierna som det först var frågan.  Mjölken och äggen är därmed borta ur bilden. Och i det här läget brukar man också ha glidit in på nötköttet. Anledningen är att nötköttet orsakar höga växthusgasutsläpp, 28 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det finns olika åsikter om det egentligen är rättvist och ens relevant att likställa metanet (som är den tunga växthusgasen i det här sammanhanget) med koldioxid från fossila bränslen. Metanet är en kraftfull växthusgas, men med kortvarig effekt, medan koldioxiden finns kvar under tusentals år. Men om vi struntar i dessa invändningar och accepterar att 1 kilo nötkött orsakar 28 kilo växthusgaser, hur ser det ut då? Direktkonsumtionen av nötkött motsvarar 12-13 kilo x 28 kilo växthusgaser, vilket gör 336-364 kilo växthusgaser. Är det en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck?

Och det leder oss in till det sista, men kanske vanligaste påståendet:

”Det viktigaste du kan göra för klimatet är att äta mindre nötkött”

Nej, det är det inte. Man kan vilja äta mindre kött av flera skäl, till exempel för att man inte vill stödja djurindustrin, men det är inte det viktigaste du kan göra för att minska din klimatpåverkan. Våra konsumtionsbaserade växthusutsläpp är 11 ton per person. Nötköttet står för 3 procent av detta. Att påstå att ett minskat köttätande är det viktigaste vi kan göra för klimatet är alltså inte sant. En tydlig och bra graf över detta finns i Naturvårdsverkets rapport “Konsumtionens klimatpåverkan”

Lägg märke till att under “kött” så ingår alla typer av kött och inte bara nötkött. Som en kommentar till sina siffror så skriver Naturvårdsverket att man inte har räknat in förändrad markanvändning, dvs skövling av regnskog i Brasilien, men det är en siffra som inte är relevant för den svenska köttkonsumtionen.

köttkonsumtoon

 

 

 

 

 

 

 

”Vår nötköttskonsumtionen driver skövlingen av regnskog”

Skövling av regnskog är ett allvarligt miljöproblem i de länder där det pågår, men vår nötköttskonsumtion har faktiskt ingenting med det att göra. Enligt beräkningar kan 6 procent av Brasiliens köttproduktion antas komma från mark som tidigare var regnskog. Sverige importerar cirka 15-1 600 ton nötkött från Brasilien varje år. De flesta importörer garanterar att köttet inte kommer från regnskogsområden, men vi utgår ändå från att 6 procent av köttet trots allt gör det. Det här innebär att 10 gram av vår nötköttskonsumtion kommer från tidigare regnskog, högt räknat. Att påstå att svensk köttkonsumtion har driver avskogningen av regnskog, är alltså fel.

 ”Det är bättre att vi konsumerar vegetabilier direkt än att de går genom djuren.”

Det här antyder att det råder någon slags brist på mat, men faktum är att det är tvärtom. Det råder överskott på spannmål, inte bara i Sverige utan även globalt, och det är ett starkt skäl till att våra djur äter alltmer spannmål och då pratar vi främst om kyckling och gris. Omvandlas spannmålen till kött, mjölk, ägg eller etanol så får man bättre betalt för den än kraschade priser på spannmålsmarknaden på grund av ett gigantiskt överskott.

Men man ska också komma ihåg att det kan vara resursmässigt klokt att ge djur spannmål. Alla vegetabilier som odlas håller inte sådan kvalitet att de fungera som humankonsumtionen. Vetet kan ha för lågt protein för att kunna användas till bröd, potatisen kan bli angripen av skorv, kornet duger inte för ölbryggning, vädret gör att åkerbönorna inte hinner torka ordentligt innan skörd osv. Det finns massor av orsaker till att skörden inte blir som det var tänkt och då är det ganska smart att kunna ge vegetabilierna till djuren i stället för att de ska gå till spillo.

“Det är bättre att vi konsumerar soja i stället för att ge den till djuren.”

Det finns anledning att kritisera stora delar av dagens sojaodling som ofta odlas i stora monokulturer, ofta med tunga bekämpningsmedel och på områden där det tidigare har funnits värdefull natur, som framför allt cerrado, men även regnskog. Ofta lyfter man dessa problem när det handlar om soja som djurfoder, men inte när det gäller den soja som blir mat åt människor. Men problemen försvinner inte bara för att det är människor som äter sojan i stället för djur.

Det brukar också hävdas att så liten del av sojaodlingen blir mat och därför är problematiken främst något som gäller djurfoder. Men då har man bara tittat på användningen av hela sojabönor och inte tänkt på att humankonsumtionen hänger intimt samman med foderproduktionen och vice versa. Processen av sojabönor delas upp i några olika fraktioner – oljan och lecitinet blir mat och sojamjölet blir foder. Det är alltså svårt att säga att humankonsumtionen inte har något att göra med produktionen av djurfoder. Dessutom brukar man glömma att nämna problematiken med sojan när man rekommenderar att man ska äta mer sojabaserade livsmedel.

