Close
Enter your
text here

PFAS

Motigt för mångfalden
 Motigt för mångfalden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är så vackert, denna biologiska mångfaldens dag. Vår närmaste vildapel blommar i ett överdåd som vi inte tidigare sett under våra tolv år på Sunnansjö gård. Många av de tama äppelträden håller också på att slå ut, i all sin prakt. I fonden alla dessa nyanser av grönt, innan alla bladen hunnit slå ut helt, både i form och färg. Morgonens promenad ackompanjeras av fågelsymfoniorkestern där större hackspett, gök och gröngöling som vanligt utmärker sig. Grågåsfamiljerna tuffar in i vår vik för att börja beta. Tranorna lyfter ljudlöst från fälten när de tycker att jag kommer för nära, två rådjur sticker också iväg med stora skutt och jag ser svansen på mamma räv som sannolikt har fångat morgonens första sork till ungarna. Lite längre bort är pappa kärrhök ute i samma ärende, ständigt cirklande, ständigt sökande efter mat till familjen. Paret slaguggla har dock inte fått några ungar än, som det verkar, men arbete pågår. Pappa slaguggla flyger ut och gör en markering när jag går förbi. Mamma slaguggla sitter orörlig, med blicken låst på mig.

Sådana här morgnar fyller mig med en oerhörd tacksamhet över att jag får arbeta och leva tillsammans med alla dessa varelser. Men jag känner också en sorg och en ilska över att det som kallas för utveckling, anser att den här typen av landskap med alla dess invånare inte är tillräckligt effektivt, lönsamhet och ekonomiskt intressant. Trots allt prat om biologisk mångfald, massutdöende, naturrestaureringslag med mera, så går utvecklingen åt fel håll. Politiken för lantbruket och skogen fokuserar på ökad bulkproduktion, i praktiken främst vete och pappersmassa. När målet endast är billig mat och hög produktion, får det konsekvenser. Då ökar exempelvis kraven på att korna måste gå samma väg som de konventionellt uppfödda tjurarna, kycklingarna, värphönsen och grisarna – nämligen att stängas in på heltid. Mularnas mångfald väger lätt, jämfört med mjölkfloden.

Produktionen väger också tyngre än kemikalierna, trots den ökade uppmärksamheten kring dessa, inte minst PFAS-kemikalierna och trots att många av kemikalierna har en negativ påverkan på mångfalden. När Danmark bestämmer sig för att införa förbud mot användande av PFAS i bekämpningsmedel, då gör Sverige ingenting. Tvärtom hör Sverige tillsammans med Italien till de två länder som inte ens orkar ta tillräckligt många stickprov på livsmedel när det gäller kemikalierester, enligt en rapport från EFSA. Sverige tog bara 40 procent av de prover som krävdes. Danmark tog två gånger fler.  

Resultatet blir ett allt mer ensidigt landskap där mångfalden trängs undan, både den vilda och den tama. Vi talar sällan om förlusten av den tama mångfalden, som också är oerhörd, när färre grödor, färre sorter och färre raser odlas och föds upp, vilket ger oss en mer enfaldig mat på tallriken.

Den minskande mångfalden drabbar också människorna. Politiken handlar efter 70 år fortfarande om att bönderna ska konkurrera ihjäl varandra, med resultatet att gårdarna hela tiden blir allt färre, och större. Det kallas för marknadsekonomi, men utvecklingen känns mera som en karikatyr av en sovjetisk utveckling där slutresultatet blir ett fåtal gigantiska företag. För en sak ska vi vara på det klara med, i det nuvarande politiska och ekonomiska läget finns det ingen gräns för hur få gårdarna och livsmedelsindustrierna kan bli. Av de lantbrukare som i dag bygger ut för stora pengar, i hopp om att höra till framtidens vinnare, kommer inte många vara kvar i morgon. Det är konkurrensens logik.

Ingenting kommer att förändras förrän vi är många som säger att den här utvecklingen inte kan fortsätta. Det innebär samtidigt att vi har alla möjligheter att förändra.

Men i dag ska vi fira mångfaldens dag. Gå ut i naturen, oavsett om det är en lite park, en skog, till sjön, till havet, ut i beteshagen eller bara en stund i trädgården. Och ät något passande. Som ett bröd bakat på gamla kulturspannmål, mjölk från en fjällko, rödkulla eller SRB, ägg från lantraser, linsgryta på Gotlandslinser eller några skojiga potatissorter.

Uppåt för eko. Kanske
 Uppåt för eko. Kanske 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag lovade att återkomma med en tredje text om utvecklingen inom eko och varför jag tror att det finns en del tecken som tyder på att det kan komma att vända uppåt. Alltför mycket annat skrivande har dock kommit i vägen. Men när en av mina bästa kompisar på Västkusten beklagade sig över att det knappt går att köpa några ekologiska grönsaker längre, insåg jag att det var dags.

Jag störde mig rätt rejält på Bjäre Fågels reklam ”Ekologisk kyckling? Nej tack”. Där framställdes de egna fåglar som mer ”ekologiskt hållbara” än ekokycklingen. Reklamen lyfte fram att de konventionella Bjärefåglarna inte får fiskmjöl i sitt foder, vilket ekokycklingarna får. Däremot nämnde man inte att anledningen till denna skillnad är att de egna fåglarna får syntetiska aminosyror, vilket inte är tillåtet inom ekologisk produktion eftersom man vill begränsa mängden tillsatser. Det andra argumentet handlade om att Bjärefåglarna inte behöver gå ute i det ”svenska, oberäkneliga klimatet”, något som vi känner igen från den grupp mjölkbönder som vill sätta stopp för kornas sommarbete. Alla som har kor, höns och kycklingar vet hur oerhört viktigt utevistelse är för djuren, särskilt om de har tillgång till ett ordentligt bete.

Sen tänker jag ett varv till och inser att reklamen bara är ytterligare ett tecken på att det under 2026 kommer att vända uppåt för eko. För om det ännu en gång är intressant för ett företag att racka ner på det ekologiska och framställa sig som bättre, tyder det på att det finns pengar att tjäna.

Marknaden visar också på detta. Under året har det konventionella mjölkpriset till bönderna sänkts gång på gång, medan priset på ekomjölk har legat fast. Nu är skillnaden drygt 2 kronor och det är mycket i de här sammanhangen. Trots en hög skörd har inte heller den ekologiska spannmålen sett samma kraftiga prisdipp som den konventionella spannmålen. Efterfrågan är med andra ord högre än tillgången på eko.

Det finns även andra trender som lutar åt ekot.

  • Energin. Oavsett vilket energislag som det satsas på framöver, så kommer den att bli dyrare. Det här driver upp priserna i livsmedelskedjan på allt från konstgödsel till transporter. Redan nästa år blir konstgödseln dyrare, dels på grund av EU:s nya koldioxidtull, dels på grund av ökad begränsning i importen av rysk naturgas och konstgödsel. Det kommer att bli ekonomiskt intressant för bönderna att jobba med gröngödsling, varierade växtföljder, stallgödsel osv, allt det där som ekobönderna redan gör.
  • Beredskap. Ökar intresset för matproduktion som i större utsträckning bygger på lokala resurser, vilket är huvudtanken inom eko.
  • Ultraprocessad mat. Kommer sannolikt vara en fortsatt het fråga även under nästa år och även där ligger eko bra till, inte minst för att man är restriktiv när det gäller livsmedelstillsatser, något som det finns gott om i den ultraprocessade maten.
  • Kemikalierna. Den ökade medvetenheten kring PFAS-kemikalierna kan sannolikt leda till en större diskussion om kemikalieanvändningen inom jordbruket och då inte enbart om PFAS, som används i många bekämpningsmedel.
  • Sverige borde påverkas av att ekomarknaden växer i andra länder som Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Samtidigt ska man vara medveten om att förändringen inte kommer att ske i en handvändning. Försäljningen i handeln fortsatte att minska, visserligen bara med 0,2 procent mellan 2024 och 2025, men ändå. Alla som försöker köpa ekomat i butik, märker tydligt det minskade sortimentet. I vissa delar av landet och i vissa butiker har sortimentet krympt ihop kraftigt.  

Samtidigt är jag övertygad om att butikskedjorna inte kan fortsätta att visa fortsatt ointresse för allt annat än pris och volym. Beroende på vilka av de mer långsiktiga trenderna som jag nämnde tidigare i texten som slår igenom först, kommer handeln tvingas att reagera på detta.

Ett annat orosmoln är givetvis också politiken. Det finns idag inget politiskt intresse att förändra lantbruket eller matproduktionen. Den första versionen av Livsmedelsstrategin (vår matpolitik) skrevs under av alla partier utom sd. Den uppdaterade versionen, som i princip inte skiljer sig från den förra, har även det partiets stöd. Ökad produktion av billig mat och fortsatt strukturutveckling som ger färre och större gårdar, är fortfarande den politiska linje som gäller i grunden.

Kommer ett valår att ändra på detta? Bara om vi ser ett ökat intresse eller en oro för energipriserna, kemikalierna, det sårbara matsystemet, livsmedelsberedskapen eller matkvalitén.