Feb 5 2018

Maten, sårbarheten, Putin & vardagen

I söndags hade jag äran att få vara en av talarna på Skördefesten i Dalarnas stora galakväll för den regionala maten. Uppdraget var att prata om mat, makt och sårbarhet. Ungefär så här sa jag:

”Jag bygger inte mina möbler, jag syr inte mina kläder så varför ska jag laga min mat?” Han var ung, framgångsrik inredningsarkitekt som bodde tjusigt i centrala London. Det var i början av 2000-talet. Vi gjorde reportage om trenden färdigmat. Matlagning hade han slutat med för länge sedan. Det var omodernt.

Sedan dess har jag hört det här resonemanget i olika varianter många gånger.

Varför ska man egentligen laga sin mat?

Varför ska man odla sin jord?

Jo, för att annars är det någon annan som bestämmer vad du ska äta.

Mat är makt. Det har härskarna alltid vetat. Det är bara vi som har glömt bort det.

Det var inte för inte som romarna talade om ”bröd & skådespel”. De visste att en förutsättning för att behålla makten, var att förse folket med mat och även underhållning.

Mat är makt och den som inte har makt över maten är sårbar.

Det har till och med Sveriges politiker så smått börjat inse. Försvarsberedningen pratar om vikten att bygga upp en livsmedelsberedskap. Det pratas om Självförsörjningsgrad. Sårbarhet.

Allt sådant snack var ju tabu för bara några år sedan. Det hörde till DDR-tiden inom svensk matförsörjning. I stället skulle EU-medlemskap och frihandelspolitik bokstavligen fixa biffen. Det var inte längre nödvändigt med vare sig egen matproduktion eller beredskapslager av livsmedel. Mat kan köpas från hela världen och ingen behöver laga den själv, inte ens militären. Det är Fazer och Samhall som kokar ärtsoppan åt dagens svenska försvar.

Sårbarhet förknippas ofta med krig och kris, men jag vill tala om den vardagliga sårbarheten. Den som finns där oavsett Putin eller Trump, oavsett om det lobbas för NATO-inträde eller inte.

Den vardagliga sårbarheten som i den globaliserade matens tidevarv ökar avståndet till maten, både geografiskt och mentalt.

Det geografiska avståndet gör att vi inte ser hur det växer ute på åkrarna, hur djuren föds upp, vilka arbetsförhållanden som lantbrukarna och lantarbetarna har och hur den vilda naturen mår. Vi försöker kompensera avståndet med certifieringar, uppförandekoder, kvalitetssäkringar för att försäkra oss om att maten produceras på ett juste sätt. Det funkar så där. Det går ett tag. Sedan är det alltid någon som mal ner några hästar i köttfärslasagnen eller någon annan skandal som briserar.

Ofta ser vi inte resultaten förrän det är försent. När plantagerna av oljepalm och soja har brett ut sig i länder som Indonesien och Brasilien, samtidigt som ödemarken och skogen breder ut sig i Sverige. Det är två sidor av exakt samma mynt.

När jag åkte hit i kväll, såg jag mjölkbilen och jag undrade: Hur länge till kommer den att köra i Dalarna? Vet ni hur många mjölkgårdar som finns kvar här? I september var det 78 stycken. Det är inte många, i det som en gång var ryggraden i lantbruket. Så länge som jag har skrivit om lantbruk, och det är länge, så har man alltid pratat om att ”kapa svansarna”, den där fjärdedelen mjölkproducenter som inte hänger med i utvecklingen. Som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Bara man får bort den fjärdedelen, kapar den svansen, så kommer branschen att må bra. Men det kommer alltid nya svansar. Det finns alltid några bönder som inte har tillräckligt många kor, tillräckligt stora traktorer, tillräckligt stora åkrar, som inte anses hänga med i utvecklingen. Och frågan är – hur få kan man bli innan hela näringen imploderar? Hur få gårdar kan det finnas kvar för att det ska finnas något underlag för veterinärer, rådgivare, avel osv?

Det geografiska avståndet hänger ihop med det mentala. När vi inte ser maten produceras, begriper vi allt mindre av hur det går till. Det finns i dag en växande grupp människor som tror att framtidens mat, den växer inte ute på åkern, på betesmarkerna eller inne i stallarna utan i den finns i laboratorierna inne i staden. Det är labbköttet och labbodlingarna som ska föda världen. Och eftersom bristen på kunskap är så stor, även hos mina kollegor som skriver om fenomenet, så är det ingen som ställer frågan om hur mycket inomhusodlad basilika man måste äta för att bli mätt. Svaret är – mellan 8 och 11 kilo basilika per person. Och det är heller ingen som undrar varför cannabis är den gröda som har drivit utvecklingen inom den vertikala inomhusodlingen, helt enkelt för att det är en av få grödor som lönar sig att odla på detta energislukande och kostsamma sätt.

När maten swischar runt i världshandelns blodomlopp, då sker en förvandling. Maten blir i första hand produkter som kan köpas och säljas. Djuren blir produktionsenheter. Bönderna och livsmedelsförädlarna blir producenter, maten som vilken annan industri som helst.

Och en industri ska strukturrationaliseras, effektiviseras, konkurrensutsättas. Allt färre och större enheter ska producera allt mera, allt snabbare till ett allt lägre pris. Det är så svensk jordbrukspolitik har sett ut under de senaste 70 åren. Och det är på samma spår som den nuvarande politiken fortsätter. Inget får stoppa den nödvändiga strukturrationaliseringen, det har landsbygdsministern själv sagt. Men strukturrationaliseringen känner ingen gränser och det finns alltid någon annan som kan göra det billigare. Någon annanstans.

Jordbruk är inte en industri, det är människans sätt att sköta om vår plats på jorden. Djur är inte enbart produktionsenheter, det är levande kännande varelser som i samarbete med människan fyller en viktig roll matens kretslopp. Och mat är inte enbart något vi köper och säljer. Det är grunden för vår överlevnad. Och att dela en måltid tillsammans är en av våra viktigaste kulturella handlingar, kanske rent av det som gör oss till människor.

Det finns en motståndsrörelse. Över hela landet försöker bönder och förädlare och konsumenter att korta avstånden mellan varandra och samma sak sker här, i Dalarna. Det handlar om er som startar gårdsbutiker, andelsjordbruk eller annan direktförsäljning till konsumenterna som exempelvis REKO-ringar som verkar vara på gång lite varstans i Dalarna. Det handlar om de inköpare inom de offentliga köken som på olika sätt försöker hitta vägar förbi de krångliga upphandlingsreglerna för att köpa lokal mat och där just Dalarna har vågat ta striden vid ett flertal tillfällen.

Och alla ni som är här inne är en del av motståndsrörelsen. Det är ni som trots strukturrationaliseringens piska finns här i Dalarna och brukar, föder upp, förädlar och säljer vår mat. Som fortfarande finns här.

Det är lokalt som möjligheterna finns att fortsätta förändringen. Det är lokalt som kraften finns. Förvänta er ingen hjälp från ovan. Det är ni som får göra jobbet. Det är här som konsumenterna kan se poängen med en aktiv matproduktionen.

Ett regionalt starkt matland är motsatsen till sårbarhet.

Den som har makt över sin tallrik och sitt skafferi har makt över en stor del av sin tillvaro.

Mat är makt. Tro inget annat.