Nov 15 2018

Konsumentmakt på riktigt

Diskussionen om maten och dess påverkan på vår hälsa och vår miljö landar ofta i VAD vi ska äta och mycket mer sällan om HUR. Senaste larmet handlade om peruansk sparris som tömmer hela byar på grundvatten. Det är ingen nyhet att grönsaksodling kräver vatten och att det blir problem när stora, intensiva grönsaksodlingar breder ut sig. Det just nu brinnande Kalifornien har ju länge varit känt för sina vattenkonflikter kring sina odlingar av mandel, frukt- och grönsaker. Spanien är ett annat exempel.

Så det borde alltså inte vara någon nyhet att grundvattnet sjunker när konstbevattningen ökar. Ändå så blir det en nyhet. Ett starkt skäl till det är att avståndet till vår mat, både geografiskt men också mentalt, har ökat väldigt mycket. Vi vare sig bokstavligen eller bildligt ser vilka konsekvenser som vår tallrik får för människor, djur, landskap och natur. Nu är det sparrisen som det larmas om. Vilken grönsak blir det nästa gång?

Svaret på alla de här problemen som dagens matsystem orsakar blir ofta att fokusera på produkten. Det är sparrisen från Peru, palmoljan från Indonesien, sojan från Brasilien, avokadon från Mexiko, mandlarna från USA, kycklingen från Thailand eller fläsket från Danmark som är problemet. Alltför sällan pratar vi om att det vi borde förändra är HUR vi odlar, föder upp och förädlar och även HUR vi äter och HUR vi handlar maten.

Ikväll är det återigen dags för utlämning av lokal mat i vår REKO-ring i Uppsala. Det är ett fantastiskt exempel på vilken skillnad som det kan innebära om man tar frågan HUR på allvar. Att handla på REKO innebär inte bara en stor förändring för producenterna, utan minst lika mycket för mig som konsument. Det är en förändring som inte bara sätter avtryck i landskapet, utan som syns direkt på min tallrik. Det är också en förändring som är vansinnigt rolig. Det har aldrig varit roligare att köpa mat!

Nedanstående text publicerades nyligen som krönika i Ekolådans nyhetsbrev:

Häromdagen stekte jag mitt livs första killingkotletter. Jag hade köpt en ”prova-på-killing-kasse” där det även ingick färs, grillskivor, en bit rökt korv med vitlökssmak och merguezkorv. Det var inte bara gott, det var en nästan unik upplevelse. Bara två ­gånger tidigare har jag haft nöjet att äta killing i Sverige, eftersom getkött här är en raritet. Även om det produceras en del getost i vårt land, så säljs det nästan inget getkött alls. ”Det finns ingen marknad för det”, brukar man säga, vilket innebär att det inte finns någon butik eller restauranggrossist som vill jobba med köttet. Det här leder bland annat till att i princip alla bockar slås ihjäl redan vid födseln. Snacka om svinn!

Hur fick jag då tag på kotletterna? Vilken fantastisk butik är det som har bestämt sig för att ha ett utmärkt sortiment av killing? Svaret är – ingen alls. Inköpet skedde på en osexig parkeringsplats utanför Uppsala efter att jag hade gjort beställningen på Reko-ringens facebooksida.

Vi är allt fler som vill ha en relation mellan maten och platsen där vi bor, mellan konsumenter och producenter. Vi vill begripa hur maten produceras och vill bort från den anonyma och åksjuka maten. Därför väljer vi att handla direkt från producenten – vi prenumererar på kött- och grönsaks­lådor, besöker gårdsbutiker, blir medlemmar i andelsjordbruk eller via Reko. Gemensamt för många av de producenter som säljer sina varor direkt till konsument är att de är ­mindre, ofta ekologiska och har en variation i sin produktion.

Vår egen lilla gård säljer också grön­saker via Reko-ringen, vilket är trevligt, men den stora aha-upplevelsen för mig är som konsument. Till att börja med är det en mental omställning att bryta sitt vanliga sätt att handla mat på, men det går snabbt över, framför allt när man börjar inse vilka fördelarna är. Även om en stor livsmedelsbutik har drygt 20 000 olika produkter, klarar den ändå inte av att erbjuda grönsaker som inte bara är nyskördade utan som även är skördade när de smakar som allra bäst. En vanlig butik vill främst ha grönsaker som håller sig länge, inte som är fullt smakmogna. Där är det också säsong för allt – hela tiden, men handlar du direkt från odlaren, finns det bara sparris på våren, tomater sommar och tidig höst och färska rotfrukter under hösten – men det är samtidigt då som de olika grönsakerna smakar som allra bäst.

Eftersom vi är vana att kunna köpa allt året runt, kan vi förstås uppleva detta som en begränsning, men det är samtidigt en oerhörd tillgång att kunna handla råvaror när de är på topp. Och även att lära sig att laga mat efter vad säsongen ger. Har man en gång börjat gå den vägen är det väldigt svårt att återvända till butiken, annat än för kompletteringsshopping. Vad spelar det för roll om det finns tio sorters tomater, om ändå ingen smakar något? Det här är mataktivism när det är som roligast. Och godast. Och vi blir bara fler!


Sep 18 2017

Fördel för smaken

Allt fler människor vill komma bort från den anonyma, långväga maten och väljer i stället att handla sin mat direkt från producenten. Men den nära maten har också ett annat tungt argument – den nyskördade, unika smaken.

“Det här är de godaste jordgubbarna jag någonsin ätit!”

Pojken är 10-11 år och sitter tillsammans med sin familj i vår trädgård och äter slut på jordgubbskartongen han nyss har handlat från oss. Hans lillebror fyller i med att bären “smakar precis som godis!”

På vår gård Sunnansjö odlar vi grönsaker för eget bruk och det lilla överskottet säljer vi direkt till konsumenter. Det kanske låter som att vi är enastående jordgubbsodlare, men det är vi inte. Jag vet vad jag talar om eftersom det är jag som främst ansvarar för vår lilla jordgubbsodling. Vi odlar inte heller någon särskild, synnerligen delikat sort. Jordgubbarna är visserligen ekologiska, KRAV-märkta, vilket fortfarande är en raritet i Sverige, men den mesta smaken sitter i det korta avståndet mellan vår jordgubbsodling och pojken i trädgården.

Jordgubbarna är skördade samma morgon. De är plockade när de är perfekt mogna för att ätas under samma dag. De är inte plockade för att transporteras, kanske stå i ett kyllager under natten och sedan säljas i något stånd eller i en lokal butik. Då hade vi tvingats tänka annorlunda. Vi hade skördat bären innan de hade varit helt mogna därför att då blir hållbarheten viktigare än smaken. Hade vi varit kommersiella jordgubbsodlare, hade vi med all säkerhet valt sorter med fokus på hållbarheten (livslängden), inte på smaken. Men om målgruppen är en elvaårig pojke som sitter med sin familj i vår trädgård och äter de solvarma jordgubbarna direkt ur kartongen, då finns det stora möjligheter att lyfta fram smakerna på allvar.

Både bönder och konsumenter har tröttnat på att befinna sig i varsin ände på livsmedelskedjan och söker i stället en närmare relation, till varandra men också till maten. Trenden involverar många tusen människor över hela landet.  Själva har vi förmånen att vara med i två olika nätverk: Fjärdhundraland som samlar mathantverkare, bönder, caféer, men även kulturföreningar, gallerier och klädbutiker, och den nystartade REKO-ringen i Uppsala. Konsumenterna som vi möter genom dessa nätverk och på vår gårdsbutik är ofta nyfikna och vetgiriga. De vill veta hur man ympar äppelträd, lägger in gurka, mixar sin egen chilipasta, beskär sina tomater och mycket mycket annat. Vi säljer lika mycket kunskap som vi säljer grönsaker och jag ser att samma sak försiggår hos våra kollegor.

Men konsumenter väljer också att närhandla för kvaliténs skull. De vet att de kan hitta grönsaker, styckningsdetaljer, korvar, ostar och mycket annat som de helt enkelt inte kan få tag på i sin affär, oavsett hur stor den är.  Och de kommer också för den nyskördade smakens skull.

Relationen och den goda smaken, det är två saker där butikskedjorna oavsett hur stora de är, aldrig kan konkurrera med den nära maten. För smakskillnaden gäller förstås inte bara jordgubbar, utan väldigt mycket av vårt frukt &  grönt. Det är bland annat därför som du i princip aldrig kan köpa en välsmakande sallat i din butik, sötmogna bananer eller riktigt soldränkta tomater, skördade i precis rätt stund. I butiken kommer alltid livslängd och utseende före smaken och många mogna grönsaker håller sig som bekant inte särskilt länge.

Ett annat exempel är ostar. Gårdsmejeriets ostar må vara aldrig så fantastiska när man handlar dem i mejeriets butik, men råkar gårdsmejeriet slå igenom på butikshyllorna, sker det nästan omedelbart en kvalitetssänkning. Ska osten ha en livslängd i butiken på tre veckor, då måste den säljas innan den är riktigt mogen för att lämna ostlagret.

Med jämna mellanrum försöker de stora aktörerna att surfa på närhandlartrenden.  Nu senast är det Ica som under ett år arbetat för att det ska bli lättare för butikerna att beställa från lokala leverantörer. Ica-butikerna ska alltså nu kunna göra det som Ica alltid har hävdat att Ica-butiker gör, nämligen köpa en en del av sin mat från lokala producenter. Det är givetvis en välkommen satsning och ett steg i rätt riktning, men vare sig Ica eller någon annan kommer att kunna växla ut de unika värden som den lokala maten har. För trots allt kommer avståndet alltid vara längre, både mentalt och geografiskt, än det är för en elvaåring pojke som äter nyskördade gubbar, 50 meter i från själva odlingen.

På söndag är det dags för Fjärdhundralands stora matresa – Mat & Människor. Då kommer tusentals människor att besöka oss små matföretag i området mellan Uppsala, Enköping och Västerås, i sökandet efter de goda smakerna.

 


Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?


Jun 1 2016

Den nya miljörörelsen

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit “nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt  miljömålen.  Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för “konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till “betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att  “alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort.  Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte  svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer  “den nya miljörörelsen”   tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider  , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena  Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: “Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att   “närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan.  En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den “nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete “på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var  en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.


Mar 21 2012

Närskjutet, någon?

Inget är så rätt som närodlat och stadsodlat i dessa dagar, men hur är det egentligen med närskjutet? I en tid när allt fler stadsbor vill odla sin egen mat, borde väl även viltet ingå i kostcirkeln? Dags att göra en Runar?

Så här års ser de rätt rara ut när de  vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena.  Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara.  Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)


Sep 8 2011

Närodlat och det rosa fluffet

“Förut var det eko som var trenden, nu är det närodlat som gäller.”

Det slår DN fast i sin artikel om närodlat som växande trend. Förutom att man kan ifrågasätta hur stor trenden egentligen är, det här handlar ändå om en livsmedelsförsäljning på marginalen om vi tittar på vår totala livsmedelsmarknad, så är ändå den stora frågan – vad är egentligen närodlat?

I själva begreppet ligger att maten ska vara nära. Men vad är nära? Ja, i delar av Värmland och Jämtland är exempelvis Norge nära, i Skåne är det nära till Danmark och Tyskland, i Haparanda ligger inte Finland så långt bort, osv. Men det är inte det vi menar. Nära är framför allt svenskt. Och det är därför som Scan anser att närproducerat är allt kött som kommer från Sverige. Precis som närodlade grönsaker för det mesta också handlar om Sverige, eller rättare sagt Skåne. Såvida vi inte pratar potatis och bor i Stockholm, för då är det Gotland som gäller.

Närodlat, närproducerat och lokalproducerat är begreppen “für alle” och de används också så. De enda som har fått på tafsen var Doggy när de hävdade att deras enda hundmatsfabrik tillverkade närproducerad hundmat. Det gillade inte marknadsdomstolen.

Men annars är det fritt fram.

De enda som mig veterligen försökt sig på en definition är Bondens Marknad, som sätter 25 mils radie som gräns. Det är ett rätt stort område. För en bondemarknad i Göteborg innebär det att maten kan komma från delar av Skåne, Småland och även Oslo.

Man kan givetvis hävda att nära handlar om något annat än avstånd. Att det handlar om att ha en närhet till matproduktionen, att själv se hur kotletterna och äggen har fötts upp, att känna förtroende för bonden bakom arbetet, färskhet, god smak osv. För olika studier har visat att det är precis detta som vi söker, men att det är ganska oklart om vi verkligen får något av det.

Var och en sitt eget varumärkes lyckas smed, men vi har ett problem om närproducerat per definition presenteras som något allmänt gott, inte minst ur miljöhänseende, utan att vi egentligen har en enda aning om vad det är. Risken finns att det leder till ännu mer misstroende mot en bransch som redan brottas med bristande trovärdighet.

Det finns en grupp växande konsumenter som söker efter något som kanske kan kallas för hederlig mat och även om vi ofta utmålas som korkade, trolösa och plånboksfixerade, så finns det nog ändå en gräns för hur länge vi kan födas med enbart rosa fluff.