Close
Enter your
text here

kyckling

Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då?
 Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kycklingen har länge varit målbilden för svenskt lantbruk. Ett fåtal företag med många djur som kan stängas in på liten yta, som växer så det dånar, äter en stor del av överskottet på spannmål och dessutom är billig mat och anses klimatsmart. Alla har älskat kycklingen, från miljörörelsen till handeln. Men nu har det kommit grus i maskineriet. Igen.

När den tyske jordbruksministern uttrycker stark oro över att tolv procent av jordbruken har lagts ner under de senaste tio åren, så hörs inte alls samma tongångar i Sverige, inte ens från lantbrukets företrädare själva. Och då har vi under samma period blivit av med procentuellt fler gårdar, dvs 18 procent.  Budskapet är nästan alltid detsamma när nedläggningen av gårdar diskuteras i Sverige, som när ATL senast skrev om saken: ”I många fall är storleksrationaliseringen en förutsättning för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara företag.” Nedläggningen av gårdar beskrivs ofta som något av en naturlag, omöjlig att ändra på. Det är nödvändigt att växa för att ”hänga med” och för att öka lönsamheten. Baksidan av gårdsdöden vill man inte diskutera och absolut inte göra något åt. För till skillnad mot Tyskland, som utnyttjat hela potentialen att styra om en del av jordbruksstödet från stora till mindre och mellanstora gårdar, så har Sverige, med LRF som stark påskyndare, gjort sitt yttersta för att förhindra en sådan omfördelning. Här räcker det med att enbart knysta om att det vore bra om det gick att etablera fler gårdar, för att någon direkt ska anse att etablering av lantbruk är det samma som kritik mot de stora lantbruksföretagen. 

När LRF Ungdomen efterfrågar en utredning om hur ägarskiften och generationsskiften ska underlättas, blir det nej från landsbygdsministern Peter Kullgren. Han hänvisar i stället till en uppdaterad livsmedelsstrategi och minskat regelkrångel, ett så upprepat omkväde att det vid det här laget börjar kännas lite pinsamt. 

Samtidigt har två stora skandaler inom fjäderfäbranschen skakat om lantbruket ordentligt. Det gäller dels kycklingskandalen där Uppdrag Granskning dokumenterar olaglig avlivning av djur, men också en del av det lidande som dagens kycklingavel innebär, något som länge varit känt för den som vet något om kycklingbranschen. Dels att Sveriges största äggföretag CA Cedergren i Mönsterås, efter ett års tid inte får bukt på salmonellasmittan och nu tvingas slakta ut alla hönsen och därmed försvinner nästan 20 procent av alla ägg i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som lantbruksmedia inte ryggradsmässigt har gått i försvarsposition när en ”skandal” briserar. Framför allt på ledarplats har man uttryckt en stark oro för sårbarheten som detta innebär. ATL går till och med så långt att man skriver: ” Det vore fint för säkerheten i livsmedelskedjan och även för livet på landsbygden om den snabba strukturförändringen kunde hejdas.” Och tillägger att regelverket hos myndigheter och livsmedelsindustrin inte kan fortsätta straffa ut de mindre producenterna.

I en annan ledare ,apropå kycklingskandalen, pekar man på det vansinniga när enbart lågt pris styr utvecklingen inom lantbruket. ”Men aldrig ställs frågan om inte det här är baksidan av myntet när konsumenterna uppmanas att jaga lågpris.”

Nu skulle jag vilja hävda att vi är flera stycken som under lång tid har ifrågasätt just detta, lantbrukets enorma fokus på lågt pris. För det är trots allt inte bara handeln som har lågprisfokus, det har även lantbruket självt. Volym premieras alltid framför kvalitet oavsett om det gäller svällande muskler på slaktkroppar, högmjölkare eller ton vete per hektar. De som försöker erbjuda någon annan kvalitet blir i bästa fall lite lätt klappade på huvudet, i många fall anklagade för att vilja orsaka världssvält när man väljer att inte prioritera hög volym. Det är i ljuset av detta som bland annat den högljudda kritiken från vissa delar av lantbruket gentemot den ekologiska produktionen ska ses. Tittar man på vad som pågår inom mjölkproduktionen, uppfödningen av köttdjur och lamm, så ser man att det är kycklingen som står som modell, helt enkelt för att den har kommit allra längst i industrialiseringsprocessen. Kan man stänga in djuren, ge dem alltmer spannmål, få dem att mjölka och växa allt snabbare och dessutom ständigt öka djurantalet – ja då är man en framgångsrik lantbruksentreprenör som gör alla rätt, i alla fall enligt den egna branschen.

