Fiskegalningar
Fiskegalningar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Som fyra-femåring stod jag bredvid mammas pojkvän och fiskade. Han hade kastspö. Jag hade en dragg i ett rep som jag kastade någon meter och sedan drog in. Jag var naturligtvis ett elände för den stackars fiskande mannen, där jag stod och skrämde bort varenda fisk som eventuellt hade tänkt att nappa. Mannen sa inte åt mig att sluta utan stod godmodigt och kastade och småpratade trevligt med mig. Kanske tänkte han att någonstans måste även en fyraåring börja sin fiskeresa. Eller så var det inte främst för fiskets skull som han hade kommit på besök.

Mitt fiskande har blivit något bättre sedan dess, men jag är fortfarande en amatör. Jag får bottennapp, trasslar lina, sätter drag i trädtoppar och i kläder (dock i princip aldrig i mig själv eller andra människor) drar av linor och mycket annat. Jag är framför allt en enkel insjöfiskare och då främst mete, dragrodd, kastspö och nät. Någon enstaka gång har jag varit ute på hav eller vid en älv. Jag har aldrig ägnat mig åt den ädlaste tekniken, flugfisket. Det har alltid känts som en överkurs som inte är lämpad för en genuint fumlig människa som jag.

Mikael Engström och jag är lika gamla, men där slutar alla jämförelser. Han är ett både teoretiskt och praktiskt proffs. Han har fiskat lika många år som jag, men han började inte med dragg så vitt jag vet, och han har även skrivit om fisket i en rad olika tidningar. Men han är mer än så, han är besatt av fiske. När jag läser hans nya bok ”Den ofulländade fiskaren” så kommer jag tänka på min barndoms bästa kamrat, Ove. Vi fiskade mycket tillsammans, men han fiskade nog dubbelt, kanske tre gånger så mycket som jag gjorde, trots att det var jag som bodde bredvid sjön och inte han. När jag hade tröttnat, tyckte att det var för sent, för regnigt, för kallt, ville äta, sova eller göra något annat – då fiskade Ove. Och han fick rejält med fisk också. Sådär verkar Engström vara också. Han fiskar. Mycket. Ofta.

När människor är väldigt mycket duktigare på någonting än man själv, så kan man lätt bli lite avskräckt. Man får bekräftat att man är just den amatör som man är. Men Engströms bok har precis den motsatta effekten på mig. Jag blir helt enkelt väldigt sugen på att fiska! Och detta trots att en del av hans fiske i allra högsta grad är en materialsport. Det är en massa olika beten, drag, linor, spön, paravaner, flugor och Gudvetallt! Själv har jag aldrig riktigt orkat uppbåda intresset för just utrustningen. Visst, jag vill ha ett spö som funkar och en lina som funkar för rätt fiske och jag är lite barnsligt förtjust i att köpa nya drag och visst kan jag skilja på vobbler, jiggar, skeddrag, spinnare och sätta på en tafs. Men det är väl ungefär det. Trots att detta är en fiskare som verkligen kan detta med utrustning så är det inte det som han förmedlar, det är lusten. Passionen för fiske.

Men det är också något annat. Han beskriver hur han lär känna ett vatten, oavsett om det är en älv eller en del av ett hav. Han studerar sjökort, GPS-plotter, läser vattenytan och så fiskar, fiskar, fiskar han tills han kan vartenda skrymsle och vrå av vattendraget. Och detta, att känna sitt vatten, är något som väger betydligt tyngre än alla avancerade beten, spön, ekolod och annat. Det skriver han själv.

På ett sätt påminner han mig om när jag träffat på äldre jägare som har tillbringat mycket tid i skogen och kan läsa den. De vet var viltväxlarna går, var älgarna betar sly, kan se var rådjursbockarna fejat sina horn, ugglorna har sina bon och mycket annat. Mikael Engström beskriver hur han efter ett antal dagars fiske vid en älv, får ingivelser när det är dags att gå ner och fiska. Han kan inte förklara varför han plötsligt får för sig att det kommer att nappa och att det ofta också stämmer. Det är nästan något övernaturligt, men jag tolkar det som att han just läser av älven och den övriga naturen. ”Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen.”

Det finns också en novell, för det här är en välskriven novellsamling som råkar ha fiske som tema och ingen träig fiskehandbok, som verkligen griper mig. Det är när Mikael Engström och hans tonåriga son vandrar genom Trängslet i Älvdalen, ”den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven.” Innan älven dämdes upp och blev vattenkraft.  Nu är det fem kilometer torrfåra. Engström har studerat generalstabskartor och läst äldre böcker som skildrar hur älven var när den var levande. Han sörjer alla gamla torra forsarna, vars namn är borta från dagens kartor. Utifrån det han läst och genom att vandra i fåran så kan han se framför sig, inte bara hur vattnet forsade och flöt fram utan också var fisken vilade sig, var den kämpade sig fram genom strömmen och var den troligen hade nappat. Engström skriver fram en sorgesång över älven och det drabbar mig på betydligt tyngre än vad alla larmrapporter om fiskdöden hittills har förmått.

Han ifrågasätter sin egen nostalgi, sin längtan efter den levande forsen och häcklar sig själv genom att fråga sig om han förväntar sig att ”…Jesus kommer förbi med sin gyllene Abumatic 153 – och med ett kast så kommer vattnet åter med ett dundrande brus. Är jag så enfaldig?” Och sedan skriver han: ”Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är bara att hacka i sig. Med en rysning.”

Av en slump ska jag någon vecka senare läsa Jannete Hentatis bok ”Älven i mig” som skildrar uppdämningen av Lule Älv och vilka konsekvenser det fick och fortfarande får för många människor och för den övriga naturen.  Det är också en mycket bra bok, men berättelsen om fiskaren som sörjer den döda forsen och den försvunna, döda laxen, fastnar verkligen som en tagg i sinnet.

Det är fantastiskt med el från vattenkraft, men precis som alla andra energikällor så är den inte gratis. Det är många som har betalat ett oerhört högt pris för den. Det ovärderliga är borta och det kan inte mätas i pengar, oavsett hur stor den högen är.

Solen skiner nu om dagarna och isen ligger tjock och fin. Snart ska jag ut och pimpla och sedan hoppas jag på några riktigt fina fisketurer i sommar, både hemma och kanske lite längre bort. Förhoppningsvis någon fiskestund med sonen, som har blivit en mer passionerad fiskare än jag. Och som gav mig den här boken. Tack Karl!

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Branschen missar öppet metan-mål
Branschen missar öppet metan-mål 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenska kors metanutsläpp bidrar inte till någon uppvärmning av klimatet. Jo du läste rätt. Det här beror inte på att svenska kor är av någon unik ras eller äter något magiskt foder, utan på att de under de senaste hundra åren har blivit hälften så många och att deras sammanlagda metanutsläpp har minskat med 35 procent. Det borde vara ett fantastiskt argument för mjölk- och nötköttsbranschen, men så är det inte. 

För ett tag sedan skrev jag om mjölkbranschens forskningsseminarium om den hållbara mjölken i ett inlägg. Flera av föredragshållarna lyfte bekymret att man hittills fokuserat alltför mycket på mjölkens klimatpåverkan och då missat en rad andra viktiga aspekter när det gäller hållbarhet. Eftersom drygt hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan utgörs av metan om man använder sig av livscykelanalys som metod, så har mycket av klimatdiskussionerna handlat just om metanet. Det är heller ingen avancerad gissning att kornas metan kommer att diskuteras en hel del under det kommande året. Det är en sk lågt hängande frukt som många intressen bekvämt kan enas kring, istället för att göra något åt det verkliga problemet, användningen av fossila bränslen och inte minst den metan som läcker vid utvinningen av naturgas.

Jag har tidigare skrivit i flera sammanhang att just kornas metan inte borde vara något problem ur ett svenskt perspektiv. Jag har bland annat skrivit om det här. Jag och Gunnar Rundgren skrev om det i vår bok Kornas planet. För tidningen Husdjurs räkning gjorde jag en serie om kornas klimatpåverkan och intervjuade bland annat Astrid Kander, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, som var en av de första att räkna historiska kor och metanutsläpp och jämföra dem med dagens. Så här sa hon i intervjun:

– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.

Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.

– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning. För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte ska bidra till fortsatt temperaturökning. Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte tempe­raturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka.

Astrid Kanders beräkningar visade på att metanutsläppen hade minskat med 39 procent. Det innebär att metanutsläppen från dagens hjord av svenska kor, inte bidrar till uppvärmningen.

I somras kom en studie som styrker Astrid Kanders resonemang. Rebecca Danielsson, forskare vid institutionen för husdjurens utfodring och vård på SLU, jämförde antalet kor och metanutsläpp mellan 1937 och 2019 i en rapport gjord på uppdrag åt WWF. Hon kommer precis som Astrid Kander fram till att dagens metanutsläpp ligger på samma nivå som på 1870-talet. Jämfört med 1937 har utsläppen minskat med 35 procent, enligt Danielsson.

Antalet kor (både mjölkkor och köttdjur) har minskat dramatiskt. Under det senaste århundrandet har varannan kossa försvunnit. Man får gå tillbaka till 1700-talet för att hitta en lika liten population kor som vi har i dag. Samtidigt har den totala mjölkproduktionen i Sverige nästan halverats (från 4,9 miljoner ton 1937 till 2,7 miljoner ton 2019).

Tjugohundratalets högmjölkande kossa kräver förstås betydligt mer energi och insatsmedel. Dagens ensilage är mellan 30-65 procent mer energirikt än det hö som kossan åt 1937. Då fick de flesta kor inte heller särskilt mycket kraftfoder jämfört med idag. Bara i kossans mat finns det mycket fossila bränslen inbäddat, inte bara som drivmedel för att skörda fodret, utan främst som konstgödsel. Lägg sedan till alla byggnader i stål och betong, all teknik, de alltmer långväga transporterna när oerhört många mejerier har försvunnit och summan av energi, mycket i form av fossila bränslen, blir rätt stor.

Det finns alltså mycket för mjölk- och köttbranschen att åtgärda om man vill göra sin produktion mer klimatvänlig och hållbar ur fler aspekter. Men kossans metan borde inte vara ett av huvudspåren. Ändå verkar inte branschen själv ha förstått detta. Går man in på LRF Mjölk och söker på ”metan och kor”, får man tvärtom intrycket att metanet fortfarande är ett stort problem och under rubriken ”Går det att minska mängden metan som bildas i kon?” handlar tre av fyra punkter om fodertillskott som ska minska kossans metanbildning. Ingenstans står det att metanet från svenska kor inte bidrar till någon uppvärmning av klimatet.

I nästa inlägg tänker jag tjejgissa lite kring varför mjölkbranschen är så ointresserade av att rulla in bollen i öppet mål när det gäller den här frågan.

Under tiden kan du också läsa Gunnar Rundgrens debattartikel som han skrev innan jul (om du inte redan har gjort det) om metankampanjen av Greenpeace här.

Årets julklapp?
Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då?
Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kycklingen har länge varit målbilden för svenskt lantbruk. Ett fåtal företag med många djur som kan stängas in på liten yta, som växer så det dånar, äter en stor del av överskottet på spannmål och dessutom är billig mat och anses klimatsmart. Alla har älskat kycklingen, från miljörörelsen till handeln. Men nu har det kommit grus i maskineriet. Igen.

När den tyske jordbruksministern uttrycker stark oro över att tolv procent av jordbruken har lagts ner under de senaste tio åren, så hörs inte alls samma tongångar i Sverige, inte ens från lantbrukets företrädare själva. Och då har vi under samma period blivit av med procentuellt fler gårdar, dvs 18 procent.  Budskapet är nästan alltid detsamma när nedläggningen av gårdar diskuteras i Sverige, som när ATL senast skrev om saken: ”I många fall är storleksrationaliseringen en förutsättning för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara företag.” Nedläggningen av gårdar beskrivs ofta som något av en naturlag, omöjlig att ändra på. Det är nödvändigt att växa för att ”hänga med” och för att öka lönsamheten. Baksidan av gårdsdöden vill man inte diskutera och absolut inte göra något åt. För till skillnad mot Tyskland, som utnyttjat hela potentialen att styra om en del av jordbruksstödet från stora till mindre och mellanstora gårdar, så har Sverige, med LRF som stark påskyndare, gjort sitt yttersta för att förhindra en sådan omfördelning. Här räcker det med att enbart knysta om att det vore bra om det gick att etablera fler gårdar, för att någon direkt ska anse att etablering av lantbruk är det samma som kritik mot de stora lantbruksföretagen. 

När LRF Ungdomen efterfrågar en utredning om hur ägarskiften och generationsskiften ska underlättas, blir det nej från landsbygdsministern Peter Kullgren. Han hänvisar i stället till en uppdaterad livsmedelsstrategi och minskat regelkrångel, ett så upprepat omkväde att det vid det här laget börjar kännas lite pinsamt. 

Samtidigt har två stora skandaler inom fjäderfäbranschen skakat om lantbruket ordentligt. Det gäller dels kycklingskandalen där Uppdrag Granskning dokumenterar olaglig avlivning av djur, men också en del av det lidande som dagens kycklingavel innebär, något som länge varit känt för den som vet något om kycklingbranschen. Dels att Sveriges största äggföretag CA Cedergren i Mönsterås, efter ett års tid inte får bukt på salmonellasmittan och nu tvingas slakta ut alla hönsen och därmed försvinner nästan 20 procent av alla ägg i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som lantbruksmedia inte ryggradsmässigt har gått i försvarsposition när en ”skandal” briserar. Framför allt på ledarplats har man uttryckt en stark oro för sårbarheten som detta innebär. ATL går till och med så långt att man skriver: ” Det vore fint för säkerheten i livsmedelskedjan och även för livet på landsbygden om den snabba strukturförändringen kunde hejdas.” Och tillägger att regelverket hos myndigheter och livsmedelsindustrin inte kan fortsätta straffa ut de mindre producenterna.

I en annan ledare ,apropå kycklingskandalen, pekar man på det vansinniga när enbart lågt pris styr utvecklingen inom lantbruket. ”Men aldrig ställs frågan om inte det här är baksidan av myntet när konsumenterna uppmanas att jaga lågpris.”

Nu skulle jag vilja hävda att vi är flera stycken som under lång tid har ifrågasätt just detta, lantbrukets enorma fokus på lågt pris. För det är trots allt inte bara handeln som har lågprisfokus, det har även lantbruket självt. Volym premieras alltid framför kvalitet oavsett om det gäller svällande muskler på slaktkroppar, högmjölkare eller ton vete per hektar. De som försöker erbjuda någon annan kvalitet blir i bästa fall lite lätt klappade på huvudet, i många fall anklagade för att vilja orsaka världssvält när man väljer att inte prioritera hög volym. Det är i ljuset av detta som bland annat den högljudda kritiken från vissa delar av lantbruket gentemot den ekologiska produktionen ska ses. Tittar man på vad som pågår inom mjölkproduktionen, uppfödningen av köttdjur och lamm, så ser man att det är kycklingen som står som modell, helt enkelt för att den har kommit allra längst i industrialiseringsprocessen. Kan man stänga in djuren, ge dem alltmer spannmål, få dem att mjölka och växa allt snabbare och dessutom ständigt öka djurantalet – ja då är man en framgångsrik lantbruksentreprenör som gör alla rätt, i alla fall enligt den egna branschen.

Strukturrationaliseringen är av de största megatrenderna inom maten som det sällan pratas om. Jag har skrivit om det i många olika sammanhang, bland annat  här.  För tidningen Filter skrev jag om just värphönsen här. Om de senaste tidens skandaler är en början på en omsvängning i synen på att störst alltid är bäst, återstår förstås att se. Men störst är bäst, är kanske inte längre riktigt så självklart som det var tidigare.

Nästa gång ska jag skriva om mjölkbranschens strävan att förvandla kossan till en kyckling.

Hoppla Centern!

Man trodde inte att man skulle skriva de här raderna, men det verkar hända lite intressanta saker inom Centern. Nyligen var Emma Wiesner ute och sa att de bönder som bidrar mer till klimatnyttan borde få mer jordbruksstöd, istället för att baseras på hur stora gårdar man har. Några veckor innan skrev Helena Lindahl i Jordbruksaktuellt följande apropå att höja livsmedelsberedskapen: "Jordbruk är inte raketforskning. Ger staten förutsättningar till bättre lönsamhet så kommer fler vilja driva jordbruk och det kommer vara ekonomiskt rationellt med fler småskaliga jordbruk och en mer decentraliserad livsmedelsproduktion. Den delen av beredskapen kan inte politiken lägga över på allmänheten, utan det kräver politiska prioriteringar." Hoppsan - en politiker som pratar om fler gårdar och decentraliserad matproduktion. Det var inte igår!

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv