Feb 24 2017

En strategi för den goda maten

Hur skulle en alternativ livsmedelsstrategi kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren har kritiserat regeringens livsmedelsstrategi. Här presenterar vi ett annat sätt att se på saken, En strategi för den goda maten.

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

 

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

 

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

 

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

 

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare.

 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

 

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

 

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.

 

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

 

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.


Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

 

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

 

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.

 

 

Strategiska områden

 

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

 

 

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

 

 

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

 

 

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

 

 

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

 

 

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

 

Exempel på inriktning:

 

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

 

 

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

2017-02-24

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

 


Feb 15 2017

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik,  gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna.  För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

“Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga.  Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet.  Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder “över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok “Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att  produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

“De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning –  konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är  givetvis ett sätt att se på saken, att man kan “späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större  hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna.  Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den.  Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten “marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en “betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

“Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på  marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att “nudging” är på modet och skriver så här:

“Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?


Jul 19 2016

Att surfa på titlar

Nej, Fagerström och Sundström har inget fog för sina åsikter om ekologiskt lantbruk, i alla fall inte utifrån Livsmedelsverkets rapport, anser rapportförfattarna själva i ett svar i dagens DN.

Det är inte särskilt vanligt att författarna bakom en rapport tar strid mot någon som använt deras rapport för att torgföra en åsikt som inte riktigt ligger i linje med slutsatserna. Ännu ovanligare är det att Livsmedelsverket tar den här typen av diskussioner, framför allt när det gäller ekologiskt lantbruk som myndigheten alltid har haft en rätt njugg inställning till. Därför är det lite anmärkningsvärt när nu rapportförfattarna mycket tydligt går ut och säger att Fagerströms & Sundströms påståenden om att ekologiskt lantbruk inte gör någon nytta för hälsa eller miljö, inte har något som helst stöd i deras rapport.

I min förra text skrev jag just om det sedvanliga rötmånadsangreppet på ekologiskt lantbruk, där kritikerna stödde sig på en rapport från Livsmedelsverket. Men som sagt, rapportförfattarna vill inte ha något med Fagerströms & Sundströms åsikter att göra.

Det hela är som ett eko av TTs blunder på samma ämne i februari. Då orkade inte TT-journalisten läsa en dansk rapport som sa att ekologiskt lantbruk gjorde stor samhällsnytta. I stället ringde man upp en annan i SLU-gänget av ekokritiker, Lars Bergström, som givetvis inte försatt möjligheten att ösa sin galla över ekologiskt lantbruk. Även då fick utgivarna av rapporten gå ut och säga att Bergströms och TTs slutsats var uppåt väggarna.

Att media befinner sig i kris och att det blir lite si och så ibland med kollen på redaktionerna, det är ingen nyhet. Men däremot kan man fråga sig hur länge personer som titulerar sig som professorer, forskare och vetenskapsmän kan hålla på att rida på detta när de inte ägnar sig åt vetenskap utan åt opinion och debatt, eller om vi säger som det är, personliga korståg.

Så här står det i de etiska reglerna som Svenska Professorers Förening antog 1993:

“Professorn skall främja vetenskaplig trovärdighet genom saklighet och genom att undvika missvisande eller överdrivna påståenden samt i den offentliga debatten och eljest klargöra vad som är belagt och vad som endast är hypotetiskt. Rågången mellan vetenskap å ena sidan och pseudovetenskap och värderingar å den andra skall hållas så tydlig som möjligt.”

Fagerström & Sundström och de andra SLU-herrarna är mycket långt från den etiska hållningen. De får naturligtvis tycka och debattera vad de vill som privatpersoner, men att i tid och otid vifta runt med tjusiga titlar och på det viset försöka få det att framstå som att de vet vad de talar om, det borde rendera i rött kort direkt.