Jan 15 2020

Ormtjusarnas årtionde


”Människor som tror på en högteknologisk ark ska inte ha ansvar för den globala ekologin, av samma skäl som människor som tror på ett liv efter detta, inte ska ha kärnvapen”. 

Yuval Noah Harari i Homo Deus

Det gångna årtiondet blev inte bara charlatanernas årtionde, utan även räknenissarnas, månglarnas och individualismens decennium. Under 2010-talet verkade vi helt tappa tron på politiken. Vi ville inte förändra världen, vi ville köpa en ny. Det här var också årtiondet där vi bestämde oss för att överge naturen. Vi fortsatte precis som tidigare att strunta i alla larm om att vårt nuvarande samhällsbygge leder till miljökatastrofer och mänskligt lidande, men en alltmer högljudd grupp propagerade också för att lösningen på de här problemen var att helt enkelt lämna naturen. Människan hör inte hemma i naturen, står över den och hennes framtid finns i staden, i laboratoriet, i algoritmen eller möjligen på en avlägsen planet. Långt borta från skogen, åkrarna, mullen, djuren och därmed från oss själva. Inte bara Elon Musk utan även Ica började prata om att den hållbara framtiden låg på – mars!

De som gick i bräschen för avpolitiseringen var ironiskt nog, politikerna själva. De uppmanade oss konsumenter att ”göra medvetna val” för att lösa många av de stora politiska frågorna. Politik var inte att tänka på. Sällan har väl Palmes ”politik är att vilja”, känts så avlägset som under detta årtionde.

Den andra vita kaninen som drogs fram ur hatten hette ”ny teknik”. Det är nya tekniska landvinningar som ska lösa problemen i morgon så att ingen behöver göra något åt dem i dag. Såvitt jag vet har fortfarande inte klimatprokastinera utsetts till något nyord, men det var i alla fall det som vi ägnade oss åt intensivt under det gångna årtiondet. Björn Lomborg visade i återkommande texter på Svenska Dagbladets ledarsida att han behärskade klimatprokastinerandets konst till fullo.

Båda de här kaninerna, medvetna konsumenter och ny teknik, var givetvis en gyllene kombination för näringslivet. Hållbarhet sålde som bara den och det bästa av allt – precis allting var hållbart, även sådant som alldeles nytt hade varit helt ohållbart. Konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, GMO, djurfabriker, kyckling, fiskodling, sötningsmedel, näringslösningar, syntetiska kosttillskott ja till och med kärnkraften seglade upp som den finaste och renaste energin som mänskligheten har skådat. Och med en skruvad omvänd logik blev allt som var hållbart på riktigt, motsatsen. Ekologisk mat hann både ropas ut som klimathot och orsak till världssvälten innan decenniet var över.

En viktig pusselbit för att sätta tonen var FAOs framtidsprognos för 2050 som kom 2009 och vars slutsats var att matproduktionen måste öka med 70 procent om den växande befolkningen skulle kunna mättas. Det var ett eko från den så kallade ”gröna” revolutionen från 1960-talet som ledde till en allt annat än grön utveckling. Rapporten blev manna från himlen för alla de företag som förespråkar en fortsatt industrialisering av jordbruket. Under några decennier hade man fått ta skit från miljörörelse, konsumenter och politiker, inte bara för att man orsakade miljömässiga och sociala katastrofer, utan också för att man inte ens kunde klara av att producera god och hälsosam mat till den nuvarande befolkningen. Trots ett enormt överskott av mat – främst spannmål – som resulterat i matsvinn, övervikt, tillverkning av biobränslen och en allt större andel spannmål inom djuruppfödningen så är det ändå nästan en miljard människor som inte kan äta sig mätta.  

Med föda-världen-argumentet skulle det äntligen bli slut på miljögnället och i stället fritt fram för gifter, långa transporter, fossila bränslen, genteknik, monokulturer, regnskogsskövling, fortsatt industrialisering och intensifiering av jordbruket, bortträngning av urbefolkningar osv osv. Allt enligt parollen – ska man göra omelett måste man knäcka ägg. Ju mer högljutt som ett företag trumpetade ut att just deras produkt eller tjänst behövdes för att föda världen, desto mer säker kunde man vara på att det handlade om en lunch som var allt annat än gratis. Resurssnåla jordbruk och livsmedelsproducenter hade inget att hämta och allt som ens andades ekologisk produktion, hamnade i skamvrån.  Egentligen var det helt ofattbart att det några år senare under decenniet uppstod en ekoboom, men kanske berodde det snarare på en eftersläpning från den tidigare debatten. Likaså sopades den tidigare diskussionen om matfusk helt bort. När decenniet gick mot sitt slut hade livsmedelshyllorna i stället fyllts på med ett antal nya produkter som mycket få konsumenter visste var de kom ifrån, än mindre vad de egentligen innehöll. Vem hade trott att pressad genmodifierad soja och jästsvamp skulle lanseras som ”truly sustainable” och dessutom komma undan med det? Och inte nog med det, denna burgare med den tvivelaktigt långa innehållsförteckningen lyftes även fram som ”mänsklighetens bästa sätt att” – tadaaa! – ”RÄDDA VÄRLDEN!” Japp, där satt det mitt i krysset igen, räddavärldenskottet.

Bara några år tidigare hade konsumenterna stått där med andan i halsen och läst innehållsförteckningarna med förstoringsglas på jakt efter E-nummer, inspirerade av journalisten Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken. Nu var det ingen som brydde sig om vad maten innehöll. Innehållsförteckningarna kunde vara hur långa som helst och innehålla hur mycket tillsatser som helst, bara inte animalier och framför allt, inget som ens andades ko.

En förklaring till den här handbromsvändningen är att industrins företrädare genom att vinna första ronden (föda världen) hade krattat manegen för rond 2 (klimatdebatten). Att producera så mycket som möjligt, så snabbt, så billigt och på så liten yta som möjligt funkade lika bra i båda fallen. Kyckling, soja, palmolja, majs, vete och socker blev vinnare oavsett om det räknades koldioxidekvivalenter eller billiga kalorier per kilo råvara. (Det gällde visserligen att ingen räknade på något annat sätt, för då sprack kalkylen, men det var det å andra sidan nästan ingen som gjorde heller.)

Det är svårt att veta ifall det var för mycket eller för lite grönsaker som låg bakom den stundtals väldigt enfaldiga och enkelspåriga matdebatten under 10-talet. Eller om det bara var ett utslag för att vi i vår iver att träna våra kroppar glömde bort ett av våra viktigaste organ, hjärnan.

Det hade inte alls behövt bli så här. I stället hade vi kunnat diskutera de svåra, men nödvändiga frågor som döljer sig bakom båda debatterna – hur bygger vi en mer rättvis värld där inte ett fåtal människor använder alltför mycket resurser på bekostnad av den övriga planeten? Hur skapar vi inte bara ett livsmedelssystem utan även ett samhälle som är hälsosamt för människor, djur och natur?

Men det blev inte så. Istället fick vi en låtsasdebatt mellan kött och vegetabilier som helt skymde sikten från det som var och fortfarande är, viktigt. Inte ens matens stora inslag av energi och då främst fossil energi, klarade vi av att diskutera. Ett av de riktiga bottennappen var EAT-Lancet-rapporten som i sina uträkningar av globala dieter ner till gram-nivå, inte ens kommunicerade att man helt sonika hade lyft bort de fossila bränslena i sina uträkningar eftersom man utgick från att samhället 2050 hade ställt om till fossilfritt. Därmed var också koldioxiden borta ur räkenskaperna när det gäller livsmedlens utsläpp av växthusgaser. Kvar fanns bara lustgasen och metanet, vilket i sin tur gjorde att fokus i rapporten kom att handla om att minska animalierna, inte den stora användningen av fossila bränslena inom livsmedelskedjan. Det var ett bedrägligt sätt att räkna och ett arbete som mera får anses som opinionsforskning (ett område som ökade mycket kraftigt under dessa år) än strikt vetenskap. Plockar man bort dagens fossila bränslen, vilket givetvis är nödvändigt, kommer detta också att förändra livsmedelssystemet totalt. Det skulle innebära kraftigt höjda energipriser som i sin tur skulle förändra transportmönster, handel, användning av insatsmedel, förpackningar – ja allt! EAT-Lancetrapporten hade kunnat bli ett intressant teoretisk diskussionsunderlag där man resonerade kring vilka konsekvenser och utmaningar som detta skulle innebära för vårt nuvarande livsmedelssystem, men forskarna själva insåg inte alls vilken stor roll som dagens billiga energi spelar i vårt matsystem. I deras scenario skulle allt vara ungefär som i dag, med fortsatt globalisering, fortsatt hög användning av insatsmedel. Den egentliga skillnaden var enbart en lägre köttkonsumtion. Rapporten blev tyvärr ett mycket tydligt exempel på hur galet det kan gå när räknenissar utan någon förståelse av jordbruk, ekonomi, kultur, biologiska system, handelspolitik eller energifrågor ger sig på att diktera vad människor över hela världen ska äta. Rapporten var typisk för 10-talets debatt.

En annan sak som kännetecknade debatten var att det inte längre krävdes någon kunskap för att ha tvärsäkra åsikter om i princip allting. Det var mycket tydligt när det gällde jordbruk och mat, ju större okunskap, desto högre röster. Är man positivt lagd kan man säga att det var fantastiskt med detta överväldigande intresse för en näringsgren som så länge hade ansetts så gammaldags att vi egentligen hade lämnat den bakom oss. Men detta var också problemet, att alltför många av oss i vår iver att vara moderna hade kastat alla förtöjningar till det där gamla, hopplöst mossiga jordbruket som vi absolut inte ville ha något med att göra. För när charlatanerna sedan dök upp så stod vi alla med gapande munnar, som statister i en halvdan västernfilm och lät oss förtjusas när allehanda hälsobringande dekokter och magiska preparat visades upp.

Det gick nämligen att påstå precis vad som helst, bara det kryddades med de rätta orden. Food tech-profeterna kunde stå på föreläsningsscenerna och påstå att jordbruket tekniskt sett befann sig på stenåldersnivå, men med hjälp av lite appar så skulle det inte bara bli snurr på affärerna, utan även hållbarheten. Och eftersom väldigt få i publiken hade en aning om att få branscher är så högteknologiska som jordbruket, var det heller ingen som sa emot food tech-grabbarna när de stod där och vippade med sina skägg.

En av de första skojarna i sammanhanget var Plantagon som skulle rädda världen med att odla pak choi i ett 19-våningars höghus i Linköping. Tio år höll man på utan att ens klara av att gjuta betongplattan. När konkursen var ett faktum hade man skulder på minst 120 miljoner kronor och man hade dessutom fått Linköpings kommun att satsa tio miljoner på infrastruktur till det område där man skulle etablera sig. Under de här tio åren var det ingen ställde frågor till Plantagon om energiåtgången, hur man skulle kunna konkurrera med de redan etablerade växthusföretagen som var betydligt mer resurseffektiva eller om det ens var så att någon kunde överleva på pak choi (man skulle ju trots allt föda världen). Det enda man lyckades åstadkomma var en 400 kvadratmeter stor inomhusodling av basilika i DN-skrapan i Stockholm. Anläggningen drogs också med i konkursen.

Bland alla lycksökare och bondfångare under den här perioden, och de var många, måste man ändå nämna Caleb Harper. När jag första gången såg honom demonstrera sitt växtakvarium, kopplad till en dator, så kom jag att tänka på en något ballare variant av den tecknade figuren professor Balthazar.  Men jag borde ha tänkt på Macchiarini, för jag vill minnas att Balthazars uppfinningar för det mesta trots allt fungerade. Harpers idé var att genom att programmera växtlådan med rätt näringslösning, bevattning, ljusförhållanden, koldioxidhalt, fröer etc så skulle man kunna odla tomater som smakade exakt likadant som de som man hade ätit på sin semester i Toscana. När jag såg detta så tänkte jag att här, precis här måste ju ändå gränsen gå för vilka stolligheter som man kan påstå inom foodtech-världen. Men icke. Caleb Harper var talare hos det pretentiösa EAT-forum både 2017 och 2018. Han gjorde TED-talk, intervjuades av Wall Street Journal, National Geographic, satt med i Annenbergstiftelsen, World Economic Forum, höll tal för Nobelstiftelsen, FAO med mera.

Flera av debatterna rann ut i industrialismens lilla ankdamm. Även många djurrättsaktivister,  veganer och miljöaktivister landade märkligt nog i slutsatsen att bästa var att intensifiera lantbruket. Lösningen framställdes som det artificiella, medan naturen var det farliga. Tiotalet var också årtiondet då vi ansåg att vi inte längre skulle vårda naturen, vi skulle lämna den. Det var det bästa som vi människor kunde göra för naturen. Jorden, myllan, djuren – allt det där påminner oss om de jobbiga sidorna av att vara människor. Att vi också är en del av mullen och en gång ska bli mull igen. Att vi blir sjuka och skröpliga och att vi ingår i ett kretslopp. Att vi är beroende så mycket annat levande, inte bara av andra människor. Bättre då att vara övermänniskor, gudar. Men eftersom vi inte längre tror på så mycket gudar, får vi satsa på att bli odödliga på andra vis.

Det fanns förstås mottrender. Under den här tiden växte återigen alternativa sätt fram när det gällde att sälja och köpa sin mat. REKO-ringar, andelsjordbruk, stadsodlingar, gårdsbutiker, bondemarknader och andra former av mathandel där relationen mellan konsument och producent betonades, tog större plats. Småskaliga livsmedelsföretag etablerades. En ny gröna vågen kunde skönjas. Unga människor flyttade ut på landet för att skapa sig ett annat liv eller så drömde de åtminstone om en alternativ vardag. Många pratade om downsizing, minimalism och självförsörjning och en del gjorde också verklighet av pratet. Men jag väljer medvetet att inte skriva särskilt mycket om detta. Jag gör det främst av därför att jag hoppas att vi ska gå in i ett nytt årtionde med lite mera kritiska ögon och inte vara lika enkla offer för rädda-världen-charlatanerna. För när allt kommer omkring så tar de här skojarna både pengar och tid som skulle kunna användas till det som egentligen borde göras.

Blir nästa årtionde bättre? Jag vet inte. När det här året går mot sitt slut är det en skrift från en självutnämnd tankesmedja som hävdar att framtidens mat är fermenterade proteiner. Skriften får förvånansvärt stort genomslag. Självklart ska detta också rädda världen. Och där, i labben, i ståltankarna av näringslösningar, smälter allt samman. Oavsett om man tillhör köttindustrin, spannmålsindustrin, kemiindustrin, fossilindustrin, vegoindustrin eller tillhör vissa grupper inom djurrätt eller miljörörelsen, så blir slutstationen samma ståltankar av näringslösning. Det är det här samspelet mellan så vitt skilda grupper som gör det hela så kraftfullt.

Flera av de som var inblandade i Plantagon, har startat om igen under namnet Standsbondens och Swegreen och fortsätter med inomhusodling av örter i DN-skrapan. Och man har verkligen inte lärt sig någonting. På sin hemsida påstår man att företaget har positiv påverkan på inte mindre än 6 av FNs globala hållbarhetsmål. Ett av hållbarhetsmålen är ”ingen hunger” och där skriver företaget att man genom sin odling bidrar till detta genom att man försörjer Stockholm med 3-4 procent av stadens förbrukning av gröna blad. Magstarkt? Inte enligt Swegreen själva. Inte nog med det, man lyckas också framställa sin oerhört stora energiförbrukning som något positivt. Den 400 kvadratmeter stora odlingen ger spillvärme på hela 700 000 kWh, eller årsuppvärmningen av 30 normalstora villor och detta lyckas man framställa som en fördel, inte som den akilleshäl det är.

Hur länge det dröjer innan Harper dyker upp som gubben i lådan, eller kanske snarare med lådan, återstår att se. Just nu slickar han förmodligen såren efter att han och MIT Media Lab fick brallorna nerdragna under hösten i ett antal avslöjande reportage. Växtodlingslådorna funkar förstås inte och anställda fick i stället fuska sig fram när eventuella finansiärer var i antågande. Man fick helt enkelt shoppa plantor som stoppades in i växtakvarierna. Harpers verksamhet stängs ner, hans TED-talk plockas bort och Harper själv håller för det mesta tyst. I något fall säger han att han pratat om en framtida vision och aldrig gjort gällande att detta var möjligt att genomföra idag.

En annan ormtjusare, Elon Musk, har visserligen fått sin gloria lite svärtad under de senaste åren, men fortsatte ivrigt under slutet av 2019 att prata om sina visioner för att bygga en hållbar värld på Mars. Han har både låtit bygga en rymdraket, samt agiterat för att atombomba mars för att göra planeten bebolig. NASA har inte varit med på noterna, om man säger så.

Blir världen bättre nästa årtionde? Svårt att veta. En sak är dock säker, ska världen bli bättre så är det hög tid att sluta hoppas på en högteknologisk ark, även om den är byggd i glänsande stål, som Elon Musks rymdskepp.


Dec 18 2019

Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

  • Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
  • Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
  • För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
  • Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.


Oct 23 2019

Kom in i klimatmatchen!

 Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan.  Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något.  Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.


Sep 30 2019

Vattvälling & lervälling

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt.  Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.


Mar 18 2019

Det nya hållbara

Det nya hållbara är inte ekologiskt lantbruk. Det är industrijordbruket. Det är så mycket avkastning det bara går att få ut. Per hektar, per ko, gris, höna och kyckling. Och per bonde.

Det nya hållbara är monokulturer. Oavsett om de ligger på Söderslätt, i Mato Grosso, Sumatra eller Illinois. Det är inte biologisk mångfald. Det är inte kulturlandskap. Det är absolut inte levande landsbygd.

Det nya hållbara är fossila bränslen, i alla dess former. Det är ändliga resurser. Det är utarmning av jordar, förgiftade vattendrag, klimatpåverkan och övergödda hav. Inte bara här utan lite överallt.

Det nya hållbara är kemijordbruket. Det är ogräsmedel, insektsmedel, stråförkortningsmedel och svampskyddsmedel. Det är glyfosat och neonikotinoider och ett antal hundra andra kemikalier som varje år används inom det svenska jordbruket. Men det är också atrazin, paraquat och difokol – förbjudna inom EU, men tillåtna i liten mängd i livsmedel. Kemikalier känner inga gränser. Inte Livsmedelsverket heller.

Det nya hållbara är gränslös mat. Det är transporter. Det är soja, palmolja, majs, ris och socker, utanför våra gränser. Från ett jordbruk där man tänjer mer på gränserna, där det tillåts fler bekämpningsmedel, mer konstgödsel, genmodifierat utsäde, mer utsugning av djuren och människorna.

Det nya hållbara är så gränslöst att det spräcker själva planetens gränser.

Det nya hållbara är klimat. Fast inte när det gäller fossila bränslen och koldioxid. Eller annan resursförbrukning. Det måste ju trots allt pågå. Hallå, vi snackar väl ändå inte artonhundratal eller Nordkorea, va!?

Det nya hållbara är inte djur, vare sig på gårdarna eller i landskapet. Och är det några djur så är de ordentligt inlåsta. Produktiva. Högavkastande. Snabbväxande. För det nya hållbara är också tillväxtantibiotika och hormoner.

Det nya hållbara är konstgödsel. Det är fortsatta gigantiska kväveutsläpp som snart kommer att slå våra hav med häpnad, igen. Och som jobbar på växthuseffekten.

Det nya hållbara är Bayer, DowDupont, Ica, Unilever, Nestlé, Coca-Cola, Syngenta, Mars, JBS, Cargill, Tyson Foods, Arla, Danone.

Den nya hållbara är granplantage. Ännu fler. Gärna på beteshagar, gärna på åkrar. Det är mark som vi har ”sparat” genom att odla mat så intensivt som möjligt så att vi kan odla gran, så intensivt som möjligt.

Det nya hållbara är staden. Det är teknik och laboratorieodling. Det är ännu mer asfalt och betong. Det nya hållbara är inte landsbygden och inte lantbruket. Den är inte marken, mullen eller fotosyntesen.

Det nya hållbara är påhittade globala dieter där hela världen ska äta den rika medelklassens mat i form av nötter, frukt, grönsaker och skaldjur. Det är inte lokala matkulturer, inte terroir och absolut inte gastronomisk mångfald.

Det nya hållbara är räknenissarna, ingenjörerna och åsiktsforskarna. Det är inte biologerna, ekologerna eller  jordbrukarna.

Det nya hållbara är foodtech.  Det är appar som ska utrota svälten och inomhusodlad basilika och fisk som ska föda världen. Det är odlingsakvarium kopplat till en dator som ska ge oss tomater som smakar exakt likadant som de gjorde när vi var i Toscana. Det är 3D-skrivare och odlat kött. Det är inte odling eller matlagning. VERKLIGEN INTE!

Det nya hållbara är inte livsmedelssäkerhet, inte självförsörjning, inte kretslopp, inte ekologisk anpassning. För detta kan inte konsumeras och regel ett för den nya hållbarheten är att det ska kunna säljas.

Det nya hållbara är okunskapen och dumheten.

Det nya hållbara är det gamla ohållbara.


Oct 3 2018

Kritiken mot klimat-matten

Följande text är början på en längre artikel i tidningen White Paper som kritiskt granskar den räknemodell som ligger till grund för många påståenden kring matens klimatpåverkan. Vill du läsa hela artikeln, så köp tidningen eller ännu hellre, prenumerera! Då får du inte bara läsa mig utan också en många andra duktiga skribenter.

”Rädda klimatet och bli vegan.” ”Skippa köttet och kör dubbelt så mycket bil” De senaste årens diskussioner om matens påverkan på klimatet har varit fulla av förenklingar och en stor anledning till detta är sättet att räkna ut klimatpåverkan – livscykelanalysen. Men nu är det flera forskare som ifrågasätter metoden, just för att den grumlar sikten.

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake med det hela, den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffa, så kommer jag ändå ligga 3-400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl och visst, då kan vi visserligen tala om en radikal sänkning av klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan, som vad det innebär att min kycklingdiet leder till att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo, vilket är nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande. Och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet? Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvarorna släpper ut per kilo vara, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser. En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

(Artikeln fortsätter i nummer 3 av White Paper som du hittar i välsorterade kiosker, eller beställer direkt hos White Guide, se länk ovan.)


Aug 12 2018

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren


Jul 4 2018

Äta med gott samvete

Här kommer lite längre sommarläsning om det svåra att försöka äta med ett gott samvete, ett reportage ur Magasin Grön. En för övrigt mycket trevlig tidning.

Läs artikeln här, eller ännu hellre på Gröns sida. Då får du också se illustrationerna. På Gröns sida hittar du även fler intressanta artiklar.

Mandlar, cashewnötter, vin, kött, soja, kokosolja, kaffe och kakao är exempel på livsmedel som växlar mellan att vara ”onda” och ”goda”. Ena dagen kallas de hälsobringande klimatänglar, nästa dag miljöbovar som odlas i monokulturer eller där man använder sig av barnarbete. Sällan har det varit så svårt att äta med gott samvete när det gäller miljön, etiken och hälsan – vad ska vi egentligen välja?

Med jämna mellanrum pekas olika livsmedel ut som antingen dödsbringande och roten till allt ont eller som nyckeln till evigt liv och planetens överlevnad. I de allra flesta fall är ryktena milt sagt överdrivna. Även om vi vet detta, har vi ändå svårt att värja oss mot budskapen och marknadsföringen. Vi gillar genvägar. Eller som en kollega sa när chiafrö-vågen var som hetast: ”Jag känner att jag åtminstone har försökt när jag köpte den där svindyra påsen.”

Kanske ställer vi fel fråga? Kanske borde vi sluta fokusera på vad vi ska äta och i stället fråga oss hur, var och varför maten är producerad och av vem? Och även fundera på hur, var och varför vi äter? Visst finns det mat som innehåller mer vitaminer och mineraler än annan, men när vi zoomar in på enskilda livsmedel tenderar vi att glömma helheten, och trots allt handlar en vettig kost om att vi ska äta lite av varje. Vi kan också bli tunnelseende och missa andra aspekter. När exempelvis korståget går mot socker, ökar samtidigt antalet produkter som innehåller sötningsmedel där det råder delade meningar bland forskarna ifall de ökar fetma och risken för diabetes. Plus att snask alltid är snask och inte mat, oavsett om det
innehåller socker eller aspartam.

Allra mest förvirrat blir det förstås när enskilda råvaror åker berg-och-dal-bana mellan himmel och helvete. Ett sådant exempel är avokadon som under många år har legat på tio-i-topp-listan över hälsosamma ”super foods”. Därför blev det något av en skräll när det för något år sedan skrevs en del artiklar om den miljöpåverkan som odlingen orsakar. I avokadoodlingarnas spår hittar vi skogsskövling, minskad biologisk mångfald och
användning av stora mängder kemiska bekämpningsmedel och vatten. Och som inte det räckte, så visade det sig att en stor del av odlingen i Mexiko styrs av knarkkartellen Caballeros Templarios, vilket innebär att var och varannan köpt avokado ger pesos i fickan på narkotikahandlarna. Och sju av tio avokadosar i världen kommer just från Mexiko.

Kokosolja är ett annat exempel på ett livsmedel som rätt ofta påstås vara snudd på undergörande. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att kokosoljan är bra för vare sig hälsa eller skönhet, däremot verkar det finnas viss substans i att oljan bidrar till viktminskning, vilket i sig inte behöver vara hälsosamt. Men oavsett vetenskapliga bevis är det många som av olika anledningar gillar kokosolja och förknippar den med en rad positiva egenskaper. Däremot har det visat sig att konventionell produktion av kokosolja har stor miljöpåverkan. Tyska WWF anser till och med att det skulle vara ett sämre alternativ att ersätta dagens odlingar av oljepalm med kokospalm. Barnarbete förekommer vid skörd i Filippinerna och kedjade apor plockar kokosnötter i Thailand. Den konventionella kokosoljans backstage är alltså inte särskilt snygg.

Den här typen av kollisioner uppstår hela tiden. Den vitaminrika apelsinen plockas av arbetare som jobbar under bedrövliga arbetsförhållanden. Den klimatsmarta och billiga kycklingen är hårt industrialiserad och lever i en tuff miljö. Den läckra jordgubben sprutas hårt med kemikalier. Matvalet blir väldigt komplicerat om man ska väva in flera aspekter som hälsa, etik och miljö. Kan man då inte försöka räkna ut vad som är den bästa maten?

Under ganska många år har det lagts ner rätt mycket energi på att näringsberäkna
kalorier, vitaminer, mineraler, protein, fettsyror med mera. Vi har till och med en egen myndighet, Livsmedelsverket, som ägnar sig åt detta räknande och ger rekommendationer om hur mycket vi ska äta av olika saker.

I och med klimatdebatten har också en del av vetenskapen börjat räkna på hur mycket växthusgaser som ett livsmedel släpper ut. Problemet med båda dessa sätt att närma sig maten är att de bara ger viss information och inte tar hänsyn till helheten som hållbar mat trots allt handlar om. Näringsberäknandet slutar i sin mest tillspetsade form i en burk vitaminpiller eller en proteinbar. Klimatkalkylerandet kan, om det vill sig illa, landa i en kost som till stor del baseras på socker, vegetabilisk olja och industriellt uppfödd kyckling, eftersom dessa livsmedel ger mycket låga utsläpp av växthusgaser.

Varför då inte konstruera en vetenskaplig märkning på mat där alla parametrar har vägts samman? Ja, den typen av försök görs också. Just nu pågår ett större forskningsprojekt fram till 2020 där man ska försöka ta fram ”den optimala kosten med hänsyn till både hälsa och miljö”. Där ska man väga in hälsa, utsläpp av växthusgaser, användning av åkermark och vatten samt ekotoxiska effekter från användning av bekämpningsmedel.

Ambitionen är gigantisk, och då har man ändå inte tagit med några av de kanske viktigaste miljöparametrarna som biologisk mångfald, användningen av kväve och fosfor, utarmningen av jordarna med mera. Det är förståeligt att man duckar inför att räkna på matens hela miljöpåverkan, men resultatet riskerar att inte bli så heltäckande som man önskar och därmed kan man fråga sig – är det ens möjligt att göra den här typen av beräkningar? Hur ska man egentligen beräkna förlusten av alla växt- och djurarter och naturtyper, det som brukar kallas för den biologiska mångfalden? Forskarna anser ju att arternas utrotning är ett precis lika allvarligt problem som klimatet, kanske rent av värre eftersom färre arter gör det svårare att klara ett förändrat klimat. Går det över huvud taget att värdera livsviktiga processer som vattenrening, nedbrytning, pollinering, bildande av ny mull, kolbindning med mera som pågår i naturen och som bygger på att det finns en mångfald av växter och djur?

Men vad händer om vi bara tittar på en sida av saken, nämligen hälsan? Det är ju trots allt ett område där vetenskapen har ägnat rätt lång tid åt att försöka ta reda på vilken mat vi ska äta för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Ja, inte ens där blir det särskilt enkelt. Hälsobegreppet är ofta väldigt snävt och många studier undersöker främst om ett visst livsmedel minskar eller ökar risken för sjukdomar, betydligt mer sällan ingår den psykiska hälsan eller matens påverkan på vårt välbefinnande. Men även i denna mer begränsade syn på mat och hälsa är det svårt att göra tvärsäkra påståenden. Det är en sak att ett livsmedel innehåller en massa nyttigheter, det är en helt annan sak att visa att du blir frisk om du äter det. Hälsa är en komplex historia som inte bara består av mat utan en blandning av arv, miljö, motion, ekonomi och inte minst vår psykologiska inställning: ifall vi anser oss friska eller inte. Är det verkligen den undersökta maten som spelar roll eller är det helt andra saker som stress, sömnproblem, miljögifter, brist på motion eller något annat som påverkar? Det är också svårt att studera vad människor verkligen äter eftersom vi inte kan låsa in folk under en längre tid för att studera deras matvanor. Försök på djur ger en viss vägledning, men kan ändå inte överföras direkt på människor. En annan hake är att mat inte är lika neutralt som exempelvis läkemedel. Studier har visat att när människor vet om att de äter mörk choklad, så sjunker också blodtrycket i de flesta fall, men när försökspersoner inte vet om att de äter choklad, blir det inte alls samma effekt.

Andra saker som krånglar till det hela är att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi kanske i själva verket är och därför glömmer bort den där chokladbiten, men vi har också svårt att minnas våra måltider, särskilt om vi backar tillbaka ett antal dagar. Även om vi gör anteckningar varje dag så är det inte lätt att uppskatta hur mycket vi har ätit av olika livsmedel, ”tre potatisar”, jaha, men hur stora var de?

Anna K Sjögren är skribent och kostvetare och har även jobbat med att göra just den här typen av studier och vet hur svårt det är. Hon menar att det är snudd på ett heltidsjobb att delta i vissa kostundersökningar där all mat ska vägas och mätas och ibland även urin och avföring ska samlas in och blodprov ska tas. Det här gör att det främst är människor som är mycket intresserade av sin mat som deltar i sådana här undersökningar.
– Även om ganska mycket är rätt vagt när det gäller påståenden om mat och hälsa så är ändå det vetenskapliga sättet att närma sig frågan den enda metod som duger. Och vissa saker kan vi säga är nyttiga för oss, som att röra på oss och äta mer frukt, grönsaker och fullkorn och mindre socker och salt, säger hon.

Anna K Sjögren tycker att man kan åstadkomma mycket genom att göra några enkla förändringar. Tallriken kan bli betydligt mer hälsosam om man försöker dra ner på alla de produkter som inte är riktig mat. Enligt Folkhälsomyndigheten går hela 40 procent av våra matpengar till sådant som vi egentligen inte behöver, som kakor, alkohol, kaffe, läsk, godis och glass.
– Vi kan inte dricka läsk varje dag, men vi kan ha kvar den på lördagar, om vi har lust med det. Jag tror också att vi måste bli bättre på att genomskåda våra livsmedel, att inse att det är någon som vill att vi ska dricka den där läsken.

Ett annat sätt är att köpa riktig mat, mer råvaror och att laga mer mat.
– Det finns absolut många bra hel- och halvfabrikat och det gäller att hitta en lösning som fungerar i ens vardag, men det är lätt att vänja sig vid exempelvis en sockersötad yoghurt. Tillsätter man sylten eller bären själv, så kan man göra det med måtta och framför allt får vi då koll på hur mycket socker vi äter.

Hon vill också betona måltidens betydelse och att vi ska akta oss för att ständigt ersätta måltiden med små snacks av olika slag, även de som påstås vara nyttiga.
– Om man småäter hela tiden finns det en risk att man aldrig känner sig riktigt mätt och därför äter mer än vad man behöver. Äter du riktiga måltider kan du fokusera på annat i stället för att vara lite småhungrig hela tiden.

Och en sak vill hon bestämt säga – när man samlas runt maten ska man ha trevligt och inte diskutera dieter och vad som är nyttigt och onyttigt, det är inte alls kul.
– Och då ska man ändå veta att jag jobbar med det här, säger hon med ett skratt.

Måltiden och den sociala samvaron kring maten är något som har börjat uppmärksammas allt mer och i exempelvis Frankrike trycker man särskilt på detta. För några år sedan kom Brasilien med nya kostråd som även uppmärksammades i Sverige. Anledningen var att kostråden inte sa så mycket om hur många gram kött, salt, socker, fisk eller grönsaker man bör äta utan i stället betonade sådant som måltidens gemenskap. Brasilianarna uppmanas att laga mat från grunden, undvika hel- och halvfabrikat, och att laga och äta maten tillsammans med sin familj och sina vänner. Kan man inte laga mat, får man se till att lära sig det. Rekommendationen är att välja så naturlig, ekologisk och varierad mat som möjligt, men även att välja var man handlar, nämligen så nära bonden eller producenten som möjligt, och var man äter, exempelvis undvika snabbmatsrestauranger.

Ett av de tio viktigaste råden handlar också om att ifrågasätta livsmedelsreklamen och lära sina barn att göra likadant. Men det kanske allra bästa rådet lyder: ”Planera din tid och gör maten och måltiden till en viktig del av ditt liv.” Om vi verkligen skulle ta till oss det rådet, hur skulle då vårt ätande se ut?

Pella Thiel är aktivist och har bland annat startat Omställningsnätverket. Hon tror att vi måste börja ställa nya frågor när det gäller maten och inte bara fråga oss – vad ska vi äta?
– För mig handlar det om att vi måste ha relationer, till maten, till den som producerar maten och till trakten som den kommer ifrån. Det är svårt att ha någon form av relation om man fysiskt befinner sig långt från maten och den som producerar den, men man kan åtminstone börja ställa vissa frågor, som: var kommer maten i från? Vem har producerat den och varför? Vem är det jag äter? säger hon.

Därför tycker hon att det är väldigt roligt med alla initiativ som andelsjordbruk, Reko-ringar och annan direktförsäljning som nu växer fram och där människor försöker skapa relationer mellan konsumenter och producenter och maten.

Det finns en trend som går åt ett annat håll, där man i stället vill komma så långt bort från naturen och djuren som möjligt för att minska den skada och det lidande som vårt matsystem orsakar. Lösningen blir då att skapa mat i laboratorier i städerna. Hur ser du på det?
– Vi har en grundläggande idé i vår kultur att människan står över naturen, att vi är skapelsens krona. Med det synsättet blir människan antingen en destruktiv kraft som utnyttjar naturen, eller så drar man slutsatsen att människan ska bort från naturen, av omsorg om denna. Men vi är alltid en del av det levande systemet och vi måste fråga oss hur vi ska samspela på ett bra sätt. Mat i laboratorier är på något sätt klimax i vårt galna livsmedelssystem. Den produktionen går bara att upprätthålla med en massa energi och insatser som kommer från naturen, förhållandena döljs bara lite bättre.

Pella Thiel vill i stället arbeta åt andra hållet, att vi ska inse att vi som människor är en del av naturen, att vi nyttjar den, men med respekt för den. Därför är hon också engagerad i rörelsen för att ge naturen juridiska rättigheter, som ett verktyg för att vi ska ta större hänsyn till den och se vår roll i den.
– Det är först när vi uppfattar att naturen också har rättigheter som vi kan upprätta en relation till den. Vi dödar andra varelser för att äta dem, men när vi inser att även de har rättigheter kan vi börja fråga oss på vilket sätt denna varelse har levt och dött? Hur har den gett sitt liv? Det som då kommer in är tacksamhet. All mat är en gåva från naturen, fast vi jättegärna glömmer bort det.

 


Jul 2 2018

Hej matematik

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass.  Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter.  Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado.  Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar.  Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara “ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram  växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över  en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år.  Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.

 

 


May 3 2018

Ropen skalla – soja till alla!

Vete, majs, soja, socker, palmolja och kyckling är de stora vinnarna i det globala matspelet. De har alla det gemensamt att de ger många kalorier per ytenhet och även per satsad peng. Det handlar om effektiva och på världsmarknaden konkurrenskraftiga livsmedel. Eller för att tala klarspråk, de är billiga. Det är därför som många svenska lantbrukare köper soja som foder till sina djur i stället för inhemska foderråvaror. Och det är också därför som svenska livsmedelsföretag använder palmolja i sin tillverkning av kakor, glass, kex, färdigmat och vegetariska hel- och halvfabrikat. Det är billigare.

Produktionen av de här råvarorna är i de flesta fall koncentrerade på ett fåtal länder. Fem länder står för cirka 40 procent av världens kycklingproduktion och enbart USA odlar cirka 40 procent av världens majsodlingar. Ännu större dominans hittar vi på palmoljan och soja. Indonesien och Malaysia står för knappt 90 procent av palmoljan och Brasilien, USA och Argentina har mer än 80 procent av världens samlade odlingar av soja.

Sojan och palmoljan är med jämna mellanrum mycket hårt kritiserade grödor och det med rätta. De driver avskogning, ofta av rika miljöer som regnskogar, och de odlas ofta som gigantiska monokulturer där det bara finns plats för en enda sak, själva grödan. Plus mycket annan negativ miljöpåverkan.

Men som sagt, ingen proteingröda slår den intensivt odlade sojan och och ingen oljeväxt slår palmoljan när det gäller hög avkastning per hektar och till en låg peng.

Just detta kom upp i “Debatt  i Lund” under förra veckan där temat var  mat, makt och klimat.

“Det är inte uppenbart att om vi minskar sojaanvändningen och ersätter den med något mindre yteffektivt proteinfoder att det faktiskt minskar problemet med avskogningen”, sa Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers.

Han menar på att en minskning av sojan kanske leder till att någon svensk granskog i stället odlas upp för att odla proteingrödor, men det behöver inte bli så, det kan lika gärna leda till nyodling och därmed avskogning någonstans i tropikerna. Dessutom är sojan mer yteffektiv än svenska proteingrödor. Vill man “spara” mark, vilket Hedenus vill, så blir därför sojan mer attraktiv.

Själv tycker jag att det finns en del problem med det här resonemanget. Det bygger på en tanke att allt jordbruk, all mänsklig inblandning i naturen, är något negativt och därför måste det begränsas så mycket som möjligt. Odlingen bör ske så intensivt och ge så hög avkastning som möjligt för att begränsa användningen av mark. Den mark som “sparas”, ska i stället vara så orörd som möjligt. Det är där naturen ska finnas.

Samma tankar delas av flera av de forskare som, precis som Hedenus, ägnar sig åt livscykelanalyser av livsmedel. För den som ägnar sig åt teoretiska beräkningar av hur mycket växthusgaser som ett kilo livsmedel släpper ut, blir effektiviteten naturligtvis oerhört viktig. Det är därför som soja, palmolja, kyckling, socker osv är klimatsmarta. De är effektiva. Att sedan produktionen av dem orsakar många andra omfattande miljöproblem, är inget som tas med i den kalkylen. Inte heller den likriktning av vår kost eller det enorma beroende och sårbarhet som blir resultatet av ett sådant synsätt. För det är vad som blir konsekvensen om vi ska låta effektivitet, låga kostnader och hög avkastning styra vår matproduktion. Då är det ett fåtal länder och ett fåtal företag som kommer att stå för maten på våra bord. Sverige? Nej jag är ledsen, då kommer inga livsmedelsstrategier i världen att hjälpa. Svenskt lantbruk är då mer eller mindre  borta ur leken.

Se hela debatten här: