Vilt, tamt eller mittemellan?
Vilt, tamt eller mittemellan? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det kallas rewilding och innebär att du framöver kan stöta på 600 kilo visent på skogspromenaden. Människan har en skyldighet att återställa det vi har förstört, lyder filosofin. Men alla är inte förtjusta.

Den här artikeln har publicerats i tidningen Vi. Om du klickar på länken kan du även se Caspar Hedbergs fina foton.

En visenthanne på nära håll imponerar. Det är inte enbart en fråga om storlek, muskler eller den starka viltdoften utan också en kontakt med något uråldrigt, något som gått förlorat. Hur skulle det vara om den åter betade i våra skogar? Det kan tyckas som en oskyldig fråga, men faktum är att den väcker heta känslor. Idén om ett vildare Sverige är utan tvekan kontroversiell.

AvHelmer, AvTuva och AvHagrid går alla tre i det som kallas för ”rewilding-hägnet”. Här är det tänkt att gruppen ska sammansvetsas och dessutom bli mer vild, eftersom detta är den hage som ligger längst bort från de besökande turisterna i Avesta visentpark som ägs och drivs av kommunen. Går allt enligt plan ska trion under 2024 göra ett par dygns lastbilsresa för att sedan släppas ut i frihet, kanske i Rumänien. Sedan 2008 har 60 djur sålts till Rumänien, Finland, Ryssland och till djurparker i Sverige. AvOlle finns på Skansen och AvLukas finns på Skånes djurpark. Däremot strövar ingen visent fritt i de svenska skogarna.

– Nej, då tror jag att dispyterna kring vargen måste lösa sig först, och konflikten med markägarna, för visenten går hårt åt skogen, säger Rikard Wiklund.

Han är ensam i Sverige om att kunna titulera sig ”visentskötare”. Det märks tydligt att han är fascinerad av djuren och det är lätt att förstå. Visenten hör precis som sin amerikanska släkting bison till de riktigt gamla gräsätarna, samtida med uroxen, mammuten och den ullhåriga noshörningen. Under 1920-talet sköts den sista vilda visenten i Polen och kvar i fångenskap fanns bara ett 50-tal individer i hela Europa. Ungefär samtidigt startade räddningsarbetet där Avesta spelade en viktig roll redan från början.

Att låta den vilda naturen få ta mer plats kallas för rewilding, eller återförvildning som den klumpigare översättningen blir. Det engelska ordet skvallrar om att influenserna kommer någon annanstans ifrån; tätbefolkade länder som Storbritannien och Nederländerna som inte har så gott om natur ses som föregångare.

Sverige skiljer sig från många länder i Västeuropa och har under de senaste 150 åren genomgått en utveckling som kan ses som en oplanerad men rätt radikal rewildingprocess. Urbanisering, jordbrukspolitik och globalisering har tömt landsbygden på både folk och bondgårdar, samtidigt som barrskogarna har brett ut sig. Naturvård och viltvård har fått vildsvin, lo, varg, bäver, sångsvan, havsörn, grågås, pilgrimsfalk och flera andra djur som varit mer eller mindre utrotade att återvända. Sedan mitten av 1800-talet har klövviltet, det vill säga älg, rådjur och kronhjort, ökat från några hundra individer till dryga halvmiljonen. Dovhjortarna, som tidigare bara fanns i hägn på slott och herresäten, finns det nu drygt hundratusen av. Så med facit i hand har vi på olika sätt gjort Sverige mer vilt och eftersom vi anser oss vara stora naturälskare så kanske Sverige skulle kunna rewildas ytterligare?

Det beror på vem man frågar.

– Självklart skulle vi kunna ha vilda visenter i våra skogar. Alla djurarter som människan har utrotat har vi en skyldighet att föra tillbaka. De hör hemma här och de är en del av vårt natur- och kulturarv. Visenter är fantastiska och viktiga spelare i ekologiska system, framför allt i gränslandet mellan gräs och skogsmarker, säger Staffan Widstrand, naturfotograf som har jobbat praktiskt med rewilding i flera olika länder och som var med och startade organisationen Rewilding Europe.

Han pekar på att tätbefolkade Nederländerna har vilda visenter på fyra olika platser, men i glesa Sverige finns inte en enda. Han och många med honom menar att visenten tillsammans med andra stora gräsätare som vildhästen och skogsvildrenen är oerhört viktiga nyckelarter för övrig fauna och flora.

Andra tycker att Sverige har rewildat mer än nog. Många skogsägare och lantbrukare ser framför sig visenter som brakar runt i skogarna, skadar träden eller trampar ner grödorna på åkrarna.

– I ett läge när jordbruket har stora problem med vilda betande djur som dovhjort, så kanske man inte ska späda på det genom att ta in fler djur. Över huvud taget så känns tanken på rewilding som något ganska fantasifullt. Man bortser från att det finns människor här, säger Anders Wetterin, viltexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har inte fattat något policybeslut i frågan, men representanter för myndigheter uttrycker sig personligen försiktigt positiva till rewilding.

– Det är ett spännande tänk, men när det gäller just visenten så behöver man nog vara mer överens än vad man är i dag. Bara varg och vildsvin väcker så mycket känslor, säger Claes Svedlindh, chef för Naturavdelningen på Naturvårdsverket.

Men både han och Erik Kretz, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen, pekar på att det finns mycket i det reguljära naturvårdsarbetet som kan kvala in som rewilding och som är betydligt mindre ifrågasatt. Dit hör inplanteringen av bävern, räddandet av havsörnen, pilgrimsfalken och den vitryggiga hackspetten, men också senare tids arbete som utsättning av grönfläckig padda, större ekbock och att främja livsmiljöer för en del hotade fjärilar.

– Inplantering av flodpärlmussla i en å är det ingen som skulle bråka om, men en visent, även om det handlar om ett naturreservat, då skulle många ha åsikter. Även skötsel av vissa naturtyper som skogsbränning, ger ofta negativa reaktioner. Naturliga processer är tyvärr inte alltid de som människor gillar mest, säger Erik Kretz.

Begreppet är alltså inte bara trendigt utan väcker också starka känslor, och debatten kan nå nästan samma stormstyrka som samtal om vargar eller lupiner. Säg rewilding och det dröjer inte länge förrän någon säger ”landgrabbing” eller ”konfiskering av mark” och det är EU, staten eller enskilda rika människor som anklagas för att lägga beslag på marken.

Men det är också något i det förvildade som retar, och det gäller långt ifrån enbart lantbrukare. Alla som någon gång har ägnat sig åt att odla någonting, om än bara i en balkonglåda, vet hur synen på den övriga naturen kan förändras. Det är svårt att älska bladlöss, sniglar och harar när de har haft kalas i grönsakslandet, och från villaträdgårdar och kolonilottsområden riktas ett vitglödgat hat mot några av de vackraste och mest graciösa däggdjur vi har – rådjuren. Det är inte bara en ilska över bortslösat arbete och förstörda skördar, utan också en påminnelse om att allt är förgängligt. Det vilda kan innebära sly, omkullblåsta träd, högar av ris och löv, ostädade tomter – allt sådant påminner oss om att naturen hela tiden väntar på att få ta över och att vi en dag själva ska bli jord. Bor man dessutom i trakter där byar försvunnit, gårdar lagts ner och bussen slutat gå, då kan vildmark ses som den slutgiltiga reträtten.

Tony Larsson och Ulf Blomberg är båda erfarna jägare och har sett hur skogarna förändrats genom åren. Här fyller de på en foderautomat. Hunden Milo övervakar arbetet. Foto: Casper Hedberg

Vildmarken har länge varit politiskt laddad. I USA var det viktigt att vilda västern framstod som just vild och öde för att man skulle kunna rättfärdiga kolonisationen. Att denna så kallade ”vildmark” hade uppstått först efter att den ursprungliga befolkningen hade dödats och körts bort, nämndes inte. På samma sätt förstod man heller inte att den natur som man tyckte var så storslagen, var ett resultat av den tidigare befolkningens skötsel. Sverige, som var första land i Europa att bilda nationalparker, såg först samerna som en del av faunan, men efter ett tag började staten oroa sig för att samerna och deras renar skulle förstöra naturen. Man förstod inte att samernas skötsel av landskapet var det som också gjorde landskapet vackert. Det här ledde till en rad olika konflikter och tvångsförflyttningar av renskötande samer.

– Ordet ”wild” leder tankarna fel. Jag pratar mer om restaurering, att ta steg mot mer fungerande ekosystem och där varje steg betyder oerhört mycket. Jag har aldrig tyckt om begreppet ”vildmark” och jag hör inte till dem som anser att ett ekosystem som får sköta sig helt själv utan mänsklig inblandning alltid är något att sträva efter, säger Roger Olsson.

Han är journalist och författare och har varit engagerad i miljöfrågor och naturvård under många år, bland annat inom Naturskyddsföreningen. Numera sitter han i styrelsen för Rewilding Sweden. Han tröttnade på det klassiska miljöarbetet som ofta fokuserar på brister, medan det inom rewilding handlar om att hitta möjligheter och jobba med goda exempel.

– Det känns betydligt mer kul att till exempel restaurera våtmarker.

Rewilding kan alltså ses som en kritik mot delar av den traditionella naturvården, men också mot utvecklingen inom lant- och skogsbruk. Det förändrade brukandet har förvandlat det tidigare mångsidiga mosaiklandskapet som blandade små åkrar, ängar, skogar, våtmarker, beteshagar och vattendrag till ett enfaldigare landskap av stora monokulturer där det odlas ett fåtal grödor eller barrskog. Våra mest artrika marker, beteshagarna och ängarna, har minskat kraftigt. Betydligt färre arter hittar mat och boplatser i dagens landskap.

– Det är otroligt stora värden som står på spel om allt bara blir skog, säger Claes Svedlindh.

Staffan Widstrand sätter fingret på en öm punkt för lantbruket.

– Gräsmarkerna har varit betade av kor, men nu har dessa flyttat in i flerfamiljshus och gör inte samma nytta som tidigare. Jag kan inte se att skogsbete kommer tillbaka, säger han.

Och då behövs andra lösningar, i form av vilda betande djur som just visent och vildren.

Har Sverige rewildat rätt natur? Den tanken dyker upp bland granarna som står i snörräta rader. Det är mörkt och ingen kvällssol förmår tränga igenom det täta taket av grenar. På marken växer bara mossa, inget bärris. Granbarkborrarna har gått hårt åt beståndet och många av träden är döda och kommer att blåsa omkull i höststormarna. Det här är ett resultat av 1960-talets jordbrukspolitik då lantbrukare fick betalt för att plantera igen åkermark med gran.

– Se här, det finns absolut inget för viltet att äta här, säger jägaren Peter Schuldt när vi strövar genom plantagen som tillhör Uppsala akademiförvaltning.

Peter Schuldt ingår i ett jaktlag på sju personer och han har jagat i de uppländska skogarna i 30 år. Han är bekymrad över skogarnas utveckling. De är för täta, och kalhyggena är för stora och många. Det är svårt att ta sig igenom en del av de kompakta skogarna och det är som sagt brist på mat för de vilda djuren. De riktigt gamla skogarna har försvunnit.

– Tjäder, orre och annan skogsfågel försvinner när skogsbruket förändras. Det finns lite tjäder och orre här, men vi skjuter dem inte. De är för få, säger kollegan Ulf Blomberg.

