Frågan om hur vi människor beter oss mot andra djur stannar så ofta vid tallriken och lyfter sällan upp alla de andra områden där vi påverkar djurens liv. Det är mycket sällan som vattenkraften, motorvägarna, gruvorna, bilismen, byggnation av bostäder, kontor och industri, skogsbruket och allt annat vi ägnar oss åt som begränsar och skadar djurens liv, tas upp i de djuretiska diskussionerna. Förra torsdagens ”Skavlan och Sverige” var inget undantag.

Merparten av diskussionen uppehöll sig kring om det var rätt eller fel att äta kött. Bitvis var programmet intressant, men Fredrik Skavlan hade uppenbara problem att leda diskussionen och då tänker jag inte främst på den rätt tröttsamma artisten och veganen Patrik Arve som Skavlan till slut fick säga till att det var han och inte Arve som var programledare.

Snarare tänker jag på att man gärna blandar ihop olika frågor när djuretik ska diskuteras – är det alltid fel att döda djur eller är det snarare den industriella djuruppfödningen och slakten som är problemet? Den distinktionen gjordes aldrig. Inte heller skilde man på ren vanvård med den bristande djurvälfärd som den industriella uppfödningen innebär. Ändå fanns det möjlighet att diskutera sättet som vi föder upp djur. När landsbygdsminister Peter Kullgren försvarade köttätande med att ”vi alltid har gjort det”, menade djuretiker Helena Röcklingsberg att det argumentet inte håller eftersom dagens djuruppfödning inte allt ser ut som gårdagens, då det fanns betydligt fler bönder som hade betydligt färre djur. Och det har ju Röcklingsberg helt rätt i, men där kunde Skavlan ha borrat lite mera i just den industriella modellen. Nu fick man intrycket att all djurhållning för livsmedel är helt fel. Det hade varit intressant om exempelvis en Märta Jansdotter Aguirre från Gröna Gårdar, som just står för en alternativ modell, hade fått dyka upp som gäst. Då hade programmet inte bara fått med en representant som så ofta saknas i dessa debatter, nämligen en bonde. Det är ironiskt att det är så många teoretiker som sitter och pratar om dessa frågor. Hon hade också kunnat berätta om vilken viktig roll som djuren kan spela i ekosystemet, om vi låter dem göra det. Det hade varit ett betydligt tyngre argument än Peter Kullgrens hänvisning till att vi alltid har ätit kött.

Samtidigt så berörde Kullgren något väsentligt. Det finns ett skäl till att animalier har varit en viktig del av vår kost i den här delen av världen. Att som den brittiska djurrättsaktivisten Ed Winters hävda att vi inte måste äta kött, utan att vi enbart gör det för att vi vill, saknar helt förståelse för de ekologiska förutsättningarna. För närvarande kan vi i den här delen av världen äta precis vad vi vill av det enkla faktum att vi har råd, på grund av billiga fossila bränslen och för att det är några andra som får betala de verkliga kostnaderna, (människor, djur och natur), ofta i något annat land. En kost som utgår från radikalt mindre negativ påverkan på klimat och miljö kommer i större utsträckning utgå från de lokala förutsättningarna som finns för att producera mat och i ett land som Sverige innebär det gräsuppfödda animalier. (Nej, jag menar inte att veganer ska tvingas äta animalier, jag tycker folk får äta vad de vill, men på systemnivå blir veganism ohållbar i ett kargt land som Sverige och framför allt är det en illusion att vi kan ”välja vad vi äter”, som Ed Winters lägger fram.)

Valet att ersätta en vegan med en annan, var ett misstag och åstadkom egentligen inget nytt i programmet. Ed Winters gick direkt i klinch med Peter Kullgren och kritiserade att Sverige (liksom Storbritannien) tillåter att de större slakterierna gasar grisarna med koldioxid, något som forskning har visat är plågsamt för grisarna. Det finns all anledning att ifrågasätta och debattera detta, men det kräver nästan sitt eget program eftersom det är en större fråga som stora delar av Skavlanpubliken är okunnig om. Nu blev det i stället bara ett sätt för Winters att plocka poäng när han upprepade gånger frågade Kullgren om han tänkte sätta stopp för ”gaskamrarna” eller inte.

Peter Kullgren har efteråt kritiserats för att han inte riktigt klarade av att ta debatten. Även om jag ofta har klagat på regeringens jordbrukspolitik och ministerns agerande, tycker jag att kritiken i det här fallet är lite orättvist. Jag tyckte snarare att han klarade sig förvånansvärt bra. Däremot undvek han att diskutera just etiken, vilket är lite förvånande. Vid det här laget borde man som ansvarig politiker ha reflekterat och drillats betydligt mer i de djuretiska frågorna och kunna svara på frågor om det är rätt eller fel att äta kött. Än mer överraskande var det att Johan Jureskog som gjort sig känd som hela Sveriges kött-kock, aldrig verkade ens ha reflekterat kring de här frågorna. Han gjorde i det närmaste ett yrvaket och förvånat intryck.    

Däremot framstod Ana Wahlström, vice VD för Skansenakvariet, som en person som hade konfronterats med djuretiken och även reflekterat och kunde svara för sig. Det hade varit intressant om gruppen hade bestått av fler människor av samma intellektuella kaliber. Även här missade Fredrik Skavlan att spela den självklara bollen – vad är det egentligen för skillnad mellan att hålla djur i fångenskap i en djurpark och som sällskapsdjur, med alla de begränsningar som det innebär? Särskilt som influencern Alexandra Nilsson precis hade berättat att hon lagt ut en halv miljon kronor på att hålla två gamla hundar vid liv. Där fanns mycket som hade kunnat diskuteras. Men eftersom alla runt bordet var hundägare, eller nyss hade varit det, så kanske man inte riktigt såg den bjälken i de egna ögonen. För om både lantbruksdjuren och sällskapsdjuren hålls på ett bra sätt (merparten av alla anmälningar och omhändertaganden som rör vanvård, handlar om sällskapsdjur) vad är då skillnaden? Att lantbrukaren bestämmer att grisen, kossan eller fåret ska dö en dag? Men detsamma gäller ju även för hunden, katten och hästen. Det är trots allt människan som även för de djuren avgör när det är dags att dö. Är det just detta att vi äter lantbruksdjuren som är problemet?

Jag kan utan att tveka säga att en ko hos oss får betydligt större utlopp för sina naturliga behov än vad en hund skulle få. Hunden skulle inte få gå ut själv som den vill, inte välja sin mat vilket korna kan göra under åtminstone ett halvår, inte få para sig en gång om året, inte leva tillsammans med andra djur av sin egen art med mera.

Just nu föds våra kalvar i hagen. Det är en glädjens tid. Det är en tid att fundera över liv och död. Jag har bland annat gjort det i en OBS-essä som man kan lyssna på här.

Hur vi beter oss mot andra levande varelser är en i allra högsta grad viktig och relevant fråga. Jag och Gunnar Rundgren har ägnat två böcker åt detta, både Kornas planet (här finns lite argument för både Kullgren och Jureskog gällande om det är okej med djurhållning) och särskilt i Det levande. Och hur vi behandlar djuren som vi äter är en mycket viktig fråga, men veganer har tyvärr inget fripass här. Precis som jag skrev inledningsvis så påverkar, skadar, begränsar och dödar vi andra djur genom en rad olika ingrepp när vi formar vårt samhälle. Det finns minst lika stor anledning att reflektera över detta, men ingenstans hör vi någon säga att den ska dra ner på elen eller vägrar vattenkraften därför att den vill rädda ålarna eller laxarna? Inga röster höjs för att dra ner på bilismen och viltstängslen, för djurens skull. Skogsbruket är ifrågasatt, men hur många uppmanar oss att ”vägra pappkartonger” för att skogarna ska brukas på ett annat sätt och ge plats åt fler djur? Hur många protesterar mot granarna, som inte älgen kan beta?

Så där kan vi fortsätta. Min invändning är att allt vi människor gör, påverkar och att det finns anledning att reflektera och i slutändan också försöka minska den här negativa påverkan. (Påverka andra arter kommer vi alltid att göra, precis som bävern, vargen, myggan, sorken och alla de andra djuren också påverkar. Men vi har lite för stora resurser (billig energi) som gör att våra avtryck blir alltför stora.

Min andra invändning handlar om att det någon gång också skulle vara intressant om den etiska diskussionen om vår matproduktion handlar om något annat än kött. När ska vi på allvar prata etik när det gäller den storskaliga spannmålsodlingen, grönsaksodlingen, användningen av kemiska bekämpningsmedel, konstgödseln, nedläggningen av lantbruken, urbaniseringen, formande av landskapet och vem som egentligen ska bestämma om det?