tillväxt

Hur många veckor har du haft dåligt samvete för julen? Oroar du dig för att julbordet vare sig blir så där hälsosamt eller klimatvänligt som det borde? Att du äter fel, för mycket och gör av med för mycket pengar? Till er alla säger jag – sluta ha dåligt samvete!

Det finns ett kraftigt drag av Doktor Jekyll och Mister Hyde i vår tid. Å ena sidan uppmuntras vi att shoppa, frossa och festa. Vinnaren är inte bara den som har flest grejer och rest längst när vi dör, utan också dyrast. Det är den typen av livsstil som får tillväxthjulen att snurra!

Å andra sidan så vet vi att det är just den här livsstilen som gör att allt håller på att gå åt skogen och därför bombarderas vi med budskap om att vi måste ändra våra konsumtionsvanor. Vi pressas från två håll då vi både ska konsumera i full fart, helst ännu mera än förra året, och samtidigt minska vår konsumtion så att vi inte sabbar våra barns framtid. Det är en avancerad övning i livsstilsakrobatik som inte går ihop. Ett vanligt budskap är att vi ska köpa något ”bättre”, att vi ska ersätta exempelvis palmolja, nötkött, soja, flyg, dieselbilar, biobränslen eller vad som är aktuellt för stunden, med något annat. Men eftersom vi aldrig riktigt vet vilken vara eller vilken tjänst som just nu är värst eller minst sämst för miljön, så befinner vi oss i ständig osäkerhet.

Resultatet blir 24-timmars dåligt samvete.

Både shoppinghysterin och det dåliga samvetet når sina crescendon till jul. Ungefär samtidigt som julskyltningen drog igång, började också alla artiklar skrivas för att på olika sätt aktivera julångesten. Mycket av fokus ligger på maten, vi kommer att äta ”fel”, för mycket och dessutom matsvinna mer än någonsin. Men problemet är inte om vi någon gång om året passar på att festa ordentligt, det har alla samhällen gjort i urminnes tider, utan att vi firar ”julafton” i princip varje dag. Det är dock ett lite mer arbetsamt problem att angripa än att attackera helgfirandet.

I det här läget är det förståeligt att en del människor försöker lösa dilemmat genom att bara försöka köpa sig fria från allt. Oräkneliga är företagen som säljer klimatkompensation i form av trädplantering, byggande av solceller eller andra insatser. Men det är inte säkert att själens skoskav försvinner bara för detta. Förutom att man i sig kan ifrågasätta vilken långsiktigt positiv påverkan som dessa projekt har (koldioxid har trots allt en livslängd på tusentals år) så sker klimatkompensationen nästan alltid i fattiga länder. Inte nog med att vår konsumtion sätter stora avtryck i flera av dessa länder, vi ska lägga ytterligare beslag på deras mark för att kompensera vår konsumtion. En slags den goda viljans landgrabbing. Och som om inte detta vore nog så är det alltid häpnadsväckande billigt att köpa sig fri från sin förstörelse, några hundringar per månad är ett rätt vanligt pris för klimatkompensation, och därför inget som egentligen stör den fortsatta köpfesten.

Och därmed kvarstår det dåliga samvetet och de moraliserande pekfingrarna i luften, utan att det egentligen händer något. Och inget kommer egentligen att hända så länge vi fortsätter att ensidigt fokusera på fel ände i produktionskedjan. Visst har vi alla ett ansvar för våra liv och därmed vår konsumtion, men vill man göra en verklig förändring i konsumtionen, borde man titta betydligt mera i den andra änden, produktionen. För så länge vi fortsätter att överproducera mat och prylar, så kommer vi också fortsätta att handla dem. Varorna måste ta vägen någonstans. Vår överproduktion av spannmål i världen och i Sverige (med undantag för detta extrema år) är ett utmärkt exempel på detta. Klarar inte folk av att äta upp all säd som odlas, så får man försöka prångla ut den som något annat, som biobränslen eller djurfoder och därmed driva en kraftig expansion av bland annat kyckling. Så länge det lönar sig att utvinna fossila bränslen så kommer man fortsätta göra det och fossila bränslen är sannerligen vår kulturs verkliga bränslen. Av samma anledning kommer vi fortsätta resa världen runt så länge resorna (drivmedlen) är så billiga.

Även som individer kan vi åstadkomma mycket i ”produktionsänden”, vi kan helt enkelt minska vårt lönearbete. Det kommer göra att vi får mindre pengar att göra av med och därmed bränna koldioxid för. Det finns inget kraftigare samband när det gäller klimatpåverkan än det mellan inkomst och utsläpp av växthusgaser. Ju högre inkomst, desto högre påverkan och det gäller både individer och länder. Dra vi ner på lönearbetet kommer vi också få tid för/eller bli ekonomiskt tvingade att göra sådant som vi i dag har betalt någon annan för att göra, dvs laga mat, hämta och lämna på dagis, städa, renovera huset, läsa läxor med ungarna, sy kläder osv. För många kommer troligen minskad tid med lönearbete också innebära att man håller sig friskare, såväl fysiskt som mentalt.

En invändning mot det här resonemanget är att de som tjänar sämst, inte har råd att gå ner i arbetstid och därmed minska sin lön och så kan det förstås vara. Men det är väl snarare ännu ett argument för att minska löneskillnaderna? Under tiden kan alla vi andra som inte ligger på existensminimum, gå före.

Minskat lönearbete och därmed lägre lön kommer givetvis innebära att vi inte kommer att ha råd med allt det som vi spenderar pengar på i dag, men det är väl just det som är poängen? Vi skulle ju förändra vår livsstil och vårt slitage på planeten, eller hur? Mindre pengar på lönekontot kommer att åstadkomma betydligt större förändringar än all världens förmaningar om vår ohållbara konsumtion. Mindre pengar kommer att förändra vad vi handlar, vad och hur vi äter, var vi bor, hur vi tar hand om vår familj och våra vänner, hur vi organiserar våra liv osv. Det kommer i grunden att förändra våra liv.

Njut av festen och ha inte dåligt samvete ifall du föredrar en julskinka framför en griljerad kålrot. Men fundera på om du ska ge dig själv, dina närmaste och kommande generationer den kanske bästa julklappen, att dra ner på ditt vanliga jobb.