Close
Enter your
text here

hållbarhet

Glödlampsbyte fem i tolv
 Glödlampsbyte fem i tolv 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Varför handlar företagens hållbarhetsarbete så ofta om glödlampsbyte och andra detaljer som har marginell påverkan på utvecklingen och så sällan om genomgripande förändringar? Kanske för att hållbarheten helt enkelt inte passar så bra ihop med den kortsiktiga lönsamheten?

En del ord blir så slitna och missbrukade att de slutar att betyda något. Hållbarhet är ett sådant ord. När företag ägnar sig åt hållbarhetsarbete vet man att det i de allra flesta fall handlar om mycket skrik för väldigt lite ull. Många gånger rör det sig om olika typer av effektiviseringar som ändå skulle ha gjorts eftersom de innebär lägre kostnader, men som nu får komma in på ”hållbarhetskontot”. Då brukar företagen flagga med att de har bytt till energisnålare lampor, valt fyrkantiga förpackningar i stället för runda för att få plats med mer varor i transporterna och utbildat sina chaufförer i bränslesnål körning. Företag på livsmedelssidan berättar också gärna att det blir biogas eller djurfoder av deras svinn.

De flesta företag har numera också en uppförandekod gentemot sina leverantörer som omfattar sociala och miljömässiga krav. De innebär ofta att leverantörerna ska hålla sig till FNs mänskliga rättigheter och lagstadgade minimilöner och arbetsvillkor. Allt detta är bra saker, men det är väldigt långt från hur hållbarhet definieras är enligt vår grundlag. Där står nämligen följande: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Det är med andra ord ett ganska stort steg från att arbeta för att kommande generationer ska ha en god miljö, till marginella aktiviteter som mera får anses vara basala och självklara. Hur kan det överhuvudtaget idag anses som någon form av bedrift att ett företag säger nej till slavarbete, barnarbete, förbud mot facklig organisering, korruption osv?

Det finns naturligtvis flera skäl till att de flesta företag inte bedriver något egentligt hållbarhetsarbete, men ett av de viktigaste är ekonomin. Det är helt enkelt inte alltid lönsamt att jobba hållbart, i alla fall inte på kort sikt och det är ändå på kort sikt som lönsamheten mäts. Den ekonomiska hållbarheten övertrumfar de andra två delarna i hållbarheten, nämligen den miljömässiga och den sociala. Är det inte ekonomiskt hållbart så blir det inget av med de andra två delarna heller. Och den ekonomiska lönsamheten är alltid kortsiktig. Den värderar inte vad som krävs för att företaget ska kunna leva kvar på lång sikt. Skulle man göra det, skulle med stor sannolikhet en del företag och verksamheter helt enkelt försvinna därför att de helt enkelt inte har någon långsiktig framtid, framför allt inte i en mer hållbar värld.

Kravet på den ekonomiska lönsamheten är med andra ord en bromskloss för en verkligt hållbar utveckling. Samma tankegångar har CSR-experten Marianne Bogle när hon intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet Näringsliv. Hon menar att själva idén med våra företag, att skapa avkastning till sina ägare, strider mot ett långsiktigt hållbart arbete och att företagen antingen inte vill se eller förstår sig på konflikten.

”Alla säger att hållbarhet är viktigt men de förstår det inte. Det är också lätt att säga att etik och hållbarhet är lönsamt, men om det vore så skulle de inte ha de här problemen. Hållbarhet handlar om överlevnad på lång sikt”, säger hon i intervjun.

Därför menar hon att hållbarhetsarbetet ofta blir en fråga för kommunikatörerna. De sminkar upp bolaget med hjälp av kommunikation kring miljö och etik och får företaget att framstå som bättre än vad det är. Men egentligen förstår vare sig styrelse eller cheferna denna fråga på djupet, är Bogles bedömning, som är ovanligt och uppfriskande ärlig.

Det finns många exempel på den hållbarhetsstyling som Marianne Bogle pratar om. Ett sådant är Apoteket som nyligen utsågs till Sveriges mest hållbara varumärke enligt Sustainable Brand Index. Rankingen bygger på 30 000 konsumenters omdömen. Att kommunikationen är ett viktigt verktyg i hållbarhetsarbetet framgår tydligt i en intervju på Apotekets hemsida.

– De senaste åren har vi aktivt kommunicerat att vi ställer krav på produkternas innehåll och funktion samt på leverantörernas sociala ansvar och miljöansvar. Vår ambitionsnivå är att alla leverantörer, även de som vi inte kan påverka direkt ska uppfylla Apotekets hållbarhetskrav, säger Anna Rogmark, hållbarhetschef på Apoteket.

De flesta konsumenter har inte läst Apotekets uppförandekod där det står vilka krav man ställer på leverantörerna när det gäller miljön och det sociala ansvaret. Här står nämligen det gamla vanliga – att man följer FNs konventioner om mänskliga rättigheter och vissa av ILO:s konventioner när det gäller arbetsvillkor, miljö och antikorruption. Här finns också en skrivning om att man inte ska använda djurförsök för sina produkter, med undantag för läkemedel om det inte finns något annat alternativ till djurförsök. På miljösidan finns en allmän skrivning om att man hela tiden ska sträva efter att minska sin miljöpåverkan, precis som man förväntar sig att leverantörerna ska göra detta, men exakt hur det ska gå till eller vilka krav man ställer, är oklart.

Det man framför allt trycker på i sitt miljöarbete är att man samlar in överblivna läkemedel, vilket alla apotek är skyldiga att göra enligt lag. Enligt tidningen Dagens Apotek minskade dock insamlingen av överblivna läkemedel från 54 procent under 2015 till 46 procent under 2016. Likaså minskade antalet företag som skrev på Apotekets uppförande kod från 89 procent av företagen under 2015 till 79 procent under 2016.

Sammanfattningsvis är det svårt att hävda att det företag som anses vara Sveriges mest hållbara verkar bedriva något gediget hållbarhetsarbete. Tyvärr är inte Apoteket något undantag, de är snarare regeln. Hållbarhetsarbete idag verkar mest handla om att skryta om självklarheter, gärna i lite snygg förpackning. De företag som på allvar försöker åstadkomma en förändring är i själva verket mycket, mycket ensamma.

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst
 Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik, gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna. För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

”Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga. Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet. Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder ”över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok ”Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

”De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning – konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är givetvis ett sätt att se på saken, att man kan ”späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna. Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den. Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten ”marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en ”betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

”Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att ”nudging” är på modet och skriver så här:

”Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?

Fria fabuleringar
 Fria fabuleringar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det finns fôlk till allt”, brukar vi säga i Värmland. Och lite grann tänker jag på det när jag läser om Annika Svensson i Aktuell Hållbarhet. Hon beskriver sig som en ”eldsjäl” som ”brinner” för att stoppa det ekologiska lantbruket.

Annika Svensson har titeln molekylärbiolog, men det är drygt tio år sedan hon jobbade som det, då med genteknik hos Syngenta. När luften gick ur GMO i Sverige, fick också Svensson sluta sitt jobb. Med jämna mellanrum dyker hon dock upp i media, alltid beredd att gå till storms mot ekologiskt lantbruk.

Annika Svensson gör en rad olika påståenden som inte stämmer och som antingen beror på att hon faktiskt inte riktigt förstår hur lantbruk fungerar, vare sig det ekologiska eller det konventionella. Eller att hon väljer att blunda för fakta.

Låt oss titta på ett av alla de märkliga påståenden som Svensson gör, nämligen bekämpningsmedel:

Annika Svensson hävdar att användningen av kemiska bekämpningsmedel inte är något problem. ”Ingen lantbrukare vill använda för mycket av det, det är dyrt och tar tid att bespruta”, säger hon bland annat.

Bara den meningen visar att hon inte förstår sig på vilka förutsättningar som gäller för lantbruket. Anledningen till att lantbrukare använder kemiska bekämpningsmedel är det motsatta mot vad Svensson påstår, nämligen att kemikalierna minskar arbetstiden och kostnaderna. Anledningen till att exempelvis lökodlare protesterade högljutt i våras för att de inte fick fortsatt dispens för att använda bekämpningsmedlet Stomp, var just detta, att de då tvingas rensa ogräs för hand, vilket kostar pengar och gör att deras lök kanske blir dyrare än importerad lök från andra länder.

Tittar man på användningen av bekämpningsmedel i Sverige ser man dessutom att den inte minskar, utan tvärtom ökar, enligt SCB. Här är ett diagram från Kemikalieinspektionen som visar ökningen samt även två olika riskindex, en för hälsa och en för miljö: Bildresultat för ökning användning bekämpningsmedel hektardoser

Och på den här länken kan man läsa mer om Kemikalieinspektionens riskbedömning.

Svensson menar också att dagens bekämpningsmedel inte är särskilt farliga när hon i artikeln säger: ”Dessutom så bryts de moderna bekämpningsmedlen ner snabbt. Det som man hittar rester av idag är sådant som användes på 1970-talet och som idag är förbjudet.”

Den här typen brukar de företag som säljer kemikalierna göra. Glyfosat, som ingår i världens mest använda ogräsmedel, Roundup, har av kemiföretagen påståtts vara helt ofarligt och dessutom brytas ner direkt. Idag vet vi att glyfosat hittas i grundvattnet, främst i södra Sverige och att det dessutom har klassats av WHO som troligen cancerogent. Glyfosat var också uppe till diskussion inom EU under våren för ett eventuellt förbud och man beslöt att begränsa användningen tills vidare. Frågan kommer dock upp snart igen och Nederländerna har bland annat beslutat att helt förbjuda glyfosat,

Ett annat exempel är nämnda Stomp, som används för att bekämpa ogräs inom främst lök- och bönodling. Medlet har varit förbjudet fem år inom EU, men enskilda länder har gett dispens för fortsatt användning. Sverige är ett av dem. I år blev det slut på dispenserna och snart förväntas EU inte tillåta att medlemsstaterna ger dispens. Anledningen till förbudet av Stomp är att det innehåller ämnet pendimetalin som inte bara kan skada fisk, alger och andra organismer som lever i vatten, utan även fåglar och andra djur högre upp i näringskedjan.

Ett annan kemikalie som diskuterats är neonikotinoider som används i raps och rybs. Kemikalien förbjöds av EU 2013 därför att den misstänks döda bina. Kemikalieinspektionen har även här valt att inte ge dispens, väl medveten om att det är svårt att odla oljeväxterna utan kemikalierna, men anser att fortsatt bidöd och därmed ett stort hot mot vår fortsatta matproduktion, är något som väger tyngre.

Det här är bara tre exempel på kemikalier som har varit aktuella under det senaste året, men Svensson väljer som sagt att nonchalera detta. Man får intrycket att hon har inställningen att ”lite kemikalier rensar magen”, när hon pekar på att det även finns ”naturliga” gifter i linfrö och ris, vilket i och för sig är sant, men som saknar relevans i diskussionen. Hon betonar också att ekologiska vinodlare tillåts använda koppar i sin odling, vilket jag tycker att man verkligen kan kritisera och att den ekologiska vinodlingen borde plocka bort snarast. Men att i ena andetaget bagatellisera kemikalieanvändningen i det konventionella lantbruk och inte ens vilja låtsas om den kraftiga användningen inom just vinodling, men i andra andetaget kritisera kopparanvändningen i ekoodling, blir snarast löjeväckande. Vin hör trots allt till en av de mest besprutade produkterna och är en av de produkter som ger utslag när man testar innehållet av kemikalier i människors kroppar. Detta gäller inte för koppar.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill här i världen, men lite pinsamt är det att ett magasin med namnet ”Aktuell Hållbarhet” upplåter redaktionell plats till den här typen av fritt tyckande, i stället för att hänvisa vederbörande till debattsidorna. Kan vi vänta oss en klimatförnekare i nästa nummer?

Att kunna men inte vilja
 Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.