Svenskar kan fara till månen, stoppa in randig kaviar i tubar och utföra allehanda häpnadsväckande ting, men att föda upp ekologisk kyckling är nästan snudd på omöjligt. Jag säger nästan, för det finns ett envist företag, Bosarpskyckling i Skåne, som har kämpat på i drygt tio års tid och som har lyckats föda upp en KRAV-kyckling som dessutom smakar gott, vilket inte hör till vanligheten när det gäller kyckling i allmänhet.

För två år sedan gick Lantmännen via sitt bolag Kronfågel in som delägare i Bosarp. Kronfågel har tidigare försökt sig på ekologisk kyckling, men det gick inget vidare. Nu ansågs tiden mogen. Bosarps kunskap och Kronfågels muskler när det gäller försäljning och distribution, skulle äntligen få ekokycklingen att lyfta på allvar. Dagens marknadsandel på två promille skulle bli 4-5 procent inom några år.

Så här sa Lantmännens VD, Per Strömberg, i en pressrelase när affären blev offentlig:

-          Vi är i dag marknadsledande på konventionell kyckling via våra varumärken Kronfågel i Sverige och Danpo i Danmark. Att nu ta steget in i den ekologiska kycklingproduktionen ser vi som ett naturligt steg i vår strävan att möta kundernas krav och önskemål.

Gången var krattad för succé.

Sedan dess har ingenting hänt. Lantmännen och Kronfågel vill i dag inte ens svara på frågor om hur det går med utvecklingen av den ekologiska kycklingen. Tittar man på deras hemsidor är det som att affären överhuvudtaget inte har ägt rum, här finns ingen kommunikation alls kring varumärket Bosarp eller ekopippin.

Om jag var en av ägarna till Lantmännen, skulle jag vara lite bekymrad över att företaget gör en affär som sedan enbart läggs på is, en affär som är en satsning på ett permiumsegment som Kronfågel så väl behöver. Förra årets historia med glasbitarna i kycklingen kostade Kronfågel runt 70 miljoner kronor och även om rapporterna säger att konsumtionen nu är tillbaka i samma nivåer som tidigare, har med all sannolikhet varumärket naggats i kanten. Därför kan det nu vara ett ypperligt tillfälle för en seriös satsning på en kvalitetsprodukt.

Frågan är om Lantmännen Kronfågel förmår att gripa tillfället innan det är borta. Hittills har det gått två år.

Av gästkrönikör Peter Johansson

Boken Långsam fisk är ett stillsamt samtal med de skärgårdsbor som fortfarande kommer ihåg konsten att spara fisk på andra ställen än i frysen. Inspirerad av boken prövar jag att äta en torkad mört. Smaken – inte konsistensen och priset – påminner om rysk kaviar. En ny smakupplevelse för mig, men urgammal.

Att långtidsförvara mat har inte bara hjälpt oss överleva kalla vintrar och missväxt. Förvaringstekniker har också gett oss en mängd fantastiska smaker: Öl, isterband, parmaskinka, ost och surströmming är olika sorters mat men också metoder för att lagra spannmål, kött, mjölk och fisk.

Författaren till Långsam fisk, Jan Selling, prövar själv de metoder han lär sig genom att intervjua fiskarefolk i skärgården. Med hänsyn till familj och grannar har han tyvärr hoppat över en metod, jäsning eller syrning av fisk. Ett intressant exempel på detta är annars isländsk surhaj. Håkäring – en ishavshaj – ”tillreds” genom att först begravas och sedan torkas i tre till fyra år. En nutida islandsresenär lär ha sagt: ”Om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn.”

All fisk kan torkas och nu i vår, när det är flugfritt, ska jag prova att torka gädda enligt Sellings anvisningar. Den blir klar till midsommar. Gäddor på ett par kilo går bra. Så här gör man: Fjälla gäddan. Skär av huvudet och skär upp gäddan via ryggen. Avsikten är att klyva den tjocka ryggen så att den torkar jämnare och att bukskinnet håller ihop gäddan. Två nytäljda pinnar används för att spänna ut köttsidan. Låt fisken ligga saltbeströdd i några timmar. Häng gäddan luftigt, gärna under taket på ett uthus, men passa på fåglarna. När gäddan har torkat förvars den på ett torrt ställe i en papperspåse. Serveras kokt med potatis och lingonsylt.

Jan Selling har gjort en berömvärd insats som dokumenterat den nordiska fiskmatens historia. Det publicerade resultatet har blivit en kärleksfull skildring av skärgårdens bofasta befolkning och en rolig etnologisk kokbok för orädda.

Smaklig spis!

Peter Johansson

Långsam fisk
Torkning, rökning och saltning på skärgårdsvis
Jan Selling
Ostkultur förlag 2009

Beställ från http://web.mac.com/sellingkultur och kostar 190 kr inkl frakt.

Det har dröjt, men nu har nyhetsdrevet även klivit in i kornas lagårdar. I alla de skandaler som har rört lantbruket och deras djur har alltid korna varit oantastliga. Mjölk är fint, kor är fint och mjölkbönder är fina, till skillnad mot alla de där otäcka bönderna som ägnar sig åt att producera grisar, ägg eller kycklingar. Och visst, något ligger det väl i detta, eftersom mjölken nog får sägas vara den sektor inom lantbruket som fortfarande är minst industrialiserad.

Men därmed inte sagt att mjölken har sina svaga punkter, akilleshälar som media kan sticka hål på, vilket nu har skett i radions Studio Ett. Svenska kor mjölkar bäst i världen och  brukar också framhållas som de mest hälsosamma, men höga mjölkmängden har förstås ett pris, ett pris i form av infektioner och skador på juvren, kalvningsförlamningar, diverse sjukdomar i magen, klövröta (mycket mat in, mycket bajs ut) och en kort livslängd. En vanlig mjölkko lever bara fem år, då skickas hon till slakt för att hon blivit sjuk, inte mjölkar lika bra eller helt enkelt inte får kalvar (vilket är det vanligaste skälet). Och utan kalvar – ingen mjölk.

Det här är ett problem som hela näringen är väl medveten om och det är också en fråga som stötts och blötts, men hittills har man kört med samma förebyggande krishantering som tidigare, helt enkelt hoppats på att ingen inom media upptäcker det.

Frågan  är naturligtvis inte lätt och handlar inte bara om djuretik. Här ryms också miljö- och klimatfrågan – hur hållbart är det exempelvis med en kort livslängd på kor och att mata dem med importerad soja som vi vet orsakar en rad miljöproblem i de länder där den odlas?

Det heter att det är ekonomin som styr, men personligen är jag inte helt säker på det. För ett par år sedan visade en undersökning av Hallands Husdjur att SRB (de röda korna) är precis lika lönsamma som de Svensk Holstein, tidigare SRB (de svartvita). De mjölkade visserligen mindre, men de var friskare och åt mindre foder. Likaså vet de rådgivare som arbetar med utfodring, att de flesta mjölkkor faktiskt får för mycket kraftfoder, helt enkelt för att bonden vill höja mjölkproduktionen.  Den här toppningen av fodret hamnar inte bara som minuspost på mjölkens klimatkonto, utan även i bondens bokföring. Det kostar nämligen mer än det smakar.

Är bönderna och deras företag dumma? Nej, men de är fast i en lång tids tänkande där produktion och hög produktion är det som belönas, men nu gäller det att börja titta på prislappen också.

Som om inte människor redan var tillräckligt bekymrade över att inte få sig näringsriktig mat, späder nu hälsokostkedjan Life på denna oro ytterligare. I stora annonser basunerar Life ut att matens innehåll på mineraler har minskat, därför att våra jordar har utarmats. I annonserna ställer Life oss inför ett val – “Antingen äter du så mycket närodlad och ekologisk mat du orkar. Eller så kompletterar du med kosttillskott.” Och vi förstår direkt vad vi ska göra, satsa på det säkra och bekväma, nämligen kosttillskotten, för annars hotar stressen, det höga blodtrycket och hjärt- och kärlsjukdomarna “i skuggorna”, som annonsen också upplyst oss om.

Det här är naturligtvis inget annat än lurendrejeri. Det är visserligen sant att näringsämnena i frukt och grönsaker har minskat över tiden, men det är fortfarande så att det bästa sättet att få i sig de vitaminer och mineraler vi behöver, är att äta mat. Inte kosttillskott. Med några få undantag så finns det ingen forskning som visat att kosttillskott fungerar. Det verkar nämligen som att det finns flera ämnen i maten, inte bara mineralerna och vitaminerna,  som samverkar för att vi ska kunna tillgodogöra oss näringsämnena. Därför får vi inte samma effekt om vi enbart äter vitaminer och mineraler i syntetisk form.