 


Mar 13 2018

Förenklingens apostlar

Det är början på mars i Sverige och WWF tycker att vi ska rädda planeten genom att äta mer  broccoli än nötkött och lanserar sin kampanj “One Planet Plate”. Kampanjen är ett tröttsamt exempel på förenkling som klivit över gränsen till fördumning. Det är särskilt allvarligt eftersom det är WWF som står bakom budskapen, är en organisation som borde veta bättre.

WWF har en tradition av starkt engagemang för djuren, naturen och hela vår planet. Biologisk mångfald, oavsett om länder långt borta eller våra egna skogar och landskap, har länge varit stora och viktiga frågor för organisationen. Det var också därför som WWF under 25 år drev ett projekt för naturbeteskött i samarbete med ICA och lantbrukare, med syfte att bromsa igenväxningen av vår rikaste naturtyp – hagmarkerna. Just med tanke på denna historia och den stora  kunskap som finns inom organisationen, är det inte bara förvånande utan även rätt trist att man nu i stället ägnar sig åt den här typen av förenklade budskap:

“Vi i Sverige behöver drastiskt minska vårt köttätande. Det är kanske det viktigaste vi kan göra för att minska matens påverkan på planeten”

Visserligen försöker man sedan nyansera bilden att välja “bättre” kött, naturbeteskött, om vi nu ändå äter kött.

-Naturbeteskött är det kött som vi tycker är allra bäst för det bidrar till att hålla landskapet öppet. Så vi lyfter fram det köttet även fast det går åt väldigt mycket koldioxid att producera det, säger Anna Richert på WWF i en intervju för SVT.

Men det budskap som dominerar kommunikationen är inte alls att det är skillnad på kött och kött, eller att vi ska ersätta kyckling och gris med kött från idisslare, tvärtom. Och kanske är det också därför som man inte ställer några miljömässiga krav på de vegetabiliska proteiner som man vill ska ersätta köttet, eftersom “mindre kött” övertrumfar allt.

Låt mig ta några exempel på kommunikationen:

Vinjetten för kampanjen består av en lätt djävulsliknande ko som får maka på sig för broccolin med texten:

“Det är mycket mer resurseffektivt att äta maten direkt än att låta den gå genom en gris eller ko och omvandlas till kött”.

Såvitt jag vet är det ingen som föder upp sina kor på just broccoli. Men lite senare  i sin kommunikation på facebook påstår WWF att: “djur föds till stor del upp på soja så att äta sojan direkt är mycket mer effektivt”.

Sojan i lantbruksdjurens foder är givetvis ett problem, men alla som vet något litet om vad grisar, kycklingar och kor äter, vet också att det inte är så att de “till stor del” föds upp på soja. Framför allt gäller detta för kossan, ni vet Djävulen enligt WWFs formspråk. Mjölkkossans foderstat består av ungefär 5 procent soja, medan de flesta dikor (köttkor) inte äter någon soja alls. De som däremot äter den importerade baljväxten är grisar och framför allt kyckling, som WWF tycker är särskilt klimatsmart. WWF väljer alltså att gynna den industriella uppfödningen av djur som det finns många anledningar till att vara kritisk mot, inte minst om vi vill “rädda planeten.”

Sojan är också ett utmärkt exempel på WWFs dubbla budskap. Å ena sidan anser man att sojaodlingen orsakar en rad problem, vilket den gör. Å andra sidan skriver man att svenskt lantbruk ställer krav på ansvarsfullt odlad soja, vilket man är positivt, inte minst för att det är ett arbete som även WWF är involverad i.  Men av någon anledning verkar WWF tycka att det är ett större problem ifall djur äter soja, än om människor gör det, trots att det för det mesta inte alls  ställs krav på ansvarsfullt odlad soja när det handlar om humankonsumtion.

Och WWF tycker att vi ska äta mycket soja. I den veckomatsedel som man presenterar, ingår soja i tre rätter, två gånger som tofu och en gång som sojafärs.

“Att äta mer grönt är solidariskt, etiskt rätt och klimatsmart”.

Men sedan när är det solidariskt och etiskt att äta just frukt och grönsaker? En odling vars produktion många gånger bygger på dåliga arbetsförhållanden, mycket låga löner och ibland även farlig arbetsmiljö? Vi får ju ständigt rapporter om säsongsarbetare som arbetar under mycket tuffa förhållanden, både utomlands och i Sverige.

Och så där håller det på. Viljan från WWF är naturligtvis god, man vill rädda världen, men historien borde ha lärt oss att det är sällan som ändamålen helgar medlen. Det gäller även denna gång.

Låt mig bara ta ett sista exempel, WWFs “matkalkylator” som är det stora dragnumret. Där ska vi enkelt kunna se vår måltids klimatpåverkan. När jag matar in att min måltid består av 90 gram grönsaker får jag svaret: : “Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!”

Det känns jättebra. Problemet är bara att jag inte kan överleva på mindre än ett hekto grönsaker, men det tar inte matkalkylatorn någon hänsyn till. Här finns inga näringsberäkningar eller ens en liten varning om att jag kanske har lagt för lite mat på tallriken.

Kalkylatorn bedömer bara råvarorna och tar inte hänsyn till vad som händer efter att råvaran har lämnat lantbruket. Det är ett problem eftersom ungefär hälften av matens klimatpåverkan sker i leden transporter,  transporter, förädling, handel och tillagning. Kalkylatorn gör heller ingen skillnad på HUR råvarorna har producerats. Enligt Matklimatlistan kan klimatpåverkan från importerade “salladsgrönsaker” (där ingår även broccolin) variera mellan 0,6 och 6,5  kilo koldioxidekvivalenter per kilo grönsaker. Men av detta märks inget på kalkylatorn, den utgår från den lägsta siffran, 0,6 kilo.

På samma sätt räknar man med den högsta siffran när det gäller nötköttet, även om det  även här finns betydande variationer. Redan när jag har lagt 19 gram nötkött på matkalkylatorns tallrik, och ingenting annat, får jag frågan om jag inte kan  byta ut nötköttet. Däremot kan jag utan vidare sätta i mig två hekto kyckling utan att hota klimatet, enligt WWF.

So much for that  biologisk mångfald alltså.

Men biologisk mångfald är väl inte bara betande kossor och nötkött, säger kanske vän av ordning? Nej, självklart inte, men det finns två stora hot mot den biologiska mångfalden – det ena är den ensidiga växtodlingen av grödor för antingen humankonsumtion eller som foder till framför allt den industriella djurhållningen, främst kyckling men även gris, återigen “det klimatsmarta köttet”. Det andra är igenväxningen av landskapet, som ofta leder till lika ensidiga skogar – granplantage –  därför att de idisslande djuren, fåren och korna, har blivit färre.

Artdatabanken skriver att “nästan alla naturtyper i det svenska odlingslandskapet har för låg kvalitet och består av alltför små och fragmenterade arealer.” Man pratar om ett “antingen-eller-landskap där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad.” Och anledningen är den stora förlusten av betesmarker och ängar.

Läget är alltså mycket allvarligt, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Det är också därför som förlusten av biologisk mångfald, tillsammans med flödena för kväve och fosfor och klimatet, anses ha passerat gränsen för vad planeten klarar av. Förlusten av biologisk mångfald är alltså lika viktigt som klimatet, kanske faktiskt rent av viktigare, eftersom vi behöver ha en rik mångfald för att kunna parera effekterna från det förändrade klimatet.

Hur vi odlar, föder upp, förädlar, transporterar, handlar och lagar till vår mat förändrar världen mycket mer än om vi äter soja, kyckling och broccoli i stället för nötkött.  WWF pratar visserligen om att vi ska välja ekologiskt, svenskt och närodlat, men återigen, det stora budskapet är att vår viktigaste insats är att inte äta nötkött.  Det är ett budskap som tvärtom kan driva utvecklingen åt helt fel håll.

Vår förbrukning av nötkött ligger på 24,5 kilo per person. Hälften av detta, dvs 12,25 kilo är den verkliga konsumtionen, enligt Jordbruksverkets tumregel, då det går bort ben och annat som vi inte äter. Enligt Matklimatlistan varierar nötköttets utsläpp av växthusgaser per kilo kött mellan 17 kg (kött från intensiv svensk mjölkproduktion och 40 kg (extensivt naturbeteskött från Brasilien.)  Man kan ifrågasätta dessa siffror och hur man har räknat fram dem på ett antal punkter, men om vi ändå utgår från den här typen av beräkningar som ligger bakom One Planet Plate, så innebär det att vår nötköttskonsumtion släpper ut mellan 200 och 500 kilo koldioxidekvivalenter per person. Sanningen ligger troligen någonstans mittemellan, alltså drygt 300 kilo, vilket stämmer bra med att One Planet Plate räknar med 27 kilo växthusgaser per kilo kött, dvs 330 kilo växthusgaser per person. Det är tre procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser. Visserligen är alla bäckar små av godo, men att framställa minskad konsumtion av nötkött som det viktigaste vi kan göra för vår planet, är faktiskt inte sant.

