Nej, det står tyvärr inte i facit
Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Mat i sommartid
Mat i sommartid 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns något bitterljuvt över försommaren som kulminerar vid midsommar. Det är den här tiden på året som allt vibrerar av liv. Det är då det kläcks, föds, slår ut, går i blom – allt är bara liv. Även den mest oansenliga lilla gröna plats, hårt inträngd bland betongen, blir även den ett tydligt bevis för hur mycket levande det finns, så här års. Men det här livscrescendot är också en påminnelse om att det inte varar för evigt, vare sig sommaren eller liven. Redan någon vecka innan midsommar har gryningens fågelorkester tunnats ut betydligt, i alla fall utanför mitt fönster här i Uppland. Flera av de tidigare skönsjungande charmörerna har nu annat att göra i de olika redena och holkarna. En svartvit flugsnappare lär fånga 200 insekter i timmen och jag gissar att en del av dessa också ska räcka till de ständigt gapande ungarna. Ute i markerna saktar snart det frodiga växandet in, den tillväxt som är grön på riktigt. Jo visst växer det, men det går långsammare. Än så länge är det givetvis långt kvar på sommaren och ändå befinner den sig i en slags peak just nu, därav den bitterljuva känslan som gränsar till vemod.

Det finns ett spår av den här känslan i Mathias Dahlgrens nya kokbok ”Mat i sommartid”. Det märks redan på omslaget som pryds av torkade växter, vackert förstås men också en tydlig bild över sommarens flyktighet och våra olika sätt att försöka hålla kvar den, ett litet tag till. Det märks också i en del av de korta, personliga berättelserna som är ett starkt skäl till att jag läste den här boken från pärm till pärm under några kvällar. Visst finns det gott om berättelser om mat och matlagning i goda vänners lag, men här finns också ensamma dagar, sommartristess, mossa på taket i kombination med höjdskräck, svårigheten med att kunna njuta av ledigheten för den som alltid jobbar och de första mörka höstkvällarna som samtidigt ger en ursäkt för att mysa runt i raggsockor och tända en eld. Han skriver om sin Klippo och nöjet att klippa sitt gräs själv och han gör det på ett sådant sätt att till och med 23-åriga sonen som inte rört gräsklipparen på flera år, säger att han plötsligt blev sugen på att klippa gräs.  Här finns flera av skärgårdslivets romantiska symboler som nyfångad abborre, vacker träsnipa, packmoppe och fiskebodar men här finns inte ett uns av den där semesterhysterin då vi inte bara ska vara glada, levande och älskande utan också smala, vackra och befinna oss på fantastiska middagar med underbara människor. Här slipper vi allt det där.

Det här är en bok utan prestationstvång som gör mig oerhört sugen på att laga och äta mat. Många av rätterna är enkla, som gjorda för att lagas under lata semesterdagar och även av den som inte är van att laga mat. De är också lustfyllda och det märks att det här är en kock som gillar god mat, vilket inte alltid är en självklarhet bland kökseliten. Dahlgren är också en utmärkt pedagog. Det finns få kokboksförfattare som verkligen tar läsarna i handen och leder oss fram till spisen och säger, varsågod och börja, det här fixar du och jag finns vid din sida. Anna Bergenström är en mästare på det området och Dahlgren visar att han också kan den konsten. Han ger också en rad olika tips om allt från odling, svamprensning, tillagning, till vad man ska tänka på om man ordnar en större fest.

Jag måste testa hans rostade spetskål med Brillat Savarin, brynt smör, citron och örter. Det verkar så gott och så enkelt! Och även hans friterade karré med jordnötssås, hans bagels med riven getmese och kanske även hans variant på kebabpizza, och curryn och… Jag blir till och med sugen på steka lite falukorv med stuvade makaroner, framförallt att testa falun från Jokkmokk, som Dahlgren påstår vara den bästa och som jag aldrig smakat. Falukorv från en mästarkock? Ja det krävs självförtroende för att våga göra ett sådant recept.

