Nov 26 2019

För bra för att passa Ica

Rätt ofta brukar det hävdas att direktförsäljning till konsument är en möjlighet för den småskaliga livsmedelsproducenten, som det ofta är frågan om, eftersom den mindre producenten inte passar in i det storskaliga livsmedelssystemet. Mer sällan pratar man om att det också förhåller sig tvärtom, att den reguljära livsmedelsindustrin och butikerna inte klarar av att hantera de produkter och kvalitéer som det är frågan om.

Under ett par års tid har jag haft nöjet att följa några REKO-ringar på nära håll. Utbudet är begränsat i en REKO-ring, i mitt fall som runt 500 olika varor. Stora Butiken har över 30 000 matvaror och ändå kan den inte mäta sig med utbudet hos REKO-ringen. Där kan jag handla grönsaker som har skördats när de har nått sin absoluta mognadspeak, bara några timmar innan jag kan lägga ner dem i min kasse. Där kan jag välja mellan 30-tal olika sorters potatis, udda grödor som sparris, persiljerot, chili av olika sorter och mycket annat. Bland animalierna kan jag hitta helfet, nymjölkad mjölk, nykärnat smör, en rad  specialostar från gårdsmejerier, ägg i olika färger från rashöns, udda styckningsdetaljer från ett brett utbud av köttslag, kalvdans, nybakat fortfarande varmt bröd på gamla spannmålssorter, hemkokt kola och mycket annat. Det mesta av detta kan inte en vanlig butik hantera, oavsett hur stor den är.

Jag tänker på detta när en KRAV-grisbonde berättar att han lagat till griskött i en stor butik, fått massor av positiv respons och sålt slut på allt kött i ett nafs.

“Men man måste ju prata för KRAV-grisen och det har ju inte butikerna tid med. Den drunknar i deras utbud, säger han lite uppgivet.”

KRAV-grisen borde ha varit en framgångssaga vid det här laget, särskilt med tanke på hur tacksamt det är att marknadsföra ett äkta grisliv. Istället har marknadsandelen på några promille krympt ihop ännu mera. För fyra år sedan trodde åtminstone de ekologiska grisbönderna att det äntligen skulle lossna på allvar. Handeln ”skrek” efter KRAV-grisar. Men det visade sig vara mycket skrik för lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen. Tre år senare när KRAV-grisarna hade fötts upp, ville handeln i stället satsa på vego.

Så vad ska då uppfödarna göra, satsa på REKO eller annan direktförsäljning? Ja kanske om man är småskalig, men det är långt ifrån säkert att det fungerar för alla producenter att jobba direkt mot konsument. En sak är dock säker, handeln har under alltför lång tid visat att man inte klarar av att hantera den kvalitet som KRAV-grisarna står för. Återstår alltså att finna nya vägar. Kanske forma en ny försäljningskanal eller hitta andra samarbeten.

Den här texten skrev jag som krönika för Ekoweb. Lite senare upptäcker jag det som jag har väntat på ett tag, nämligen att handeln ska försöka surfa på vågen med REKO-ringar och annan direktförsäljning, relationsmaten. Självklart är det ICA som är först ut eftersom man alltid verkar vara lite piggare på att snappa upp trender. I reklamen talar om att man minsann köper lokala produkter, stöder de lokala företagen och värnar om landskapet. Och visst, det är bra och det är bara att hoppas att de lokala producenterna ser till att ta ordentligt betalt så att man har tjänat lite pengar innan ICA och de andra kedjorna (som säkert snart hakar på) hoppar vidare till nästa trend. För det gör dom, tro inget annat,  vi har sett det förut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag lyssnar på reklamen och hör hur man försöker apa efter flera av relationsmatens argument. Här är ett område där dagligvaruhandeln aldrig kommer att vinna!


Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?


Apr 7 2014

Skitmat – en fråga om klass

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel.  Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt. 

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet.  Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener.  Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)