Aug 6 2018

Dags för ett uthålligt lantbruk!

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats  till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer.  Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är.  Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren –  det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare


Mar 15 2018

En av de bästa

Jag skriver nästan aldrig personligt, men nu, när en av de bästa inte längre finns här, så måste jag det.  Anders Munters kämpade i 14 år mot sin cancer, men igår tog striden slut. Jag skriver – en av de bästa – därför att det är svårt att säga annat om Anders. Jag lärde känna honom för flera år sedan i samband med att jag besökte honom och hans Gunilla på deras mjölkgård i Dala-Järna. Jag skulle göra reportage om deras mjölkproduktion, men det blev

anders mbörjan på en vänskap som varade in i det sista. Ja, jag får erkänna att jag “lånade” både honom och Gunilla som familjemedlemmar.

Det var svårt att inte tycka om Anders, inte minst för att hans stora nyfikenhet och hans värme som verkade räcka till för alla, oavsett var i världen han vände sig. Han

gjorde ingen skillnad på  folk och denna fördomsfrihet, i kombination med nyfikenheten och vetgirigheten, ledde honom ständigt på nya vägar och gav nya insikter.

Anders slutade aldrig att tänka, läsa, diskutera och analysera – alltid med Gunilla vid sin sida. Tillsammans utgjorde de ett imponerande intellektuellt team.

Anders värjde sig mot förenklade lösningar och budskap och valde att stå med ena benet djupt förankrat i lantbruket och det andra, lika djupt förankrad, i naturvården. Under många år var han mycket engagerad i Naturskyddsföreningen, både lokalt och på riksplanet, ett engagemang som blir allt mer unikt i dagens polarisering mellan miljöorganisationer och lantbrukets organisationer.

Anders var också fenomenal på att kombinera teori med praktik. I hans praktiska gärning som ekologisk mjölkbonde kunde han hela tiden stämma av nya idéer och forskningsrön. Anders blev också därför en av de starkaste ambassadörerna för ekologiskt lantbruk och det fanns tyngd i hans ord, just därför att han hade den praktiska kunskapen.

Ironiskt nog var det beskedet om cancern, en typ av cancer som är särskilt vanlig bland lantbrukare som har jobbat med kemiska bekämpningsmedel, anledningen till att man slutligen helt ställde om sitt lantbruk till eko.

Anders skulle fylla 78 år i år men vi skulle ha behövt ha honom kvar i många år till för han var en av de som bidrog med klokskap i den allt mer fördummande debatten om framtidens lantbruk och mat.

Och jag hade också behövt ha honom kvar betydligt längre. Vem ska jag nu ringa för att diskutera världens framtid, på det sätt som bara Anders kunde?

vallmo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gunillas vackra vallmo. Som även kommer att blomma i år.


Jun 5 2017

Matpolitik

Den 19 juni kommer riksdagen fatta beslut om den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Trots att maten är en fråga som engagerar väldigt många människor, har debatten om regeringens livsmedelsstrategi varit oerhört liten. Det är allvarligt eftersom den föreslagna politiken bara är en fortsättning på den politik som har förts under de senaste 70 åren. En politik som i praktiken ger en rad negativa konsekvenser, bland annat en fortsatt nedläggning av svenskt lantbruk.

Här en kort intervju på temat som Hans Naess på Gastronomiska Samtal gjorde under Smaka på Stockholm i fredags.


Apr 7 2017

Tekno-Jesus

Artikeln har publicerats i magasinet Tiden

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för »Plantagonen«, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som del-ägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DN:s gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen.

I slutet av förra året delade också Stockholms stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: »Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.« Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva.

Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära att det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler.

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. »Gräs« är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100–150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, det vill säga i näringslösning. Det är en gammal teknik som av tidningen Time redan under 1930-talet omnämndes som »framtidens odling«. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten nått även Sverige. Så här skriver man: »Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.« I samma artikel skriver man också om användandet av »konstgjort ljus«. Inget nytt under solen alltså. Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis, majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera »mat för staden«, ännu mindre att »föda världen«.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visste något om växtförädling, visste också att det inte finns någon »hög-skörd-gen« som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar och så vidare är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden.Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens »Det Gyllene Riset«, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring gmo var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå »så där«. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om »åtminstone ett par decennier till«, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling.

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det ska gå till. Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som »gör som de alltid har gjort«.

Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än 1 procent i dag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser.

Ett stort språng i livsmedels-försörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution.

Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik – förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt.

Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation i stället för att förändra vår livsstil. De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt – de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att »tillverka« mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna – det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

De flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakens natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakel-mediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Sep 6 2015

Dags att lyfta blicken

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt  vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på  kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – “det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället  får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. “En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar  på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser,  borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.

 


Mar 11 2014

Vad tänker du göra, Anders Borg?

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon.  Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är  precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?


Jun 30 2013

Landet kommer tillbaka!

Cirkus Almedalen har snurrat igång igen och nu delar vi återigen upp oss i två grupper som antingen överdriver dess betydelse eller bara rackar ner på det som en enda rosépimplande skolavslutning för politiker, organisationer, media och PR-byråer.

Men man kan också ta det för vad det är – en slags folkrörelsernas festival, visserligen med stora inslag av företag, som ägnar sig åt att diskutera politik ur ett antal olika vinklar. Och med tanke på att det arrangeras fler debatter och seminarier än någonsin cirka 2 000, så lär det ju finnas ett och annat guldkorn också.

Särskilt intressant i år är att man har sagt att det är landsbygdspolitiken som är hetast. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till och med Vänsterpartiet vill alla framstå som de “riktiga” landsbygdspartiet. Man ser uppenbart att Centern har tappat greppet om frågan.

Även Socialdemokraterna har gjort utspel lagom till Almedalen för att “rädda jordbruket”. Bland annat föreslår man ett bolag som ska ägas av regeringen och näringen för att få bättre snurr på försäljningen av svenska livsmedel. Ett halvstatligt bolag alltså, borde få en och annan att sätta mellanmjölken i vrångstrupen.

Det går ändå inte att komma i från att det är mycket intressant att landsbygd och jordbruk, som under decennier har betraktats som de mest osexiga frågorna, tydligen verkar segla upp igen.

Och detta under Almedalen som känns allt annat än lantligt utan mera som en satelitstat till Stockholm under denna vecka.

 

 


May 14 2013

Dags att syna gentekniken i sömmarna

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste  Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg.  Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?


Feb 8 2013

Som om marknaden inte spelar någon roll

I gårdagens ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson att anledningen till glesbygdens problem inte stavas vare sig marknad eller att staten inte förmått att lokalisera ut fler jobb. I stället ges hela skulden till den politik som LO-ekonomerna  Rehn och Meidner lanserade på 40-talet. Politiken gick i korthet ut på att öka produktiviteten, minska arbetslösheten, hålla inflationen nere och jämna ut lönerna. Och det är framför allt detta sista, kraven på lika löner, som Ludvigsson attackerar. Enligt henne var det den politiken som gjorde att små företag på mindre orter inte kunde konkurrera med stora företag i områden med betydligt snabbare tillväxt.

Men  det som Ludvigsson väljer att bortse ifrån var att detta skedde med storföretagens välsignelse. För dem var det givetvis en oerhört passande politik som innebar att de slapp mindre företag som kunde konkurrera med lägre priser.

På samma sätt har staten och kapitalet gått hand i hand när det gäller strukturomvandlingen av jordbruket, det som egentligen är landsbygdens, om vi pratar landsbygd på riktigt, enda motor i näringslivet. När det moderna Sverige skulle danas efter andra världskriget, togs en rad politiska jordbruksbeslut som ledde till att mindre gårdar slogs ut och gynnade de stora, specialiserade lantbruken. Det fanns givetvis en välvilja i detta – Sverige behövde producera mera mat, många bönder levde på så små gårdar att de inte kunde försörja sig och passande nog behövde industrin arbetskraft. Men effekterna var också förödande. Mellan åren 1944 och 1999 försvann tre fjärdedelar av våra lantbruk och en tredjedel av åkerarealen. Mängder av lokala spannmålssorter och husdjursraser fick stryka på foten när hög produktivitet var det enda som gällde. I vissa fall handlade det om arter och raser som med rätta kunde passeras till historien, men rätt många barn slängdes ut med badvattnet.

Men det går inte att bortse ifrån att marknadskrafterna också har spelat en roll i den utvecklingen och att de krafterna har blivit allt starkare sedan EU-inträdet. I dag är det svårt att skylla politiken på att lantbruket krymper, det styrs betydligt mera av priserna på världsmarknaden. Trots att Sverige betalar ut drygt 11 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd varje år, så räcker inte de pengarna för att bromsa utvecklingen. (Matlandet Sverige-pengarna är givetvis en så liten peng att det från början borde varit uppenbart att de inte skulle förändra något.) Detta säger något om marknadens oerhört starka kraft.

Visst har staten haft sin slev med i grytan, men att låtsas som att marknaden inte har spelat någon roll för landsbygdens utarmning blir lite fånigt. Ännu märkligare är det att den diskussion som nu pågår kring landsbygden, igångsatt av Centerns idéprogram, inte handlar ett smack om lantbruket. För det är ändå lantbruket som är den näring som kan utveckla eller avveckla landsbygden


Jul 23 2012

Okunskapens välsignelse

Ibland är okunskap en förutsättning för att det ska bli något gjort överhuvudtaget. Jag tänker på det när vi kör i mörkret på dammiga, smala grusvägar med stora hål i vägen och får möte med dånande timmerbilar som tvingar ut oss på den yttersta bräckliga vägkanten som ser ut att kunna rasa samman och också har gjort det på några ställen. Hade jag innan resan till Brasilien vetat att vi skulle köra Sveriges längd och lite till i snudd på väglöst land och att jag skulle sitta bakom ratten den mesta tiden av denna resa, då hade jag nog helt enkelt backat ur.

Frågan är vad Maria och Luiz i Nova Esperanza, norr om Juruena i Mato Grosso, hade gjort om de hade vetat vad som väntade dem när de flydde fattigdomen i nordöstra Brasilien för drygt 20 år sedan för ett nytt liv? Hade de verkligen gjort den långa resan?

Jag tänker på det när jag ser Maria, hon är 56 år gammal men ser ut att vara minst 20 år äldre. Hon lider av diabetes och har ett otäckt sår på benet som ser ut dra mot blodförgiftning och i munnen finns bara tre tänder kvar. Nio barn har hon fött, tre har dött. På det andra benet finns ett kraftigt ärr, ett minne av skogsavverkningen när de kom till Nova Esperanza och började röja sin mark. Hon berättar att hon fick hjälp av några indianer att stilla blodflödet med växter. Det var långt till läkaren, då som nu. Under den värsta delen är man fortfarande isolerad från omvärlden. Då förvandlas den usla vägen till gyttja.

När Maria, Luiz och de andra första nybyggarna slog sig ner här för drygt 20 år sedan fanns här i  princip bara skog och indianer. De hade hörsammat regeringens erbjudande om att få ta mark i besittning, det var politiskt enklare än att genomföra en jordreform och hamna i konflikt med de mäktiga jordägarna. Samtidigt kunde en gammal politisk dröm förverkligas, nämligen att erövra inlandet.

Maria och Luiz var några av pionjärerna och de överlevde. Flertalet av de andra 200 familjerna som anlände samtidigt, dog i malaria. Fortfarande är livet hårt och fattigt, men i dag har de ett enkelt hus, lite strömförsörjning i form av solpanel, köttdjur, fiskodling och ett skogsjordbruk med en blandning av träd och buskar som bär frukt som mango, papaya, bananer, kaffe och kakao och träd som kan säljas som timmer. De har åstadkommit mycket under sina två decennier, men priset har varit högt.

Vårt pris för att skumpa på dåliga vägar är däremot lågt. En kraschad rygg, nerver på helspänn, trötthet, damm, en tappad registreringsskylt och en lös kofångare. Löjliga bagateller jämfört med nybyggarnas umbärande, men ändå en viss tur att vi inte visste vad som väntade oss för då kanske vi aldrig hade mött Maria och Luiz.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)