Om några timmar är det midsommarlunch. Sillarna är inlagda, färskpotatisen, dillen och gräslöken är skördad och brännvinet snabbkryddade jag för någon dag sedan. En somrig variant med lavendel, isop och citronmeliss. Snart kommer gästerna. Efter midsommarstång, matlagande, ätande, festande och gästerna åkt hem, kommer midsommarkvällens och nattens vemod. Snart är allt förbi, igen, men just nu sprudlar sommaren och vi alla lever. Det finns anledning att vara tacksam för den stunden. I morgon kommer en ny dag. Då kanske det ändå blir falukorv?

Trevlig Midsommar!

Att göra en gris av en ko
Att göra en gris av en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Coop slår på trumman att man nu lanserar ”världens första metanreducerade kött” . Köttet kommer från tjurar som har fötts upp inomhus och som har fått fodertillskott av rödalg som ska minska metanproduktionen hos korna. I en debattartikel i Aftonbladet propagerar också Coop tillsammans med forskaren Stefan Wirsenius (som bland annat gjort sig känd för att kritisera kor som ineffektiva), Emma Wiesner,(centerpolitiker), Volta Greentech (företaget som producerar rödalgen) och ett antal andra personer. Man uppmanar både konsumenter, livsmedelshandeln men även staten att på olika sätt stödja den här typen av uppfödning.

I våras publicerade tidningen Husdjur en artikel som jag skrev om just metanreducerande fodertillskott. Den bild jag fick av forskarna var att det fortfarande finns stora frågetecken kring rödalgerna och personligen måste jag säga att att jag är förvånad över att Coop vågar lansera det här köttet med tanke på detta.

För den som inte har tidningen Husdjur (nr 2 i år) så kan man läsa min artikel här. Annars kan jag tipsa om att prenumerera på tidningen.

Drömmen om universallösning är stark när det gäller att minska kornas metanutsläpp. Men många frågetecken återstår – inte minst vem som ska betala för de kosttillskott som lyfts fram som en tänkbar lösning.

SEDAN ETT ANTAL år tillbaka pågår det intensiv forskning som syftar till att minska kornas metanutsläpp. Det handlar om allt från avel och foder till vaccin och metanfilter på stallar eller på korna direkt. Men den stora hypen handlar om fodertillskott och en del företag satsar stora pengar. Oregano, vitlök, kärringtand, yuccapalm och olika fetter är några av de ämnen som har testats, men effekten har ofta varit liten och dessutom försvunnit efter ett tag när vomfloran har anpassat sig.I Sverige har mycket av uppmärksamheten handlat om den tropiska rödalgen Asparagopsis taxiformis. Försök i främst USA och Australien har visat att algen kan minska metanproduktionen kraftigt, upp till hela 98 procent. Den innehåller brom, jod och klor där framför allt bromoform blockar metanbildningen.Det svenska företaget Volta greentech byggde under förra året en pilotanläggning för algproduktion i Lysekil, vilken värms upp med restvärme från Preem. De tog även in 17 miljoner kronor i nytt kapital från ägare som bland annat Claes Dinkenspiel från Nordnet och Northvolts Peter Carlsson. Lantmännen, Coop, Skånemejerier, Ica, KLS Ugglarps – alla har de velat samarbeta med den unga trion bakom företaget – Leo Wezelius, Fredrik Åkerman och Angelo Demeter.I en gedigen sammanställning från SLU över forskningsläget framgår det dock att det fortfarande finns många frågetecken när det gäller rödalgen som fodertillskott. Det handlar till exempel om dess långsiktiga förmåga att minska metanproduktionen, vilken foderstat den fungerar bäst med och om det finns risk för resthalter av brom och jod i kött och mjölk. En annan avgörande fråga är hur algen ska kunna odlas i stor skala och till ett rimligt pris.

Er rapport ger mer frågor än svar kring rödalgerna?

