Close
Enter your
text here

urban odling

De urbana bondfångarna
 De urbana bondfångarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den här texten skrev jag i samband med att Plantagon gick i konkurs. Den publicerades nyligen på Ekoweb, där jag har nöjet att skriva krönikor.

”Vi hoppas att storskalig vertikal stadsodling ska bidra till att lösa framtidens matbrist, och också bidra till att skapa jobb i utsatta områden. Vertikalodling är helt klart framtiden.”

Så står det i Trygghetsrådets nya broschyr ”Framtidens arbetsliv är här”. Ett av framtidsjobben är ”vertikalodlare”, dvs inomhusodling på höjden. Och den som uttalar sig är en representant för Plantagon, vertikalodlingens flaggskepp som aldrig lämnade dockan.

I samband med att Trygghetsrådet släpper sin rapport, går Plantagon i konkurs. Efter tio år och 120 miljoner kronor är det enda som man har åstadkommit en 600 kvadratmeters inomhusodling i Stockholm. Det planerade höghuset i Linköping med 60 våningar i futuristisk design som skulle kombinera kontor och inomhusodling av pak choi, blev det inget av. Trots att Linköpings kommun satsade ofattbara tio miljoner kronor på markberedning, vägar och infrastruktur för att området skulle vara klart när Plantagon skulle byggas.

Basilikan som odlas i källarlokalen i Stockholm är, enligt uppgift, svårsåld eftersom den är dyrare än normalt. Kanske har det rent av börjat gå upp för en och annan inköpare att den ”vanliga” basilikan kommer från Mälaröarna och nog också får räknas som närodlad.

Hydroponisk inomhusodling med LED-belysning är ett mycket dyrt sätt att odla. Det är därför som odlingen av marijuana internationellt har drivit utvecklingen. Det är en av få grödor som är tillräckligt dyr för att det ska löna sig.

I Plantagons kölvatten har det etablerats ett antal inomhusodlarföretag, de flesta i Stockholm. Gemensamt för alla är att de, likt Plantagon, hävdar att de har lösningen på framtidens hållbara matförsörjning. Nästan ingen ställer frågor om den höga energiförbrukningen, konstgödseln eller alla de andra insatsmedlen som krävs. Ingen verkar heller reflektera över att det som odlas är trevliga inslag på tallriken, men absolut inget som ”föder” några människor. Det borde vara självklart att denna produktionsform är motsatsen till hållbarhet, men media, statliga myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova och kommuner som Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping sväljer snömoset utan att blinka. Alla vill ju vara moderna och få saker är så modernt som food tech.

Lek med tanken att städerna i sin strävan att bli mer hållbara och få en mer lokal matförsörjning, i stället satsade på sin stadsnära landsbygd och sitt lantbruk. Vad skulle hända om kommun och stat la sina innovationspengar på detta? Om städerna såg åkermark som en livsviktig resurs och inte bara framtida tomtmark? Om man på allvar ifrågasatte den urbana normen och i stället bedrev en politik som stärkte en mer hållbar livsstil på landsbygden? Skulle det kanske rent av betyda något, på riktigt?

Myten om den matproducerande staden
 Myten om den matproducerande staden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det här är den femte och sista delen i artikelserien om food tech som har gått hos ATL.

Det är i staden som maten i framtiden ska produceras Mycket av den livsmedelsproduktion som klassas som food tech marknadsförs ofta som urban matproduktion. Men är det rimligt att tro att staden kan försörja sina invånare i framtiden, utan landsbygden och lantbruket?

Om man kan odla utan jord, sol och åkrar, föda upp fisk utan hav och tillverka animaliskt protein i laboratorier eller insektsfabriker, varför ska då matproduktionen pågå på landsbygden och inte i städerna? Särskilt som allt fler av oss beräknas bo i städerna i framtiden.

Ica har tagit fasta på detta i sin framtidsrapport ”Ica 100 år och framåt”[i] I ett scenarierna förser staden invånarna med 20 procent av sin matkonsumtion. Det odlas på tak och i höghus, fisk föds upp inomhus, men det finns även ”källargrisar, balkongkaniner och föreningshönor”. Köpcentrum har blivit odlingar igen.

Cleantech Högdalen, en plattform för så kallade ”gröna” företag och som finansieras av Stockholms Stad, Tillväxtverket och Vinnova, lyfter också fram urban matproduktion. Växthusodling i staden ses som en viktig och växande del av livsmedelsförsörjningen och som ”ger oss ökad livsmedelssäkerhet”.

Stockholmscentern är också inne på liknande tankegångar. Jonas Naddebo, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm föreslog förra året att stan skulle satsa på odling i höghus och ”stadsbönder” som ett sätt att bidra till den framtida matförsörjningen.”

  • Vi ser stadsodling som ett komplement till lantbruket och att det är viktigt att använda ekosystemtjänster även i staden. Vi har propagerat för stadsodling i liten skala och testar även idén att odla i större skala, säger Jonas Naddebo.

Historiskt sett har en del städer haft imponerande matproduktion. I Uppsala bedrevs under 1600- och 1700-talen omfattande spannmålsodling, mer än hälften av alla hushåll hade åkerlotter. I mitten av 1700-talet kunde staden ”exportera” sitt överskott till andra städer. Flera städer, som Norrköping och Göteborg, hade stor grisuppfödning fram till ungefär förra sekelskiftet. Samtidigt ska man komma ihåg att den tidens städer var betydligt mindre, glesare och att de ekonomiska förutsättningarna var annorlunda.

Länge har stadsodling följt regeln, ju dyrare varor desto närmare staden. I praktiken har det handlat om dyra grönsaker och blommor, medan potatis, rotfrukter och spannmål har odlats på åkrar längre bort från staden.

  • Fram till mitten av 1900-talet var Stockholm den stora producenten av trädgårdsväxter i Sverige. På 1930-talet fanns det omkring 1 000 handelsträdgårdar i eller i anslutning till Stockholm och många av dem var små, bara en halv hektar stora, säger Inger Olausson, trädgårdshistoriker.

Stigande markpriser, förändrat konsumtionsmönster från torghandel till stormarknader och framför allt internationell konkurrens flyttade en stor del av trädgårdsodlingen till Skåne och utomlands, främst Holland och Spanien.

Inger Olausson menar att man måste inse att staden hela tiden är beroende av resurser som kommer någon annanstans ifrån och det gäller också livsmedelsproduktionen. Det är en åsikt hon delar med flera andra. Bland annat har Carl Folke, grundare till Stockholm Resilence Center, skrivit att en stad är beroende av en yta som är många hundra gånger större än själva staden för att klara av sin försörjning av olika typer av resurser som mat, vatten, byggmaterial, energi osv.[ii]

  • Man ska inte se stadsodlingen som självförsörjning i första hand, utan som ett bra pedagogiskt verktyg för människor att förstå hur odling fungerar. Det finns också möjlighet att i större utsträckning utnyttja stadens resurser som avfall och latrin som gödsel, utnyttja spillvärme för odling osv, men mera se det som en guldkantsodling, inte som en kaloriodling, säger Inger Olausson.

Hon poängterar mycket av städernas odlingar handlar om grönsaker och då främst dyra, växthusodlade grönsaker, grödor som enbart står för ett par procent av vårt kaloriintag

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

[i] https://www.ica.se/Global/ICA_100_%c3%a5r_och_fram%c3%a5t.pdf

[ii] Folke, Carl, et al. 1997: ’Ecosystem Appropriation by Cities.’ Ambio, vol. 26, no. 3, 1997, pp. 167–172. JSTOR, www.jstor.org/stable/4314576.