Dec 25 2016

Att få julen om bakfoten

Det blir lätt svajigt när borgerliga ledarskribenter ska försöker vara lite julkristna mitt uppe i sin vanliga lovsång till marknaden. Som när Per Gudmundsson i julaftonens  ledare i Svenska Dagbladet menar att det finns ett samband mellan välstånd, tålamod och kapitalism. Men förmågan att vänta är snarare döden för kapitalismen.

Vänstern brukar med jämna mellanrum anklagas för tes-tuggande och slagordsflosklande och nog finns det fog för den kritiken, men även på den motsatta politiska sida är det gott om förkunnelser som går på repeat. Och det verkar alltid finnas ett tillfälle när man kan passa på att slå ett slag för sin dogm.För några år sedan ansåg Gudmundsson i en annan ledare att rovdriftskapitalismen i Kina var ett utmärkt exempel på “radikal fattigdomsbekämpning”. Denna gång handlar det om att blanda slå ett slag för kapitalismen med hjälp av kristendomen.

“Viktigt att vänta med julklapparna” är rubriken på ledaren. Gudmundsson hänvisar till det gamla mashmallowexperimentet vid Stanford på 1970-talet där en grupp barn fick välja mellan att äta en mashmallow nu eller att vänta en stund och då i stället får två stycken godbitar. De barn som kunde vänta fick inte bara  belöning i form av godis, det visade sig också att det gick bättre för dem senare i livet. Gudmundsson pekar också på en  ny tysk studie som visar att sambandet mellan förmågan att vänta och framgång och välstånd även gäller för länder och regioner. Sverige är ett av de länder som har mest tålamod.

Så långt är Gudmundssons text intressant, men när han sedan, sin vana trogen, kopplar ihop tålamodet med kapitalismen, då spricker allt. För är det något som rimmar illa med kapitalismen och kamraten kommersialismen så är det tålamodet och förmågan att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse.

Gudmundsson skriver: ” Man kan lätt få intrycket att julen handlar om VR-glasögon, Star Wars-merchandise och frosseri. Men julens ritualer handlar till stor del om väntan.” Uppenbarligen ser han själv motsättningarna mellan kommersialismen och julen, men verkar trots allt inte förstå.

Den kommersiella julen hatar att vänta. Den vill ha ut skumtomtarna, julmusten, lussebullarna och juldekorationerna så fort det bara går, så att vi hinner handla riktigt mycket. Den pyntar sig redan i oktober och lyckas dra med oss så att vi slänger ut granen redan på Annandagen och inte har en susning om vad vi egentligen ska ha trettondagshelgen till.

Ledaren slutar som den börjar, med en antydan om att julen handlar om något annat än att överhetta kreditkorten. Gudmundsson skriver att det finns ytterligare en anledning att ta julfirandet på högsta allvar, nämligen att det verkar finnas ett samband mellan inte bara tålamod och välstånd, utan även protestantism. Ju fler protestanter, desto mer tålamod och välstånd. Och sen knyter han ihop säcken med att hänvisa till Max Weber som menade att kapitalismens genombrott gynnades av den protestantiska arbetsetiken.

Och det är där som julmusten börjar smaka riktigt fadd och man undrar vilken människosyn det här egentligen handlar om? Är slutsatsen att alla hinduer, buddister, muslimer, judar, katoliker och andra troende egentligen är lite lata, lite mindre kontrollerade och strävsamma?

Hur ska vi då göra med det faktum att själva huvudpersonen för julen faktiskt råkade vara jude?

Ska Gudmundsson fortsätta leka pastor, råder vi honom till lite kvarsittning i söndagsskolan. Där kommer han med stor sannolikhet att få sjunga en sång som kommer att göra honom gott. Nämligen: “Jesus älskar alla barnen, ALLA barnen på vår jord!”