Franska bondeoffer
Franska bondeoffer 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nämn EUs jordbrukspolitik och det tar inte särskilt lång stund innan någon drar det franska bonde-kortet – bilden av den välmående, mustaschprydde storbidragstagaren med ett magnifikt gods i bakgrunden. Men i Frankrike är det inte de stora ersättningarna till jordbruket som man pratar om, även om landet är den största mottagaren av CAP-pengarna, utan om ett fenomen som tidigare mest förknippades med Indien – förtvivlade bönder som begår självmord. Varje dag begår en lantbrukare i Frankrike självmord. Det är ofta en liten gård, ett familjejordbruk med mjölkkor. Franska mjölkbönder har mer än 50 procent större risk att avsluta sina liv i förtid än fransmän i allmänhet.

Om merparten av svenskt lantbruk redan är nerlagt – på 30 år har nio av tio mjölkgårdar försvunnit – så har stålbadet kommit senare till Frankrike. Även om nästan hälften av landets gårdar försvunnit under de senaste 20 åren, så är utslagningen långt ifrån över. Till och med ledande företrädare för bondeorganisationen Coop de France anser att franska bönder inte har förstått att de måste vara mer entreprenörer och mindre bönder och att de framför allt måste producera maten billigare.  

De som har svårast att klara detta är de små gårdarna som slås ut i rasande takt. Familjejordbruken ersätts av allt större och specialiserade jordbruksföretag. Samma utveckling pågår i hela världen.

Filmen ”Jorden vi ärvde” handlar just om en jordbrukarfamilj som kämpar för att överleva. Den hade premiär i Frankrike förra året och blev en oväntad publiksuccé. Nyligen kom den till Sverige och går för närvarande på någon enstaka biograf. Regissören Edouard Bergeons pappa var en av de bönder som inte såg någon annan utväg än självmord.

Den franska författaren Michel Houellebecq tar upp ämnet i sin bok, Serotonin. Romanens huvudperson Florent-Claude är en före detta jordbruksbyråkrat. Han besöker en vän som han inte haft kontakt med på länge. Vännen är mjölkbonde, har 300-400 kor och bor faktiskt på ett gods, men får det ändå inte att gå runt. Hans kollegor försöker demonstrera mot importerad billig mjölk. Eller tar livet av sig. Florent-Claude konstaterar att antalet jordbrukare minskat enormt i Frankrike, men det har ännu inte ”minskat tillräckligt” för att ha en chans att konkurrera med mjölkbönderna i Danmark eller Holland. Men det kommer inte att sluta med det, ”striden om världsproduktionen kommer vi inte vinna”, säger Florent-Claude. Något hopp om att politikerna ska gripa in, har han inte. Tvärtom har han i sitt arbete mött ”människor som var beredda att dö för frihandeln.”

Varför uppmärksammar då Bergeon och Houellebecq detta bondedrama, som visserligen är en tragedi men trots allt berör en mycket liten del av den franska befolkningen? Kanske för att det trots allt påverkar oss alla. Eller som Houellebecq skriver: ”Det som händer i det franska jordbruket idag är kort sagt en enorm social förändring, den största sociala förändringen som pågår för närvarande…”

Texten har varit publicerad som krönika i Ekolådans nyhetsbrev.

Sir David går i solpanelsfällan
Sir David går i solpanelsfällan 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är med kluvna känslor som jag ser David Attenboroughs film Ett liv på vår planet. Filmen är precis som det mesta som Attenborough har medverkat i – fascinerande, intressant och storslagen. Det är en mycket vacker hyllning till världen och alla dess vidunderliga arter och han lyckas få mig att bli precis lika förtrollad i dag som jag blev när jag som barn såg hans program och filmer på TV. Tänk att djur kan se så olika ut, att de kan vara så hemska, vackra, märkliga, roliga, exotiska men samtidigt ofta så lika oss, på det ena eller andra sättet.

David Attenborough har varit upptäcktsresande i djur och natur under större delen av sitt liv och vi är många som har njutit av att följa med på hans resor. Därför blir det extra gripande att se denna man, i dag 93 år, sörja över hur vi samtidigt under hans livstid har gjort vårt yttersta för att utrota detta fantastiska djurliv. Och hade filmen stannat vid detta, så hade jag inte haft några som helst invändningar.  Men tyvärr går Attenborough eller hans producent/regissör i solpanelsfällan, det vill säga att ge oss tittare hopp om att vi kan bromsa den annalkande undergången och att det heller inte är särskilt svårt. Typ köpa lite solpaneler. Och det är då filmen spårar ur.

Min poäng är egentligen inte att klanka på denna ikon, utan mera på företeelsen i sig. Han är ju långt ifrån ensam om att säga att vi kan köra på som vanligt bara vi köper lite solpaneler/elbilar/biokol/häller i biobränsle i flygplanen osv. Vi hör den här typen av resonemang nästan dagligen – ragnarök väntar, men kan enkelt avhjälpas genom en Tesla eller som sagt, några solpaneler.  

Attenborough ansluter sig till dén att människan måste dra sig tillbaka och låta de övriga arterna få större spelrum. Det är inte svårt att hålla med om det resonemanget, men däremot betydligt svårare att svälja Sir Davids slutsatser och det är här som solpanelsfällan kommer in i bilden. För i nästa sekund sveper kameran över en gigantisk matta av solpaneler i Marockos öken. Just det exemplet brukar vara populärt att lyfta fram i media när man ska ingjuta hopp i klimatfrågan, men det är lite förvånade att även Attenborough väljer att visa detta. Han om någon borde väl vara medveten om att även öken är natur? Och när kameran panorerar över detta artificiella landskap av solpaneler så ger det mig en helt annan känsla än hopp. Det blir i stället väldigt tydligt att vi ingenting har lärt oss. Vi har bara ersatt ett sätt att exploatera naturen med ett annat sätt att göra samma sak. Allt vårt uttag av energi, oavsett energikälla, sätter mycket stora avtryck i naturen. Att blunda för det är att lura sig själv.

En stund senare sveper kameran över ett annat konstgjort landskap, nämligen växthuslandskapet i regionen Westland i Nederländerna, som då ska representera ett hållbart sätt att producera mat. Den intensiva odlingen som kräver 20-30 gånger mer energi än vad de odlade grönsaker innehåller, lyfts fram som ett föredöme. Men filmteamet verkar vare sig ha förstått att den höga energiåtgången är ett problem för hållbarheten eller det faktum att växthusen inte odlar mat som ”föder världen” utan lyxprodukter som sallat, tomat, gurka, paprika, örter osv. Och inte ens Attenborough kan hålla sig ifrån att ta det hela ett steg till, nämligen att propagera för inomhusodlingar i städerna, trots att dessa är ännu större energislukare.

En annan tankevurpa i filmen är när man blandar ihop rovdjur med människor. Det påstås att det går 100 bytesdjur på varje rovdjur i Serengeti, vilket är mycket möjligt, och det här blir ett bevis för att planeten inte kan föda miljarder stora köttätare. I stället ska vi gå över till en växtbaserad kost. Men filmen missar att människan inte är något rovdjur och redan idag äter i huvudsak mat som kommer från växtriket. Ännu mer ironiskt blir detta när det hela illustreras med bilder från en elegant restaurang där det tillagas vegetarisk mat i form av bordssvetsade tomater, grillad sparris, rotfruktschips osv – mycket tjusigt och säkert mycket gott, men det har inget att göra med att föda världen på ett hållbart sätt. Visst är kött, om vi pratar just kött och inte broiler, ett resurskrävande och därför dyrt livsmedel för många människor i världen och det är också därför som det är kolhydrater som ris, spannmål, majs och potatis som står för en stor del av kalorierna. Men detta gäller i ännu högre grad för många grönsaker som dessutom inte innehåller särskilt mycket näring och energi, till skillnad mot köttet.

”Tricket är att höja levnadsstandarden för hela världen utan att öka påverkan på samma värld”, säger David Attenborough. Och visst är det ett trick, ett trolleritrick, en illusion. För det är ju precis utnyttjandet av naturen som ligger till grund för den ökade levnadsstandarden och den stora frågan är ju egentligen, hur mycket kan vi i den rika världen tänka oss att sänka vår levnadsstandard för att även andra människor ska få det bättre och för att andra varelser ska kunna fortsätta leva? Det är ju detta som är vår stora ödesfråga, men så länge alla bara går i solpanelsfällan så lär vi inte ens börja diskutera den.

I en av slutscenerna säger Attenborough – ”Om vi tar hand om naturen, så tar naturen hand om oss.” Samtidigt visas vackra bilder på människor som njuter och förundras av vårens blommande körsbärsträd, och som oavbrutet fotograferar dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att om vi ska ta hand om naturen kanske vi får närma oss den på ett annat sätt, än genom ett oändligt antal mobiltelefoner.

Livskraft eller konkurrenskraft?
Livskraft eller konkurrenskraft? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Stora delar av den här texten kommer från ett kort föredrag som jag höll under förra veckan när jag deltog i slutdiskussionen under SLUs ekologiska forskningsdagar. I panelen ingick också Sofia Sollén-Norrlin från Ekologiska Lantbrukarna, Henrik Smith från Lunds universitet och Rebecka Milestad från KTH.

Låt oss prata om ett livskraftigt ekologiskt lantbruk och inte ett konkurrenskraftigt. Det är viktigt att inte förväxla de två sakerna, livskraft och konkurrenskraft är två helt olika saker som leder till två helt olika matsystem och jordbruk.

Det mesta konkurrenskraftiga lantbruket hittar man exempelvis i Indonesiens oljepalmsodlingar, i Brasiliens gigantiska sojafält, i de amerikanska slutgödningsstationerna, feedlotsen,  där ett företag kan slutgöda 250 000 kor per år, i det spanska plasthavet där mer än 30 000 hektar är täckt av växthus som odlar våra grönsaker eller i de ryska mjölkanläggningarna med 3 000 mjölkande kor där korna äter, skiter, mjölkar, men aldrig sätter sin klöv ute på grönbete.

Vill man se vart konkurrensen leder, ska man besöka de här lantbruket och landskapen. Jag har gjort det och det är en deprimerande syn. Eller så kan man fundera på alla granplanteringer, alla igenväxta betesmarker, alla nedlagda gårdar och frånvaron av kor i Sverige som är en annan sida av samma mynt.

De konkurrenskraftiga lantbruken är bra på en sak – att producera mycket till lågt pris., men de är dåliga på i princip allt annat. Här finns vare sig livskraft eller ens särskilt mycket liv. Det är ont om några andra arter i de gigantiska monokulturerna som det är frågan om. Även människan är en allt mer sällsynt art i dessa produktionslandskap, där gårdarna redan har blivit allt färre och större och förvandlats till jordbruksindustrier där besluten ofta fattas långt borta från platsen där grödan växer. Det är en produktion som tär på natur, djur och människor och som kräver mycket stora insatser av fossila bränslen.

Ändå är det just konkurrenskraften, inte livskraften som betonas i den svenska jordbrukspolitiken.

 Så vad behöver ekologiskt lantbruk för att bli livskraftigt? Samma sak som allt jordbruk behöver – en annan politik som inte bygger på konkurrenskraft, utan på livskraft. En politik som inte bygger på att Europas bönder ska konkurrera ihjäl varandra, för att maten ska bli så billig som möjligt. Det här borde vara den viktigaste frågan för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. För om utvecklingen fortsätter, vilket allt tyder på, så kommer vår mat i allt större utsträckning att komma just från dessa konkurrenskraftiga jordbrukslandskap som jag tidigare nämnde.

 Den som är stor i dag, kommer att vara liten i morgon.

Vad är då livskraft? Och hur skulle en annan matpolitik kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren gjorde ett försök att formulera en alternativ livsmedelsstrategi för några år sedan. Då skrev vi att målet för jordbrukspolitiken borde vara:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Ekologiskt lantbruk föddes ur en stark vilja att förändra matproduktionen, men också världen, eftersom man insåg att en matproduktion som vill vara alternativ, också innebära ett alternativt samhälle. Jag undrar hur stark den tanken är i dagens ekolantbruk? Jag tycker mig se att ekolantbruket till stora delar börjat imitera det konventionella jordbruket när det gäller inköp av insatsmedel, specialisering och strukturrationalisering. Man har också börjar köpa delar av det konventionella lantbrukets problemformuleringar och dess svar. Det är ett allvarligt misstag för ingen är bättre på konventionellt lantbruk än just det konventionella lantbruket.

Om ekolantbruket bara ser sig som en marginell marknadsnisch så kan fortsätta så. Vill man fortfarande förändra världen, så kommer det krävas annat. Det kommer inte räcka med att fortsätta krama marknaden, som ekolantbruket varit så bra på. Marknaden är en otrogen älskare som går dit vinden blåser för tillfället. Det handlar heller inte om att skriva ännu en ny regel för ekologisk produktion. Det är inte så världen förändras.

Livskraft är motsatsen till sårbarhet. Det är resiliens, flera ben att stå på, riskspridning, att inte leva över sina tillgångar.

Vart ska då ekolantbruket gå för att bli mer livskraftigt?

  • Bli generalister, sluta vara specialister. En resilient bonde är en tusenkonstnär som kan odla, skruva, bygga, reparera, förlösa kalvar, räkna, snyta ungar osv.
  • Sprid riskerna. Blanda olika verksamhetsgrenar, integrera djur och växter i större omfattning.
  • Utgå från platsens resurser i största möjliga mån och minska därmed inköpen av insatsmedel. Odla de grödor och föd upp de djur som passar platsen.
  • Inse att skalan spelar roll. Störst är ofta bäst när det gäller konkurrenskraft, men sällan när det gäller livskraft. Mosaiklandskapet där mångfalden bor, kräver många fler gårdar än vi har i dag, inte bara få och stora.
  • Skydda ekolantbruket från konkurrens och marknad. Sälj i alternativa kanaler och saknas dessa, starta dem! Utför mer av arbetet själv. Byt tjänster med andra.
  • Starta egen förädling, själv eller tillsammans. Det behövs fler mejerier, kvarnar, slakterier/styckerier mm.

För att detta ska bli möjligt, behövs det också en politik som främjar detta men det är ingen politik som kommer att hända av sig självt, om ingen ställer de kraven. Och de behöver ställas så högt så att det hörs till regering och riksdag.

För när allt kommer omkring så är det inte konsumenterna eller ens forskarna som styr jordbrukets utveckling, det är politiska och ekonomiska beslut som formar ramarna.

Köttskrämseln
Köttskrämseln 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi har ganska länge hört att vi ska äta mindre kött, för miljöns och hälsans skull. Jag har skrivit ganska många texter kring köttets miljöpåverkan, men i dag tänkte jag säga något om köttets påstådda hälsorisk. Till att börja med är det alltid svårt att studera samband mellan kost och hälsa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar vår hälsa, inte bara det vi äter, och det är inte enkelt att veta vad som beror på kosten och vad som beror på motion, gener, alkohol, rökning osv. Det är inte heller särskilt enkelt att under en lång period, vilket ofta krävs för att kunna säga något om hur hälsan utvecklas, studera vad människor äter. Man kan inte låsa in folk i ett labb och studera deras matvanor och när människor själva ska redovisa vad de har ätit, har vi antingen glömt exakt vad som låg på tallriken eller så friserar vi sanningen lite grann för att det ska låta bättre.

Med detta i minnet så vill jag ändå säga något om WHOs projekt The Global Burden of Disease som är en global sammanställning över en rad olika sjukdomar och riskfaktorer. Här finns också 15 olika riskfaktorer när det gäller kostens påverkan på hälsan. I grova drag kan man säga att den bygger på statistik från 195 olika länder och kontinuerligt väger in de vetenskapliga artiklar som publiceras på området. Här finns exempelvis rapporter från World Cancer Research Fund, som bland annat Livsmedelsverket hänvisar till när man ger rådet om max 500 gram rött kött i veckan. Det är också ganska ofta som det refereras till WHOs siffror i olika studier. När Eat-Lancet-rapporten presenterade en global kost som både skulle vara miljövänlig och hälsosam, utgick man på hälsoområdet just från Global Burden of Disease.

Vad säger då siffrorna? Tittar man på de 15 riskfaktorer som man har valt ut när det gäller kost och hälsa, så finns det anledning att bli förvånad.

Felaktig kost beräknas orsaka 11 miljoner dödsfall i världen. Av dessa 11 miljoner är det tre faktorer som står för hela 8 miljoner dödsfall – för mycket salt (3 miljoner), för lite fullkorn (3 miljoner) och för lite frukt (2 miljoner). Det röda köttet kommer sist av de 15 faktorerna och anses orsaka endast 25 000 dödsfall i världen, alltså 2 promille av de dödsfall som anses bero på felaktig kost. Det är till och med så att det är farligare att dricka för lite mjölk (126 000 dödsfall), än att äta för mycket rött kött. Lägger vi dessutom till riskfaktorn för lite kalcium, (mejerivaror är ju rika på kalcium), stiger antalet dödsfall med ytterligare 185 000. Det processade köttet ligger på nästnästsista plats som riskfaktor och anses orsaka 130 000 dödsfall, alltså i nivå med att dricka för lite mjölk.

Här en graf som visar detta väldigt tydligt. Den övre delen av grafen visar antalet dödsfall. Den undre delen visar det som WHO kallar för “DALY”, disability adjusted life years, dvs en sammanvägning av förtida död, sjukdom och funktionsnedsättning.

Health effects of dietary risks in 195 countries, 1990–2017: a ...

Som jag tidigare nämnde, så stöder sig Livsmedelsverket väldigt mycket på rekommendationen från World Cancer Research Fund. Livsmedelsverket går till och med så långt att man har börjat prata om max 300 gram rött kött i veckan på populationsnivå, vilket är ett begrepp som bara förvirrar det hela ännu mera och som man dessutom inte använder när det gäller andra livsmedel.

Man skriver också uttryckligen så här: “Äter man mindre än 500 gram i veckan (motsvarar 600-750 gram rått kött) minskar risken för tjock- och ändtarmscancer.” Global Burden of Disease har i en särskild studie också tittat närmare på just tarmcancer. Här kan läsa mer om detta.

Återigen är det svårt att se att just det röda köttet, och ännu mer anmärkningsvärt att det processade köttet, utgör några större riskfaktorer. Det är mycket farligare att dricka alkohol, röka, ha för många kilon på kroppen, dricka för lite mjölk, få i sig för lite kalcium osv, än att äta rött kött i olika former.

Så den stora frågan är, varför ägnar sig Livsmedelsverket och vissa forskare åt att köttskrämmas? Utifrån de siffror som finns, är det svårt att se att det finns fog för hälsolarmen.

Radions Meny besöker Kornas planet
Radions Meny besöker Kornas planet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Idag blir det återigen lite ljud på bloggen. P1s Meny och Tomas Tengby var på besök i hagen för några veckor sedan för att intervjua oss om boken Kornas planet. Idag sändes resultatet.

– Jag tycker att det är en väldigt förenklad bild av kor som den stora miljö- och klimatmarodören, säger Ann-Helen. Kon är en bra symbol för vad ett hållbart lantbruk skulle kunna vara.

– Det är en konstlad debatt när man ställer djur mot växter, som att de skulle vara nån sorts motsatser, säger Gunnar. De kompletterar varandra.

Det händer inte i Frankrike

De Gaulle lär ha beklagat sig över att det inte gick att regera ett land som har så många sorters ost som just Frankrike har. Det var en bra bild av ett land med en mångfald, både av ostar och av viljor. Hur sann den bilden var, kan man alltid tvista om, men om den nuvarande utvecklingen fortsätter inom det franska jordbruket, lär man i alla fall inte snart behöva bekymra sig över en bråkig och besvärlig bondeklass som tippar gödsel och kör traktorer i Paris för att demonstrera sitt missnöje med politiken. Vem trodde att sturska franska bönder skulle kväsas och en av världens mest framstående gastronomier skulle snöpas? För om bönderna försvinner och de återstående tvingas anpassa sig till den rådande bulkhegemonin allt i ljuset av frihandelns stjärna, då kommer inte bara landets ostar att få stryka på foten.

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv