djurfabrik

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?