Uncategorized

Hunger – var detta allt?
Hunger – var detta allt? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt “Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt. Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.

Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige
Inget mumsande på pålle i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Läser i min digra skörd av pressmeddelanden från jordbruksminister Eskil Erlandsson att han i dag (läs den 2 juni) är inbjuden av Hästnäringens Nationella Stiftelse för att inviga Hästnäringens dag som handlar om djurskydd, företagsfrågor, utbildnings- och forskningsfrågor samt spelpolitik.

Ingenting i PM:et om att man äter hästar eller att de är goda. Det om något är ju näring.

För självklart äter vi häst – även om vi inte vet det alla gånger – för var tar annars Mias, Annas och Sigrids ponnysar vägen när den dör? Inte begraver man dem i gödselstaden i alla fall. Kanske blir några kattmat men många hamnar på tallriken.

För oss hästfantaster är anrika restaurang Minerva i Stockholm ett vattenhål. Deras biffar och stekar är alltid garanterat från riddjur.

På restaurangens meny läser jag:

Barnmeny

Filet mignon nobis med bearnaise eller persiljesmör och pommes frites 32:-

Smaklig spis Mia, Anna och Sigrid.

Peter Johansson

Kolla korna!
Kolla korna! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Runt omkring i landet pågår det kosläpp eller betessläpp för fullt. Om någon hade sagt för tio år sedan att kornas första vårbete skulle komma att bli en turistattraktion av rang, då hade den förmodligen blivit utskrattad. Men så är det. Förra året hade Arlas mjölkgårdar nästan 70 000 besökare, vilket är imponerande med tanke på att det bara finns knappt 4 000 Arla-gårdar.

Det är framför allt de senaste åren som det har skrällt till rejält och mjölkbönderna själva har fortfarande inte riktigt hämtat sig från förvåningen över att några sprittande kor på grönbete kan dra så stor publik. Jag blir uppringd av en mjölkbonde som, trots uselt väder, nästan fördubblade antalet besökare i år. Förra året var det 600 personer som kom, i år dryga tusen.

“Och det är inte bara stadsbor, det är väldigt många av våra grannar som kommer. De ringde redan i februari och undrade när vi skulle ha betessläpp. Kan du begripa vad det beror på?”

Nej det kan jag förstås inte. Min gissning är kosläppet hänger ihop med vår vurm för landet i form av surdegsbröd, “Bonde söker fru”, sticka & virka och drömmen om ett liten röd stuga. Och att detta också hänger ihop med att mjölkgårdar börjar bli en rätt sällsynt företeelse. Det finns knappt 5 000 mjölkgårdar i landet, de blir hela tiden allt färre och mer koncentrerade till vissa delar av landet, som Västra Götaland, Skåne, Kalmar och Jönköpings län. En av svensk sommars starkaste symboler, den betande kon på ängen, syns inte lika ofta längre.

Kanske är det också så att vi har ett behov av att vara med om något som är “på riktigt”. Vi konsumenter brukar ofta beskyllas för att ha en Astrid Lindgren-uppfattning om det moderna lantbruket, men Skansen drar betydligt färre besökare en genomsnittlig dag än vad många gårdar med kosläpp gör.

Och Säter kommuns största turistattraktion är inte Biografmuséet, utan en ekologisk grisgård.

Hade jag sagt det till mina grannar

Gamla synder dyker upp igen
Gamla synder dyker upp igen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vissa dumheter trodde man ändå var historia, men så dyker de plötsligt upp igen. Som till exempel kodressörer. Denna tekniska apparat som med hjälp av en elstöt tvingar korna att backa ut och bajsa i gödselrännan, har varit förbjuden i drygt 20 år. Icke desto mindre så lever de kvar.

I dagarna kom besked från Högsta Domstolen att man vägrar ta upp en överklagan som gäller en gård i Halland där man använt kodressör. Och det är inte svårt att förstå Högsta Domstolens beslut, det var som sagt var länge sedan de förbjöds.

Kodressörer används i stall med uppbundna kor, där djuren alltså står fastbundna vid sin plats. Med kodressörer förhindrar man att djuren ligger och står i sin egen skit, vilket minskar risken för vissa sjukdomar som klövröta. Men forskningen kunde visa att den eventuella hälsovinst som kodressörer innebär, väger lätt mot den ohälsa som de orsakar. Elstötar stressar inte bara korna, utan gör dem också sjuka.

Fallet som HD vägrade ta upp, har pågått under fyra års tid. Det var 2006 som tingsrätten dömde lantbrukaren till 3 000 kronor i böter. Jag har ingen aning om hur vanligt det är med kodressörer i svenska stall, i ett nyhetsinslag i Västnytt för ett år sedan, påstod lantbrukare att det inte alls var särskilt ovanligt.

Oavsett vad som är sant, borde verkligen kodressörer vara ett passerat kapitel för svensk mjölkproduktion. Det borde också vara en självklarhet från svenska mejerier att inte ta emot mjölk från producenter som bryter mot djurskyddslagen.

Gnällbönderna tar över
Gnällbönderna tar över 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket. Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part. Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden. Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.