 

 

 

 

 


Dec 11 2017

Känsla för djur

Artikeln publiceras i senaste numret av White Paper, Sveriges enda intellektuella gastronomiska tidskrift.  Senaste numret innehåller, även denna gång, en rad intressanta artiklar. Temat är känslor och känslighet. Och få saker är så känsliga som kött och djur.

Processat växtprotein från andra sidan jorden hellre än ett rådjur skjutet runt knuten? När det gäller att äta kött styrs diskussionerna ofta av känslor. Men ytterst sett kanske frågan handlar mindre om djuren och mer om oss själva. Vad är egentligen människans plats i naturen? Utanför den eller mitt i?

 

DET BLEV EN NYHET NÄR MILJÖPARTIETS Gustaf Fridolin på en direkt fråga berättade att han åt kött fyra-fem gånger i veckan. Lite senare under hösten sa Stefan Löfven i en partiledardebatt att han numera äter mindre kött och nye moderatledaren Ulf Kristersson har även han fått redogöra för sitt köttätande. Köttfrågan verkar ha utvecklats till en lika obligatorisk, moralisk och känslig fråga som drogfrågan är för amerikanska politiker.
Ett annat exempel: Under nästan två år ägnade sig ansvariga politiker åt att tillsammans med aktörerna i livsmedelskedjan ta fram en livsmedelsstrategi som sedan klubbades i riksdagen. Det är den första nationella matpolitiken som Sverige har haft sedan vi gick med i EU för drygt 20 år sedan och den ska gälla fram till 2030. En rätt stor politisk händelse som borde ha lett till viss mediabevakning, särskilt som det handlar om mat, miljö och hälsa, frågor som ofta engagerar många. Men så blev det inte alls, livsmedelsstrategin är fortfarande en hemlighet för de flesta som äter mat i Sverige. Bara en enda fråga under arbetet gav uppmärksamhet, nämligen när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht under förra året sa nej till att införa köttskatt.

DEN SOM FÖRST FÖRSTOD ATT KÖTTET på tallriken höll på att utveckla sig till en laddad politisk och moralisk fråga var Göran Persson. För drygt 15 år sedan sa han i en intervju innan jul att han funderade på att dra ner på köttet, vilket fick LRF att gå i taket. Uttalandet kom i svallvågorna av nittiotalets veganer och djurrättsaktivister. Lantbruket skakades om ordentligt och förstod inte alls vad det var frågan om. Jag vet för jag hade precis börjat frilansa för lantbrukstidningen ATL och fick för tidningens räkning möjlighet att göra en av de första intervjuerna med några av veganerna. Vi satt i köket hemma hos David Sandström, som då var trummis i hardcorebandet Refused som inte bara predikade marxism och djurens rättigheter utan även en livsstil som man kallade ”straight edge”. Det innebar att man inte skulle använda alkohol, droger eller äta kött. Med i samtalet fanns också några vänner till David Sandström och hans mamma, som jag vill minnas bjöd på te eller kaffe. De unga männen var verbala, genomtänkta och pålästa när det gällde djurrättsfilosofin. Enligt deras synsätt var det helt fel att nyttja djuren på något som helst sätt. Det var inte bara köttätande och jakt som de tyckte illa om, utan även ulltröjor, läderskor och sällskapsdjur. Det var ett budskap som nog fick en och annan lantbrukare att sätta förmiddagskaffet i vrångstrupen.
Kontrasten var stor mellan det intellektuella, stundtals filosofiska samtalet i Sandströms ombonade kök och det faktum att unga människor med samma åsikter samtidigt brände slakteribilar och förstörde mejeribilar. Tidningarna talade om terrorism.
Jag var inte ensam om att under nittiotalet få bekanta mig med begreppet ”djurrätt” och den mest tongivande djurrättsfilosofen, Peter Singer, som besökte Sverige för första gången. Hans böcker översattes till svenska och det kom även svenska böcker om veganism och djurens rättigheter av författare som Lisa Gålmark och Magnus Linton. Peter Singer talar om ”artism”, diskriminering av andra arter (jämför med sexism och rasism) och skriver i sin bok Djurens frigörelse:
”Kärnan i denna bok är tesen att diskriminering av varelser enbart i kraft av deras arttillhörighet är en slags fördom, omoralisk och oförsvarbar på samma sätt som diskriminering på grund av rastillhörighet är omoraliskt och oförsvarbart.”

PETER SINGER TILLHÖR EN GREN av filosofin som kallas för utilitarism – det vill säga största möjliga lycka till största möjliga antal varelser. Han menar att alla medvetna varelser har ett intresse av att undvika lidande och uppleva lust och att vi måste ta hänsyn till detta, även om vi människor tillhör en annan art.
Singer har kritiserats för att inte göra någon skillnad mellan djur och människor, vilket inte är riktigt sant eftersom han anser att människan har en förmåga att välja, och därefter reflektera över sina val, en förmåga djuren saknar. Just eftersom att människan kan välja huruvida det är rätt att äta andra djur, vilket inte djur kan, så har vi också ett ansvar att avstå från att nyttja djur.
Däremot så skiljer Singer mellan medvetna och icke-medvetna varelser och bland de medvetna varelserna, eller personer som han också kallar dem, är de flesta människor och ryggradsdjur. Icke medvetna varelser är spädbarn, gravt utvecklingsstörda människor och foster. Han förespråkar därför aktiv dödshjälp i en del fall, exempelvis när det gäller svårt utvecklingsstörda spädbarn.
Sveriges kanske mest kända utilitarist, filosofen Torbjörn Tännsjö, tycker också att det är viktigt att ge djuren ett så bra liv som möjligt. Han menar att det är omoraliskt att utsätta djuren för lidande bara för att vi själva ska få ”smörja kråset”. Men han kommer dock till en annan slutsats när det gäller synen på kött. Han sa bland annat följande i en intervju i tidningen Fokus för några år sedan:

”NEJ, JAG TYCKER INTE DET ÄR FEL att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits.”
Med tanke på hur många djur som Torbjörn Tännsjö anser har ett dåligt liv så kan en konsekvens av detta vara att bli vegetarian, men själv har han valt att istället försöka ta reda på hur djuren har levt.
Djurrättsrörelsen och Peter Singer har kritiserats från religiöst håll, främst kristna, för upphävandet av gränserna mellan djur och människor. (Peter Singer är dessutom aktiv ateist, vilket ytterligare har spätt på konflikten.) Men här finns en intressant paradox. Pratar man med människor som är eller har varit veganer är det inte ovanligt att de använder termer eller beskrivningar som ger associationer till religiositet – ja, nästan väckelse.
Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, menar att det finns starka religiösa inslag i djurrättsrörelsen. I artikeln ”Elementary Forms of Religious Life in Animal Rights Activism” menar hon att djurrättsaktivism kan ses som en sekulär religion. Anhängarna pratar om att ”leva enligt sin tro” vilket kan innebära att försaka karriär och familj, men även att man ibland bryter mot ”denna världens” lagar eftersom man har ett ”högre” syfte. Här finns också en uppdelning av världen mellan heligt och världsligt, vilket bland annat innebär att de heliga (djuren) måste skyddas från de otrogna, (till exempel köttätande människor). Djurrättsaktivisterna har dessutom som alla religioner särskilda kostregler och ritualer (demonstrationer och andra kollektiva handlingar som gör att man upplever sig vara del av ”något större”. Kerstin Jacobsson skriver i sin sammanfattning att detta är inslag som man delar med många rörelser, men att djurrättsrörelsen är särskilt intressant eftersom man drar nya gränser för vad som är heligt och världsligt/oheligt genom att förändra gränserna mellan djur och människa.

UPPDELNINGEN MELLAN ”REN” OCH ”OREN” mat kännervi igen från flera religioner. Muslimer vill äta mat som är halal och judar vill ha kosher mat. Hinduerna har en rad matförbud beroende på inriktning, men generellt har man tabut mot nötkött. Strikta buddhister väljer vegetarisk mat. Jainister undviker inte bara animaliska livsmedel utan även till exempel rotfrukter och lök, eftersom man då äter (och dödar) hela plantan och inte bara tar plantans frukter. Dessutom riskerar man skada de bakterier och smådjur som lever i marken när man skördar rotfrukter.
Kristendomen är den religion som har minst regler kring maten. Jesus säger i Matt 15:11-20: ”Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.”
Eftersom Sverige är ett sekulariserat samhälle med kristna traditioner, som alltså inte har några religiösa tabun kring olika livsmedel, så borde det rent logiskt inte finnas så mycket åsikter om vad som ska ätas och inte ätas. Men så är det alltså inte, vilket veganismen är ett tydligt exempel på. Ett annat exempel är de hätska debatter som med jämna mellanrum utbryter kring halalslaktat kött, trots att den slakten i Sverige rent tekniskt inte skiljer sig från annan slakt. Jonas Svensson, professor i religionsvetenskap med inriktning på islamologi vid Linnéuniversitetet, har tittat närmare på detta i sin studie ”Att äta en religion. Halalkyckling, essentialism och äcklets psykologi.” Han menar att de starka reaktionerna mot halal-kött bottnar i samma äckelkänsla som troende muslimer har inför mat som är haram, alltså oren. Det halal-slaktade köttet har ”smittats” med islam. Det här är en uppfattning som kan ha sin grund i rasism eller islamofobi, men det behöver inte alls vara så, menar Jonas Svensson i en intervju i tidningen ”Hela Hälsingland”. Inte heller behöver det finnas en koppling till en annan religion, ”även sekulariserade människor kan uppleva detta.”
”Men det intressanta är att de som upplever äckel på sätt och vis har accepterat religionen och tror också, precis som muslimerna, på dess inverkan på köttet”, säger han i intervjun.

ETIKEN, MORALEN OCH KÄNSLORNA har på senare tid inte lyfts fram på samma sätt inom djurrättsrörelsen. Man har bytt kommunikationsstrategi och väljer istället att främst kritisera djuruppfödningens påverkan på miljön och klimatet. Det här har gjort att argumentationen handlar mer om siffror och hänvisningar till vetenskap, även om känslorna och etiken fortfarande är det som bär rörelsen.
Filmen Cowspiracy, som kom för några år sedan, är ett intressant exempel på detta. Den vill ge ett mycket vetenskapligt intryck och är fylld av siffror och faktagrafik, men de ”experter” som intervjuas är människor som på ett eller annat sätt stöder djurrättsrörelsen och många av de så kallade fakta som presenteras är antingen felaktiga eller kraftigt vinklade för att passa budskapet. Frågan om det är rätt eller fel att föda upp djur och döda dem tas nästan inte alls upp, med undantag för någon enstaka scen. En sådan är när filmarna besöker en småskalig uppfödare av ankor där både uppfödning och slakt verkar skötas på ett bra sätt, åtminstone i mina ögon. Filmarna är däremot djupt skakade över att bonden säger sig gilla sina djur och ändå väljer att slakta dem. Och det är här som filmen blir intressant på riktigt – hur balanserar man mellan att å ena sidan ta hand om sina djur väl, å andra sidan ändå använda dem och i slutänden slakta dem? Hur behåller man sin känsla för djuren, utan att börja se dem som produktionsenheter?Och hur ska vi egentligen förhålla oss till djuren? Jag ställer frågan till fyra bönder som har tänkt mycket på de här frågorna.
”Det är inte så lätt alltid och jag känner ofta att vi misslyckas”, säger Thomas Berglund, ägare till Almnäs Gård utanför Hjo. Gården är stor, har drygt 400 ekologiska mjölkkor och producerar bland annat några av Sveriges bästa hårdostar. Thomas Berglund menar att volymen spelar roll.
”Ju färre djur desto större identitet har djuren. Ju fler djur, desto mer grå massa”, säger han.
Det här är ingenting som man egentligen vill prata om inom lantbruket, att storleken faktiskt spelar roll och då sällan på ett positivt sätt. Thomas Berglund menar att man inte kan göra något åt problemet om man inte erkänner att det finns där. Han anser att djuromsorgen måste utvecklas och han och hans medarbetare har ägnat rätt mycket tanke och praktiskt arbete åt detta. Inte minst håller han på att fundera på det nu när man eventuellt ska bygga en ny lagård. Vad kommer framtidens konsumenter att ställa för krav? Och då är det inte båsplatscentimetrar som han tänker på i första hand, utan andra sätt att öka djurvälfärden i lagården.
”Jag anser att veganerna har rätt i vissa saker, frågan är bara hur man ska ta till sig det? Vi lever alla i en ekonomisk realitet som de slipper, samtidigt som jag inte har rätt att gömma mig bakom ekonomin, men det är svårt.”
Vad har de rätt i?
”Vi borde sluta äta så mycket kött och inte använda så stor del av jordens areal till foder, utan i stället frigöra mark för ekosystemstjänster. Det finns också berättigad kritik mot hur vi behandlar djuren inom lantbruket. Man använder djuren som maskiner för att producera en vara man säljer och samtidigt är det ett liv det är frågan om.”
Men han ser också en idémässigt skarp skiljelinje.
”Urbaniseringen avlägsnar oss från de processer som sker i naturen, där djur föds, lever och dör på det ena eller andra sättet. Ett problem med veganismen är att man inte accepterar att vi alla lever och dör och att det ofta är något annat som tar livet av det levande i naturen. Man har rätt att anse att vi inte ska hålla eller döda djur, men en konsekvens av det kan bli att förespråka att vi ska odla mat i provrör eller äta kompo komponentmat av soja, majs och palmolja, vilket jag anser orsakar ännu större miljömässiga problem.”

ELIN RYDSTRÖM DRIVER TILLSAMMANS med sin familj Lovö Prästgård vid Drottningholm, Stockholms närmaste bondgård som tusentals skolbarn har besökt och där klappat lamm, kor, katter och höns.
”Att ha djur är att leva med generationer av djur och det är jag som människa som blir den som reglerar beståndet. De vilda djuren här på gården regleras av rovdjur, sjukdomar, svält, trafiken och jakt. Vi skyddar våra djur mot det. Vi övervakar förlossningen så att den ska gå bra, ser till att de får den mat de behöver för att växa och hålla sig friska, skyddar dem mot parasiter, sjukdomar och rovdjur. Sedan slaktar vi ett antal djur som blir till mat, medan beståndet hålls på en jämn nivå i balans med vad gården avkastar.”
Just nu säljer hon höstens lamm-lådor och får från en del konsumenter frågan om det inte ”känns hemskt” att ha slaktat de gulliga lammen.
”Jag ser det inte så. Det här är mat och det har jag haft siktet inställt på hela tiden. Jag känner en stolthet när de föds, att de får leva ett bra liv men också över att de är fina när de ska slaktas”, säger hon.
Men visst kan hon också känna sorg, särskilt när det är dags att skicka vissa tackor och kor på slakt som har funnits länge på gården.
”Det är priset man får betala för att ha djur. Det är jobbiga känslor, men att få leva nära naturen och följa det cykliska som innebär både liv och död, det gör jobbet som bonde fantastiskt.”

GUSTAF SÖDERFELDT I ÅMMEBERG utanför Askersund är en ovanlig lantbrukare. Han födde upp grisar i liten skala under några år och sålde köttet i egen köttbutik och till krogar. En dag fick han nog, blev vegan, sålde grisarna och odlar numera bara grönsaker.
”Jag insåg att jag inte måste äta kött och det kändes som en befrielse, att inte längre behöva göra detta hemska. När jag fattat beslutet så öppnade det upp en annan sida i mig, en mer empatisk sida”, säger han.
Han berättar att det tog ett tag innan det sjönk in i honom, att han hade medverkat till att döda djur och att det är något som han inte känner sig särskilt stolt över.
”Jag insåg samtidigt hur stor förmåga vi människor har att stänga av våra känslor. Jag tror att det är många inom lantbruket och livsmedelsindustrin som lider av det här men som inte kan verbalisera varför.”
Samtidigt säger Gustaf Söderfeldt att han inte är fundamentalist, han har exempelvis ulltröjor.
”Man dödar ju saker hela tiden, bara man går på gatan, så jag är ju inte helt jainistisk. När jag harvar och plöjer dör det också djur, men det är stor skillnad på en groda och en gris.”
Som vegan har han mött en hel del hat, men han säger också att han var naiv i början, lite nyfrälst och aggressiv och att han efter ett tag insåg att den attityden inte fungerade.
”Man kan inte säga till folk att de är idioter för att man tycker att de gör fel, och sedan tro att de ska lyssna på en”, säger han med ett litet skratt.
Idag får han och hans tjej respekt på ett helt annat sätt, dels beroende på att de har blivit duktiga på att odla grönsaker och deras lantbrukande grannar vet hur svårt det är att odla grönsaker. Dels har Gustav ändrat attityd. Allt är inte lika svart-vitt som tidigare. Han tror inte på en helt vegansk värld, i alla fall inte inom överskådlig tid, och han säger också att man ska vara försiktig i sin veganska strävan och inte kasta ut allt det gamla, för då finns risken att man även gör sig av med bra saker.
”Men man skulle ju kunna börja med att lägga ner kycklingfabrikerna.”
Han är också kritisk till bilden av att djuren är nödvändiga för kretsloppet och är inte alls säker på att djuren är den mest ”effektiva teknologin”, som han säger.
”Sedan kanske det finns betesmarker som bara kan hävdas med betande djur och det kanske även finns gårdar där djuren är de mest effektiva. Naturbeteskött kanske innebär att man orsakar mindre död och lidande eftersom det också dör en massa djur när man plöjer och harvar. Man måste se på detta med öppet sinnelag.”

FÖRFATTAREN OCH JOURNALISTEN David Jonstad har gjort en motsatt resa. Han var vegetarian under tio år med målet att bli vegan. I stället blev han jägare och småskalig uppfödare som slaktar sina djur själv på gården i byn Arkhyttan, i Säters kommun.
”Det har varit en mycket stor omställning. För femton år sedan ville jag inte ens att en köttbit skulle nudda vid min quornfilé. Jag ansåg att kött var mord och allt det där, jag kunde djurrättsfilosofin på mina fem fingrar och den här hösten har jag bokstavligen stått med blod upp till mina armar. Jag har jagat, slaktat och styckat”, säger David Jonstad.
För honom handlade det om ett antal episoder som fungerade som ”ögonöppnare”, som han själv formulerar det. Ett sådant tillfälle var hemma hos hans morbror i Norrbotten som bjöd på en buffé med älg, ripa, öring – allt fiskat eller jagat av morbrorn själv.
”Och där låg två sorgliga quornfiléer som hade fraktats från Storbritannien när det naturliga borde vara att äta det som fanns runt knuten.”
Han mötte också lantbrukare där han med egna ögon såg att djuren hade det bra. Det fick honom att fundera på om han verkligen var inne på rätt spår.
”Jag tycker det är en sund reaktion mot djurindustrin när folk blir veganer, men alla djur ingår inte i djurindustrin. Jag ser det som en falsk motsättning när man ställer kött och vegetariskt emot varandra, när den egentliga konflikten är mellan det småskaliga, ekologiska och hållbara å ena sidan och det industriella, storskaliga å andra sidan.”
Han berättar att han som vegetarian aldrig var särskilt intresserad av naturen och att han tycker att veganismen i sig innebär ett fjärmande från naturen, trots att den är sprungen ur en empati för djuren.
”Paradoxalt nog så manifesterar veganismen en separation från naturen, det som jag tror är grundorsak till alla av våra ekologiska kriser. Vi anser att vi står över naturen och det har gett oss en rad problem. I och med att jag blev alltmer intresserad av systemkriser så ökade också mitt intresse för naturen och för att få vara en del av den.”
Han tog jägarexamen för att han ville komma närmare naturen och också ansluta till den längsta traditionen som människan har – jakten, fisket och samlandet. Nu har familjen även tama djur – får, höns och katt.
”Jag får vara med i alla delar i djurens liv, från födsel till död, och det är något jag uppskattar.”
Men hur kan man tycka om att vara med när djur dör? För många människor, inte bara veganer, skulle det vara oerhört jobbigt?
”Jag tror att det säger något om hur fjärmade vi har blivit från naturen, att vi ser detta som något brutalt och onaturligt. Skulle vi fråga någon som lever i ett mindre urbant och industrialiserat samhälle så se de det inte alls på samma sätt.”
Och han har givetvis rätt. Jag har varit på restauranger i andra länder där det avbrutna kacklet från en höna har avslöjat att den har nackats för att sedan serveras vid vårt bord. Eller där getter burits över axeln för att slaktas i slaktgropen, mitt i byn, utan att någon mer än vi, utsocknes, har höjt på ögonbrynen.
Därför är han mån om att hans barn ska förstå att de lamm som föds på våren kommer att bli köttgryta på hösten och barnen är även med i hagen när lammen slaktas.
”Vi har egentligen inget val, särskilt inte om vi ska överleva på våra breddgrader. Det vanliga i vår civilisation är att vi lejer ut arbetet till någon annan. Vi ser inte dem som syr våra kläder, tillverkar våra mobiler eller slaktar våra djur. Men jag vill själv ta ansvar för den mat jag äter, även om avlivningen i sig kan vara jobbig.”
Han vill inte banalisera dödandet.
”Det finns naturligtvis något svårt i det här, att ta en annans liv, och det ska finnas ett motstånd i det. Det gör att man visar respekt för djuret, även det döda djuret så att man tar vara på allt från det. Vi brukar faktiskt tacka lammet för att vi får äta det när vi äter den första måltiden av det. Att säga ’ska man äta kött så ska man själv döda djuret’, låter klyschigt, men det vore nog inte så dumt, det skulle leda till mer djurrespekt och mindre köttätande.”
Han upplever inte att han blev ifrågasatt för att han ”bytte sida”, för precis som när han blev vegetarian var detta ett medvetet beslut och han har fortfarande stor förståelse för att veganer kan tycka att kött är obehagligt.
”Problemet med veganismen är att den tenderar att bli lite religiös och har svårt att sätta in saker i ett större sammanhang. Skulle man lyfta blicken skulle man se att det är systemet som är problemet, snarare än djuren.”

VARIFRÅN KOMMER ALLA KÄNSLORNA kring köttet, och i förlängningen maten? Sanningen är att de alltid har funnits där, men kanske mer integrerade än vad de är nu. Mat är något mer än överlevnad och nutrition. Det sätter spår i vårt landskap, men också i vår civilisation och kultur, i våra dagliga liv såväl som i våra viktigaste ritualer. Den industrialisering som har skett av vårt jordbruk och matproduktion tar inte hänsyn till detta, utan strävar snarare mot anonymisering och att befria sig från känslorna, precis som vilken annan industri som helst. Att betrakta mat enbart som varor som kan köpas eller säljas eller som en grundläggande mänsklig rättighet och en hörnsten i vår kultur, ger två helt olika världar. Precis som det är ett bråddjup mellan att behandla djuren i första hand som produktionsenheter och inte som levande, kännande varelser i ett ömsesidigt beroende och samspel. ■