Feb 24 2017

En strategi för den goda maten

Hur skulle en alternativ livsmedelsstrategi kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren har kritiserat regeringens livsmedelsstrategi. Här presenterar vi ett annat sätt att se på saken, En strategi för den goda maten.

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

 

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

 

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

 

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

 

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare.

 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

 

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

 

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.

 

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

 

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.


Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

 

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

 

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.

 

 

Strategiska områden

 

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

 

 

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

 

 

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

 

 

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

 

 

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

 

 

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

 

Exempel på inriktning:

 

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

 

 

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

2017-02-24

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

 


Feb 15 2017

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik,  gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna.  För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

“Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga.  Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet.  Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder “över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok “Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att  produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

“De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning –  konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är  givetvis ett sätt att se på saken, att man kan “späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större  hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna.  Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den.  Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten “marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en “betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

“Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på  marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att “nudging” är på modet och skriver så här:

“Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?


Jan 26 2017

Oraklen i riksdagen

Trots alla löften om en hållbar matproduktion, har inte Sverige längre något skarpt mål för det ekologiska jordbruket. Det är kanske den enda konkreta effekten av de så kallade “mål “som riksdagspartierna, förutom sd, enats om.

Så kom då, inte någon livsmedelsstrategi, men dock några så kallade “mål” för den framtida livsmedelspolitiken. Och plötsligt framstod de mytologiska oraklen i Delfi och deras gåtfulla, nonsensartade profetior som stringenta och klara som frisk bäckvatten, jämfört med vad de sju partierna har lyckats prestera.

Ursäkta metaforerna, men detta kan inte ses som något annat än att vuxna människor leker med maten. Vår mat och vår framtid. För vad annat kan man säga om dessa sk “mål”? Läs dem här. Och om du fortfarande tycker att de säger något om hur Sveriges framtida matpolitik kommer att se ut fram till 2030, så föreslår jag att du läser dem en gång till. Tycker du fortfarande att de ger en klar politisk vägvisare så jobbar du förmodligen inom en organisation som av taktiska skäl inte kan tycka så mycket annat än att det är fantastiskt att sju riksdagspartier har lyckats enas.

Men spelar det egentligen någon roll att man har enats, när man egentligen inte har lyckats bestämma något?

Jag ska inte ägna mig åt någon större textanalys. Gunnar Rundgren har redan gjort detta utmärkt  här och han har också visat på vilka tolkningsmöjligheter som målen ger för de olika politiska partierna här. Läs gärna, det är underhållande men ökar tyvärr inte respekten för våra politiska företrädare.

Men låt oss åtminstone titta på det övergripande målet. Så här skriver man:

“Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Det finns mycket att säga om den här formuleringen, men låt oss nöja oss med att konstatera att det är en helgardering. Livsmedelskedjan ska vara konkurrenskraftig, samtidigt som de nationella miljömålen ska uppnås. Att det kan finnas en motsättning mellan konkurrenskraft och miljömålen, väljer man att inte låtsas om, trots att detta är verklig stötesten inom näringen. Ska man se hög djuromsorg och miljövård som viktiga värden och värna detta genom olika politiska beslut? Eller ska man anse att de här mervärdena bara är kvarnstenar runt halsen när man ska konkurrera på den globala livsmedelsmarknaden, och därför kapa dem så fort som möjligt? Inget svar på detta alltså.

Nej, det är i princip omöjligt att utifrån dessa mål sia om hur den framtida matpolitiken kommer att se ut. Förutom en sak. Efter drygt  20 år försvinner ett skarpt mål när det gäller ekoproduktionen, ironiskt nog samtidigt som Miljöpartiet sitter i regeringsställning.

1994, enades riksdagen om ett första mål för det ekologiska lantbruket – minst 10 procent av arealen skulle vara ekologiskt odlad senast vid sekelskiftet. Detta mål följdes av nya procentsiffror och även ett konsumtionsmål, att 25 procent av den offentliga konsumtionen skulle vara ekologisk.

De här målen har betytt oerhört mycket för den ekologiska utvecklingen, både i köken hos daghem och skolor men också ute på åkrarna. Detta är också ett mål som har retat gallfeber på delar av det konventionella jordbrukets företrädare.

Men varför inte sätta ett mål även för det konventionella jordbruket? Eller rättare sagt, varför inte sätta ett mål när det gäller självförsörjningsgraden av mat i Sverige? Det skulle kunna vara ett effektivt sätt att bromsa den ökade importen av mat till Sverige. Vi var några som föreslog det, att hela lantbruket kunde dra lärdom av det  det ekologiska lantbrukets lobbyarbete och försöka få till ett politiskt mål för hela det svenska lantbruket.

Tänk om vi fått målet – “Sverige ska ha en självförsörjningsgrad på 60 procent”. Eller liknande. Siffran är inte det viktiga, det viktiga hade varit att politikerna hade vågat sätta en siffra,  ett skarpt mål överhuvudtaget.

Så blev det alltså inte. För många frihandelsivrare kunde givetvis inte sätta ett sådant mål. (Att anser att Sverige ska försörja sig själv med sån mat som går alldeles utmärkt att producera krockar ju totalt med frihandelsidén.) Därmed drog man också med sig det tidigare ekologiska målet i fallet. Nu blir det  i stället upp till konsumenterna att avgöra om vi ska odla mer ekologisk mat i det här landet, liksom svensk mat överhuvudtaget.

Det finns säkert en och annat eko-kritiker som ser detta som en vinst, att man äntligen fick politikerna att släppa målet för eko, men denna seger riskerar att bli en Pyrrhusseger, för trots allt är det fler än var femte lantbrukare som odlar ekologiskt och den skaran behöver snabbt bli betydligt större för redan nu varnar de stora grossisterna för kommande brist av svenskt ekologiskt. Ska vi låta importen öka ännu mera?

Slutligen, det är extra pinsamt att detta sker under en regering som flera gånger har pratat om att man vill ställa om till ett mer hållbart Sverige. Löfven sa följande i sin regeringsförklaring:  “En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja ökad svensk och ekologisk matkonsumtion.”

Men framför allt är det pinsamt att vi har politiker som fortfarande, efter så mycket debatt, vägrar att fatta någon form av politisk strategi för en av vår viktigaste framtidsfråga – maten. Återigen lämnas det ansvaret till oss konsumenter.

 

 


Nov 22 2016

Follow the money

Det är vi konsumenter som har drivit upp köttkonsumtionen. Det är vårt frosseri och vår omoraliska glupskhet som är roten till allt ont. Ungefär så brukar analysen se ut. Mycket sällan brukar någon prata om det egentliga skälet till att köttkonsumtionen började stiga under 1990-talet, nämligen priset.

Med jämna mellanrum ska vi skämmas för att vi äter för mycket av något livsmedel. Fettet, framför allt smöret och grädden, har varit uppe och vänt vid skampålen, precis som kolhydraterna, saltet och just nu sockret och köttet. Oavsett vilket livsmedel som för tillfället är i hetluften, så får debatten snabbt en moraliserande ton när landets samlade kår av självutnämnda morotspoliser tar sig an ämnet. Det är inte bara livsmedlet självt som är dåligt, det också vi som äter det. Ganska snart brukar det levereras förklaringar som ska vara lite mer vetenskapligt underbyggda och som går ut på att vårt sug efter fett, socker, kött osv är nedärvt och har varit viktigt för vår överlevnad, men som idag inte passar vår skärmsittande tillvaro. Detta må vara sant, men det finns en undertext i budskapet som inte går att missa, nämligen att den som inte kan hejda sig är fortfarande kvar i grottmänniskostadiet. Civiliserade, moderna människor förmår däremot att lägga band på sig.

Och som inte detta vore nog, så är det vi neandertalare till konsumenter som driver på utvecklingen. Det är vi som tvingar krogarna att köpa in antibiotikaspäckad kyckling från Thailand i drivor och hetsar butikerna att köra ut importköttet som lockvara  till under inköpspris.

Men så stor makt har vi konsumenter givetvis inte. Även om vi alla har ett ansvar för såväl våra handlingar och vårt handlande, så finns det andra i kedjan som har betydligt mer att säga till om. Bland journalister finns ett klassiskt uttryck när det är dags att börja nysta i en historia och det lyder: ”follow the money!” och om man tittar på pengarna så ser man köttpriserna sjönk dramatiskt i början av 1990-talet. Jordbruksverket har visat det pedagogiskt i sina båda diagram:

https://jordbruketisiffror.files.wordpress.com/2013/04/pris-kc3b6tt.jpg

Här ser man tydligt att priset vänder neråt kraftigt i början av 1990-talet när det svenska jordbruket avregleras efter nästan 60 år. Några år senare går vi med i EU och importerat kött till lägre priser börjar köpas in av industrin, handeln och restaurangerna, vilket sänker priserna ytterligare. Till detta kommer också sänkt matmoms ett år efter EU-inträdet, 1996. Alla matpriser blir lägre under perioden, men priset på kött, vilket diagrammen visar, minskar ännu mera. Inte konstigt alltså att det samtidigt är under denna period som vi ökar vår konsumtion av kött. Det dyra köttet har blivit billigt. (Det är inte heller konstigt att konsumtionen av gris och nöt nu har stagnerat när priserna stigit igen.)

De här sambanden brukar dock sällan lyftas fram. Och ändå spelar politiska och ekonomiska beslut en oerhört stor roll för vårt jordbruk och vår matkonsumtion.Det har de alltid gjort. På samma sätt har förändringar inom industrin och jordbruket betydligt större påverkan på vårt utbud av mat än våra egna preferenser.

Av samma skäl är det inte heller vi konsumenter som i första hand driver det så kallade “proteinskiftet” eller utvecklingen av vegetariska halv- och helfabrikat. Det drivs i stället av de som tjänar pengar på den förändringen. Men det återkommer vi till i nästa blogg.

.