Close
Enter your
text here

mjölkko

Bregott-retorik
 Bregott-retorik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter, inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag. De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag. Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 

Ko på vägen
 Ko på vägen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det står en ko och betar lugnt i den grönskande refugen, samtidigt som bilarna dånar förbi på ömse sidor på den nya motorvägen mellan Delhi och Mumbai.

Hon är inte ensam, det är fler kor som har kommit på samma idé för i Indien och i delstaten Gujarat som vi kör igenom, måste en ko vara ett födgeni. Det är nämligen ont om mark och därmed också ont om mat för korna. Och även om den indiska mjölkproduktionen genomgår en strukturrationalisering precis som i den övriga världen, är det ändå fortfarande så att de flesta mjölkbönder bara har en eller två kor/ bufflar och oftast väldigt lite eller ingen mark alls.

Småbönder utan mark tvingas i stället ofta köpa färdigt foder av restprodukter från åkrarna, eller så betalar de för att få slå lite gräs hos grannen. Men finns inte ens de pengarna handlar det om att hitta gräs, åkerstubb eller löv som är gratis. Eller så släpper man helt enkelt ut kon och låter henne hitta sin mat själv under dagen. Det kan bli en sophög, lite dikesbetning eller så vill någon göra en god andlig gärning och ger kon lite mat. Det har sina poänger med att vara en helig ko.

Men kon på den grönskande refugen har givetvis gjort en riktig fullträff.

Indien är världens största mjölkproducent och nu skruvar man upp farten ytterligare ett snäpp, precis som den nya motorvägen har fått bilarna att höja hastigheten rejält. Om tio är det tänkt att Indien nästan ska ha fördubblat sin mjölkproduktion och Gujarat, som är en av de riktigt stora mjölkstaterna, väntas stå för en stor del av mjölkfloden. Besättningarna växer, de marklösa bönderna kommer tvingas sluta. Här i Gujarat har också de traditionella koraserna blivit allt färre. I stället har den indiska kon korsats med antingen Holstein eller Jesey, koraser som mjölkar mera, men som är betydligt känsligare mot sjukdomar, det tropiska klimatet och som kräver mer och bättre foder, från mark som inte finns.

Bilisterna på motorvägen verkar uppenbarligen njuta av den nya motorvägen och möjligheten till höga hastigheter. Trafikreglerna kommer dock i andra hand. Kan man inte köra om på rätt sida, gör man det på fel sida. Slalomåkning är vad som gäller, men korna aktar man sig för att köra på.

Nu återstår att se om den indiska mjölkproduktionen och bönderna blir lika fartblinda som bilisterna. Kossan gillar i alla fall motorvägen. Där finns ju fullt med mat att äta.

(Resan till Indien ingår i arbetet med Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)