Debattartikel i dagens Svenskan på Brännpunkt

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren. En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig? Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

– Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

– Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

– Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

– Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

– Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren