Mjölkmarknaden

Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken?
Ska vi fortsätta gråta över den spillda mjölken? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oavsett hur mycket mjölkbönderna satsar på avel, utfodring, skötsel, stallbyggnader, ny teknik, management så kommer fler än hälften av dem att vara borta om tio år. Oavsett hur många kor de skaffar och hur mycket de här korna mjölkar, så har hälften av mjölkstallarna stängts för gott. Det enda som kan ändra på den stenhårda strukturrationaliseringen är en förändrad politik.

För några veckor sedan var jag inbjuden att delta i en debatt hos SLU i Uppsala och det mjölksymposium som man anordnade. Det handlade om framtiden för mjölken. Den är inte särskilt ljus. Nu heller. För det är en gammal sanning inom mjölkvärlden att vart tionde år så halveras antalet mjölkbönder.

Om tio år kommer det finnas knappt 1 500 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Kanske är de rent av ännu färre. Någonstans går trots allt gränsen för den kritiska massan, när det är för få gårdar för att upprätthålla all den infrastruktur som finns kring mjölken i form av rådgivning, veterinärer, avel, mejerier osv. Hämtningplikten, dvs att alla medlemmar i en mejeriförening har rätt att få sin mjölk hämtad, har med stor sannolikhet upphört. Det blir för dyrt att köra långa sträcker till mejerierna.

Ännu färre mjölkkor kommer att synas ute i landskapet. I dag saknar 80 av landets kommuner mjölkkor. År 2030 kommer de ko-lösa kommunerna att vara ännu flera. De befintliga gårdarna kommer i ännu större grad ligga i slättlandskapen och vara ännu större än i dag. Korna själva kommer att mjölka ännu mera och kanske leva ännu kortare liv än i dag. Frågan är om deras tjurkalvar kommer att födas upp, eller om man helt enkelt gör som på Nya Zeeland, slår ihjäl dem vid födseln eftersom det inte är lönsamt att föda upp dem.

Mejeriföretagen har blivit ännu färre. Arla har med all sannolikhet följt spelets regler och slukat ännu en mejeriförening. Mjölkkonsumtionen har fortsatt sjunka och kritiken mot mjölken har bara ökat.

Det är ingen positiv framtidsbild men allt tyder på att det är precis så här det kommer att bli oavsett vilka framsteg man gör inom aveln och utfodringen, oavsett vilken ny teknik man investerar i, oavsett om man får lite rabatt från staten i form av sänkt dieselskatt eller slipper släppa ut korna på bete under sommaren. Oavsett vilken ny satsning på export som man hoppas på.

Det är naturligtvis en katastrof för de enskilda bönderna, men det är ett ännu större problem för alla oss andra. För ännu färre mjölkgårdar innebär inte bara färre betade marker, mindre biologisk mångfald utan också ett ännu större avstånd mellan oss konsumenter, mjölkbönderna och deras kor.

Och ett ännu större kunskapsglapp som det ökade avståndet trots allt innebär.

Så här har nämligen utvecklingen inom mjölkproduktionen och lantbruket sett ut under flera decennier och det enda som kan ändra på detta är en rejält omlagd politik och ny ekonomisk spelplan.

När jag fick ordet i debatten om framtiden hos SLU, så valde jag att utgå från att det hade skett en radikal politisk förändring som hade ritat om den svenska mjölkkartan:

Om tio år har svenska politiker äntligen insett att lantbruket är det viktigaste verktyget för att sköta om vår del av världen, att det är en förutsättning för vår mat, vår gastronomi, våra kulturlandskap och därmed också en av de viktigaste byggstenarna i vår kultur. Det är också en viktig nyckel i ett klimat- och miljöarbete. Därför har man förändrat de ekonomiska förutsättningarna radikalt. Man har på en rad olika sätt, inte minst ekonomiskt, satsat på ett vall- och betesbaserat jordbruk i större utsträckning eftersom det ger många positiva effekter på en gång. Vall och betesmarker minskar behovet av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, minskar utsläpp av kväve i olika former och binder dessutom kol i markerna. När kulturlandskapet utvecklas och variationen frodas, ökar också den biologiska mångfalden som är en förutsättning för en rad viktiga funktioner ekosystemtjänster, själva livets väv. Kor som i princip bara äter gräs ger hälsosammare mjölk. De ger visserligen inte lika mycket mjölk, men kostnaderna för foder minskar och framför allt är korna friskare och lever längre.

Integrationen mellan djur och växtodling är också viktig för att få en bättre balans mellan näringsämnena. Eftersom gräs växer bra i hela Sverige, så kan man också etablera gårdar i hela landet under parollen – hela landet ska mjölka! Många små gårdar startas, men också fler mindre mejerier. Sverige håller på att bli ett fantastiskt mejeriland att resa genom. Tidigare fanns de många gårdsostarna, men nu finns en uppsjö av olika sorters gårdsmjölk och andra mejeriprodukter. Många av konsumenterna köper sin mjölk direkt från gården. Och mjölken kostar äntligen mer än vatten på flaska, men det är den också värd, tycker många konsumenter.

Är det här en utopi?

Nej, men det är ett helt annat samhälle än dagens.

Men mer om det i en kommande text.

 

 

Låt korna äta gräs!
Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

They are only in it for the money
They are only in it for the money 150 150 Ann-Helen von Bremen

Oatlys förlust i marknadsdomstolen fick skadeglädjens vågor att gå höga i lantbrukspressen under den gångna veckan. Och det är inte utan att man kan förstå det. Efter att Svensk Mjölk har fått så mycket spott och spe, bland annat av undertecknad, för att man drog Oatly inför skranket, så måste segern smakat extra gott.

Fortfarande kan man dock fundera på vem som är den egentliga ”vinnaren”. Enligt uppgift har Oatlys omsättning ökat med 45 miljoner under tiden som processen har pågått. Hela debaclet har inneburit en massa gratisreklam för företaget som gång på gång kunnat trumma in bilden av den lilla uppstickaren som får på pälsen av betongmaffian i form av ”Mjölkindustrin”. Smart jobbat alltså.

Oatly gjorde inte enbart det gamla vanliga övertrampet i marknadsföringssammanhang, nämligen att framställa sina produkter som bättre än vad de egentligen är, utan dessutom tog man till ett lite nytt grepp. Man pratade skit om andra företags produkter, i det här fallet mejerivaror. Givetvis kunde inte marknadsdomstolen säga ja och amen till det, lika lite som man kunde svälja de olika hälsopåståenden som Oatly frikostigt strösslat runt sig.

Vad är det då som har drivit Oatly att gå över gränsen? Är det för att man är lite rock´n roll, vill göra världen till en bättre plats och rädda mänskligheten? Givetvis är det inte så, även fast man själv hävdar just detta. Bland annat genom att påstå att utslaget i marknadsdomstolen är ”en förlust för mänskligheten”. Det här är ett företag som vill bredda sin kundgrupp, som insett att det kanske måste till lite mer pigg och radikal marknadsföring om man ska få fler att välja havre i stället för mjölk. Men uppenbarligen gick man lite för långt.

Personligen tycker jag också att företagets reaktioner på beslutet passerade en skämskudde-gräns. Det var redan tidigare rätt fånigt att detta havreföretag låtsades vara mer straight edge än en nyfrälst Umeåvegan när man sa sig inte ha något med djurhållning att göra. De påståendena har man kommit undan med genom att alltför många inte vet hur intimt förknippade som djurhållning och växtodling är. För även Oatlys havre gödslas av stallgödsel (i alla fall den ekologiska) och även Oatlys restprodukter blir djurfoder efter tillverkningen av havreprodukter, vilket gäller många av de vegetabilier som odlas. Kli från sädesslag, oljekaka från raps, soja, palmolja och solros, drank från etanol gjord på spannmål, drav från öltillverkningen – det är bara några exempel på restprodukter från våra växter som blir djurfoder. Det är inte bara resurs-smart att utvinna vegetabilier och djurfoder ur samma växt, för företagen själva, även Oatly, så är det en ekonomisk nödvändighet för att få kalkylen att gå ihop. Men detta låtsas inte Oatlys om. Inte heller låtsas man om att man faktiskt kommer från mejeriindustrin, rättare sagt från Skånemejerier och till och med har en tidigare VD med i styrelsen. Men riktigt tramsigt blir det när företaget börjar upprört ropa om ”yttrandefrihet” efter marknadsdomstolens utslag. Men kom igen, det är ju reklam vi pratar om och inget annat!

Samtidigt går det inte att komma i från att man känner igen tongångarna från mejeriernas marknadsföring under historien och detta måste svida lite extra för mejerierna. Under flera decennier, under en lång period även med statens hjälp, la man ut formligen en bombmatta av kommunikation kring mjölkens oerhörda förträfflighet. Och även mejerierna har ägnat sig åt att svartmåla andras produkter, återigen med statens goda minne och support. Då handlade det om kaffe som man ville ersätta med den mer påstått hälsosamma mjölken. Detta var dock på 1930-talet, för nästan hundra år sedan alltså, men ändå.

Kan man lära sig något om detta? Tja, oavsett vilket århundrade vi befinner oss i och oavsett hur mycket reklamen handlar om hälsa, benstyrka, planetens överlevnad, klimatet eller vad som råkar vara modernt just då, så handlar det främst om en enda sak – att sälja sin produkt och tjäna pengar.

 

För mycket snicke-snacke-snack
För mycket snicke-snacke-snack 150 150 Ann-Helen von Bremen

För nio år sedan hade landsbygdsminister Sven-Erik Buchts PR-strategi varit genial, nämligen att försöka hålla lantbrukarna nöjda och glada genom fagert tal, men utan att egentligen göra något. Nu är det dock nio år försent eftersom hans företrädare, Eskil Erlandsson, hade exakt samma strategi. Erlandsson valde den gastronomiska vinkeln med Matlandet Sverige, medan Bucht i god sosseanda betonar industrilinjen och pratar om lantbruket och maten som ”det nya stålet”, men i praktiken är resultatet det samma, det vill säga fortsatt kräftgång för lantbruket i ilfart.

Det är till och med möjligt att Bucht hade klarat av mjölkkrisen genom att med jämna mellanrum utbrista i att han ”tror på svensk mjölkproduktion” eller ”det är viktigt att känna sig stolt när man jobbar med svenska livsmedel”. Sådant är ju ändå trevligt att höra. Precis som det var oerhört trevligt att höra Erlandsson utlova att Sverige skulle ta över den gastronomiska ledningen i Europa, 20 000 nya jobb skulle skapas och exporten skulle dubbleras. Löften som alla sprack som såpbubblor. På samma sätt som det blir allt tydligare att det bakom Buchts vackra ord, finns just ingenting. Inte ens löftet om kreditgarantier verkar infrias, vilket givetvis inte är förvånande för vilken bank vill låna ut pengar till företag som befinner sig på konkursens brant?

När nu Bucht blir allt mer trängd, slår han i från sig med att regeringen har en statsskuld att ta hänsyn till eller hänvisar återigen till att det inte är förbjudet för mejerierna att höja ersättningen. Bilden av ännu en maktlös minister växer fram, men där Erlandsson var kringskuren av moderaterna och folkpartiet och deras blinda tro på frihandel, ingår Bucht i en regering som uttryckligen har sagt att lantbruk är viktigt och ekologiskt lantbruk är särskilt viktigt. Här finns miljöpartiet som åtminstone borde anse lantbrukets framtid som en av sina viktigaste frågor eftersom här finns nyckeln till mycket av naturvården och miljöarbetet och utan lantbruk förlorar man den möjligheten. Och här finns socialdemokraterna som en gång gjorde gemensam sak med bondeförbundarna för att att stödja lantbruket, eftersom man insåg att det var en viktig del i samhällsbygget.

Men av detta märks intet! Och när Stefan Löfven som kommentar till mjölkkrisen utbrister att han ”älskar mjölk!” så är det väl fint sagt, men det är långt i från en tidigare partiledares klassiska ord – ”politik är att vilja!” .

I dag borde det vara möjligt att ”vilja” något. I dag när en femtedel av mjölkbönderna har stora ekonomiska problem, enligt LRF. I dag när bönder i större delen av Europa klagar och ifrågasätter det kloka i att mjölken ska vara utsatt för prispress på världsmarknaden. Idag när stora delar av opinionen verkar stå på böndernas sida. Det är ett gyllene tillfälle att börja inleda diskussioner med sina europeiska kollegor om hur framtidens mjölkmarknad bör förändras, eftersom dagens modell uppenbarligen inte fungerar. På hemmaplan borde givetvis regeringen med minister Bucht i spetsen gå in och kraftigt stötta mjölkbönderna.

Men som sagt, då gäller det att det finns någon som vill något.

 

 

 

Dags att lyfta blicken
Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – ”det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. ”En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.