självförsörjning

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om ”möjligheter”. Jordbruksverkets blogg ”Den svenska maten” sammanfattade det hela med: ”…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man ”göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om ”möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

Kor i stället för antidepressiva
Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.

Arbetets njutning
Arbetets njutning 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Jag älskar arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det flera timmar.”

Citatet är från mannen som skrev Tre män i en båt, Jerome K Jerome och har drygt hundra år på nacken. Ändå känns det minst sagt aktuellt i dag. Att titta på eller läsa om andras arbete har blivit en trend. Och vem vet, kanske tar några av oss också steget till att ägna oss åt lite eget kroppsarbete? Jag skriver en krönika om detta i Ekolådans senaste veckobrev.

”Det finns också något märkligt och fascinerande i att läsa om fysiskt ­arbete.” Så står det i en recension av Axel Lindéns senaste bok Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Av någon anledning verkar rätt många tycka just det, att det är intressant att läsa om, eller titta på när andra kroppsarbetar. I Lindéns roman handlar det om att jobba i skogen, medan det i hans tidigare Fårdagboken var fårskötsel som stod i fokus. I Ekolådans veckobrev 21/2018 skrev jag också om en norsk bok i närliggande genre, Ole Thorsten­sens En snickares dagbok. När han be­skriver det svåra, tunga och mödosamma arbetet med att renovera en vind resulterar det i en lovsång till hant­verket, i motsats till massproduktion och prefab. Jag som inte är intresserad av snickeriarbete och inte ens förstod allt han pratade om, sträckläste ändå boken med – just det – fascination.

En annat arbetskrävande syssla är ved, vilket också är namnet på en annan norsk bok. Ved kom i början av decenniet och vem kunde ana då, att en bok om något så konkret och praktiskt på bara ett par år skulle sälja ett par hundra­tusen exemplar i Sverige och Norge.

Men det är inte bara i böckernas värld som vi fascineras av andra människors arbete. Filmklipp från primitiva byggare som bygger hus med bara händerna eller med mycket enkla hjälpmedel, har blivit ett fenomen. En del menar att det är den ultimata lyxen – att välja att slösa med tid. För det tar onekligen mycket längre tid att bygga en pool med en pinne som enda verktyg, än att hyra in en grävskopa och smacka dit en färdig poolinsats. Men är det slöseri med tid? Eller handlar det om något helt annat?

Den kinesiska videobloggaren Li Ziqi har nästan 30 miljoner följare på olika kanaler. Hennes filmer är också starka kärleksförklaringar till hant­verket, oavsett om det handlar om mat, möbler, kosmetika eller kläder, och hon jobbar verkligen från grunden. Hon kläcker kycklingarna som ska bli hennes höns som värper äggen till den sås hon lagar. När hon bakar bröd, bygger hon sin egen ugn och blandar till och med bruk och lera själv. Silkes­maskarna spinner hennes silke som hon gör kläder av. Och allt är oerhört vackert – även Li Ziqi själv, som inte tycks få minsta lilla smutsfläck under arbetet. I debattprogram hör jag ­senare en professor säga att orsaken till Li Ziqis popularitet är hennes ­kärlek till mat, till hantverket, och att ­intresset för hennes filmer är ett uttryck för den stress och oro många lider av i en ”överurbaniserad” tillvaro – människor som längtar efter ett enklare, lugnare liv.

Kommer dessa tittare och läsare att omsätta sina drömmar i praktiken? Ja, en del gör det redan. Vi har sedan ett antal år tillbaka en ny grön våg med människor som flyttar till landsbygden för ett enklare liv och som strävar mot olika grad av självförsörjning. Hur många de blir återstår att se.

En helt annan strategi
En helt annan strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det pågår många diskussioner just nu om hur sårbart dagens livsmedelssystem är. Tycker därför att det kan passa bra att påminna om den alternativa livsmedelsstrategi som jag och Gunnar Rundgren skrev för tre år sedan. Den gäller fortfarande.

En strategi för den goda maten

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.    

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.

Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.  

Strategiska områden

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

Exempel på åtgärder:

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

Exempel på åtgärder:

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

Exempel på inriktning:

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

http://tradgardenjorden.blogspot.se/

Maten, sårbarheten, Putin & vardagen
Maten, sårbarheten, Putin & vardagen 150 150 Ann-Helen von Bremen

I söndags hade jag äran att få vara en av talarna på Skördefesten i Dalarnas stora galakväll för den regionala maten. Uppdraget var att prata om mat, makt och sårbarhet. Ungefär så här sa jag:

”Jag bygger inte mina möbler, jag syr inte mina kläder så varför ska jag laga min mat?” Han var ung, framgångsrik inredningsarkitekt som bodde tjusigt i centrala London. Det var i början av 2000-talet. Vi gjorde reportage om trenden färdigmat. Matlagning hade han slutat med för länge sedan. Det var omodernt.

Sedan dess har jag hört det här resonemanget i olika varianter många gånger.

Varför ska man egentligen laga sin mat?

Varför ska man odla sin jord?

Jo, för att annars är det någon annan som bestämmer vad du ska äta.

Mat är makt. Det har härskarna alltid vetat. Det är bara vi som har glömt bort det.

Det var inte för inte som romarna talade om ”bröd & skådespel”. De visste att en förutsättning för att behålla makten, var att förse folket med mat och även underhållning.

Mat är makt och den som inte har makt över maten är sårbar.

Det har till och med Sveriges politiker så smått börjat inse. Försvarsberedningen pratar om vikten att bygga upp en livsmedelsberedskap. Det pratas om Självförsörjningsgrad. Sårbarhet.

Allt sådant snack var ju tabu för bara några år sedan. Det hörde till DDR-tiden inom svensk matförsörjning. I stället skulle EU-medlemskap och frihandelspolitik bokstavligen fixa biffen. Det var inte längre nödvändigt med vare sig egen matproduktion eller beredskapslager av livsmedel. Mat kan köpas från hela världen och ingen behöver laga den själv, inte ens militären. Det är Fazer och Samhall som kokar ärtsoppan åt dagens svenska försvar.

Sårbarhet förknippas ofta med krig och kris, men jag vill tala om den vardagliga sårbarheten. Den som finns där oavsett Putin eller Trump, oavsett om det lobbas för NATO-inträde eller inte.

Den vardagliga sårbarheten som i den globaliserade matens tidevarv ökar avståndet till maten, både geografiskt och mentalt.

Det geografiska avståndet gör att vi inte ser hur det växer ute på åkrarna, hur djuren föds upp, vilka arbetsförhållanden som lantbrukarna och lantarbetarna har och hur den vilda naturen mår. Vi försöker kompensera avståndet med certifieringar, uppförandekoder, kvalitetssäkringar för att försäkra oss om att maten produceras på ett juste sätt. Det funkar så där. Det går ett tag. Sedan är det alltid någon som mal ner några hästar i köttfärslasagnen eller någon annan skandal som briserar.

Ofta ser vi inte resultaten förrän det är försent. När plantagerna av oljepalm och soja har brett ut sig i länder som Indonesien och Brasilien, samtidigt som ödemarken och skogen breder ut sig i Sverige. Det är två sidor av exakt samma mynt.

När jag åkte hit i kväll, såg jag mjölkbilen och jag undrade: Hur länge till kommer den att köra i Dalarna? Vet ni hur många mjölkgårdar som finns kvar här? I september var det 78 stycken. Det är inte många, i det som en gång var ryggraden i lantbruket. Så länge som jag har skrivit om lantbruk, och det är länge, så har man alltid pratat om att ”kapa svansarna”, den där fjärdedelen mjölkproducenter som inte hänger med i utvecklingen. Som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Bara man får bort den fjärdedelen, kapar den svansen, så kommer branschen att må bra. Men det kommer alltid nya svansar. Det finns alltid några bönder som inte har tillräckligt många kor, tillräckligt stora traktorer, tillräckligt stora åkrar, som inte anses hänga med i utvecklingen. Och frågan är – hur få kan man bli innan hela näringen imploderar? Hur få gårdar kan det finnas kvar för att det ska finnas något underlag för veterinärer, rådgivare, avel osv?

Det geografiska avståndet hänger ihop med det mentala. När vi inte ser maten produceras, begriper vi allt mindre av hur det går till. Det finns i dag en växande grupp människor som tror att framtidens mat, den växer inte ute på åkern, på betesmarkerna eller inne i stallarna utan i den finns i laboratorierna inne i staden. Det är labbköttet och labbodlingarna som ska föda världen. Och eftersom bristen på kunskap är så stor, även hos mina kollegor som skriver om fenomenet, så är det ingen som ställer frågan om hur mycket inomhusodlad basilika man måste äta för att bli mätt. Svaret är – mellan 8 och 11 kilo basilika per person. Och det är heller ingen som undrar varför cannabis är den gröda som har drivit utvecklingen inom den vertikala inomhusodlingen, helt enkelt för att det är en av få grödor som lönar sig att odla på detta energislukande och kostsamma sätt.

När maten swischar runt i världshandelns blodomlopp, då sker en förvandling. Maten blir i första hand produkter som kan köpas och säljas. Djuren blir produktionsenheter. Bönderna och livsmedelsförädlarna blir producenter, maten som vilken annan industri som helst.

Och en industri ska strukturrationaliseras, effektiviseras, konkurrensutsättas. Allt färre och större enheter ska producera allt mera, allt snabbare till ett allt lägre pris. Det är så svensk jordbrukspolitik har sett ut under de senaste 70 åren. Och det är på samma spår som den nuvarande politiken fortsätter. Inget får stoppa den nödvändiga strukturrationaliseringen, det har landsbygdsministern själv sagt. Men strukturrationaliseringen känner ingen gränser och det finns alltid någon annan som kan göra det billigare. Någon annanstans.

Jordbruk är inte en industri, det är människans sätt att sköta om vår plats på jorden. Djur är inte enbart produktionsenheter, det är levande kännande varelser som i samarbete med människan fyller en viktig roll matens kretslopp. Och mat är inte enbart något vi köper och säljer. Det är grunden för vår överlevnad. Och att dela en måltid tillsammans är en av våra viktigaste kulturella handlingar, kanske rent av det som gör oss till människor.

Det finns en motståndsrörelse. Över hela landet försöker bönder och förädlare och konsumenter att korta avstånden mellan varandra och samma sak sker här, i Dalarna. Det handlar om er som startar gårdsbutiker, andelsjordbruk eller annan direktförsäljning till konsumenterna som exempelvis REKO-ringar som verkar vara på gång lite varstans i Dalarna. Det handlar om de inköpare inom de offentliga köken som på olika sätt försöker hitta vägar förbi de krångliga upphandlingsreglerna för att köpa lokal mat och där just Dalarna har vågat ta striden vid ett flertal tillfällen.

Och alla ni som är här inne är en del av motståndsrörelsen. Det är ni som trots strukturrationaliseringens piska finns här i Dalarna och brukar, föder upp, förädlar och säljer vår mat. Som fortfarande finns här.

Det är lokalt som möjligheterna finns att fortsätta förändringen. Det är lokalt som kraften finns. Förvänta er ingen hjälp från ovan. Det är ni som får göra jobbet. Det är här som konsumenterna kan se poängen med en aktiv matproduktionen.

Ett regionalt starkt matland är motsatsen till sårbarhet.

Den som har makt över sin tallrik och sitt skafferi har makt över en stor del av sin tillvaro.

Mat är makt. Tro inget annat.