Dec 24 2016

Tomteparaden

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen.  Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är  Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i  regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som “Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – “Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu  LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket.  Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.


Jun 3 2016

Det handlar ju bara om maten

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till  flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk “dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat “innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar “under juni” , så börjar det bli lite bråttom.


Oct 2 2015

För mycket snicke-snacke-snack

För nio år sedan hade landsbygdsminister Sven-Erik Buchts PR-strategi varit genial,  nämligen att försöka hålla lantbrukarna nöjda och glada genom fagert tal, men utan att egentligen göra något. Nu är det dock nio år försent eftersom hans företrädare, Eskil Erlandsson, hade exakt samma strategi. Erlandsson valde den gastronomiska vinkeln med Matlandet Sverige, medan Bucht i god sosseanda betonar  industrilinjen och pratar om lantbruket och maten som “det nya stålet”, men i praktiken är resultatet det samma, det vill säga fortsatt kräftgång för lantbruket i ilfart.

Det är till och med möjligt att Bucht hade klarat av mjölkkrisen genom att med jämna mellanrum utbrista i att han “tror på svensk mjölkproduktion” eller “det är viktigt att känna sig stolt när man jobbar med svenska livsmedel”. Sådant är ju ändå trevligt att höra. Precis som det var oerhört trevligt att höra Erlandsson utlova att Sverige skulle ta över den gastronomiska ledningen i Europa, 20 000 nya jobb skulle skapas och exporten skulle dubbleras. Löften som alla sprack som såpbubblor. På samma sätt som det blir allt tydligare att det bakom Buchts vackra ord, finns just ingenting. Inte ens löftet om kreditgarantier verkar infrias, vilket givetvis inte är förvånande för vilken bank vill låna ut pengar till företag som befinner sig på konkursens brant?

När nu Bucht blir allt mer trängd, slår han i från sig med att regeringen har en statsskuld att ta hänsyn till eller hänvisar återigen till att det inte är förbjudet för mejerierna att höja ersättningen. Bilden av ännu en maktlös minister växer fram, men där Erlandsson var kringskuren av moderaterna och folkpartiet och deras blinda tro på frihandel, ingår Bucht i en regering som uttryckligen har sagt att lantbruk är viktigt och ekologiskt lantbruk är särskilt viktigt. Här finns miljöpartiet som åtminstone borde anse lantbrukets framtid som en av sina viktigaste frågor eftersom här finns nyckeln till mycket av naturvården och miljöarbetet och  utan lantbruk förlorar man den möjligheten. Och här finns socialdemokraterna som en gång gjorde gemensam sak med bondeförbundarna för att att stödja lantbruket, eftersom man insåg att det var en viktig del i samhällsbygget.

Men av detta märks intet! Och när Stefan Löfven som kommentar till mjölkkrisen utbrister att han “älskar mjölk!” så är det väl fint sagt, men det är långt i från en tidigare partiledares klassiska ord – “politik är att vilja!” .

I dag borde det vara möjligt att “vilja” något. I dag när en femtedel av mjölkbönderna har stora ekonomiska problem, enligt LRF. I dag när bönder i större delen av Europa klagar och ifrågasätter det kloka i att mjölken ska vara utsatt för prispress på världsmarknaden. Idag när stora delar av opinionen verkar stå på böndernas sida. Det är ett gyllene tillfälle att börja inleda diskussioner med sina europeiska kollegor om hur framtidens mjölkmarknad bör förändras, eftersom dagens modell uppenbarligen inte fungerar. På hemmaplan borde givetvis regeringen med minister Bucht i spetsen gå in och kraftigt stötta mjölkbönderna.

Men som sagt, då gäller det att det finns någon som vill något.

 

 

 


Sep 24 2015

Makten över matkassen

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen