växthus

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion.

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren, som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att ”spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?