Hälsokostbranschen har länge klarat sig undan kritik och seriös granskning. Med dess koppling till alternativrörelsen har de upplevts som de “goda” spelarna på marknaden. Men hälsokostbranschen är egentligen lika seriös som kostmetikabranschen, även här lever man på att sälja drömmar och självbedrägeri. Precis som kosmetikaindustrin ofta lutar sig mot något diffust “forskningsinstitut i Schweiz”, lutar sig denna industri (för det är en industri, tro inget annat) också mot tveksamma eller obefintliga  forskningsresultat. När kosmetikaföretagen skrämmer oss med ålderdom, ensamhet, fulhet och en kärlekslös framtid, hotar hälsokostföretagen oss med sjukdom, död och pina. Och naturligtvis även fulhet, många hälsokostpreparat ska ju inte bara göra oss friska utan också vackra.

Självfallet finns det produkter i hälsokostbutiken som kan vara bra, men det går ändå inte att komma i från att mycket av branschens marknadsföring påminner om Vilda Västerns kvacksalvare, män i svarta kostymer och höga hattar, som stod uppe på sina vagnar och sålde undergörande mediciner till allmänheten.

Jag vet inte om Vilda Västerns kvackare fanns på riktigt, eller bara i min barndoms serietidningar om indianer och cowboys, men Life och deras marknadsföring, finns i verkligheten.

Gästkrönikör: Peter Johansson

I början av 80-talet var det fibrerna som var det intressantaste i maten, eller hur man nu ska utrycka det och vi kunde läsa att engelsmännen hade den långsammaste tarmgenomströmningen av alla folk. Fyra dagar tror jag det tog i snitt för en Heinz baked bean att passera ett engelskt tarmsystem.

Nu är sedan några år tarmfloran det viktigaste att tänka på när man äter. I konsumbutiken där jag är medlem har vi varit tvungen att bygga ut mjölkdisken för att ge plats till alla fil- och yoghurtsorterna som ska ge en mer regelbunden genomströmning och rätt konsistens.

Tyvärr, för miljön skull, slutar ofta matskribenter att behandla maten ungefär i höjd med midjan. Dock inte så för den ekologiskt inriktade journalistiken. Där intar bajset sin naturliga plats, och heter då gödsel och kommer främst från kor och inte från människor.

Så är det så klart inte i Kina där en fjärdedel av jordens befolkning bor – och bajsar. Där är slutprodukten av ätandet en egen grej sedan mycket lång tid tillbaka.

Kineserna har under drygt två årtusenden förfinat tekniken att odla fisk i dammar – gödslade med bajs från främst grisar och människor. En karp fördubblar lätt sin vikt på ett halvår i en sådan näringsrik soppa.

Fiskodling är framtidens stora proteinkälla och då har vi inte råd att vara petiga . I Sverige odlar vi i dag öring, röding, regnbåge och lax som matfisk. De arterna är inte, som karp, förtjusta i färskt grisbajs och vegetabilier. Laxfiskar gillar att äta annan fisk (pellets). I våra odlingar är därför (fisk)bajset en risk – övergödning – och inte som i Kina en tillgång.

I framtiden blir det av miljöskäl därför nog mest karpfiskar på tallriken även här hos oss i Sverige, igen: Så sent som 1916 uppskattades den sammanlagda dammarealen för karpodling i Sverige till ca 1 600 hektar.

Det finns en mängd matlagningstrick för att få bort den karaktäristiska smaken av dy från karp, sutare och braxen. Sumpa fisken i badkaret och mata den med kokt ris.(Då kan man också ha den hemma i flera månader. Ta bara upp den i en hink när du ska duscha.). Du kan också lägga fiskköttet i ättiskvatten innan tillagning. Det kinesiska tricket att använd så mycket chilipeppar att tunga domnar är 100% säkert för att få bort bismaken av dy. Det finns flera bra kinesiska fiskrecept på nätet. Här är ett som är ganska milt:

http://www.kinesiskmat.se/recept/recept-chilibraserad-roding-med-hel-vitlok/

Byt dock ut den miljöovänliga odlade rödingen mot någon annan fisk som karp eller braxen.

Till sist ett tips: När du handlar kinesiska råvaror, som till receptet ovan, i en asiatisk butik ska du alltid tala med personalen. Du får tips och du går därifrån med rätt grejor.

Smaklig spis och tänk på både magen miljön!

Jag har sett det förut och jag kommer att se det igen – mondäna och urbana butiker eller krogar som kör grönt sortiment för att det ligger “sååå i tiden”. Och visst, där finns säkert ett lager av ömmande världssamvete, men det är ör det mesta av det tunna slaget. Det stora engagemanget hittar man oftast i deras plånböcker, inget ont i det, men hyckleri är alltid hyckleri, ‘även om man försöka måla över det med miljövänlig vattenbaserad jordfärg.

Senast jag stötte på det var för några dagar sedan inne på Hermans Ekohandel, numera Eat! Ekoaffären. Butiken har funnits i lite drygt ett år och gav i början intrycket att vara seriös och köra ett ekologiskt utbud rakt igenom. Fortfarande är majoriteten av utbudet ekologiskt, men det finns ett intressant undantag, nämligen köttet. Tittar man i kyldisken för kött, finns inte ett enda ekologiskt alternativ. Det finns lamm, nöt och gris att välja på, flera olika styckningsdetaljer, men inget ekologiskt, trots att plastdekalen tydligt informerar om att här finns ekologiskt kött.

Orsaken är, enligt personalen, att ekoköttet inte sålde, det blev för dyrt och logistiken fungerade inte.

Okej, big deal? Jo faktiskt, för vad Eat! Ekoaffären  säger är att ALLT i butiken är ekologiskt. Så sent som i början av mars skickar man ut pressmaterial där man just påstår detta, och nämner då bland annat köttet.

Det finns ett namn för sådant och det är brott mot marknadsföringslagen. 

Eller helt enkelt lureri.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gästkrönikör Anna Sjögren:

Eskil Erlandsson är jordbruksminister i Sverige. Han har en vision om att Sverige ska vara Europas bästa matland. Jag kom att tänka på honom när jag satt i publiken på det stora kockmötet Madrid Fusión som hölls i den spanska huvudstaden i slutet av januari.

Här diskuterades matlagning på hög nivå. Superkocken Ferran Adriá från elBulli som anses vara världens bästa restaurang berättade om sin syn på tekniken i köket, René Redzepi från Noma i Köpenhamn visade hur den snörika danska vintern tvingat fram nya kreativa rätter med lök och danska morötter.

Legenden Alain Ducasse kom till Madrid för att prata om nya vindar som blåser i det franska köket. Han uppmuntrade franska kockar att resa utomlands för att hämta hem influenser som berikar det franska köket.

Kockarna talade och lagade mat från den gigantiska scenen. Publiken bestod av journalister och kockar från hela världen.

Madrid Fusión 2010 var en uppvisning i konsten att ta vara på råvarorna som finns i regionen som man lever och arbetar i.

Naturlighet, kunskap, kreativitet och nyfikenhet var orden som hördes ofta från den stora scenen, och de uttalades på flera olika språk. Orden beskriver egenskaperna hos den kock som vill lyckas på 2010-talet.

Med den svenska jordbruksministerns idé om matlandet Sverige långt bak i mitt huvud undrade jag bara varför det inte fanns en enda svensk kock på denna internationella scen. Eller i publiken.

“Vi bönder har en förmåga att springa åt samma håll, och sedan dumpar vi priserna för varandra.”

Det säger en mjölkproducent när vi pratar om förändringarna på mejerimarknaden. Han är en av de bönder som under de senaste åren har gått samman och startat eget mejeri och som nu bekymrat ser hur även de betydligt större mejerierna hakar på trenden för “lokalt” och “närproducerat”.

Först ut var Milko med sin landskapsmjölk. Därefter har även Skånemejerier och Arla hakat på. I det upptrappade mjölkkriget mellan främst de etablerade mejeriföretagen, används nu lokaltrenden som ytterligare ett tilhygge. Skånemejerier har lyckats locka till sig ett antal Arla-leverantörer från främst Småland, för att kunna lansera sin nya lokala mjölk. Arla svarar nu med sin “Skånemjölk”, för att återigen göra ett rejält intåg i Skåne. Skåningarna har ju nämligen visat sig lojala med sina skånska bönder och fick bl a Coop att backa, efter att man hade bestämt att Arla skulle ersätta Skånemejerier som huvudleverantör i sina butiker.

Men låt de stora killarna hålla med sitt fäktande, inte rör det väl de små mejerierna som är allt detta som de stora vill utge sig för, både lokala och småskaliga? Nja, jag tror att det finns skäl för mjölkbonden i andra änden av telefonledningen att vara bekymrad när det kommer in företag med helt andra marknadsmuskler och alla ger sig ut för att vara lokala.

Ett intressant exempel är Gefleortens Mejeri, ett mejeri som nog får anses kvala in i lokal-ligan redan i befintligt skick, men som nu lanserat en “Upplandsmjölk”. Och detta trots att man är delägare i det lilla nystartade mejeriet Sju Gårdar och processar deras mjölk. Det är sådant som i andra branscher skulle kallas för konkurrerande verksamhet och leda till juridisk process. Men Sju Gårdar håller god min i elakt spel och ser Upplandsmjölken som “ett komplement”. Vad annat kan de göra, de är ju beroende av Gefleortens och även Milkos (som är andra delägare) goda vilja.

För enbart ett, Emåmejeriet, är egentligen helt fristående av de nystartade mejerierna. Alla de andra, Hjordnära, Östgötamjölk, Wapnö och Sju Gårdar, har samarbetsavtal och flera av dem är också medlemmar hos eller delägda av de etablerade mejerierna. Frågan är hur många av dem som skulle existera om de inte hade detta samarbete?

Jag önskar verkligen att det ska gå bra för de nya mejerierna, inte minst för att mejerihyllorna på sina håll i landet har blivit betydligt mer underhållande och för att det har blivit intressant att dricka mjölk igen. De lokala mejerierna har nämligen visat att det går att göra mjölk som inte smakar likadant, oavsett tid på året och plats i landet.

Men jag förstår att mjölkbonden oroar sig  över att de bredaxlade pojkarna har slängt sig på lokal-tåget.  Hittills har flera av de nya mejerierna lyckats ta ut ett högre pris för sin mjölk, men det kommer troligen inte dröja särskilt länge innan de etablerade mejerierna pressar priserna. Och bryr sig då konsumenten om i fall det är  mjölk från 50 gårdar eller från fyra. Det är ju ändå “lokalt”.

Hungry & Angry presenterar stolt:

Gästkönikör Peter Johansson

Kineser äter allt.

Kycklingfötter. Hund. Friterade gristarmar. Allt går ner.

Det är bra. Inget går till spillo.

Mat i Kina är av tradition miljövänlig. Hur skulle Kina annars kunnat överleva alla andra tidiga civilisationer? Kineser är till exempel sedan många tusen år bäst i världen på att odla fisk i dammar. Ett enkelt och miljövänligt sätt att få protein, under förutsättning att fisken som odlas inte matas med protein människor kan äta. (Norskodlad lax är i stort sett uppfödd på fisk.) Kinesisk fisk i odling äter mest bajs, gris och kinesbajs faktiskt. Över 70 procent av all fisk som odlas i världen odlas på det här viset i Kina. Och det ska vi vara tacksamma för.

Fisken är karp. Här en länk till ett intressant sätt att tillaga den. Ta det försiktigt annars är det lätt att bränna fingrarna.

http://www.youtube.com/watch#!videos=Lq1XxTaijs8&v=Y_51j1NRfu8

Svenskens växande avsky för att äta vissa arter och vissa styckningsdetaljer har blivit vår matkulturs undergång och snart kommer hela skiten att gå under om vi inte lär av kineserna.

Naturskyddsföreningens medlemmar borde föregå med gott exempel och äta grisknorrar och fiskhuvuden. Miljön skulle må mycket bättre av om Naturskyddsföreningen i stället för att försöka stoppa vargjakten ägnade sig år att lära svenska skolbarn att äta lungmos och mört.

Du kan ha skåpen fulla med ekologiskt odlade grönsaker, men äter du inte karp, lever, njure, grisfötter, kycklingskinn, blodmat, svål och kalvbräss är du ändå en miljöbov. Dessutom går du miste om en rad fantastiska matupplevelser.

Peter Johansson