Mar 13 2019

Skogen, miljörörelsens nya vargfråga?

Naturskyddsföreningen driver just nu en kampanj för ett skogsbruk som tar större hänsyn till en biologiska mångfalden. Kampanjen har fått många att skriva på organisationens upprop att ställa krav på statligt ägda Sveaskog. Men den har också väckt mycket protester.

Diskussionerna kring skogen blir allt hetare. I ena ringhörnan finns miljörörelsen och naturvården som anklagar skogsägarna för att de ägnar sig åt plantage i stället för skogsskötsel. I den andra finns skogsbolagen och skogsägarna som anser att beskyllningarna är grundlösa och att staten, ivrigt påhejade av miljörörelsen, i stället vill konfiskera deras mark.

Sällan pratar man om det som är grunden till problemet, nämligen det skogsbruk som vi har byggt upp i Sverige för att skogsindustrin ska få billig råvara. Sedan 1950-talet har ersättningen för virke mer än halverats, enligt Skogsstyrelsen. Då fick man 700 kronor per kubikmeter, idag får skogsägaren 300 kronor, räknat i 2016 års penningvärde. Vi känner igen det från jordbruket där bonden fick cirka 5 kronor för en liter mjölk för 50 år sedan, medan ersättningen i dag pendlar mellan 3 och 3,50 kronor.

Prispressen har precis som inom jordbruket lett till en industrialisering av skogsbruket – täta plantage av barrträd, kalhyggen och stor förlust av biologisk mångfald. Skogsindustrin brukar försvara sig med att det inte på mycket länge har funnits så mycket träd som det finns i dag i de svenska skogarna och det är sant, men många träd är inte detsamma som en rik och varierad skog. Igenväxning och igenplantering är fortfarande de främsta hoten mot den biologiska mångfalden.

Precis som inom jordbruket gör också industrialiseringen det mycket svårt för den enskilda skogsägaren att sköta sin skog på ett alternativt sätt, i alla fall om man inte vill betala för att avverka skogen. Jag ser det mycket tydligt på vår egen lilla gård. Här har vi 40 hektar skog och en stor del av beståndet är träd som är över hundra år gamla. Det är en varierad och vacker skog att ströva i, rik på växter, djur och fåglar och så vill vi också att den ska fortsätta att vara. Men precis som vi brukar jorden, vill vi också göra det samma med skogen. Med andra ord så vill vi kunna hugga lite träd och få betalt för detta. Det har visat sig vara en svår ekvation att förena naturvård med skogsbruk.

Dagens industriella skogsskötsel bygger på stordrift och enorma maskiner. Först kommer skördaren som kapar och kvistar stora träd som om de vore tändstickor. Den klarar av att avverka hela 2 000 träd på en dag, om de inte är alltför grova. Sen kommer skotaren, stor långtradare med kran och vinsch som släpar ut virket till högar och slutligen är det dags för lastbilarna med släp att lasta allting. Maskinerna sköts av entreprenörer som alla jobbar järnet, dag som natt. Prispressen och arbetstempot är högt.

Vi tillämpar det som kallas för hyggesfritt skogsbruk. Det innebär att man gör kalhyggen utan i stället väljer ut enskilda träd som man anser mogna för avverkning. För två år sedan bestämde vi oss för att avverka lite skog. Vi märkte ut träden men anlitade sedan ett skogsbolag. Och även om skogsbolaget gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar, så såg vi mycket tydligt att de stora maskinerna verkligen inte fungerar med det skogsbruk som vi vill bedriva. Körskadorna blir så stora att vi tvingades avbryta.

I år provar vi i stället en ny metod och anlitar en mycket duktig skogshuggare med motorsåg som också kör ut virket med en liten skogstraktor. Resultatet är naturvårdsmässigt fantastiskt och skadorna är i princip obefintliga. Det är bara en hake, ersättningen vi får från virket äts upp av ersättningen vi betalar skogshuggaren, trots att han är mycket snabb och effektiv. För oavsett hur snabb och skicklig han är, några 2000 träd per dag, det fäller han inte.

Det förs sällan några diskussioner utifrån de här ekonomiska förutsättningarna. I Naturskyddsföreningens rapport om läget i skogen tar man inte heller upp ekonomin. Man nämner inte med ett ord att en stor del av Sveriges rikedom och välfärd är byggd av billig skogsråvara. Vi har gjort precis samma sak som vi nu kritiserar länder som Indonesien och Malaysia för, vi har skövlat våra skogar och ersatt dem med plantage. I vårt fall handlar det om gran. För Indonesien och Malaysia är det förstås fråga om oljepalmen.

Jag delar också uppfattningen om det svenska skogsbruket måste förändras radikalt så att vi främjar den biologiska mångfalden, men miljörörelsen kan inte låtsas att ekonomin inte spelar roll. Det gör den alltid. Och vill man på allvar förändra skogsbruket, måste man också förändra de ekonomiska förutsättningarna. Billig skogsråvara och billig jordbruksråvara har hittills varit viktiga förutsättningar för vårt överflöd. Om vi ändrar på detta, så kommer det att innebära stora förändringar av vårt samhälle, det behöver inte vara ett sämre samhälle, men det kommer vara annorlunda.

Att föra den typen av resonemang är naturligtvis lite jobbigare än att skälla på skogsbolagen och skogsägarna, men det är nödvändigt om man verkligen vill åstadkomma en förändring av hur skogarna sköts.


Jan 16 2017

Högt pris för globala plantager

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet 2017-01-15:

Palmolja har blivit flytande guld, inte bara för stora företag utan även för Indonesiens småbönder som planterar oljepalmen till och med i sina köksträdgårdar. Men den ekonomiska utvecklingen sker till ett högt pris när landskapet förvandlas till en palmoljeplantage och oerhört stora värden försvinner.

Indonesien, ett land mer än fyra gånger större än Sverige, är i dag världens största producent av palmolja. På mer än 7 miljoner hektar, en yta lika stor som Tjeckien, odlas oljepalm. Vi har länge hört rapporterna om skövlandet av regnskogar som tränger undan ursprungsbefolkning, orangutanger, tigrar och många andra djur och växter. Vi har också hört om hur brännandet av torvmarker släpper ut enorma mängder koldioxid och leder till omfattande smog i städer som Singapore och Kuala Lumpur. Allt detta är utan tvekan dramatiskt, men det landskap som tonar fram när röken har lagt sig är inte mindre skrämmande. Nyss hemkomna från en reportageresa till Sumatra är vi fortfarande lite tagna av den klaustrofobiska känsla som det innebär att mil efter mil enbart se en enda sak – räta rader av oljepalm.

Det är en liknande känsla som man får under en biltur i stora delar av Sveriges skogslandskap, framför allt delar av Norrland. Mitt i naturen visade på parallellen i ett program i början av december där skövlingen av regnskogen på Borneo jämfördes med vad som har hänt de svenska skogarna. Inslaget väckte stark kritik från skogsägare och skogsbolagen som värjde sig för jämförelsen. Lena, Ek, en gång miljöminister och numera ordförande i Södra, kritiserade redaktionen för okunskap.

Men jämförelsen är i alla högsta grad relevant. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll.  Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddad. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog.

Det som hänt med de svenska skogarna är det samma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett ändlösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna.

Även om vi alla vet att våra gamla skogar var värdefulla och Indonesiens regnskog, med sin ännu större variation, har ett ännu högre värde, så väger det lätt gentemot värdet av 4 ton palmolja per hektar och år. Trots att regnskogen är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.

Oavsett var i världen vi befinner oss måste den gemensamma nyttan av naturen väga mycket tyngre än privata vinster, inte minst därför att flera av dessa värden är grunden för våra fortsatta liv. För svensk del finns det ingen anledning att fortsätta delta i förvandlingen av Indonesien till en palmoljeplantage; Sverige kan utan problem återgå till att vara självförsörjande av olja och fett. Men Sverige måste också i grunden förändra sitt eget skogsbruk om skogens alla resurser ska tas till vara. För detta krävs en skogs- och jordbrukspolitisk förändring som gör det möjlig.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren, journalist och författare som just nu skriver en bok om fett.