– Ja, det kan jag hålla med om. Studierna har pågått under väldigt kort tid och inte under förhållanden som påminner om de som gäller inom svensk mjölkproduktion, säger Mikaela Jardstedt på Institutionen för husdjurens miljö och hälsa på SLU i Skara.

Det är hon som, tillsammans med doktoranden Kristina Holmström, har gjort rapporten och även kostnadsberäkningarna för att utfodra korna med rödalg. Hennes slutsats är att den största potentialen finns för mjölkrastjurarna som föds upp på stall, vilket gör utfodringen möjlig. De lever dessutom inte så länge, vilket gör att eventuella hälsorisker spelar mindre roll. Bromoform har nämligen i försök på möss visat sig vara cancerogent och det finns delade meningar bland forskarna om detta är en risk även för kor.Lantmännen har ett samarbetsavtal med Volta greentech och under 2020 genomfördes ett utfodringsförsök. Testet gjordes på 24 kor fördelade på två grupper, där ena gruppen under fyra veckor fick 25 gram alger per dag. Det gjordes ingen metanmätning eftersom den utrustningen ännu inte finns på försöksgården Viken. Det positiva var att korna inte minskade sitt foderintag, trots att en del tidigare studier har visat att tillskottet är osmakligt. Avkastningen på cirka 35 kilo per ko och dag skiljde sig inte heller mellan grupperna. Däremot såg forskarna att bromid och jod från algen gick över i mjölken, joden hamnade över det rekommenderade gränsvärdet för vad barn får dricka

– Så det finns saker att lösa innan man kan släppa det på marknaden. Volta greentech har sedan dess utvecklat sin odlingsmetod och har nu en ny variant av algen med mycket lägre jodhalt som vi kommer att testa, säger Cecilia Lindahl, produktutvecklare på Lantmännen, som var ansvarig för försöket.

Hon berättar att Lantmännen följer utvecklingen av olika metanreducerande tillskott och har kontakt med flera företag. Hon anser att tillskotten är intressanta om de inte påverkar djurvälfärd och fodereffektivitet negativt. Samtidigt konstaterar hon att de är så pass dyra att det även är en fråga om vad marknaden är beredd att betala.

– Med friska djur, bra foderråvaror och hållbara foderstater då har vi nog redan kommit ganska långt i klimatarbetet. Tillskottet blir då mer en bonus för att ta nästa steg mot metanreducering, säger hon.

SLU i Umeå kommer i år att göra ett åtta veckor långt test med rödalgen. Där ska de bland annat mäta metanproduktion, avkastning och halterna av jod, bromoform och bromid.

– Det finns ett stort glapp mellan önskan och kunskap när det gäller tillsatser. Det har varit så många preparat som har provats och när man ser en effekt så haussas den upp, sedan svalnar det ofta efter ett tag när den metanhämmande effekten avtar i kons vom. Både rödalg och den kemiska produkten Bovaer (se nästa sida) blockerar metanbildningen. Det har inget av de andra medlen gjort tidigare och därför är det intressant att studera dessa, säger forskaren och försöksledaren Rebecca Danielsson.

En del i projektet är att också studera om det även finns svenska alger som kan vara intressanta. Sophie Krizsan, docent i husdjursvetenskap på SLU i Umeå, är ansvarig för att mäta metanhalten från olika alger, till att börja med i en konstgjord komage. Hon menar att eftersom odlingen och bearbetningen av rödalg är energikrävande finns det en risk att klimatnyttan går förlorad i den änden och att det därför kan vara intressant att titta på alternativ som finns naturligt i Sverige.

– Vi har forskat kring detta under lång tid, men vi har fortfarande inget tillskott som vi kan använda. Även om svenska alger skulle visa sig vara effektiva, så kommer det att ta tid att utveckla en kommersiell produkt, säger Sophie Krizsan.

Fredrik Åkerman på Volta Greentech medger att det finns stora problem att lösa, framför allt när det gäller själva odlingen. Samtidigt så har företaget bråttom med att få ut både mejeriprodukter och kött på marknaden från kor som ätit algerna, redan under 2022.