Strukturrationaliseringen är av de största megatrenderna inom maten som det sällan pratas om. Jag har skrivit om det i många olika sammanhang, bland annat  här.  För tidningen Filter skrev jag om just värphönsen här. Om de senaste tidens skandaler är en början på en omsvängning i synen på att störst alltid är bäst, återstår förstås att se. Men störst är bäst, är kanske inte längre riktigt så självklart som det var tidigare.

Nästa gång ska jag skriva om mjölkbranschens strävan att förvandla kossan till en kyckling.

It´s the chicken, stupid!
 It´s the chicken, stupid! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är lätt att tro att svenska folket frossar i biffar och köttfärssås, men sanningen är att det är kycklingen som ligger bakom det ökade köttätandet. Det framgår dock sällan i media. Där är det istället bilder på nötkött och kor som fyller skärmar och sidor.

Varje gång som konsumtionen av kött diskuteras i media, så illustreras detta med kor och nötkött, aldrig med kyckling. Det är märkligt eftersom det är just kycklingätandet som är den verkliga raketen och som även till stor del baseras på fossila bränslen och därför borde kritiseras ur klimatsynpunkt. Gårdagens ganska långa inslag i Rapport var inget undantag. Vinkeln var som vanligt att vi bör äta mindre kött och SVT hade gjort en enkätundersökning som visade att både krögare, politiker och folk i allmänhet är splittrade i frågan. Under hela inslaget visades bilder på nötkött i olika former, även lite lammkött, samt kor. Av kycklingen syntes dock inget spår.

Det här är inget ovanligt, snarare är det mera regel än undantag. Trots att köttkonsumtionen har diskuterats flitigt i media under rätt många år nu, så är fortfarande budskapet att det är just nötköttet som har ökat så oerhört mycket. Ingen pratar om kycklingen och det faktum att vi äter 14 gånger mer kyckling i dag än 1960. Det man undrar är om stora delar av media har väldigt svårt att läsa diagram?

Så här ser det nämligen ut. Vi börjar med ett diagram från Jordbruksverket som visar direktkonsumtionen, dvs det kött som vi köper hem från butiken. (Här ingår inte charkvaror)

direktkonsumtion

Här ser man tydligt vad som har hänt. Konsumtionen av kyckling har gått från 1,5 kilo till 22 kilo. (I siffran ingår även kalkon, men den delen är försvinnande liten.) Det är alltså en ökning på dryga 1 400 procent! Tittar man på grisköttet ser man det har ökat från knappt 10 kilo till dryga 14 kilo, en ökning med 50 procent. Nötköttet har under samma period gått från 9,6 kilo till 12,3 kilo och alltså ökat 28 procent.

Tittar vi på totalkonsumtionen, alltså den totala slaktade volymen av kött där det även ingår mycket ben och annat som vi inte äter, ser vi att förhållandena är de samma.

Alla siffror och diagram hittar man här och här hos Jordbruksverket, som för övrigt reder ut detta med köttkonsumtionen på ett mycket bra sätt. Det är som sagt bara lite konstigt att stora delar av övriga journalistkåren tittar på de här siffrorna.

 

köttkon

En förklaring till denna mediala blindhet för kycklingen är kanske att den inte riktigt passar in i byggandet av tesen att köttkonsumtionen är en stor källa till växthusgasutsläpp. Enligt livscykelanalysen, som är den metod som man beräknar växthusgasutsläpp med, så ger ju kycklingen mycket låga utsläpp av växthusgaser, cirka 2,4 kilo per kilo kyckling, vilket är i nivå med lax. Då är det bättre att snacka om korna, som enligt livscykelanalysen brukar hamna på 28 kilo växthusgaser per kilo. Annars går inte klimatköttsekvationen ihop. Och alltså blir det bilder och grafik på kor och nötkött, inte på kyckling.

Men OM man skulle bry sig om att titta lite närmare på kycklingen, kanske man skulle upptäcka att livscykelanalysen premierar intensiv uppfödning med allt vad det innebär i total negativ miljöpåverkan. Man kanske också skulle upptäcka att en stor del av kycklingens växthusgasutsläpp utgörs av fossila bränslen och att den koldioxid och lustgas som detta orsakar, är betydligt mer bekymmersamt än kornas metanutsläpp, inte minst för att dessa växthusgaser är mycket mer långlivade. Man kanske också skulle se att industriellt uppfödd kyckling, tillsammans med gris, är det djur som verkligen konkurrerar med människan om samma mat, eftersom kycklingen till skillnad mot kossan, inte huvudsakligen lever på gräs.

Då skulle man också se att industriellt uppfödd kyckling är är ett av våra allra mest fossildopade livsmedel. Utan billig energi i form av konstgödsel och diesel, skulle inte dagens stora och billiga kycklingproduktion vara möjlig. (Kyckling har sin roll och en viktig sådan i ett mer hållbart livsmedelssystem, om den får jobba inom sin ekologiska nisch, men då kommer det att bli betydligt mindre kyckling.)

Därför är också Kronfågels reklamkampanj där man uppmanar oss att äta mer kyckling i stället för nötkött och därmed kompensera för en del av vårt bilkörande, djupt ironisk. Fossila bränslen har inget med framtiden att göra, oavsett de kommer i form av drivmedel, konstgödslade vegetabilier eller industriuppfödda broilers.

 

 

 

Klimat-matte
 Klimat-matte 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Är det bästa du kan göra för klimatet att äta mindre kött? Orsakar svensk konsumtion av nötkött skövling av regnskogar i Brasilien? Har vår konsumtion av nötkött ökat jättemycket? Svaret på de här frågorna är faktiskt – nej.

Mycket av diskussionen kring maten och klimatet handlar om kött, vilket är olyckligt på många sätt. Det ger intrycket av att matens klimatproblem är lika med kött och då främst nötkött, vilket gör att man inte diskuterar den övriga matens påverkan på klimatet och miljön. Lösningen presenteras ofta som att vi ska sluta eller kraftigt minska vår konsumtion av kött, inte att vi ska förändra vår produktion eller konsumtion i grunden och därmed göra något åt det grundläggande problemet i vårt matsystem, nämligen att det bygger på fossila bränslen. (Pella Thiel skriver utmärkt om detta i vidare bemärkelse när hon menar att fixeringen vid utsläpp gör att vi slipper göra något åt de grundläggande problemen som orsakar utsläppen.)

Ett annat problem i debatten om köttets påverkan på klimatet, är att det blandas siffror lite hur som helst. Produktion blandas ihop med konsumtion, globalt med lokalt, koldioxid med metan och sedan görs tvärsäkra påståenden som inte stämmer. Men bara för att saker sägs ofta, behöver de inte bara sanna för det. Ett tydligt exempel på detta är WWFs ”One Planet Plate” som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Låt oss titta lite på några av de vanligaste påståendena när det gäller köttets klimatpåverkan:

”Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och äter nu 85,5 kilo kött per person och år.”