Av samma skäl skjuter man heller inte stora råbockar. De anser man är viktiga för en frisk rådjursstam. Den här typen av självpålagda förbud är rätt typiska för jägarkåren som har spelat och spelar en stor roll för att vi har så mycket vilt i skogarna. Det är lätt att tro att jägare enbart skjuter de vilda djuren, men om det ska bli någon jakt så behöver det också finnas djur. Jaktlaget har därför anlagt ett viltvatten som både fåglar och andra djur har glädje av under torra perioder och denna augustikväll sätts det upp en saltsten för älgarna.

Älgjakten är fortfarande något av höjdpunkten under jaktåret men älgarna har blivit betydligt färre. Under förra årets älgjakt såg laget inte en ­endaste kalv. Tidigare fick man skjuta en vuxen älg per 450 hektar. Nu har den ytan ökats till 800 hektar.

– Skogsbolagen hävdar att det är ett betestryck på tolv procent som de vill ha ner till fem procent, men då kommer vi inte ha någon älg alls, säger Peter.

Jägarna är en grupp som tillbringar mycket tid ute i naturen. Staten har allt mer tagit fasta på detta för att få en bild av viltstammen. Efter varje jakt ska jägarna rapportera hur många vilda djur man har fällt, men även sett. Det görs också spillningsinventeringar där man letar älg- och rådjursbajs.

– Man lär sig också att läsa naturen, och det gjorde man inte som nybörjare. Man får uppleva väldigt mycket, säger Tony Larsson som har jagat i 45 år.

Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för SLU:s Centrum för vilt- och fiskforskning, anser att jägarkårens engagemang har varit det största bidraget till rewilding i Sverige. Han skulle gärna se visenter och uroxar i skogarna, men anser att kor och hästar fungerar lika bra som ”ekosystemingenjörer”. Han är framför allt intresserad av ett förändrat landskap som främjar en mångfald av arter. Själv jobbade han under några år med ett forskningsförsök där härdiga gotlandsruss fick leva utomhus utan något extra foder och såg bland annat att de pollinerande insekterna ökade och slyet minskade.

– Jag ser inte att det finns någon egentlig konkurrens mellan klövvilt och boskap, det är snarare oss människor det handlar om. Konflikten uppstår gentemot vårt skogs- och jordbruk.

En bärande tanke inom rewilding, och även när det handlar om andra typer av naturskydd, är att markägarna ska tjäna sina pengar på turism i stället för skogsbruk/lantbruk.

– Rika och levande ekosystem kan och bör bidra till lokal ekonomisk utveckling genom satsningar på naturturism. Det där är en aspekt som det traditionella naturskyddet – både det statliga och de ideella organisationerna – ofta försummat. Man funderar sällan på vad människor som bor där ska leva av, säger Roger Olsson.

Han är visserligen medveten om att turism kan leda till att naturen blir överexploaterad och att pengarna kan hamna i fel fickor, det vill säga inte i markägarnas eller lokalbefolkningens, men anser ändå att det är en möjlighet.

– När naturområden blir en tillgång för den lokala ekonomin ökar också möjligheterna att bevara dem på sikt. Det är ju ett välkänt faktum att de stora nationalparkerna i exempelvis Afrika knappast hade överlevt om det inte hade varit för att de drar in massor av pengar genom turismen.

Eriksberg hotell och safaripark i Blekinge är kanske den plats i Sverige som kommer närmast det oerhört viltrika Ngorongoro i Tanzania. Naturreservatet omfattar 925 hektar. Från utomhuspoolen kan vi på nära håll se tre olika sorters hjortar, mufflonfår och ett par bökande vildsvin. Gården köptes 1939 av zoologen, naturvårdaren och fotografen Bengt Berg, kanske mest känd för att ha planterat in kanadagåsen och för att ha bidragit till att rädda havsörnen.

– Bengt Berg ansåg att den urbaniserade människan måste ha ställen som Eriksberg för att lära sig om djur och natur, säger vd Per-Arne Olsson.

Sedan 2008 ingår Eriksberg i affärskoncernen Mellby gård som ägs av Rune Andersson. Eriksberg är också ett av två turistföretag som ingår i Rewilding Sweden och har sedan ägarbytet fyrdubblat antalet besökare till 80 000 personer per år. Under 2021 omsatte man 53 miljoner kronor och med det kommande nya hotellet är det tänkt att verksamheten ska växa ytterligare och gå med vinst.

– Djuren är vår viktigaste tillgång. De är centrala i allt vi gör, säger Per-Arne Olsson.
Safariturer, viltmåltider i restaurangerna, övernattningar som är mer eller mindre i direkt anslutning till djuren och exklusiva jakter är några av tjänsterna man säljer.

Eriksberg är ett unikt turistmål men samtidigt ett tydligt exempel på att turism kräver anpassning av det vilda livet. Skulle djuren få föda sig själva skulle det bara finnas ett par hundra djur i naturreservatet, tror Per-Arne Olsson, men då kanske turisterna inte skulle få se ett enda djur. Nu finns det 2 000 djur och därmed gott om turistupplevelser, men man stödutfodrar å andra sidan med ensilage mellan september och maj.

Visentparken i Avesta försöker hitta en kompromiss mellan besöksverksamhet och att samtidigt hålla djuren så vilda som möjligt. AvHol, AvTyra, AvLisa, AvGimli och AvCeasar står i det hägn som Rikard Wiklund kallar för ”visentgarantin”. Det är här som turisterna garanterat får se visenter på nära håll under sitt besök i den 30 hektar stora parken. Under lång tid var man en sluten avelsstation med ett mycket begränsat antal besökare, men sedan 2012 tar man emot turister och har i dag 10 000 besökare varje år. Även om Rikard Wiklund tror att det dröjer innan det finns vilda visenter i Sverige så tycker han att enbart deras närvaro ställer viktiga frågor:

– Hur vill vi framstå som land? Hur vill vi ha naturen, och vill vi att det ska finnas fler arter?

Dags att gräva ner stridsyxorna
Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Rapport från en brittisk landskapsskötare
Rapport från en brittisk landskapsskötare 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det gamla kontraktet mellan lantbrukare och det övriga samhället håller på att brytas. Vi behöver en ny överenskommelse, en ny förståelse, ett nytt system som för samman lantbruk och ekologi.” Så skriver den brittiska lantbrukaren James Rebanks i en av de bättre skildringarna av lantbrukets förändring som jag har lst. Och det är dessutom en ren njutning att läsa hans bok.

Det är lätt att se omvandlingen av regnskogar till betesmarker eller oljepalmsplantager i länder som Brasilien och Indonesien eftersom den utvecklingen har gått så snabbt och vi dessutom kan betrakta skeendet på distans. Förändringen av landskapen i Europa har varit en betydligt långsammare process och inte lika lätt att upptäcka. Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver den här förändringen i sin bok English Pastoral – An  Inheritance och pekar just på svårigheten att se den stegvisa förändringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå fyller mig med glädje och hopp och den är dessutom vackert skriven och tankeväckande. Som när han skildrar hur alla års flygfoton över gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för många andra varelser, samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i landskapet. När gårdarnas tidigare blandning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spannmålsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som man odlade till de olika djuren och ofta även betesmarkerna.  Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket annat än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som först kan tyckas oskyldiga eller rent av fantastiska innovationer, men som i efterhand visar sig ge ett livsmedelssystem som förskräcker. Han pekar också på hur all teknik har minskat det tunga kroppsarbetet, men samtidigt också har en baksida, som att fjärma bonden från att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel traktorn som visserligen är ett fantastiskt hjälpmedel men som samtidigt gör att när bonden kliver upp i traktorn så tappar hen den sensoriska kontakten med marken. Bonden kan vare sig lukta på den, känna jorden under sina fötter, röra vid den med handen eller ens se den ordentligt på nära håll. Ännu tydligare blir detta inom djuruppfödningen när maskiner utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg osv. Tekniken sparar arbete, men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. Rebanks menar att i takt med maten har producerats i allt större volymer, allt billigare så förlorar den också sitt värde. Samma sak händer med människorna som jobbar med maten, djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universallösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste se sig som långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och ofta ett hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Det är dessutom något som behöver ske i samarbete med det övriga samhället, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger han. Och det är en uppmaning som gäller oss alla.

Dra ner på köttet? Testa husmanskost!
Dra ner på köttet? Testa husmanskost! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nyligen läste jag en mattidning där skribenten beklagade sig över rätten köttsoppa och menade att skulle det göras någon sådan soppa i framtiden så fick det minsann handla om väldigt lite kött i den soppan. Jag var tvungen att läsa om meningen igen för jag förstod faktiskt inte vad som menades. Köttsoppa är ju precis detta, en grönsakssoppa med… just det… väldigt lite kött! Husmanskostförvirringen verkar breda ut sig.

Det är inte ovanligt att med påståenden om den köttstinna husmanskosten, att det nästan skulle vara denna kosthållning som ligger bakom att folk inte vill byta ut sin biff mot ett sojaisolat. Ibland kan det till och med vara yrkesmänniskor, det vill säga kockar, som vill vara lite vegopoppiga som fäller det här omdömet om husmanskosten. Jag har fortfarande inte begripit om det beror på ren och skär okunskap eller om man försöker rentvå sig från sitt tidigare syndfulla kött genom att skylla allt på husmanskosten. Jag kan visserligen tycka att just kockar borde veta något om mat och matlagningshistoria, i alla fall om vi pratar om ett kortare historiskt perspektiv som det trots allt är frågan om i det här fallet, men det finns i och för mycket man kan tycka här i världen. Det blir inte bättre för det.

Självklart får man anse att husmanskost är gammaldags, ointressant, inte särskilt god och inte har så mycket att komma med i dag när vi har så många andra influenser, inte minst från andra länders kök. Köttstinn är den däremot inte.   

Husmanskost kommer av tyska ordet ” Hausmannskost” och betyder enkel kost, hemlagad vardagsmat. Bara namnet gör att man förstår att det finns många rätter som går ut på att hushålla med det som är dyrt, som kött. Det finns gott om mjöl- och mjölkrätter, med eller utan ägg. När det gäller kötträtterna så gäller det att snåla på köttet och gärna dryga ut det med något billigare, som potatis eller spannmål. Dessutom används delar av djuret som är billiga men som vi i dag i stor utsträckning ratar, som inälvor. (Jag ska återkomma till inälvorna i en kommande bloggtext.) Ska man generalisera kan man säga att vi idag mest verkar använda biff, éntrecôte och filé på kossan och kanske en högrev, resten blir färs. Det där är en helt främmande tanke för den klassiska husmanskosten där man jobbade med det som senare skulle bli ett modernt krogbegrepp – hela djuret!

Köttsoppan har vi redan nämnt, där är idén att ta en bit kött med ben som lämpar sig att koka och för att ta vara på den goda buljongen. Kanske nöjde man sig med att köpa några fläsk- eller köttben, vilket är nästan omöjligt att få tag på idag. Det var billig mat, gav den eftertraktade buljongen och lite kött för att toppa soppan med. Samma princip gällde förstås för ärtsoppan. Kålsoppa, med eller utan frikadeller, är ett annat typiskt exempel där man använder sig av buljongen från köttet för att göra soppan mustig. Andra rätter där köttet bara är en krydda är kroppkakor, palt, raggmunkar med fläsk och fläskpannkaka.

Många rätter bygger också på att man drygar ut köttet. Att äta färsbiffar som bara innehåller nötkött, är en förhållandevis modern uppfinning och berättar något om hur rika vi har blivit. Husmanskostens färsrätter som pannbiff, köttbullar och järpar drygas alltid ut med kokt potatis eller ströbröd. En liknande skillnad hittar vi när det gäller korven. Dagens korvar har ofta en mycket hög kötthalt, medan äldre varianter som Värmlandskorv, bräckkorv, köttkorv och en del recept på fläskkorv innehåller även potatis och grynkorven drygas ut med korngryn. Kåldolmar och kålpudding innehåller inte bara kål utan även ris och mjölk.

Visst finns där också rätter med helt kött, som biffstek med lök, kalvstek och slottsstek, men de rätterna åts inte i vardagslag, utan när det var fest. Kalvsteken och slottssteken skars dessutom i tunna skivor. Inga 300-gramsskivor där inte! Köpte man en hel köttbit, till exempel märgpipa, så kunde köttbiten räcka till två middagar, både köttsoppa och kanske även pepparrotskött. Eller så stekte man upp köttresten tillsammans med kokt potatis, lök och lite rotfrukter till en pyttipanna. Matsvinnets verkliga livräddare.

Det åts också grönsaker, inte i lika stora mängder som i dag men av ett annat slag. Det är framför allt rotfrukter, lök och kål som dominerar i husmanskosten, liksom gula ärtor och bruna bönor. Det är grönsaker som var och är billiga, näringsrika och tål att lagras. Det är intressant nog också grönsaker som vi, trots vegotrend och ständiga uppmaningar från staten om att äta mer grönsaker, inte har ökat konsumtionen av. Däremot äter vi betydligt mera av de näringsfattiga och dyra grönsakerna som gurka, tomat och sallat, liksom en rad olika exotiska grönsaker och frukter. Idag är det en lyx som många nog inte ens reflekterar över att det förhåller sig på det sättet, men det är något som kan komma att ändra sig och då kan tankarna bakom husmanskosten vara en bra ledstjärna igen. Eller kanske man snarare ska kalla den för hushållningskosten?

Nej, det står tyvärr inte i facit
Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Lyssna på Vi-podden om rewilding

"Skulle du själv vilja ha visent i dina skogar?" Stina Jofs på tidningen Vi ställer frågan till mig när hon intervjuar mig om just rewilding i Vi-podden. Jag hade inte tänkt på saken, men visst skulle jag tycka att det vore roligt att få se en visent i skogen, precis som jag blir glad när jag ser en älg, ett rådjur, ett vildsvin, en hjort, spår av lo (har ännu bara fått nöja mig med att se tassavtrycken). Eller som häromdagen, när vi såg havsörnen sitta i godan ro ute på isen i vår vik. Jag spanar också varje dag efter någon av de två uttrarna som vi såg förra vintern och sommaren. Så visst vore det väl häftigt att få se en visent ute i det fria. Här kan du lyssna på Stina Jofs intervju med mig om just rewilding. https://poddtoppen.se/podcast/1289464522/vi-podden/92-gor-sverige-vilt-igen

Kornas planet

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

Naturen, kulturen och vi

Just nu handlar allt skrivande om min och Gunnar Rundgrens kommande bok som ska handla om vårt förhållande till naturen. Var går gränsen mellan natur och kultur? Vad är människans plats? Mitt i spenaten eller vid sidan om, i ett högteknologiskt glastorn? Vilka verktyg ska vi använda för att ta hand om naturen - ekonomin, vetenskapen, juridiken, politiken eller - kärleken? Det är ett spännande, roligt och stundtals svårt skrivande. Men så brukar det ju vara, det roliga är ofta det lite trixiga. Det blir därmed lite dåligt med övrigt skrivande av artiklar, reportage och även blogg. Boken är planerad att komma ut i början av 2023. Om Gud vill och redskapen håller!

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv