May 19 2017

Låt korna äta gräs!

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen:  “Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring.  Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk “sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.