Aug 30 2017

Skyll-i-från-sig-leken

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om.  Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia,   har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor.  Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram “utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård.  Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar –  hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 


Jul 13 2017

Det är kanske nu det börjar?

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva.  Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder.  Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet  med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande “animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje –  det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas –  Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?


Jun 25 2017

Forget the gamla miljömålen, det är roligare med nya!

Ni vet väl om att om tre år ska nämligen allt vara fixat? Det är nämligen då vi ska lämna över ett betydligt bättre land till nästa generation, ett Sverige där alla de stora miljöproblemen är lösta.

Det handlar om generationsmålet. Om det nu är någon som kommer ihåg det? Vi har ju fått så många mål efter det – Fossilfritt Sverige 2030, 1,5-gradersmålet till 2050, FNs globala mål och Agenda 2030 – för att nämna några. Men för det svenska miljöarbetet hade vi klarat oss gott och väl med generationsmålet.

Målet är både pedagogiskt tydligt och omfattande. Hade vi skött vår läxa och vetat att vi skulle klara av det till 2020 hade vi inte behövt oroa oss så mycket för våra växthusgasutsläpp, förlust av biologisk mångfald eller gifter i miljön. Så här lyder nämligen generationsmålet:

“Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”

Tydligare än så kan det liksom inte bli. Och tydligheten gör också att vi förstår att vi inte alls är på väg åt det här hållet.

Kopplat till generationsmålet finns också en beskrivning av den samhällsförändring som behöver ske för att målet ska bli uppfyllt. Naturvårdsverket skriver bland annat att miljöpolitiken ska fokusera på följande:

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och att energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Även här blir det tydligt för de flesta människor som inte har till uppgift att vara positiva hållbarhetskonsulter att vi är ganska långt borta från det här arbetet.

Tittar man också på de 16 miljökvalitetsmålen som är kopplade till generationsmålet, blir inte bilden särskilt mycket ljusare. Bara ett av målen tror man kommer att uppnås till 2020, nämligen målet för ”skyddande ozonskikt”. Eventuellt kanske man också klarar av målet ”strålningsfri miljö”. Men för många av de andra miljömålen går det inte särskilt bra, det är till och med svårt att uppfylla etappmålen och då får vi ändå erkänna att etappmålen ligger rätt långt ifrån själva målen.

Många av miljömålen påverkas av hur vi bedriver vårt skogs- och lantbruk. I regeringens föreslagna livsmedelsstrategi som ska forma jordbruket fram till 2030, väljer man dock att inte diskutera miljömålen. Man säger visserligen att miljömålen ska uppfyllas, men tar inte upp hur detta ska gå till. Framför allt så duckar man för den konflikt som en fortsatt intensifiering av jordbruket innebär. Regeringens resonemang går ut på att ökad effektivitet och högre produktion också är mer miljövänligt. Eller som man skriver: ”En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.” Och visst, räknat per kg livsmedel förhåller det sig säkert så, men bara för att man kan “späda ut” slitaget på miljön genom att producera fler grejer, så innebär det ju inte att själva miljöpåverkan blir mindre och miljön mår bättre.

Livsmedelsstrategin, vår framtida matpolitik fram till 2030, hade varit ett utmärkt instrument för att skärpa upp arbetet med att lämna över ett bättre Sverige till nästa generation. I stället verkar det som om allt fler nu försöker sopa generationsmålet under mattan.

Det är inte lika kul att uppfylla gamla mål som att formulera nya.

Krönika finns i senaste numret av Tiden.


Jun 13 2017

Rädda världen? Easy peasy!

Har du klimatångest? Sluta upp med det. Det är hur enkelt som helst att göra något åt det hela, du behöver bara köpa 6 flaskor av flaskvattnet “Tree in a bottle” så har du  kompenserat för hela ditt årliga utsläpp av växthusgaser. Låter det för bra för att vara sant? Det är det också.

I lite mer piffiga butiker så hittar man vattenflaskan Tree in a bottle. Det är vanligt kranvatten i en snygg förpackning, men enligt marknadsföringen är vattnet mycket mer än så. Det är lösningen på hela din klimatpåverkan. Företaget planterar nämligen ett träd i Etiopien för varje flaska du köper och eftersom träd binder kol så har man räknat ut att det räcker med 6 flaskor och 6 träd för att klimatkompensera för ett helt års utsläpp av växthusgaser.

Nu kanske du undrar varför  ingen har berättat detta förut, för om det vore så enkelt skulle vi ju inte alls behöva ha all denna diskussion om att fasa ut de fossila bränslena och ändra livsstil. Just det. Det var just det. OM det vore så enkelt. För det stämmer givetvis inte. Det finns en rad fel i hela resonemanget och då tänker jag inte i första hand på att företaget i fråga inte har koll på att utsläppen ligger på 11 ton per person enligt Naturvårdsverket, utan tror att det handlar om knappt 5 ton.  Nej det verkligt magstarka är ju att man anser att det räcker med 6 träd för att klimatkompensera hela mitt årliga utsläpp.

Men varför lägga energi på detta? Vad spelar det för roll om ännu ett företag går in och försöker tjäna lite kulor i hållbarhetssvängen? Det drabbar ju sällan någon fattig och om en och annan av oss miljömuppar kommer att sova lite bättre om natten därför att vi tror att vi har shoppat oss loss från klimatångesten, so what?

Självfallet finns det inte så stor anledning att hetsa upp sig över det enskilda företaget, tids nog lär nog marknadsdomstolen se till att de hyfsar till sin marknadsföring ändå. Men Tree in a bottle är inget enstaka undantag, utan snarare tidstypiska för mycket av det som sker inom  hållbarhetsgeschäftet just nu. Det går ut på att du ska lösa klimatpåverkan, inte genom att försöka påverka politiken eller förändra din livsstil, utan genom att konsumera. (Tillväxten och klimatarbetet går hand i hand, skrev ju nyligen Isabella Lövin och Hagainitiativets Nina Ekelund i en debattartikel i Huffington Post och lyckades framställa det som att Sveriges utsläpp har minskat när de i själva verket har ökat.)

En annan gemensam nämnare för kranvattensföretaget och den övriga rädda-världen-industrin är att du ska köpa dig fri. Du ska dessutom göra det genom att ta någon annans plats i anspråk, nämligen mark i ett utvecklingsland där visserligen träd kan vara av godo, men där du faktiskt låser upp marken i åtminstone hundra år om det ska ha någon som helst effekt. Det handlar om flera generationers bönder som kanske just nu välkomnar idén med träd på sin mark men om redan 20 år kanske vill ha marken till någon annat. Även om viljan och intentionerna är goda så är det trots allt frågan om ett slags landgrabbing.

Att försöka kompensera utsläpp av växthusgaser med hjälp av trädplantering är en vanlig metod, men inte desto mindre tveksamt på flera sätt. Det här inslaget från Sveriges Radio Kaliber har några år på nacken men ger ändå en snabb och översiktlig bild av de invändningar som finns. Träd binder förstås kol, men om de huggs ner, brinner upp, ruttnar, äts upp av termiter så frigörs koldioxiden igen. Här pratar forskarna om att träden måste stå i minst hundra år för att det ska ha någon som helst effekt, men även detta är ifrågasatt av andra forskare. Det är nämligen inte självklart att det går att kompensera fossilt kol som har byggts upp under en oerhört lång tid med det kol som har en betydligt kortare omloppstid i form av träd och andra växter.

Men varför låta vetenskapliga rön förstöra en bra affärsidé?


May 19 2017

Låt korna äta gräs!

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen:  “Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring.  Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk “sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 


Mar 3 2017

Kolla aldrig en bra story

Den som vill köpa ekologisk mat, säljer ut det svenska lantbruket. Det är budskapet från den klagokör inom lantbruket som alltid har sett rött så fort man hört ordet eko nämnas. I och med regeringens ekomål har nu klagokören växt till grekisk dramastyrka.

Visserligen kan man säga att regeringen till viss del har sig själv att skylla. Hela det politiska förhandlingsspelet har skötts taffligt. Landsbygdsminister Bucht lät vid ett tillfälle undslippa till lantbrukspressen att det var enklare med politiskt arbete på kommunnivå, för där kunde man “gena lite i kurvorna”.  Och så gick det som det gick med ekomålen – regeringen lyckades inte förankra detta bland de övriga partierna som var med och fattade beslut om de övergripande målen för livsmedelsstrategin – i stället dunkande regeringen in ekomålen sista stund, i  handlingsplanen. Självklart gick allianspartierna i taket. Och delar av lantbruksetablissemanget, med LRFs ordförande Helena Jonsson i spetsen, (se förra blogginlägget) var snabbt ute och kritiserade regeringens mål om att 30 procent av arealen och 60 procent av livsmedelskonsumtionen i offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.

Kritikerna menar att ökad ekologisk konsumtion med automatik innebär ökad ekologisk import och därmed slår undan benen för det svenska lantbruket. Problemet är att detta inte är sant, men varför kolla en bra story om den ändå kan tjäna ett syfte, i det här fallet att kritisera eko?

En sak som har underlättat för spridarna av alternativa fakta har varit att det saknas statistik som delar upp livsmedelsimporten i ekologisk och konventionella livsmedel. Ekoweb, som under fler år har följt den ekologiska livsmedelsmarknaden, har vid flera tillfällen försökt påtala att importen främst handlar om sådant som vi ändå inte kan producera i Sverige och att den konsument som bryr sig om att köpa ekologiskt, också ofta bryr sig om ursprunget. Men ingen har lyssnat.

Den som någon gång har satt sin fot inne i en matbutik, har ändå kunnat lista ut ett och annat. Bland annat att Ekowebs påstående verkar stämma. Då kan man se att den ekologiska importen främst finns inom produktkategorier som barnmat, kakao, kaffe, te, torkade bönor och ärtor, olivoljor, fröer, nötter, torkade bär, godis, bananer och annan exotisk frukt. Besöker man dessutom en annan affär, Systembolaget, så hittar man Sveriges näst största ekoaktör. Här är 16 procent av utbudet ekologiskt. Var femte vinflaska var eko.

Nej just det, odlingen av svenska viner är fortfarande också väldigt begränsad.

Sammantaget rör det sig alltså mest om livsmedel som är svåra att odla klimatmässigt i Sverige.  Undantaget är grönsaker där marknaden skulle kunna svälja en större ekologisk odling i Sverige. Tittar vi på animalier som ägg, mejeri, kyckling, gris, lamm och nötkött så kommer det allra mesta från Sverige. Det är en stor skillnad mot det konventionella utbudet. För importen av icke-ekologiska animalier ser det ut på ett helt annat sätt. Där kommer mer än hälften av nötköttet från ett annat land, 30 procent av grisen, 70 procent av lammet och 33 procent av kycklingen.

Eller ta hårdosten, denna produkt som en gång var ett svenskt paradnummer, i dag importerar vi mer än hälften av hårdosten från ett annat land. Räknar vi om importen av framför allt ost men även en del andra mejeriprodukter till mjölkråvara, kommer en fjärdedel av mjölken från ett annat land.

Men hur är det då med de offentliga köken, det kanske är de som står för Den Stora Ekoimporten? Nej, inte heller det påståendet finns det fog för. Till att börja med utgör maten hos förskolor, skolor, äldreboende, sjukhus osv för enbart 4 procent av matmarknaden i Sverige. Nyligen gjorde också Ekomatcentrum en undersökning bland 120 olika kommuner för att ta reda på hur stor importen av eko är.I genomsnitt var 32 procent av kommunernas inköp ekologiska, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet. Hela  20 procent av maten var både ekologisk och svensk.  Den totala andelen mat med svenskt ursprung var dessutom högre än genomsnittet, nämligen 60 procent mot 50 procent.

Ja just det, hälften av all mat som konsumeras i Sverige, är importerad. Så var finns egentligen matimporten?

 

 


Feb 28 2017

Fel strid

Det finns mycket som tål att kritiseras i regeringens livsmedelsstrategi, men det som delar av lantbruksetablissemanget väljer att sikta in sig på är det enda hittills konkreta resultatet som kan innebära klirr i kassan för bönderna – ekomålen. Snacka om att välja fel strid.

Man kan tycka att lantbruksetablissemanget borde rasa över att det vare sig blev något mål för självförsörjningen eller att sårbarheten bara lämnades därhän. Det skulle också varit förståeligt om man kritiserat regeringen och övriga inblandade riksdagspartier för att inte på allvar vilja stödja en utveckling av fler livskraftiga lantbruk i hela Sverige, i stället för som nu, en ständigt krympande skara företag. Inte ens de mest produktionslystna borde vara särskilt nöjda, för hur fjäderlätt väger inte löftet om en ökad produktion när man samtidigt i nästa andetag skriver: “Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan”?

Det kan med andra ord gå lite hur som helst med den produktionsökningen.  Nej, jag tänker inte falla in i kören som anklaga konsumenterna för att vara vindflöjlar, för ärligt talat, vi vet ju att konsumenterna har en marginell påverkan på utbudet. De som på allvar styr efterfrågan är inköparna inom dagligvaruhandeln, livsmedelsindustrin och kroggrossisterna och även om det just nu blåser svensk-vänliga vindar, så vet vi att det kan komma att ändra sig förr än vi anar. Vi har sett alldeles för många exempel på detta.

Men icke klagar man på detta. Det första, och hittills enda, som LRFs ordförande Helena Jonsson har gått ut och kritiserat är ekomålen, dvs regeringens mål om att 30 procent av den odlade arealen och 60 procent av konsumtionen inom offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.  Fler har sedan följt efter i kritiken. Det är intressant eftersom detta än så länge är det enda förslag som kan innebära klirr i kassan för lantbrukarna. Det är också intressant eftersom fler än var femte lantbrukare i dag odlar ekologiskt och många av dessa ekobönder är också medlemmar  i LRF (Helena Jonsson är själv en av dem).  Att då ändå Jonsson går ut och beklagar att regeringen tänker stötta åtminstone en del lantbrukare, känns ju som ett väldigt märkligt beteende. Det är ju ungefär som att organisationen skulle klaga på att det var orättvist för övriga produktionsnäringar när grisproducenterna fick sin suggpeng , som var ett sätt att ge en krisande grisnäring lite mera pengar. Eller att man skulle rasa mot grönsaksodlarna när statliga myndigheter som Livsmedelsverket och Naturvårdsverket,  tycker att vi ska äta mer grönsaker för hälsans och miljöns skull. Men då  hörs inget gnäll.

Ett argument mot ekomålen är att staten inte ska gå in och styra vilken mat som ska produceras.  Och framför allt inte vilken som ska konsumeras. Men det där är ett argument som bara gäller ibland. Det finns många exempel på motsatsen.  Under flera år har LRF anklagat kommuner och landsting för att vara hycklare när de köper in mat som inte följer samma regelverk som de svenska. Så här skriver man bland annat på sin hemsida : “Att politiker inte ställer samma krav på djurskydd och miljöhänsyn vid offentlig upphandling som man ställer på svenska bönders produktion är politisk dubbelmoral.”  I det läget tycker man alltså att det är viktigt att staten styr konsumtionen, men inte när det gäller eko alltså.

I samma andetag brukar man propagera för att “marknaden ska styra”. (Här är ett exempel på det,  debattartikel från LRF Ungdomen.) Men det är givetvis också något som man bara säger, för det är inte särskilt sannolikt att LRF tycker att det vore en särskilt lyckad idé att låta den så kallade “marknaden” sätta sig i förarsätet. Det skulle innebära slutet på de årliga cirka 11 miljarder kronorna i jordbruksstöd från EU som svenska bönder får, vilket motsvarar en femtedel av deras intäkter. Det skulle också innebära ett slut på de tullskydd som EU har mot omvärlden som exempelvis cirka 2 kronor tull per liter mjölk och 30 kronor per kilo nötkött, ett tullskydd som utan tvekan spelar en stor roll, inte minst för svenska bönder.

Nej, givetvis vill inte LRF se en sån utveckling. Men precis den utvecklingen vill de flesta politiska partier ha.  Sverige har sedan EU-inträdet tillsammans med främst Storbritannien och Danmark stått i den ringhörna som vill avreglera och avveckla EUs gemensamma jordbrukspolitik och stöd.

Det är det här som borde bekymra LRF på allvar, detta i kombination med en tandlös strategi. Inte att man har lyckats fatta någon form av konkret beslut som i alla fall kan vara bra för en del av medlemmarna.

Nästa blogg ska vi titta lite närmare på myten att det är ekologiskt som driver livsmedelsimporten.

 

 


Feb 24 2017

En strategi för den goda maten

Hur skulle en alternativ livsmedelsstrategi kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren har kritiserat regeringens livsmedelsstrategi. Här presenterar vi ett annat sätt att se på saken, En strategi för den goda maten.

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

 

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

 

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

 

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

 

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare.

 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

 

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

 

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.

 

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

 

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.


Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

 

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

 

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.

 

 

Strategiska områden

 

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

 

 

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

 

 

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

 

 

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

 

 

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

 

 

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

 

Exempel på inriktning:

 

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

 

 

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

2017-02-24

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

 


Feb 15 2017

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik,  gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna.  För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

“Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga.  Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet.  Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder “över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok “Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att  produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

“De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning –  konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är  givetvis ett sätt att se på saken, att man kan “späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större  hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna.  Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den.  Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten “marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en “betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

“Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på  marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att “nudging” är på modet och skriver så här:

“Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?


Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?