Det kallas rewilding och innebär att du framöver kan stöta på 600 kilo visent på skogspromenaden. Människan har en skyldighet att återställa det vi har förstört, lyder filosofin. Men alla är inte förtjusta.

Den här artikeln har publicerats i tidningen Vi. Om du klickar på länken kan du även se Caspar Hedbergs fina foton.

En visenthanne på nära håll imponerar. Det är inte enbart en fråga om storlek, muskler eller den starka viltdoften utan också en kontakt med något uråldrigt, något som gått förlorat. Hur skulle det vara om den åter betade i våra skogar? Det kan tyckas som en oskyldig fråga, men faktum är att den väcker heta känslor. Idén om ett vildare Sverige är utan tvekan kontroversiell.

AvHelmer, AvTuva och AvHagrid går alla tre i det som kallas för ”rewilding-hägnet”. Här är det tänkt att gruppen ska sammansvetsas och dessutom bli mer vild, eftersom detta är den hage som ligger längst bort från de besökande turisterna i Avesta visentpark som ägs och drivs av kommunen. Går allt enligt plan ska trion under 2024 göra ett par dygns lastbilsresa för att sedan släppas ut i frihet, kanske i Rumänien. Sedan 2008 har 60 djur sålts till Rumänien, Finland, Ryssland och till djurparker i Sverige. AvOlle finns på Skansen och AvLukas finns på Skånes djurpark. Däremot strövar ingen visent fritt i de svenska skogarna.

– Nej, då tror jag att dispyterna kring vargen måste lösa sig först, och konflikten med markägarna, för visenten går hårt åt skogen, säger Rikard Wiklund.

Han är ensam i Sverige om att kunna titulera sig ”visentskötare”. Det märks tydligt att han är fascinerad av djuren och det är lätt att förstå. Visenten hör precis som sin amerikanska släkting bison till de riktigt gamla gräsätarna, samtida med uroxen, mammuten och den ullhåriga noshörningen. Under 1920-talet sköts den sista vilda visenten i Polen och kvar i fångenskap fanns bara ett 50-tal individer i hela Europa. Ungefär samtidigt startade räddningsarbetet där Avesta spelade en viktig roll redan från början.

Att låta den vilda naturen få ta mer plats kallas för rewilding, eller återförvildning som den klumpigare översättningen blir. Det engelska ordet skvallrar om att influenserna kommer någon annanstans ifrån; tätbefolkade länder som Storbritannien och Nederländerna som inte har så gott om natur ses som föregångare.

Sverige skiljer sig från många länder i Västeuropa och har under de senaste 150 åren genomgått en utveckling som kan ses som en oplanerad men rätt radikal rewildingprocess. Urbanisering, jordbrukspolitik och globalisering har tömt landsbygden på både folk och bondgårdar, samtidigt som barrskogarna har brett ut sig. Naturvård och viltvård har fått vildsvin, lo, varg, bäver, sångsvan, havsörn, grågås, pilgrimsfalk och flera andra djur som varit mer eller mindre utrotade att återvända. Sedan mitten av 1800-talet har klövviltet, det vill säga älg, rådjur och kronhjort, ökat från några hundra individer till dryga halvmiljonen. Dovhjortarna, som tidigare bara fanns i hägn på slott och herresäten, finns det nu drygt hundratusen av. Så med facit i hand har vi på olika sätt gjort Sverige mer vilt och eftersom vi anser oss vara stora naturälskare så kanske Sverige skulle kunna rewildas ytterligare?

Det beror på vem man frågar.

– Självklart skulle vi kunna ha vilda visenter i våra skogar. Alla djurarter som människan har utrotat har vi en skyldighet att föra tillbaka. De hör hemma här och de är en del av vårt natur- och kulturarv. Visenter är fantastiska och viktiga spelare i ekologiska system, framför allt i gränslandet mellan gräs och skogsmarker, säger Staffan Widstrand, naturfotograf som har jobbat praktiskt med rewilding i flera olika länder och som var med och startade organisationen Rewilding Europe.

Han pekar på att tätbefolkade Nederländerna har vilda visenter på fyra olika platser, men i glesa Sverige finns inte en enda. Han och många med honom menar att visenten tillsammans med andra stora gräsätare som vildhästen och skogsvildrenen är oerhört viktiga nyckelarter för övrig fauna och flora.

Andra tycker att Sverige har rewildat mer än nog. Många skogsägare och lantbrukare ser framför sig visenter som brakar runt i skogarna, skadar träden eller trampar ner grödorna på åkrarna.

– I ett läge när jordbruket har stora problem med vilda betande djur som dovhjort, så kanske man inte ska späda på det genom att ta in fler djur. Över huvud taget så känns tanken på rewilding som något ganska fantasifullt. Man bortser från att det finns människor här, säger Anders Wetterin, viltexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har inte fattat något policybeslut i frågan, men representanter för myndigheter uttrycker sig personligen försiktigt positiva till rewilding.

– Det är ett spännande tänk, men när det gäller just visenten så behöver man nog vara mer överens än vad man är i dag. Bara varg och vildsvin väcker så mycket känslor, säger Claes Svedlindh, chef för Naturavdelningen på Naturvårdsverket.

Men både han och Erik Kretz, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen, pekar på att det finns mycket i det reguljära naturvårdsarbetet som kan kvala in som rewilding och som är betydligt mindre ifrågasatt. Dit hör inplanteringen av bävern, räddandet av havsörnen, pilgrimsfalken och den vitryggiga hackspetten, men också senare tids arbete som utsättning av grönfläckig padda, större ekbock och att främja livsmiljöer för en del hotade fjärilar.

– Inplantering av flodpärlmussla i en å är det ingen som skulle bråka om, men en visent, även om det handlar om ett naturreservat, då skulle många ha åsikter. Även skötsel av vissa naturtyper som skogsbränning, ger ofta negativa reaktioner. Naturliga processer är tyvärr inte alltid de som människor gillar mest, säger Erik Kretz.

Begreppet är alltså inte bara trendigt utan väcker också starka känslor, och debatten kan nå nästan samma stormstyrka som samtal om vargar eller lupiner. Säg rewilding och det dröjer inte länge förrän någon säger ”landgrabbing” eller ”konfiskering av mark” och det är EU, staten eller enskilda rika människor som anklagas för att lägga beslag på marken.

Men det är också något i det förvildade som retar, och det gäller långt ifrån enbart lantbrukare. Alla som någon gång har ägnat sig åt att odla någonting, om än bara i en balkonglåda, vet hur synen på den övriga naturen kan förändras. Det är svårt att älska bladlöss, sniglar och harar när de har haft kalas i grönsakslandet, och från villaträdgårdar och kolonilottsområden riktas ett vitglödgat hat mot några av de vackraste och mest graciösa däggdjur vi har – rådjuren. Det är inte bara en ilska över bortslösat arbete och förstörda skördar, utan också en påminnelse om att allt är förgängligt. Det vilda kan innebära sly, omkullblåsta träd, högar av ris och löv, ostädade tomter – allt sådant påminner oss om att naturen hela tiden väntar på att få ta över och att vi en dag själva ska bli jord. Bor man dessutom i trakter där byar försvunnit, gårdar lagts ner och bussen slutat gå, då kan vildmark ses som den slutgiltiga reträtten.

Tony Larsson och Ulf Blomberg är båda erfarna jägare och har sett hur skogarna förändrats genom åren. Här fyller de på en foderautomat. Hunden Milo övervakar arbetet. Foto: Casper Hedberg

Vildmarken har länge varit politiskt laddad. I USA var det viktigt att vilda västern framstod som just vild och öde för att man skulle kunna rättfärdiga kolonisationen. Att denna så kallade ”vildmark” hade uppstått först efter att den ursprungliga befolkningen hade dödats och körts bort, nämndes inte. På samma sätt förstod man heller inte att den natur som man tyckte var så storslagen, var ett resultat av den tidigare befolkningens skötsel. Sverige, som var första land i Europa att bilda nationalparker, såg först samerna som en del av faunan, men efter ett tag började staten oroa sig för att samerna och deras renar skulle förstöra naturen. Man förstod inte att samernas skötsel av landskapet var det som också gjorde landskapet vackert. Det här ledde till en rad olika konflikter och tvångsförflyttningar av renskötande samer.

– Ordet ”wild” leder tankarna fel. Jag pratar mer om restaurering, att ta steg mot mer fungerande ekosystem och där varje steg betyder oerhört mycket. Jag har aldrig tyckt om begreppet ”vildmark” och jag hör inte till dem som anser att ett ekosystem som får sköta sig helt själv utan mänsklig inblandning alltid är något att sträva efter, säger Roger Olsson.

Han är journalist och författare och har varit engagerad i miljöfrågor och naturvård under många år, bland annat inom Naturskyddsföreningen. Numera sitter han i styrelsen för Rewilding Sweden. Han tröttnade på det klassiska miljöarbetet som ofta fokuserar på brister, medan det inom rewilding handlar om att hitta möjligheter och jobba med goda exempel.

– Det känns betydligt mer kul att till exempel restaurera våtmarker.

Rewilding kan alltså ses som en kritik mot delar av den traditionella naturvården, men också mot utvecklingen inom lant- och skogsbruk. Det förändrade brukandet har förvandlat det tidigare mångsidiga mosaiklandskapet som blandade små åkrar, ängar, skogar, våtmarker, beteshagar och vattendrag till ett enfaldigare landskap av stora monokulturer där det odlas ett fåtal grödor eller barrskog. Våra mest artrika marker, beteshagarna och ängarna, har minskat kraftigt. Betydligt färre arter hittar mat och boplatser i dagens landskap.

– Det är otroligt stora värden som står på spel om allt bara blir skog, säger Claes Svedlindh.

Staffan Widstrand sätter fingret på en öm punkt för lantbruket.

– Gräsmarkerna har varit betade av kor, men nu har dessa flyttat in i flerfamiljshus och gör inte samma nytta som tidigare. Jag kan inte se att skogsbete kommer tillbaka, säger han.

Och då behövs andra lösningar, i form av vilda betande djur som just visent och vildren.

Har Sverige rewildat rätt natur? Den tanken dyker upp bland granarna som står i snörräta rader. Det är mörkt och ingen kvällssol förmår tränga igenom det täta taket av grenar. På marken växer bara mossa, inget bärris. Granbarkborrarna har gått hårt åt beståndet och många av träden är döda och kommer att blåsa omkull i höststormarna. Det här är ett resultat av 1960-talets jordbrukspolitik då lantbrukare fick betalt för att plantera igen åkermark med gran.

– Se här, det finns absolut inget för viltet att äta här, säger jägaren Peter Schuldt när vi strövar genom plantagen som tillhör Uppsala akademiförvaltning.

Peter Schuldt ingår i ett jaktlag på sju personer och han har jagat i de uppländska skogarna i 30 år. Han är bekymrad över skogarnas utveckling. De är för täta, och kalhyggena är för stora och många. Det är svårt att ta sig igenom en del av de kompakta skogarna och det är som sagt brist på mat för de vilda djuren. De riktigt gamla skogarna har försvunnit.

– Tjäder, orre och annan skogsfågel försvinner när skogsbruket förändras. Det finns lite tjäder och orre här, men vi skjuter dem inte. De är för få, säger kollegan Ulf Blomberg.

Av samma skäl skjuter man heller inte stora råbockar. De anser man är viktiga för en frisk rådjursstam. Den här typen av självpålagda förbud är rätt typiska för jägarkåren som har spelat och spelar en stor roll för att vi har så mycket vilt i skogarna. Det är lätt att tro att jägare enbart skjuter de vilda djuren, men om det ska bli någon jakt så behöver det också finnas djur. Jaktlaget har därför anlagt ett viltvatten som både fåglar och andra djur har glädje av under torra perioder och denna augustikväll sätts det upp en saltsten för älgarna.

Älgjakten är fortfarande något av höjdpunkten under jaktåret men älgarna har blivit betydligt färre. Under förra årets älgjakt såg laget inte en ­endaste kalv. Tidigare fick man skjuta en vuxen älg per 450 hektar. Nu har den ytan ökats till 800 hektar.

– Skogsbolagen hävdar att det är ett betestryck på tolv procent som de vill ha ner till fem procent, men då kommer vi inte ha någon älg alls, säger Peter.

Jägarna är en grupp som tillbringar mycket tid ute i naturen. Staten har allt mer tagit fasta på detta för att få en bild av viltstammen. Efter varje jakt ska jägarna rapportera hur många vilda djur man har fällt, men även sett. Det görs också spillningsinventeringar där man letar älg- och rådjursbajs.

– Man lär sig också att läsa naturen, och det gjorde man inte som nybörjare. Man får uppleva väldigt mycket, säger Tony Larsson som har jagat i 45 år.

Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för SLU:s Centrum för vilt- och fiskforskning, anser att jägarkårens engagemang har varit det största bidraget till rewilding i Sverige. Han skulle gärna se visenter och uroxar i skogarna, men anser att kor och hästar fungerar lika bra som ”ekosystemingenjörer”. Han är framför allt intresserad av ett förändrat landskap som främjar en mångfald av arter. Själv jobbade han under några år med ett forskningsförsök där härdiga gotlandsruss fick leva utomhus utan något extra foder och såg bland annat att de pollinerande insekterna ökade och slyet minskade.

– Jag ser inte att det finns någon egentlig konkurrens mellan klövvilt och boskap, det är snarare oss människor det handlar om. Konflikten uppstår gentemot vårt skogs- och jordbruk.

En bärande tanke inom rewilding, och även när det handlar om andra typer av naturskydd, är att markägarna ska tjäna sina pengar på turism i stället för skogsbruk/lantbruk.

– Rika och levande ekosystem kan och bör bidra till lokal ekonomisk utveckling genom satsningar på naturturism. Det där är en aspekt som det traditionella naturskyddet – både det statliga och de ideella organisationerna – ofta försummat. Man funderar sällan på vad människor som bor där ska leva av, säger Roger Olsson.

Han är visserligen medveten om att turism kan leda till att naturen blir överexploaterad och att pengarna kan hamna i fel fickor, det vill säga inte i markägarnas eller lokalbefolkningens, men anser ändå att det är en möjlighet.

– När naturområden blir en tillgång för den lokala ekonomin ökar också möjligheterna att bevara dem på sikt. Det är ju ett välkänt faktum att de stora nationalparkerna i exempelvis Afrika knappast hade överlevt om det inte hade varit för att de drar in massor av pengar genom turismen.

Eriksberg hotell och safaripark i Blekinge är kanske den plats i Sverige som kommer närmast det oerhört viltrika Ngorongoro i Tanzania. Naturreservatet omfattar 925 hektar. Från utomhuspoolen kan vi på nära håll se tre olika sorters hjortar, mufflonfår och ett par bökande vildsvin. Gården köptes 1939 av zoologen, naturvårdaren och fotografen Bengt Berg, kanske mest känd för att ha planterat in kanadagåsen och för att ha bidragit till att rädda havsörnen.

– Bengt Berg ansåg att den urbaniserade människan måste ha ställen som Eriksberg för att lära sig om djur och natur, säger vd Per-Arne Olsson.

Sedan 2008 ingår Eriksberg i affärskoncernen Mellby gård som ägs av Rune Andersson. Eriksberg är också ett av två turistföretag som ingår i Rewilding Sweden och har sedan ägarbytet fyrdubblat antalet besökare till 80 000 personer per år. Under 2021 omsatte man 53 miljoner kronor och med det kommande nya hotellet är det tänkt att verksamheten ska växa ytterligare och gå med vinst.

– Djuren är vår viktigaste tillgång. De är centrala i allt vi gör, säger Per-Arne Olsson.
Safariturer, viltmåltider i restaurangerna, övernattningar som är mer eller mindre i direkt anslutning till djuren och exklusiva jakter är några av tjänsterna man säljer.

Eriksberg är ett unikt turistmål men samtidigt ett tydligt exempel på att turism kräver anpassning av det vilda livet. Skulle djuren få föda sig själva skulle det bara finnas ett par hundra djur i naturreservatet, tror Per-Arne Olsson, men då kanske turisterna inte skulle få se ett enda djur. Nu finns det 2 000 djur och därmed gott om turistupplevelser, men man stödutfodrar å andra sidan med ensilage mellan september och maj.

Visentparken i Avesta försöker hitta en kompromiss mellan besöksverksamhet och att samtidigt hålla djuren så vilda som möjligt. AvHol, AvTyra, AvLisa, AvGimli och AvCeasar står i det hägn som Rikard Wiklund kallar för ”visentgarantin”. Det är här som turisterna garanterat får se visenter på nära håll under sitt besök i den 30 hektar stora parken. Under lång tid var man en sluten avelsstation med ett mycket begränsat antal besökare, men sedan 2012 tar man emot turister och har i dag 10 000 besökare varje år. Även om Rikard Wiklund tror att det dröjer innan det finns vilda visenter i Sverige så tycker han att enbart deras närvaro ställer viktiga frågor:

– Hur vill vi framstå som land? Hur vill vi ha naturen, och vill vi att det ska finnas fler arter?

Det finns något bitterljuvt över försommaren som kulminerar vid midsommar. Det är den här tiden på året som allt vibrerar av liv. Det är då det kläcks, föds, slår ut, går i blom – allt är bara liv. Även den mest oansenliga lilla gröna plats, hårt inträngd bland betongen, blir även den ett tydligt bevis för hur mycket levande det finns, så här års. Men det här livscrescendot är också en påminnelse om att det inte varar för evigt, vare sig sommaren eller liven. Redan någon vecka innan midsommar har gryningens fågelorkester tunnats ut betydligt, i alla fall utanför mitt fönster här i Uppland. Flera av de tidigare skönsjungande charmörerna har nu annat att göra i de olika redena och holkarna. En svartvit flugsnappare lär fånga 200 insekter i timmen och jag gissar att en del av dessa också ska räcka till de ständigt gapande ungarna. Ute i markerna saktar snart det frodiga växandet in, den tillväxt som är grön på riktigt. Jo visst växer det, men det går långsammare. Än så länge är det givetvis långt kvar på sommaren och ändå befinner den sig i en slags peak just nu, därav den bitterljuva känslan som gränsar till vemod.

Det finns ett spår av den här känslan i Mathias Dahlgrens nya kokbok ”Mat i sommartid”. Det märks redan på omslaget som pryds av torkade växter, vackert förstås men också en tydlig bild över sommarens flyktighet och våra olika sätt att försöka hålla kvar den, ett litet tag till. Det märks också i en del av de korta, personliga berättelserna som är ett starkt skäl till att jag läste den här boken från pärm till pärm under några kvällar. Visst finns det gott om berättelser om mat och matlagning i goda vänners lag, men här finns också ensamma dagar, sommartristess, mossa på taket i kombination med höjdskräck, svårigheten med att kunna njuta av ledigheten för den som alltid jobbar och de första mörka höstkvällarna som samtidigt ger en ursäkt för att mysa runt i raggsockor och tända en eld. Han skriver om sin Klippo och nöjet att klippa sitt gräs själv och han gör det på ett sådant sätt att till och med 23-åriga sonen som inte rört gräsklipparen på flera år, säger att han plötsligt blev sugen på att klippa gräs.  Här finns flera av skärgårdslivets romantiska symboler som nyfångad abborre, vacker träsnipa, packmoppe och fiskebodar men här finns inte ett uns av den där semesterhysterin då vi inte bara ska vara glada, levande och älskande utan också smala, vackra och befinna oss på fantastiska middagar med underbara människor. Här slipper vi allt det där.

Det här är en bok utan prestationstvång som gör mig oerhört sugen på att laga och äta mat. Många av rätterna är enkla, som gjorda för att lagas under lata semesterdagar och även av den som inte är van att laga mat. De är också lustfyllda och det märks att det här är en kock som gillar god mat, vilket inte alltid är en självklarhet bland kökseliten. Dahlgren är också en utmärkt pedagog. Det finns få kokboksförfattare som verkligen tar läsarna i handen och leder oss fram till spisen och säger, varsågod och börja, det här fixar du och jag finns vid din sida. Anna Bergenström är en mästare på det området och Dahlgren visar att han också kan den konsten. Han ger också en rad olika tips om allt från odling, svamprensning, tillagning, till vad man ska tänka på om man ordnar en större fest.

Jag måste testa hans rostade spetskål med Brillat Savarin, brynt smör, citron och örter. Det verkar så gott och så enkelt! Och även hans friterade karré med jordnötssås, hans bagels med riven getmese och kanske även hans variant på kebabpizza, och curryn och… Jag blir till och med sugen på steka lite falukorv med stuvade makaroner, framförallt att testa falun från Jokkmokk, som Dahlgren påstår vara den bästa och som jag aldrig smakat. Falukorv från en mästarkock? Ja det krävs självförtroende för att våga göra ett sådant recept.

Om några timmar är det midsommarlunch. Sillarna är inlagda, färskpotatisen, dillen och gräslöken är skördad och brännvinet snabbkryddade jag för någon dag sedan. En somrig variant med lavendel, isop och citronmeliss. Snart kommer gästerna. Efter midsommarstång, matlagande, ätande, festande och gästerna åkt hem, kommer midsommarkvällens och nattens vemod. Snart är allt förbi, igen, men just nu sprudlar sommaren och vi alla lever. Det finns anledning att vara tacksam för den stunden. I morgon kommer en ny dag. Då kanske det ändå blir falukorv?

Trevlig Midsommar!