Jun 5 2017

Matpolitik

Den 19 juni kommer riksdagen fatta beslut om den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Trots att maten är en fråga som engagerar väldigt många människor, har debatten om regeringens livsmedelsstrategi varit oerhört liten. Det är allvarligt eftersom den föreslagna politiken bara är en fortsättning på den politik som har förts under de senaste 70 åren. En politik som i praktiken ger en rad negativa konsekvenser, bland annat en fortsatt nedläggning av svenskt lantbruk.

Här en kort intervju på temat som Hans Naess på Gastronomiska Samtal gjorde under Smaka på Stockholm i fredags.


May 17 2017

Bregott-retorik

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter,  inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att  odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag.  De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer  resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag.  Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi  som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 


Dec 24 2016

Tomteparaden

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen.  Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är  Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i  regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som “Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – “Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu  LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket.  Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.