miljöomsorg

Sverige har inte längre råd att ha ett lantbruk med hög omsorg om djuren och miljön. Det är budskapet från Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern i en debattartikel i fredagens ATL. Och visst har han rätt i att Sveriges lagstiftning på dessa områden innebär en högre kostnad för de svenska bönderna, även om det också finns en rad andra faktorer som spelar in, som höga byggkostnader, foderkostnader och en industri som inte alltid har varit eller är på alerten när det gäller strukturanpassning och försäljning.

Men visst, djurskydd och miljöomsorg kostar pengar och på en global marknad som främst prioriterar lågt pris, så är förstås varje krona och varje öre en fråga om överlevnad. Frågan är dock – är det verkligen ett minskat djurskydd och mindre miljövård som vi vill se? Vill vi ha korna instängda i lagårdarna, suggorna fixerade, fler bekämpningsmedel tillåtna, foder som innehåller genmodifierad soja, högre antibiotika-användning, ökat kväveläckage, mindre biologisk mångfald ute i hagarna osv?

Vi betalar redan ett pris för vår billiga mat i form av en rad miljöproblem som jordbruket orsakar, en kostnad som inte står på prislappen utan som regleras via skattemedel eller skjuts på framtiden. Djuren och bönderna själva betalar också ett högt pris i form av ohälsa i olika former. Är det den prislappen vi vill öka ytterligare för att kunna köpa billigare fläskkotletter?

Jag delar helt Staffan Danielssons åsikt att det behövs nya riksdagsmål och en utredning om den framtida politiken för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den åsikten har jag själv fört fram i olika debattinlägg. Däremot har jag svårt att svälja att lösningen är att skåpa ut det som ändå utmärker svenskt lantbruk, nämligen en förhållandevis hög nivå av djur- och miljöomsorg. Slopar man detta har man verkligen gjort sig av med ett starkt argument för att köpa svenska råvaror.

Lika lite förstår jag mig på Danielsson utfall mot den ekologiska produktionen. Han verkar se vissa andra partiers önskemål om att fördubbla den ekologiska produktionen som ett stort hot och pekar bland annat på att maten skulle bli 30-60 procent dyrare. Det är till att börja med en generalisering som med stor sannolikhet inte håller, eftersom ett starkt skäl till att ekomaten är dyrare i dag är att det i handlar om så små volymer.

Men visst, det är ”dyrare” i ett kort perspektiv att ha en matproduktion som tar hänsyn till djur, miljö och människor, så länge vi skjuter upp kostnaderna för kväveläckage, urlakning av jorden, förlust av biologisk mångfald mm på framtiden eller låter något annat konto ta kostnaden.

Danielsson ser ekoodlingen som en viktig nisch, men han ser det inte som en framtida möjlighet och verkar orolig för att politikerna skulle vara beredda att satsa mer på den här inriktningen av lantbruket. Och detta trots att lönsamheten generellt är bättre inom det ekologiska lantbruket.

Vill inte Staffan Danielsson att bönderna ska tjäna pengar?