– För många låter det här för bra för att vara sant. Därför är det viktigt att få ut produkterna för då tror jag att hela mjölk och köttbranschen förstår hur viktigt det här är för att minska klimatpåverkan. Vi jobbar redan nu med företag som vi kommer att lansera produkter tillsammans med, säger Fredrik Åkerman.

Han vill dock inte i nuläget berätta vilka företag det är frågan om.En storskalig fabrik är tänkt att byggas under året. Då hoppas företaget också att det höga priset på tillskottet ska sjunka. Enligt kostnadsberäkningar från SLU krävs det för närvarande en merbetalning på 13 till 24,50 kronor per kilo kött för ungdjur för att täcka kostnaden hos producent

– Det ska inte bli en kostnad för bönderna utan mera en fråga för varumärket. Vi tror att konsumenterna kommer att vara beredda att betala mer för mjölk och kött som är bättre för klimatet. Men alla konsumenter kommer inte vara beredda att betala premium. Det behövs politiska incitament också, säger Fredrik Åkerman.

Norrmejerier är ett av de mejerier som följer utvecklingen. Än så länge förhåller de sig avvaktande.

– Klart det är intressant att titta på olika tillskott för att sänka metanhalten men det finns många frågetecken när det gäller djurvälfärden, ekonomin, om konsumenterna accepterar detta osv. För vår del känns det mer intressant att få bort sojan, minska de fossila bränslena, öka grovfoderandelen och kolinlagringen, säger Anna-Karin Karlsson, hållbarhetschef på Norrmejerier.

Arla är involverat i ett forskningsprojekt i Danmark som undersöker ett preparat som med hjälp av olika bakterier och enzym ska minska metanproduktionen. Hållbarhetschef Victoria Olsson pekar även hon på de många obesvarade frågorna – allt från hur stor metanminskningen blir i praktiken, till konsumenternas reaktion på priset och ordet fodertillskott.

– Jag tycker också att fokus ska ligga på att minska de fossila utsläppen av koldioxid och tycker det är positivt att FN:s klimatpanel IPCC tar upp skillnaderna mellan fossila utsläpp och biogent metan, säger Victoria Olsson.

Pekka Huhtanen, professor vid Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap vid SLU i Umeå, har forskat mycket kring metan och olika foderstater. Han tycker att det har blivit ett olyckligt fokus på metanet, när man mer borde intressera sig för fodereffektivitet. En studie som han deltog i visade bland annat att det finns ett positivt samband mellan hög fodereffektivitet och mindre metanproduktion. Men om man selekterar utifrån låg metanproduktion kan man i stället riskera att få kor som inte är så bra på att tillgodogöra sig fodret.

– Ett problem med alla tillsatser är att de kostar pengar och det finns sällan något för bönderna att tjäna på detta. Det är också i princip omöjligt att ute på gårdarna kontrollera att metanet verkligen sjunker, säger Pekka Huhtanen.

Om tillskotten ger den effekt som företagen påstår, passar de främst en intensiv uppfödning på stall. Då är det praktiskt möjligt att utfodra och de flesta tillskotten verkar ha bäst effekt i foderstater med hög kraftfoderandel. Eller som en av de intervjuade säger: ”Vi håller på att göra en gris av en ko.”

– Det är en etiskt intressant fråga om hur mycket vi ska gå in och mixtra i kons magar. Min känsla är att vi ska använda idisslarna för det som de är gjorda för och att vi i dag skulle kunna utfodra dem med mer gräs än vi gör. Samtidigt måste alla bidra för att minska utsläppen av växthusgaser. Det är svårt att komma helt rätt här, säger Rebecca Danielsson.