Nej det gör vi inte. Den siffran handlar om den totala förbrukningen av kött, eller totalkonsumtionen. I den siffran ingår ben och en massa annat som vi inte äter. Jordbruksverket brukar säga att ungefär halva siffran ger en någorlunda rättvis bild av hur mycket kött vi lagar till. Det handlar alltså om 43-44 kilo kött. Justerar man för vad Livsmedelsverket tror att vi äter, för man har faktiskt ingen aning, hamnar vi på 52 kilo. Räknar vi hur mycket kött som finns kvar på tallriken efter att det har lagats till, hamnar vi på 40 kilo. Redan här förstår man att det inte är helt lätt att med tvärsäkerhet uttala sig om hur mycket kött vi egentligen äter, däremot är det sant att vår konsumtion har ökat. Siffran över förbrukningen är relevant när man jämför förbrukningen mellan olika länder, men vi äter inte 85 kilo kött per person, däremot är det en siffra som är bra att använda om man vill att det ska låta mycket.

”Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och därför måste vi äta mindre nötkött eftersom nötkött ger så stora utsläpp av klimatgaser ”

Här blandas två påståenden på ett bedrägligt sätt. Ja, köttkonsumtionen har ökat, men det är framför allt konsumtionen av kyckling som det handlar om, inte nötköttet. Sedan början av 1960-talet har förbrukningen av kyckling stigit från 1,6 kilo till dagens dryga 23 kilo per person. Vi äter alltså 14,5 gånger mer kyckling i dag. Nötköttet har också ökat, men inte alls lika mycket. Förbrukningen har stigit från 20 till 24,5 kilo, eller från 10 till 12,25 kilo om vi pratar om direktkonsumtion. En ökning visserligen, men inte alls så dramatisk. När man säger att köttkonsumtionen har ökat kraftigt, är det alltså kycklingkonsumtionen det egentligen handlar om, men eftersom den samtidigt anses så klimatsmart, så hänvisar man i stället till nötköttet. Det är alltså lätt att tro att vi har börjat äta väldigt mycket nötkött och det är alltså inte sant.

”Att välja bort köttet är det bästa sättet att minska din tallriks klimatpåverkan.”

Flera studier har tidigare visat att cirka hälften av matens klimatpåverkan beror på hur den distribueras, handlas, förädlas, tillagas och var den äts – hemma eller på krogen. Förra året gjordes en stor studie på ett antal EU-länder, där man kom fram till att så mycket som två tredjedelar av maten klimatpåverkan sker i leden efter jordbruket.

En annan studie har visat att bara genom minska matsvinnet, minska skördegapet och effektivisera djurhållningen men utan att göra några förändringar i kosten, kan utsläppen halveras.

”Kött samt ägg- och mejeriprodukter står för cirka 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser och därför måste vi äta mindre kött.”

Vanligt påstående där man återigen blandar siffror efter eget behag. Siffran 15 procent gäller för global nivå och observera att den även gäller för alla animalier, även mejeriprodukter och ägg och inte bara för ”kött” som det ibland sägs lite slarvigt. Den svenska animalieproduktionen har betydligt lägre utsläpp och ligger någonstans mellan 8 och 9 procent av Sveriges utsläpp, högt räknat. Det är dock en siffra som nästan aldrig nämns. Men även när det gäller de globala 15 procenten så är det en fråga om hur man räknar, något som gäller den mesta klimat-mats-matten. Till och med FNs jordbruksorganisation, FAO, har två olika siffror. Å ena sidan anser man att hela jordbrukets utsläpp står för cirka 10 procent av de produktionsbaserade utsläppen, men samtidigt anser samma organisation att animalierna står för 15 procent. Anledningen är att man helt enkelt har räknat på olika sätt. Även FNs klimatpanel IPCC anser att hela jordbrukets utsläpp landar mellan 10-12 procent av de globala utsläppen. Läs mer om detta här. Och läs mer om beräkningar kring de svenska utsläppen här.

”Produktionen av kött orsakar 15 procent av de globala utsläppen och det är lika mycket som alla transporter tillsammans.”

Som vi tidigare sa så är siffran 15 procent inte självklar och dessutom handlar den om animalier – alltså även mjölk och ägg – inte enbart kött. Men det riktigt intressanta här är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller produktionen av animalierna, räknar man deras påverkan betydligt längre ”bakåt” än vad man gör för transporterna. För animalierna har man exempel räknat in förändrad markanvändning, att det kanske fanns en regnskog där det nu betar kor, eller en cerrado där det nu odlas soja som kan bli foder åt djur. När det gäller transporter så räknar man dock inte alls så heltäckande. Man räknar exempelvis inte in den förändrande markanvändningen som alla vägar, parkeringar, flygfält och hamnar innebär. Man räknar heller inte byggandet av lastbilarna, flygplanen, båtarna eller vägarna, järnvägarna. Man räknar heller inte in den kyla som krävs för att transportera all mat. Man räknar bara de fossila bränslena som går för att driva transporterna. Skulle man räkna transportsystemets hela kostnad, skulle siffran givetvis blir mycket högre.

Ibland fortsätter påståendet om de 15 procenten så här också: ”I Sverige äter vi ungefär dubbelt så mycket kött som den genomsnittliga världsmedborgaren, vilket innebär att köttkonsumtionen står för en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck.”

Här blandar man siffran för den globala produktionen av alla animalier (15 procent) med den svenska konsumtionen, som påstås vara ännu högre eftersom vi äter mer kött än den genomsnittliga världsmedborgaren. Ja just det, nu syftar man plötsligt bara på köttet, inte på animalierna som det först var frågan. Mjölken och äggen är därmed borta ur bilden. Och i det här läget brukar man också ha glidit in på nötköttet. Anledningen är att nötköttet orsakar höga växthusgasutsläpp, 28 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det finns olika åsikter om det egentligen är rättvist och ens relevant att likställa metanet (som är den tunga växthusgasen i det här sammanhanget) med koldioxid från fossila bränslen. Metanet är en kraftfull växthusgas, men med kortvarig effekt, medan koldioxiden finns kvar under tusentals år. Men om vi struntar i dessa invändningar och accepterar att 1 kilo nötkött orsakar 28 kilo växthusgaser, hur ser det ut då? Direktkonsumtionen av nötkött motsvarar 12-13 kilo x 28 kilo växthusgaser, vilket gör 336-364 kilo växthusgaser. Är det en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck?

Och det leder oss in till det sista, men kanske vanligaste påståendet:

”Det viktigaste du kan göra för klimatet är att äta mindre nötkött”

Nej, det är det inte. Man kan vilja äta mindre kött av flera skäl, till exempel för att man inte vill stödja djurindustrin, men det är inte det viktigaste du kan göra för att minska din klimatpåverkan. Våra konsumtionsbaserade växthusutsläpp är 11 ton per person. Nötköttet står för 3 procent av detta. Att påstå att ett minskat köttätande är det viktigaste vi kan göra för klimatet är alltså inte sant. En tydlig och bra graf över detta finns i Naturvårdsverkets rapport ”Konsumtionens klimatpåverkan”

Lägg märke till att under ”kött” så ingår alla typer av kött och inte bara nötkött. Som en kommentar till sina siffror så skriver Naturvårdsverket att man inte har räknat in förändrad markanvändning, dvs skövling av regnskog i Brasilien, men det är en siffra som inte är relevant för den svenska köttkonsumtionen.

köttkonsumtoon

 

 

 

 

 

 

 

”Vår nötköttskonsumtionen driver skövlingen av regnskog”

Skövling av regnskog är ett allvarligt miljöproblem i de länder där det pågår, men vår nötköttskonsumtion har faktiskt ingenting med det att göra. Enligt beräkningar kan 6 procent av Brasiliens köttproduktion antas komma från mark som tidigare var regnskog. Sverige importerar cirka 15-1 600 ton nötkött från Brasilien varje år. De flesta importörer garanterar att köttet inte kommer från regnskogsområden, men vi utgår ändå från att 6 procent av köttet trots allt gör det. Det här innebär att 10 gram av vår nötköttskonsumtion kommer från tidigare regnskog, högt räknat. Att påstå att svensk köttkonsumtion har driver avskogningen av regnskog, är alltså fel.

”Det är bättre att vi konsumerar vegetabilier direkt än att de går genom djuren.”

Det här antyder att det råder någon slags brist på mat, men faktum är att det är tvärtom. Det råder överskott på spannmål, inte bara i Sverige utan även globalt, och det är ett starkt skäl till att våra djur äter alltmer spannmål och då pratar vi främst om kyckling och gris. Omvandlas spannmålen till kött, mjölk, ägg eller etanol så får man bättre betalt för den än kraschade priser på spannmålsmarknaden på grund av ett gigantiskt överskott.

Men man ska också komma ihåg att det kan vara resursmässigt klokt att ge djur spannmål. Alla vegetabilier som odlas håller inte sådan kvalitet att de fungera som humankonsumtionen. Vetet kan ha för lågt protein för att kunna användas till bröd, potatisen kan bli angripen av skorv, kornet duger inte för ölbryggning, vädret gör att åkerbönorna inte hinner torka ordentligt innan skörd osv. Det finns massor av orsaker till att skörden inte blir som det var tänkt och då är det ganska smart att kunna ge vegetabilierna till djuren i stället för att de ska gå till spillo.

”Det är bättre att vi konsumerar soja i stället för att ge den till djuren.”

Det finns anledning att kritisera stora delar av dagens sojaodling som ofta odlas i stora monokulturer, ofta med tunga bekämpningsmedel och på områden där det tidigare har funnits värdefull natur, som framför allt cerrado, men även regnskog. Ofta lyfter man dessa problem när det handlar om soja som djurfoder, men inte när det gäller den soja som blir mat åt människor. Men problemen försvinner inte bara för att det är människor som äter sojan i stället för djur.

Det brukar också hävdas att så liten del av sojaodlingen blir mat och därför är problematiken främst något som gäller djurfoder. Men då har man bara tittat på användningen av hela sojabönor och inte tänkt på att humankonsumtionen hänger intimt samman med foderproduktionen och vice versa. Processen av sojabönor delas upp i några olika fraktioner – oljan och lecitinet blir mat och sojamjölet blir foder. Det är alltså svårt att säga att humankonsumtionen inte har något att göra med produktionen av djurfoder. Dessutom brukar man glömma att nämna problematiken med sojan när man rekommenderar att man ska äta mer sojabaserade livsmedel.

 

Kycklingen mitt i rummet
 Kycklingen mitt i rummet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så, låt oss äntligen prata om elefanten mitt i rummet – kycklingen. Det är nämligen främst vårt kycklingätande som döljer sig bakom braskande rubriker om skenande köttkonsumtionen. Men av någon underlig anledning kommer alltid kycklingen undan debatten.

Fokus hamnar ofta på nötköttet, trots att det är det köttslag som har ökat minst under de senaste 50 åren. (Se förra bloggtexten.) Kycklingen har däremot gjort en anmärkningsvärd resa under samma tid, från en lyxprodukt som vi bara åt något kilo av per person och år, till vardagsmat och en konsumtion på dryga 20 kilo. Vi pratar om en ökning på 1 100 procent! (Nötköttet har under samma period ökat med 25 procent om vi pratar totalkonsumtion.)

Och även om det röda köttet har slutat växa under de senaste åren, fortsätter kycklingen bara att öka. OECDs prognos är att kycklingen går om grisen 2020 som det mest populära köttet. Även i Sverige tyder allt på att kycklingen kommer att fortsätta att öka, ungefär en fjärdedel av allt kött vi äter är en bit kyckling.

Det finns en enkel förklaring till att kycklingkonsumtionen har ökat – priset. En snabb koll hos en större Ica-butik på nätet visar att en hel färsk svensk kyckling är tre kronor billigare per kilo än falukorven från Scan. Väljer jag kycklingklubbar, visserligen frysta men ändå, hamnar jag en tia lägre per kilo än för nämnda korv. Och då har vi inte pratat extrapriser eller importkyckling. Samma butik erbjuder exempelvis en tvåkilosförpackning frysta kycklingklubbar från Danmark för mindre än 22 kronor kilot!

Det är svårt att hitta något som är billigare än så.

Ja det skulle vara kyckling från Thailand eller Brasilien, vars export ökat allt mera på sistone, även om just Danmark är den stora exportören.

Inte konstigt att lunchrestaurangen älskar kycklingen.

Hemligheten bakom kycklingens framgång är priset och orsaken till det är att kycklingen är det djur som har gått lättast att industrialisera. För femtio år sedan hade nästan alla gårdar några höns som värpte ägg och tuppkycklingar och uttjänta hönor slaktades och åts upp. I dag är det färre än 100 producenter som föder upp det allra mesta av den kyckling vi äter. Hönan är kluven i två avelsgrenar – en för att värpa så mycket som möjligt men inte ge något vidare kött och en som växer så fort som möjligt, innan den hunnit bli könsmogen och börjat värpa. Vare sig gamla värphöns eller tuppkycklingar göre sig besvär. Värphönsen eldas upp eller blir hundmat (en del ekologiska blir buljong) och tuppkycklingarna mals helt enkelt ner levande direkt efter kläckning.Det finns helt enkelt inte ekonomi att göra något annat.

Dagens kyckling är en makalös snabbväxare, 80 gram per dygn och 35 dygn senare är det dags för slakt. Då har det krävts enbart 1,75 kg foder, mestadels vegetabilier, för att få fram ett kilo kött. Inget annat djur klarar av att omvandla spannmål så snabbt till kött. Laxen, en annan favorit på lunchrestaurangen där odlingen påminner mycket om kycklinguppfödningen, kräver visserligen bara 1,15 kilo foder per kilo kött, men då är hälften animalier.

Pratar vi förmågan att omvandla vegetabilier som vi inte kan äta, nämligen gräs, till animaliskt protein, då är kon mycket mer effektiv. Men inte när det gäller spannmål. Då är grisen betydligt bättre och kycklingen som sagt allra bäst. Och där är också en stark förklaring till kycklingens succé, att den främst är ett sätt att förädla spannmål och därmed höja värdet på säden. Och därmed närmar vi oss broilerns roll i systemfelet. Det industriella jordbruket har med hjälp av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel blivit formidabelt på att producera så mycket spannmål att man inte riktigt vet vad man ska göra av all säd. Den här produktionen bygger på ett systemfel som bland annat ger oss en rad olika miljöproblem och den industriella kycklinguppfödningen blir då bara en fortsättning på detta systemfel som dessutom orsakar lidande för djuren själva.

Men det här är sällan något resonemang som tas upp när man kritiserar köttkonsumtionens miljöpåverkan. Tvärtom har kycklingen ofta fri lejd för att den anses ha så liten klimatpåverkan. Chalmersforskarna kom i sitt resonemang fram till att enbart en vegansk kost eller en kost som består av ofattbara 120 kilo animalier varav 67 kilo kyckling per person och år, mer än dubbelt så mycket som dagens höga kycklingkonsumtion, kan klara klimatet. Det är ett exempel på hur fel man kan hamna om man inte tittar på hela matens ekosystem.

Nu behöver det inte vara så här. Det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Hönan skulle kunna ingå i ett fungerande kretslopp igen och inte bara vara fortsättningen på ett systemfel. Hon skulle kunna ta hand om våra matrester, ägna sig åt gödsling och lätt luckring av jorden med sitt pickande och sprättande, ta hand om ogräset bland större, perenna grödor som sparris, majs och fruktträd. För att nämna något.

Men då skulle vi naturligtvis inte äta lika mycket kyckling som i dag. Och vi skulle också behöva vara många fler som har några höns och inte omvänt som i dag.

Slutligen: De producenter som ändå försöker föda upp kyckling och höns på ett mindre industriellt sätt är värda allt beröm. De kämpar verkligen i en tuff ekonomisk motvind. Många av dem når inte ända fram i att integrera hönan i kretsloppet igen, mycket därför att de inte ser någon ekonomisk möjlighet att göra det, men de väljer ändå en mer alternativ väg än den industriella och DET är imponerande!