livscykelanalys

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Köp inte falska klimatbudskap
Köp inte falska klimatbudskap 150 150 Ann-Helen von Bremen

I fredags publicerade tidningen Land Lantbruk min och Gunnar Rundgrens debattartikel.

Svenskt kött har 60 procent lägre utsläpp och svensk mjölk 44 procent lägre än det globala genomsnittet. Visst låter det fantastiskt bra? Och det kan låta ännu bättre. Mjölk från världens största mjölkproducent, Indien, släpper ut hela fem gånger så mycket växthusgaser som svensk mjölk. Indiska kor växer långsamt, mjölkar lite och lever längre och ger därför stora utsläpp av metan per kilo kött eller mjölk. Men indisk mjölkproduktion använder betydligt mindre insatsmedel och fossila bränslen än den svenska mjölkproduktionen.

Stora delar av världens mjölk- och köttproduktion är nästan fossilfri. I Sverige är det tvärtom så att allt färre gårdar, bönder och kor producerar allt mer mat med hjälp av allt mer insatsmedel, inte minst fossila bränslen och fossilproducerad konstgödsel. Samma sak gäller för den amerikanska feedlotindustrin och den danska mejeriindustrin och argumentationen är därför samma som den svenska – intensiv produktion ger lägre utsläpp av växthusgaser.

Den metod som används för att beräkna klimatpåverkan, livscykelanalysen, kommer från industrin och passar bra för att beräkna miljöpåverkan vid serietillverkning av olika produkter i kontrollerade miljöer. Jordbruk är däremot en biologiskt baserad och därmed också mycket varierad verksamhet. Dessa variationer kan inte livscykelanalysen hantera. Metoden tar sällan med sådant som är svårt att mäta, som biologisk mångfald, arbetsmiljö, levande landsbygd, djuromsorg, kolinlagring osv. Men även många av de siffror som redovisas bygger på schabloner och inte mätningar, vilket gör siffrorna mycket missvisande. För lustgas kan skillnaden vara en faktor på tio mellan schablon och verklighet. Metan räknas om till koldioxidekvivalenter vilket inte ger en sann bild av metanets uppvärmande effekt. De sätt som man beräknar utsläppen av metan och lustgas diskriminerar extensiv drift med lägre produktion per djur och gynnar intensiv.

När nu Arla, Scan med flera bygger sitt klimatarbete på detta innebär det att man köper och stödjer en felaktig problemformulering och beräkningsmodell. Det innebär också att företagen ytterligare driver på industrialiseringen och strukturrationaliseringen av jordbruket. Detta gynnar inte miljön eller djuren och slutänden inte heller bönderna eftersom de flesta får lägga av medan de som är kvar sitter fast i ett ekorrhjul av ständigt ökad konkurrens. Inte heller kommer vare sig mjölk eller nötkött vara vinnare. Överst på prispallen i effektivitet står i stället soja, palmolja, vete, majs, socker och broiler. Genom att bejaka livscykelanalysernas och företagsekonomernas syn på mat och jordbruk bidrar man i slutändan till industrialisternas våta dröm – pulvermaten, näringslösningen och labbfejkkött.

Den betande och gräsätande kon är unik inom lantbruket. Det är hon som levererar de flesta ekosystemtjänsterna. Det handlar bland annat om biologisk mångfald, pollinering, jordförbättring, kulturlandskap och omvandling av sådant människor inte kan äta till högvärdiga livsmedel. En anpassning av produktionen till ett ensidigt klimaträknande leder till en minskning av merparten av dessa nyttor. Hur betesmarken stegvis har övergivits och vallodlingen blivit allt mer intensiv och ensidig är tydliga tecken på detta. Detta underminerar alltmer argumenten för en svensk mjölk- och köttproduktion. Om vi gör som alla andra, vad är då vitsen med att köpa svenskt?

Svensk lantbruk och deras företag måste nu bestämma sig. Tänker man fortsätta driva industrialiseringen och nedläggningen av svenskt lantbruk, eller tänker man göra något annat?

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen
Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?
Håller klimatmatematiken?
Håller klimatmatematiken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 

Kritiken mot klimat-matten
Kritiken mot klimat-matten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text är början på en längre artikel i tidningen White Paper som kritiskt granskar den räknemodell som ligger till grund för många påståenden kring matens klimatpåverkan. Vill du läsa hela artikeln, så köp tidningen eller ännu hellre, prenumerera! Då får du inte bara läsa mig utan också en många andra duktiga skribenter.

”Rädda klimatet och bli vegan.” ”Skippa köttet och kör dubbelt så mycket bil” De senaste årens diskussioner om matens påverkan på klimatet har varit fulla av förenklingar och en stor anledning till detta är sättet att räkna ut klimatpåverkan – livscykelanalysen. Men nu är det flera forskare som ifrågasätter metoden, just för att den grumlar sikten.

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake med det hela, den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffa, så kommer jag ändå ligga 3-400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl och visst, då kan vi visserligen tala om en radikal sänkning av klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan, som vad det innebär att min kycklingdiet leder till att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo, vilket är nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande. Och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet? Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvarorna släpper ut per kilo vara, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser. En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

(Artikeln fortsätter i nummer 3 av White Paper som du hittar i välsorterade kiosker, eller beställer direkt hos White Guide, se länk ovan.)

  • 1
  • 2