Norsk lax

Sila kameler
Sila kameler 150 150 Ann-Helen von Bremen

Skrev den här krönikan tidigare i somras för ett kommande nummer av Allt om Mat och med tanke på dagens artikel i DN har den blivit aktuell igen.

 

Återigen har vi blivit påminda om det höga priset på den billiga maten. Den norska laxodlingsindustrin har nu fått möjlighet att använda foder som innehåller rester av ett giftigt bekämpningsmedel som är förbjudet i många länder. Det är ännu ett exempel på hur långt man är beredd att gå för att producera mat till ett, till synes, lågt pris.

Endosulfan är ett bekämpningsmedel som brukar kallas för ”DDTs kusin”, dels för att det är mycket giftigt, dels för att det finns kvar i naturen under lång tid. Bekämpningsmedlet är förbjudet i EU och en rad andra länder. Från och med förra året är endosulfan också förbjudet globalt, även om vissa länder under en övergångstid har fått tillåtelse att fortsätta använda det under ett antal år. Och det är detta ämne som norsk laxindustri har kämpat för att höja gränsvärdet för inom EU, vilket EU också gått med på.

Men vad har då ett bekämpningsmedel för växter att göra med norsk lax? Jo saken är den att den norska laxodlingsindustrin har börjat använda mer vegetabilier i fodret eftersom fiskodlingen kritiseras för att dammsuga ett antal andra fiskarter som foderfisk. Det går åt cirka 2,5 kg fiskar som foder för att föda upp 1 kg lax. Genom att tillverka ett foder som innehåller mindre fisk och mer växter kan man minska fiskmängden. Och så långt låter väl allt väl, men i jakten på att pressa kostnaderna väljer man att köpa in vegetabiliska råvaror som är odlade i länder där endosulfan är tillåtet, eftersom det givetvis blir billigare än att köpa in ärtor, soja osv från länder där man inte använder bekämpningsmedlet i odlingen.

Om endosulfan läcker ut i vattnet är det starkt giftigt för fisk och därför har det också varit förbjudet att använda i fiskfoder. Norska forskare har dock lyckats visa att laxen inte skadas om den äter foder som innehåller kemikalien. Därför har EU också gått med på att kraftigt höja gränsvärdet för endosulfan i lax. Och från norska statens sida hymlar man inte utan konstaterar att EUs beslut har ”ett stort ekonomiskt värde för näringen på både kort och lång tid.”

Men även om laxen verkar överleva att matas med gift, hur påverkar det då oss människor? Ja därom träter nu de lärde. Vissa forskare anser att laxen utgör en hälsofara och varnade redan tidigare för höga halter av miljögifter som anses kunna orsaka fetma och diabetes-2. Och det var innan beslutet om att de höjda gränsvärdena för endosulfan. Andra forskare hävdar dock att det inte är någon fara.

Norge har dock ändrat sina kostråd och rekommenderar gravida och unga kvinnor att inte äta fet fisk, som lax, mer än två gånger i veckan. Det här kostrådet är givetvis inget som man exporterar. Norsk fisk är en alldeles för viktig industri och utgör Norges tredje viktigaste export, värd nästan 60 miljarder svenska kronor. Laxen står för 40 procent av exporten. Sverige är Norges femte viktigaste exportland och det är framför allt laxen vi vill ha. Nästan all lax vi äter i Sverige är odlad i Norge.

Så hur allvarligt ska vi då se på den giftspäckade laxen? Tja, det beror på hur vi ser på vår mat överhuvudtaget. Vi är ju redan vana vid att äta rätt mycket frukt och grönt med bekämpningsmedelsrester, två tredjedelar av alla frukter och grönsaker innehåller rester av kemikalier och som det brukar heta – ”lite skit rensar magen!” Vårt egna Livsmedelsverk tycker alltså inte att vi ska äta mindre norsk lax, faktum är att det inte står en rad om detta på deras hemsida.

Eller så kanske det är dags att allvarligt börja ifrågasätta vilket pris som vi egentligen är beredda att betala för vår mat?