Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar

• juli 27, 2026
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

Ska vi gå tillbaka hundra år i tiden? Och vad menas egentligen med industrijordbruk? Och kommer några konsumenter att vara beredda att betala för den betydligt dyrare maten om jordbruket blir mer hållbart? Det är några av reflektionerna på den kulturartikel i Aftonbladet som jag, Tobias Nilsson och Gunnar Rundgren skrev för någon vecka sedan.

Till att börja med vill jag tacka för alla reaktioner. Många har varit positiva, några har med ryggmärgsreflex dragit svältkortet och andra har varit kritiska men haft relevanta frågor och reflektioner. Det är till dem jag skriver nu.

Varför Bullerbyn som tema? Alla matproducenter som på olika sätt försöker jobba på något annat sätt än enligt den breda motorvägen, möts ofta av påståenden som att de är naiva bakåtsträvare och att deras brukande enbart leder till svält. Det spelar ingen roll om det handlar om stora, specialiserade ekologiska gårdar eller småskuttar som vi på Sunnansjö, vi är alla ändå ett resultat av romantiska ”Bullerbydrömmar”. Detta var också temat för sommarens traditionella ekokritiska debattartikel hos DN. För en gångs skull bestämde vi oss för att ta Bullerby-anklagelsen på allvar. Hur såg jordbruket ut då för 100 år sedan? Var det så fruktansvärt? Led alla av svält och undernäring? Vi visste ju att detta inte var en sann bild men att det är vanlig retorik att lyfta fram det som var ”förr” som något fruktansvärt för att kunna försvara det som pågår nu. Därmed inte sagt att vi tycker att man ska ”backa tillbaka” hundra år i tid eller att vi ens tycker att Lantbrukssverige 1926 var ett paradis, absolut inte. Men det var inte det mörker som det ofta påstås som och det hade många fördelar som det finns anledning inspireras av, inte minst när det gäller en levande landsbygd och ett hållbart lantbruk.

Men vi ville också prata om den kultur som Bullerbytidens lantbruk innebär och framför allt, vilken kultur vi får om vi fortsätter utveckla industrijordbruket. Vi menar nämligen att den kulturen är förödande, inte bara för jordbruket, lantbrukarna, maten och landskapet, utan för hela samhället.

Därmed kom vi in på industrijordbruket och det är ett känsligt begrepp. Många bönder värjer sig mot detta och flera efterlyste en exakt definition av industrijordbruk. Inom lantbruket svänger man sig med rätt många begrepp som aldrig definieras, som ”lönsamhet” (vilken lön, hur många procent avkastning på kapitalet pratar vi då egentligen om?), ”familjejordbruk”, ”konkurrenskraft” eller ”konkurrera på lika villkor”. Så, vad menar jag då med industrilantbruk? Jo, ett lantbruk som allt mindre utgår från platsens resurser och har kopplat bort sig från sitt lokala kretslopp. I stället är köps en rad olika produkter och tjänster in för att lantbruket ska kunna bedrivas. Det handlar om utsäde, avelsmaterial, gödning, bekämpningsmedel, rådgivning, personal, foder, drivmedel, energi, teknik och maskiner med mera, och mycket av detta kommer inte ens från närområdet eller ens Sverige. Lantbruken liknar därmed allt mer andra industrier där man köper in olika komponenter från underleverantörer för att sedan kunna producera sina varor, i det här fallet mjölk, vete, ägg, kyckling, kött eller vad det nu är frågan om.  

Det här förhållandet gör att lantbruket är oerhört sårbart vid en större kris, särskilt produktionen av kyckling, ägg, gris och stora delar av mjölken, där man inte kommer att klara av att hålla igång produktionen, utan får koncentrera sig på att hålla liv i avelsdjur för att kunna öka produktionen igen när krisen är över. Även spannmålsproduktionen kommer att få stora problem, inte minst för att det finns så få kvarnar i landet.  Men allt detta är inte bara ett problem om det sker någon större störning, det är ett problem varje dag, eftersom detta är en resurskrävande och ohållbar matproduktion.

Industrialiseringen innebär också specialisering i antingen växtodling (vete) eller ett djurslag. Inom djurslagen förekommer också specialisering under en viss levnadstid – man föder upp bara smågrisar eller bara slaktsvin, bara mjölkkor eller bara kalvar från mjölkkorna som föds upp till tjurar för slakt och så vidare. Industrialiseringen driver också storlek. Gårdarna, åkrarna, antalet djur – allt blir större eftersom det finns en komparativ fördel i detta. Stora volymer gäller även i den övriga kedjan. Kan du skicka ett ”helt lass” med grisar eller kor på slakt, så får du ett bättre pris från slakteriet. Därmed inte sagt att alla större gårdar ska klassas som industrier. Det finns exempel på stora gårdar som medvetet försöker ha en mångsidig verksamhet och som strävar efter att utveckla sin hållbarhet, men de får lite grann kämpa mot sin egen inneboende storlekslogik.

Det här innebär att en stor del den svenska maten produceras av industrijordbruket, där kyckling, värphöns och slaktsvin är mest industrialiserade, medan nötkött, med undantag för uppfödningen av tjurar på stall, och lamm är minst industrialiserade. Mjölken har på rätt kort tid blivit allt mer industrialiserat. Industrialiseringen gäller även för många ekologiska gårdar, även om många av KRAV-reglerna samtidigt innebär en viss broms i den utvecklingen.

Markus Hoffman, hållbarhetsansvarig på LRF, skrev ett mycket intressant blogginlägg där han faktiskt gav oss rätt, jordbruket har blivit industrialiserat och precis som Gunnar Rundgren och jag brukar både skriva och hålla föredrag om, så har det under 80 år varit en uttalat politiskt idé. Jordbruket ska producera så billig mat som möjligt. Det gällde då och det gäller även nu inom EU. Markus Hoffman menar att det därför är historielöst att säga att det är bönderna som har gjort fel. Det har vi aldrig påstått. Politiken har ett stort ansvar och man får nog säga att böndernas organisationer och företag också har ett rätt stort ansvar för utvecklingen eftersom man så helhjärtat har ställt upp på industrijordbrukets sida. Ständigt lyfter man volymproduktionen och sällan några andra kvalitéer. Och jag kan nog tycka att även lantbrukaren har ett visst ansvar. Åtminstone att någon gång, lyfta blicken, titta framåt och fundera över vilken framtid man är på väg mot.

Utvecklingen inom dagens lantbruk och livsmedelsproduktion beskrivs ofta som oundviklig, även av många av dem som vill se en annan utveckling. Det är hopplöst och omöjligt att tänka sig något annat. Markus Hoffman skriver att strukturrationaliseringen nästan verkar vara en naturlag. Men det är självklart inte så. Dagens politik kan förändras. Lantbruket och matproduktionen kan förändras.  Ett mer hållbart lantbruk kommer innebära att maten blir betydligt dyrare, att en mindre andel kan läggas på annan konsumtion, men kanske framför allt den stora stötestenen – att inte så stor andel av hushållens intäkter kan läggas på boende som idag. Förenklat kan man säga att kostnaderna för mat och boende storleksmässigt har bytt plats under de senaste 50-60 åren och detta har förstärkts med ränteavdrag, ROT och RUT.

Precis som dagens lantbruk uppstod genom en stor förändring av samhället, kommer samma sak att krävas för att forma ett annat och bättre lantbruk. Det kommer inte vara enkelt och inte gå i en handvändning, men det är svårt att tänka sig ett viktigare och mer stimulerande arbete för att forma en bättre värld att leva i.