Faktaruta: Under nästa år förväntas Bovaer från nederländska DSM bli godkänt av EU:s livsmedelsverk Efsa. Det aktiva ämnet är 3-nitrooxypropanol som hämmar bildandet av metan. Förväntningarna är stora från delar av branschen. Preparatet är redan godkänt i Brasilien och Chile. Valio och Fonterra har inlett praktiska utfodringsförsök. Den enda långtidsstudien av Bovaer till högavkastande mjölkkor, visade 2021 att en foderstat med låg grovfoderandel i kombination med tillskottet, minskar metanet mest. Hos de kor som fick en foderstat med hög grovfoderandel, minskade tillskottets metanreducerande effekt efter åtta veckor för att sedan helt försvinna. För de kor som fick en foderstat med högre andel kraftfoder, blev resultatet i stället försökets magraste mjölk. Volymen ECM minskade med 3,5 kilo per dygn jämfört med kontrollgruppen.

Mjölktåren
Mjölktåren 150 150 Ann-Helen von Bremen

Antalet mjölkgårdar är nu färre än 3 000 och det är något som får konsekvenser för oss alla, inte bara för bönderna. Varje nerlagd mjölkgård innebär att landsbygden blir lite mindre levande, att landskapet blir lite mer enformigt, att maten kommer allt längre ifrån oss och att vi förlorar ytterligare biologisk mångfald och även gastronomisk rikedom.

För närvarande vill bönderna ha krisstöd för att kompensera för de höga energipriserna, annars läggs många gårdar ner, menar man. Utan tvekan har priserna på diesel, el och konstgödsel stor påverkan på lantbruket. Bland annat kommer det troligen att bli mer intressant att gödsla sina marker med stallgödsel eller gröngödsling (växter som binder kväve) än att köpa konstgödsel tillverkad av naturgas. För enskilda gårdar kan energipriserna också bli droppen som urholkar stenen, men sanningen är den att nerläggningen av gårdar har pågått länge och är ett resultat av politiska beslut. Oavsett politisk färg på regeringen har Sverige under mycket lång tid drivit denna politik som kallas för strukturrationalisering, dvs att gårdarna ska bli färre men större. Samma politik gäller inom EU. Det här har inneburit att maten har blivit billigare, men samtidigt har arbetstillfällena försvunnit från landsbygden som blivit allt mindre levande. Landskapet har gått från att vara ett mosaiklandskap med en blandning av skog, åker, beteshagar och ängar till att allt mer förvandlas till monokulturer av antingen spannmål eller skogsplantage. Och här hittar vi också förklaringen till den minskande biologiska mångfalden. När de betande djuren försvinner och landskapet blir allt mer enformigt, blir det också fulare. Det är inte bara alla de andra arterna som gillar det varierade landskapet, även vi människor trivs bättre där.

Rent teoretiskt skulle det räcka med enbart 600 gårdar för att kunna producera dagens mjölkflod. Det har Arla räknat ut. Men om sanningen ska fram så finns det egentligen ingen bortre gräns för strukturrationaliseringen, annat än när det inte finns någon mjölkgård kvar alls. Då tar det slut. På riktigt. Det här innebär förstås inte att det kommer att ta slut på mjölk, den kommer bara att komma från något annat land. Redan i dag är det framför allt Danmark, Nederländerna och Tyskland som producerar vår hårdost. Bara 30 procent av all ost som vi köper är svensk.

För knappt hundra år sedan fanns det 420 000 gårdar i Sverige och nästan alla av dem hade minst en ko. Det var ett helt annat landskap, en annan landsbygd och ett annat samhälle. Varför hade så många en ko? Jo för att det var ett genialt sätt att utgå från de ekologiska förutsättningarna i ett land som Sverige där gräs generellt växer bättre än spannmål. Och där gräset, oavsett som det är hagmarker, ängar eller som odlat hö/ensilage, har viktiga roller i ett hållbart jordbruk och samhälle. Det är detta vi håller på att slarva bort, för de allt större mjölkfabrikerna som blir kvar, fyller allt mindre av de funktionerna.

Den gastronomiska rikedomen då? Jo mjölk är inte bara ett näringsrikt livsmedel och kan användas till en rad olika livsmedel och maträtter, den har också en bred smakpalett. Köper man enbart ”paketmjölk” i butiken så märker man i princip aldrig detta. Jo det går att känna skillnad mellan olika mejerier, men hur ofta har du varit med om en mjölkprovning så att du kunnat märka den skillnaden? De smakmässiga skillnaderna som folk i allmänhet möter är främst olika fetthalter och givetvis finns det också en stor smakskillnad om mjölken har behandlats för längre hållbarhet, dvs har värmts upp längre och till högre temperaturer. Men mjölk kan smaka så mycket mera och så olika beroende på vilket foder som kossan har ätit, ras, var i laktationen hon befinner sig, mikrofloran på gården, ålder och det finns förstås även individuella skillnader som påverkar smaken. Och självklart spelar det också roll hur mjölken har behandlats, om den pastöriserats och homogeniserats eller inte. Men all denna skattkista av smaker är något som de allra flesta av oss aldrig möter. I hela det gigantiska utbud av mejeriprodukter och vegetariska produkter så kan vi aldrig känna smakskillnaden av betessläppen, av hö eller ensilage, av raser som fjällkor, SRB, jersey, holstein eller rödkulla, av platsens mikroflora osv.

Tänk om allt detta kunde få ge avtryck i mjölkerna, ja just det, mjölkerna, inte mjölken, som vi idag ofta tänker på mjölk i dag, som en vätska som smakar likadant, jämt. Och det är förmodligen en utveckling som kommer att bli ännu tydligare framöver där marknadsledande Arla ser sig som ett ingrediensföretag i första hand och inte som ett mejeriföretag och där affären finns i att plocka isär mjölken i olika beståndsdelar och leverera dem till livsmedelsindustrin.

Idag finns det några mjölkbönder som försöker att jobba på precis det sättet, att sälja sin mjölk direkt till konsument och därmed ge konsumenten en större smakpalett. Jag .har förmånen att ha en granne, Resta gård, där jag köper det mesta av min mjölk. Den är dyr, 54 kronor kilot (minus 10 kronor i pant om man kommer i håg tomflaskan). För min del handlar det om att jag har återvänt till min barndoms mjölk, som jag även då hämtade hos grannen, då i Värmland. Men det är inte nostalgin som sätter den goda smaken, den finns där redan. När du reser genom Sverige sommar, passa på att prova lite mjölk om du råkar åka förbi någon av de få gårdarna som säljer mjölk direkt till konsument. De är inte många så det krävs lite detektivarbete, men det kan vara mödan väl värt!

Mitt i naturen eller kulturen?
Mitt i naturen eller kulturen? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag och Gunnar Rundgren avslutade för några veckor sedan vårt manus till nästa bok. Den ska handla om människans förhållande till naturen och även hur vi själva försöker jämka och kompromissa med alla de andra varelserna som finns på vår gård Sunnansjö. Det är en ekvation som inte alltid är så enkel, men det svåra är ju också ofta det mest intressanta.

Bokskrivandet gav oss möjlighet att verkligen vrida och vända på ämnet och titta på naturen ur en rad olika perspektiv. Snart insåg vi att bara själva begreppet ”natur” är besvärligt.

Många vill gå ut i den, men ingen vet vad den är. Det handlar om naturen, ett begrepp vars betydelse har skiftat under historiens gång och som även idag kan betyda de mest skilda saker. Testa själv genom att fråga dina vänner: Vad är naturen? Du kommer få många olika svar, allt från att ”allt är natur” till att det endast är den natur som är helt orörd av människor som kvalar in som ”riktig” natur. 

Dina vänner är vare sig bättre eller sämre än forskar­kåren, för även där råder det delade meningar om vad naturen egentligen är för något. En av världens ledande vetenskapliga publi­kationer heter just Nature och det skrivs varje år mängder av vetenskapliga artiklar om ”naturen”. Ändå finns alltså inget vedertaget begrepp som alla enats om. Med tanke på att just naturveten­skapen brukar ses som den verkligt tunga och exakta vetenskapen, ligger det en stor portion ironi i detta. 

Mänskligheten har sett på naturen på olika sätt under årens lopp. De gamla grekerna, med Aristoteles i spetsen, såg den och dess lagar som en förebild, ett moraliskt rättesnöre och något i grunden gott. Romaren Cicero anses ha varit först med att göra uppdel­ningen natur (opåverkad av människan) och kultur (skapad av det mänskliga sam­hället). Kristen­domen gör senare en annan uppdelning och placerar det gud­omliga i himlen – vilket gör att jorden förlorar sin tidigare helighet, en stor skillnad gentemot de grekiska och romerska gudarna som alltså ansågs leva i naturen. Under 1600-talet skiljde filosofen René Descartes på allvar kropp och själ åt. Han kopp­lade själen till tänkandet – och eftersom han ansåg att det enbart var människan som kunde tänka, betraktade han hela naturen med alla dessa varelser som en maskin. Naturen var enligt Descartes sätt att se det inte längre något gott eller heligt, faktiskt inte ens levande. Detta var ett synsätt som passade utmärkt ihop med den stundande industrialismen och kapitalismen – som då kunde ta för sig av naturens råvaror utan några större samvetskval. Naturen var ju ändå bara en själlös maskin. Många tänkare har haft invändningar mot det här synsättet, från Rousseau och framåt, inte desto mindre är denna natursyn fortfarande dominerande. 

Naturen har alltså inte förändrat sig genom tiderna, det har däremot människans värderingar och livs­åskåd­ningar. Det är alltså den där ”flummiga” humanioran, som natur­vetenskapen försökt hålla på arm­längds avstånd, som styr hur vi ser på naturen. 

Men hur är det då, ingår människan i naturen eller inte? Det har under lång tid varit en av de stora stöte­stenarna och är så fortfarande. Personligen tror jag att det är först när vi fullt ut inser att vi människor är helt beroende av naturen för vår existens, som vi också kommer att börja hushålla med naturresurserna. 

Bajs-trafiken i Nederländerna

För sju år sedan skrev jag och journalisten Anders Ingvarsson i vår bok "Makten över matkassen" bland annat om de nederländska bönderna och deras överskott av gödsel. Några år tidigare hade vi rest runt i landet och sett alla dessa lastbilar med gödsel som kördes kors och tvärs över landet. Då exporterades det hundra långtradare om dagen med bajs över till grannländerna, trots att alla djurbönder betalade dyra gödselavgifter. Redan då stod det klart att Nederländernas dåvarande hundra miljoner fjäderfän, tolv miljoner grisar, fyra miljoner kor och några miljoner får på en yta stor som Jämtlands, var en ekvation som inte går ihop. Det är detta som är orsaken till att Nederländerna har fått bassning av EU, vilket sin tur har lett till stora bondedemonstrationer. Att sedan den nederländska staten sannolikt har hanterat detta taffligt, är mycket möjligt, men att det handlar om en tickande miljöbomb av stora mått, är också ett faktum.

Kornas planet

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

Naturen, kulturen och vi

Just nu handlar allt skrivande om min och Gunnar Rundgrens kommande bok som ska handla om vårt förhållande till naturen. Var går gränsen mellan natur och kultur? Vad är människans plats? Mitt i spenaten eller vid sidan om, i ett högteknologiskt glastorn? Vilka verktyg ska vi använda för att ta hand om naturen - ekonomin, vetenskapen, juridiken, politiken eller - kärleken? Det är ett spännande, roligt och stundtals svårt skrivande. Men så brukar det ju vara, det roliga är ofta det lite trixiga. Det blir därmed lite dåligt med övrigt skrivande av artiklar, reportage och även blogg. Boken är planerad att komma ut i början av 2023. Om Gud vill och redskapen håller!

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv