mjölkbönder

Lantbruket ner i spagat
Lantbruket ner i spagat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text har publicerats som ledarstick i ATL.

Visst var det klantigt av LRF Mjölk att på sin hemsida skriva att ”kor kan kyla klimatet”, men att däremot försöka kommunicera att kornas metanutsläpp inte alls är lika allvarligt som koldioxid från fossila källor, var däremot både bra och på tiden!

Senare tids forskning har visat att metanet inte alls kan jämställas med koldioxid. Metan bryts ned på cirka tio år medan koldioxiden kan finnas kvar i tusentals år.

Det här innebär att om inte antalet kor, och deras metanutsläpp, ökar, så bidrar de heller inte till ytterligare uppvärmning. Om antalet kor minskar, vilket de har gjort i Sverige, så har också metanutsläppen och därmed uppvärmningen, minskat.

Svenska mejerier borde därför inte bekymra sig över metanet överhuvudtaget utan snarare jubla över att nästan hälften av mjölkens klimatpåverkan har försvunnit. Detta försöker man kommunicera utåt, men internt verkar inte alls polletten ha trillat ner.

Trots att LRF Mjölk skriver på sin hemsida att det i livscykelanalyser är fel att räkna om metan till koldioxidekvivalenter eftersom det just gör att man inte förstår skillnaderna mellan de olika växthusgaserna, är det ändå precis detta som mejerierna gör i sina klimatberäkningar på böndernas gårdar. Det blir givetvis extra allvarligt när man som Arla har börjat koppla en viss del av mjölkpriset till denna kalkyl.

På samma sätt är det metanet som är i rampljuset när Norrmejerier, i vad som nog får tolkas som ekonomisk desperation, kör sin norrologiska mjölk till Stockholm.  På grund av att korna får fodertillskottet Bovaer som påstås minska metanavgången med 30 procent, hävdar man att detta är Sveriges mest klimatvänliga mjölk. Arla håller på att testa Bovaer.

Trots att metanet borde vara en icke-fråga, är man ändå beredd att satsa på ett kosttillskott som dels kostar 11 öre per liter mjölk, dels riskerar att ytterligare öka kritiken mot mjölkbranschen som en allt mer industriell verksamhet som på olika sätt manipulerar kossan.

Klimatfrågan är ett av flera exempel på att å enda sidan säga en sak, å andra sidan göra något helt annat. Den biologiska mångfalden är ett annat exempel. Återigen kommunicerar gärna mejerierna gentemot konsumenterna hur viktiga korna då är, men internt strävar man efter att få ”forska” om stänga in korna för alltid.

Redan idag är det många mjölkkor och deras avkommor som aldrig betar några naturbetesmarker och det är ibland tveksamt om man ens kan kalla ”motionsbetena” för betesmarker. De flesta tjurkalvar stannar inomhus under hela sina liv. Fodret, i form av den odlade vallen, spannmålen och kraftfodret, rymmer sällan särskilt stor mångfald när den odlas.

Mjölkbranschen går ner i spagat för att å ena sidan försöka kommunicera värden som biologisk mångfald och kossans klimatnytta. Å andra sidan är den industriella normen stenhård och den värnar mer om all input i olika former av fossil energi, högre än det biogena och harmlösa metanet.

Alla hårt pressade mjölkbönder vet vad som gäller – att mjölka så mycket som möjligt. Och Växa kommer aldrig med tårta när man har rika betesmarker, utan när kossan mjölkar över 11 000 kilo.

Frågan är bara hur man ska sälja mjölken, den dagen alla mervärden är borta? Som en ren industriprodukt kanske?

Samma dag som jag publicerar detta inlägg, ser jag reklam på instagram från Scan. Det är en fin bild på tre mjölkkor och med uppmaning att välja svenskt kött, bl a för att vi får ”mer biologisk mångfald”. Men med tanke på att mjölkkornas tjurar, som utgör cirka 25 procent av det svenska köttet, aldrig får komma ut och göra något mångfaldsarbete i markerna utan står inne i stallar hela sina liv, så är det ju återigen ett exempel på att man säger en sak, men gör en annan. Någon gång måste man bestämma sig. Man kan inte både snacka om biologisk mångfald i gulliga annonser, men samtidigt välja bort samma mångfald för att det blir ”för dyrt”. Släpp tjurarna loss, det är faktiskt vår!

Hur modernt är det med instängda kor?
Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

”Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några ”mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.

För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.

Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.

Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.

Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.

Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.

Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.

Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.

Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.

När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:

Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.

Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.

Är det här en utopi?

Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.

Men mer om det i en kommande text.

 

 

För mycket snicke-snacke-snack
För mycket snicke-snacke-snack 150 150 Ann-Helen von Bremen

För nio år sedan hade landsbygdsminister Sven-Erik Buchts PR-strategi varit genial, nämligen att försöka hålla lantbrukarna nöjda och glada genom fagert tal, men utan att egentligen göra något. Nu är det dock nio år försent eftersom hans företrädare, Eskil Erlandsson, hade exakt samma strategi. Erlandsson valde den gastronomiska vinkeln med Matlandet Sverige, medan Bucht i god sosseanda betonar industrilinjen och pratar om lantbruket och maten som ”det nya stålet”, men i praktiken är resultatet det samma, det vill säga fortsatt kräftgång för lantbruket i ilfart.

Det är till och med möjligt att Bucht hade klarat av mjölkkrisen genom att med jämna mellanrum utbrista i att han ”tror på svensk mjölkproduktion” eller ”det är viktigt att känna sig stolt när man jobbar med svenska livsmedel”. Sådant är ju ändå trevligt att höra. Precis som det var oerhört trevligt att höra Erlandsson utlova att Sverige skulle ta över den gastronomiska ledningen i Europa, 20 000 nya jobb skulle skapas och exporten skulle dubbleras. Löften som alla sprack som såpbubblor. På samma sätt som det blir allt tydligare att det bakom Buchts vackra ord, finns just ingenting. Inte ens löftet om kreditgarantier verkar infrias, vilket givetvis inte är förvånande för vilken bank vill låna ut pengar till företag som befinner sig på konkursens brant?

När nu Bucht blir allt mer trängd, slår han i från sig med att regeringen har en statsskuld att ta hänsyn till eller hänvisar återigen till att det inte är förbjudet för mejerierna att höja ersättningen. Bilden av ännu en maktlös minister växer fram, men där Erlandsson var kringskuren av moderaterna och folkpartiet och deras blinda tro på frihandel, ingår Bucht i en regering som uttryckligen har sagt att lantbruk är viktigt och ekologiskt lantbruk är särskilt viktigt. Här finns miljöpartiet som åtminstone borde anse lantbrukets framtid som en av sina viktigaste frågor eftersom här finns nyckeln till mycket av naturvården och miljöarbetet och utan lantbruk förlorar man den möjligheten. Och här finns socialdemokraterna som en gång gjorde gemensam sak med bondeförbundarna för att att stödja lantbruket, eftersom man insåg att det var en viktig del i samhällsbygget.

Men av detta märks intet! Och när Stefan Löfven som kommentar till mjölkkrisen utbrister att han ”älskar mjölk!” så är det väl fint sagt, men det är långt i från en tidigare partiledares klassiska ord – ”politik är att vilja!” .

I dag borde det vara möjligt att ”vilja” något. I dag när en femtedel av mjölkbönderna har stora ekonomiska problem, enligt LRF. I dag när bönder i större delen av Europa klagar och ifrågasätter det kloka i att mjölken ska vara utsatt för prispress på världsmarknaden. Idag när stora delar av opinionen verkar stå på böndernas sida. Det är ett gyllene tillfälle att börja inleda diskussioner med sina europeiska kollegor om hur framtidens mjölkmarknad bör förändras, eftersom dagens modell uppenbarligen inte fungerar. På hemmaplan borde givetvis regeringen med minister Bucht i spetsen gå in och kraftigt stötta mjölkbönderna.

Men som sagt, då gäller det att det finns någon som vill något.