Close
Enter your
text here

LRF Mjölk

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Vetenskapswashing
 Vetenskapswashing 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jorden är rund och inte platt, månen är inte gjord av en ost och kor mår bättre av att få gå ut och beta än att vara instängda i ett stall. Vissa saker borde vara så självklara att det inte skulle behövas vetenskapliga studier för att bekräfta dem. Men tyvärr är det inte så.

Efter tre försök har äntligen företaget Växa, som bland annat jobbar med rådgivning mot kobönder, fått godkänt för sitt forskningsprojekt – att undersöka om kor kan vara instängda året runt utan att deras välfärd och hälsa blir sämre. ”Eller mår de rent av bättre?” undrar Peter Kofoed, chef för LRF Mjölk som ser fram emot ”vetenskapliga fakta” och ”inte bara vad olika personer tycker i frågan”, i en artikel i senaste numret av Land Lantbruk.

Med tanke på hur ekonomiskt pressade många mjölkbönder är, borde man rasa mot sin bransch som slänger pengar på den här typen av pseudoveteskap. Bara den som aldrig har sett kor ute på bete kan få för sig att det skulle bara bättre för kossan att vara instängd inomhus. Men detta handlar förstås inte om kornas välmående utan att se om det går att ta ytterligare ett steg i industrialiseringen av kossan, precis som man gjort i länder som Danmark, Nederländerna, Ryssland och USA. Svaret på den frågan är förstås ja. Det går att stänga in kor hela livet och de kommer ändå att mjölka mycket (vilket den parameter som väger tyngst i det här sammanhanget.) Men om man ställer frågan ifall man då tar bort ett av kossans mest grundläggande behov, nämligen att själv få gå ut och välja vilken mat hon vill äta, då är svaret också ja.

Därför passar det bra att dela ett utdrag ur vår bok Kornas planet, dels som film, dels som en lite längre text ur boken. Vill man läsa hela boken, kan man köpa den via bokhandeln.

Vart tionde år halveras antalet mjölkbönder i Sverige. Så har det sett ut länge och det finns inget som tyder på att detta kommer att förändras, såvida inte politiken förändras radikalt. Inom mejeriindustrin har det länge hetat att kunde man bara kapa bort »svansen« av olönsamma företag så skulle de flesta av branschens problem försvinna. Man har satsat på rådgivning för att lyfta den här gruppen, alternativt »låta utvecklingen ha sin gång«, det vill säga att de till slut tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl. Vad mjölkbranschens strateger har glömt bort är att det ständigt växer ut nya »svansar«, eftersom konkurrensen och prispressen fortsätter att verka.
Många inom lantbruket hävdar att det inte finns någon konflikt mellan lönsamhet och andra värden som djurvälfärd, matkvalitet och miljö. Visst finns det en hel del exempel på att de går hand i hand, men det finns också gott om exempel på motsatsen, som till exempel den alarmerande förlusten av biologisk mångfald som är en direkt följd av specialisering och strukturrationalisering eller den snabbt minskade genetiska mångfalden i de viktiga lantbruksgrödorna och djurslagen. För att inte tala om miljöeffekterna av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det vore givetvis helt sensationellt om betonandet av lönsamhet och vinst på något magiskt sätt gjorde att alla andra värden och mål automatiskt också maximerades. Det vore ungefär lika sannolikt som att om du bara prioriterar din karriär och inkomst så får du bra kondition, ett fantastiskt kärleksliv, snälla barn och blir skitsnygg av bara farten.

Många av de bönder som anses vara ineffektiva är heller inte okunniga eller mindre duktiga. Deras sätt att sköta gården kan bero på att de prioriterar andra värden än lönsamhet. Det finns till och med en vetenskaplig analys i ämnet, Rationellt slöseri? – att förstå ineffektivitet i svenska mjölkföretag, gjord av forskningsinstitutet AgriFood. Där frågar man sig om den ekonomiska ineffektiviteten kan bero på att jordbrukarna har andra mål för sin verksamhet. När man studerade drygt 400 mjölkföretag såg man att det fanns ett samband mellan en högre djurvälfärd och lägre effektivitet och vice versa. En slutsats från analysen var att sett i ljuset av andra mål än lönsamhet kan böndernas agerande mycket väl vara rationellt
även om det är ineffektivt ur ett ekonomiskt perspektiv. »Ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har komplexa prioriteringar.«
Komplexa prioriteringar, det är precis så som många lantbrukare beskriver sin vardag och särskilt tydligt blir det när djur är inblandade.

Låt korna äta gräs!
 Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

They are only in it for the money
 They are only in it for the money 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Oatlys förlust i marknadsdomstolen fick skadeglädjens vågor att gå höga i lantbrukspressen under den gångna veckan. Och det är inte utan att man kan förstå det. Efter att Svensk Mjölk har fått så mycket spott och spe, bland annat av undertecknad, för att man drog Oatly inför skranket, så måste segern smakat extra gott.

Fortfarande kan man dock fundera på vem som är den egentliga ”vinnaren”. Enligt uppgift har Oatlys omsättning ökat med 45 miljoner under tiden som processen har pågått. Hela debaclet har inneburit en massa gratisreklam för företaget som gång på gång kunnat trumma in bilden av den lilla uppstickaren som får på pälsen av betongmaffian i form av ”Mjölkindustrin”. Smart jobbat alltså.

Oatly gjorde inte enbart det gamla vanliga övertrampet i marknadsföringssammanhang, nämligen att framställa sina produkter som bättre än vad de egentligen är, utan dessutom tog man till ett lite nytt grepp. Man pratade skit om andra företags produkter, i det här fallet mejerivaror. Givetvis kunde inte marknadsdomstolen säga ja och amen till det, lika lite som man kunde svälja de olika hälsopåståenden som Oatly frikostigt strösslat runt sig.

Vad är det då som har drivit Oatly att gå över gränsen? Är det för att man är lite rock´n roll, vill göra världen till en bättre plats och rädda mänskligheten? Givetvis är det inte så, även fast man själv hävdar just detta. Bland annat genom att påstå att utslaget i marknadsdomstolen är ”en förlust för mänskligheten”. Det här är ett företag som vill bredda sin kundgrupp, som insett att det kanske måste till lite mer pigg och radikal marknadsföring om man ska få fler att välja havre i stället för mjölk. Men uppenbarligen gick man lite för långt.

Personligen tycker jag också att företagets reaktioner på beslutet passerade en skämskudde-gräns. Det var redan tidigare rätt fånigt att detta havreföretag låtsades vara mer straight edge än en nyfrälst Umeåvegan när man sa sig inte ha något med djurhållning att göra. De påståendena har man kommit undan med genom att alltför många inte vet hur intimt förknippade som djurhållning och växtodling är. För även Oatlys havre gödslas av stallgödsel (i alla fall den ekologiska) och även Oatlys restprodukter blir djurfoder efter tillverkningen av havreprodukter, vilket gäller många av de vegetabilier som odlas. Kli från sädesslag, oljekaka från raps, soja, palmolja och solros, drank från etanol gjord på spannmål, drav från öltillverkningen – det är bara några exempel på restprodukter från våra växter som blir djurfoder. Det är inte bara resurs-smart att utvinna vegetabilier och djurfoder ur samma växt, för företagen själva, även Oatly, så är det en ekonomisk nödvändighet för att få kalkylen att gå ihop. Men detta låtsas inte Oatlys om. Inte heller låtsas man om att man faktiskt kommer från mejeriindustrin, rättare sagt från Skånemejerier och till och med har en tidigare VD med i styrelsen. Men riktigt tramsigt blir det när företaget börjar upprört ropa om ”yttrandefrihet” efter marknadsdomstolens utslag. Men kom igen, det är ju reklam vi pratar om och inget annat!

Samtidigt går det inte att komma i från att man känner igen tongångarna från mejeriernas marknadsföring under historien och detta måste svida lite extra för mejerierna. Under flera decennier, under en lång period även med statens hjälp, la man ut formligen en bombmatta av kommunikation kring mjölkens oerhörda förträfflighet. Och även mejerierna har ägnat sig åt att svartmåla andras produkter, återigen med statens goda minne och support. Då handlade det om kaffe som man ville ersätta med den mer påstått hälsosamma mjölken. Detta var dock på 1930-talet, för nästan hundra år sedan alltså, men ändå.

Kan man lära sig något om detta? Tja, oavsett vilket århundrade vi befinner oss i och oavsett hur mycket reklamen handlar om hälsa, benstyrka, planetens överlevnad, klimatet eller vad som råkar vara modernt just då, så handlar det främst om en enda sak – att sälja sin produkt och tjäna pengar.

 

Dumskallarnas sammansvärjning
 Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som ”no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: ”Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken ”frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så ”djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.