Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Well played, Kullgren
 Well played, Kullgren 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns många frågor att ställa till landsbygdsminister Peter Kullgren. Han är inte bara ytterst ansvarig för den politik som rör maten, jordbruket, landskap och landsbygd, utan också för en stor del av miljö- och klimatpolitiken. Men när Dagens Nyheter gör ett stort reportage med honom och hans hustru Sarah Kullgren avslöjar sig DN i all sin urbanitet: Det blir kött-frågan som ännu en gång ska vevas runt. Därmed visar media återigen att man inte orkar göra en riktig bevakning av ett av de absolut viktigaste politikområdena.

Nyheterna om PFAS och bekämpningsmedel har duggat tätt denna sommar. Klimatfrågan har återigen gjort sig påmind i och med de omfattande skogsbränderna i Frankrike och Spanien, där nedläggningen av små lantbruk och minskningen av betande djur anses vara en orsak till ett mer brandfarligt landskap. I såväl floden Rhen som i stora delar av Sverige är vattennivåerna låga. Hela 12 län varnar nu för vattenbrist. Vad betyder det här för jordbruket, idag och på sikt? Särskilt som delar av jordbruket vill öka sin bevattning? Samtidigt ger regeringen krisstöd för att inte lantbrukare ska behöva dra ner på sin användning av främst konstgödsel men även diesel, trots att man i stället borde stötta en stegvis minskning av just konstgödselanvändningen, som trots allt är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser. Som om inte detta räckte finns ett antal olösta konflikter mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan produktionen. Det gäller skogen, som trots alla utredningar fortfarande är ett minfält, och frågan om hur naturrestaureringslagen ska förverkligas och finansieras. Trots alla utredningar och prat om vikten av livsmedelsberedskap är den fortsatt allt annat än god och i praktiken händer ingenting som kan förändra detta. Och samtidigt fortsätter strukturrationaliseringen att mala, där den enda gården efter den andra försvinner. Och slutligen finns ju även matpriserna där och hotar att blossa upp som en viktig valfråga igen.

Så nog finns det saker att prata med landsbygdsminister Peter Kullgren om. Ändå väljer man just den eviga kött-frågan, trots att det Kullgrens hållning i frågan redan är väl känd och alltså ingen nyhet.

Många i mitt flöde på sociala medier har varit upprörda över paret Kullgrens ”kött-extremism” och visst, jag kan hålla med om att det är fånigt av Peter Kullgren att kräva ett kött-alternativ de dagar som det serveras vegetariskt på dagis och skolor. Det blir extra tramsigt av en politiker som företräder ett parti som pratar mycket om ”svenska värderingar och traditioner”. Har han och kd helt glömt bort att även husmanskosten innehåller ett antal vegetariska rätter (pannkakor, potatisbullar, ängamat) eller rätter där köttet antingen fungerar som krydda (köttsoppa, ärtsoppa) eller drygas ut med vegetabilier som i alla färsrätter?

Paret Kullgrens invändningar handlar om maten i skola och barnomsorg och de kommuner som har infört vegetariska rätter på menyn (vilket inte är något nytt under solen) och det hade varit intressant om DN tittat lite närmare på detta. Vad är det för mat som serveras på skolorna och förskolorna? Hur ser det ut? Finns det fog för ministerns höjda tonläge eller överdriver han? Vilka vegetariska rätter är det som han gör honom så upprörd?

Men nej, den bollen plockar man inte upp i reportaget. Här får man i stället intrycket att det handlar om att tala om att Peter Kullgren är något av en köttfanatiker och att han dessutom har fel när han exempelvis ifrågasätter forskningen bakom Eat Lancet-dieten. (Det är vi flera som har gjort.) Därför intervjuar man en forskare som får säga att ministern har just fel och forskaren pekar på att det är hälsofarligt att äta rött kött. Forskaren får inga frågor om den vetenskapligt obefintliga definitionen av ”rött kött” och inte heller om att de trots allt är ett rätt skakigt vetenskapligt underlag när det gäller just det röda köttets påverkan på hälsan, för att inte tala om charken som är en mycket spretig kategori med allt från blodpudding till bacon. Givetvis lyckas man också i sin faktaruta skriva ut att totalkonsumtionen av kött i Sverige ligger på hårresande 77,6 kilo per person (egentligen 80 kilo om man räknar med ”övrigt kött” där bland annat vilt ingår.) Men ”totalkonsumtion” är inte detsamma som den mängd som folk äter, utan den mängd som slaktas och det är något helt annat. Likaså upplyser man inte om att nästan en fjärdedel av denna totalkonsumtion utgörs av kyckling.

Jag gissar att DN anser sig ha gjort ett avslöjande reportage, men jag skulle tro att de som har tjänat på detta är snarare paret Kullgren och kd. De har stärkt sina sympatier hos ”vanlit fôlk”, som man säger i Värmland, genom att ta ställning för bönder, kött men framför allt genom att opponera sig mot vad som nog i de djupa folklagren upplevs som ”statliga morotspoliser”. Säkerligen har man tagit ytterligare några röster från. Att de väljargrupper som redan var avogt inställda kommer att fortsätta vara det, tror jag nog att paret Kullgren struntar i.  Peter Kullgren lyckas också visa upp en bild av en modern pappa som trots arbete som minister i Stockholm ändå tar hand om sina barn (åtminstone när han är hemma under helgerna), handlar mat, lagar mat och dessutom matlådor till sin familj som de ska ha under veckorna. (Reportagets foton är väldigt fina.)  Med andra ord – smart jobbat av paret Kullgren, i valtider och allt, som lyckades få DN att gå deras ärenden.

I slutet av reportaget skymtar en annan drivkraft i köttfrågan som inte bara handlar om att Peter Kullgren inte gillar ”tvångsvegetariska skolluncher”. Han säger att han tar illa vid sig när han åker genom norra Sverige där det nu är igenväxt, därför att lantbruket lagt ner och de betande djuren försvinner. Det är ett resultat av en politik som förts under många decennier och som även kd varit inblandad i. Och den nuvarande politiken, livsmedelsstrategin, gör inget för att bromsa den utvecklingen.

DEN frågan hade DN kunnat konfrontera ministern med. Men det hade krävt lite kunskap om jordbruk och jordbrukspolitik. Då är det lättare att lägga en pinne till på kulturkrigsbrasan.

Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar
 Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi gå tillbaka hundra år i tiden? Och vad menas egentligen med industrijordbruk? Och kommer några konsumenter att vara beredda att betala för den betydligt dyrare maten om jordbruket blir mer hållbart? Det är några av reflektionerna på den kulturartikel i Aftonbladet som jag, Tobias Nilsson och Gunnar Rundgren skrev för någon vecka sedan.

Till att börja med vill jag tacka för alla reaktioner. Många har varit positiva, några har med ryggmärgsreflex dragit svältkortet och andra har varit kritiska men haft relevanta frågor och reflektioner. Det är till dem jag skriver nu.

Varför Bullerbyn som tema? Alla matproducenter som på olika sätt försöker jobba på något annat sätt än enligt den breda motorvägen, möts ofta av påståenden som att de är naiva bakåtsträvare och att deras brukande enbart leder till svält. Det spelar ingen roll om det handlar om stora, specialiserade ekologiska gårdar eller småskuttar som vi på Sunnansjö, vi är alla ändå ett resultat av romantiska ”Bullerbydrömmar”. Detta var också temat för sommarens traditionella ekokritiska debattartikel hos DN. För en gångs skull bestämde vi oss för att ta Bullerby-anklagelsen på allvar. Hur såg jordbruket ut då för 100 år sedan? Var det så fruktansvärt? Led alla av svält och undernäring? Vi visste ju att detta inte var en sann bild men att det är vanlig retorik att lyfta fram det som var ”förr” som något fruktansvärt för att kunna försvara det som pågår nu. Därmed inte sagt att vi tycker att man ska ”backa tillbaka” hundra år i tid eller att vi ens tycker att Lantbrukssverige 1926 var ett paradis, absolut inte. Men det var inte det mörker som det ofta påstås som och det hade många fördelar som det finns anledning inspireras av, inte minst när det gäller en levande landsbygd och ett hållbart lantbruk.

Men vi ville också prata om den kultur som Bullerbytidens lantbruk innebär och framför allt, vilken kultur vi får om vi fortsätter utveckla industrijordbruket. Vi menar nämligen att den kulturen är förödande, inte bara för jordbruket, lantbrukarna, maten och landskapet, utan för hela samhället.

Därmed kom vi in på industrijordbruket och det är ett känsligt begrepp. Många bönder värjer sig mot detta och flera efterlyste en exakt definition av industrijordbruk. Inom lantbruket svänger man sig med rätt många begrepp som aldrig definieras, som ”lönsamhet” (vilken lön, hur många procent avkastning på kapitalet pratar vi då egentligen om?), ”familjejordbruk”, ”konkurrenskraft” eller ”konkurrera på lika villkor”. Så, vad menar jag då med industrilantbruk? Jo, ett lantbruk som allt mindre utgår från platsens resurser och har kopplat bort sig från sitt lokala kretslopp. I stället är köps en rad olika produkter och tjänster in för att lantbruket ska kunna bedrivas. Det handlar om utsäde, avelsmaterial, gödning, bekämpningsmedel, rådgivning, personal, foder, drivmedel, energi, teknik och maskiner med mera, och mycket av detta kommer inte ens från närområdet eller ens Sverige. Lantbruken liknar därmed allt mer andra industrier där man köper in olika komponenter från underleverantörer för att sedan kunna producera sina varor, i det här fallet mjölk, vete, ägg, kyckling, kött eller vad det nu är frågan om.  

Det här förhållandet gör att lantbruket är oerhört sårbart vid en större kris, särskilt produktionen av kyckling, ägg, gris och stora delar av mjölken, där man inte kommer att klara av att hålla igång produktionen, utan får koncentrera sig på att hålla liv i avelsdjur för att kunna öka produktionen igen när krisen är över. Även spannmålsproduktionen kommer att få stora problem, inte minst för att det finns så få kvarnar i landet.  Men allt detta är inte bara ett problem om det sker någon större störning, det är ett problem varje dag, eftersom detta är en resurskrävande och ohållbar matproduktion.

Industrialiseringen innebär också specialisering i antingen växtodling (vete) eller ett djurslag. Inom djurslagen förekommer också specialisering under en viss levnadstid – man föder upp bara smågrisar eller bara slaktsvin, bara mjölkkor eller bara kalvar från mjölkkorna som föds upp till tjurar för slakt och så vidare. Industrialiseringen driver också storlek. Gårdarna, åkrarna, antalet djur – allt blir större eftersom det finns en komparativ fördel i detta. Stora volymer gäller även i den övriga kedjan. Kan du skicka ett ”helt lass” med grisar eller kor på slakt, så får du ett bättre pris från slakteriet. Därmed inte sagt att alla större gårdar ska klassas som industrier. Det finns exempel på stora gårdar som medvetet försöker ha en mångsidig verksamhet och som strävar efter att utveckla sin hållbarhet, men de får lite grann kämpa mot sin egen inneboende storlekslogik.

Det här innebär att en stor del den svenska maten produceras av industrijordbruket, där kyckling, värphöns och slaktsvin är mest industrialiserade, medan nötkött, med undantag för uppfödningen av tjurar på stall, och lamm är minst industrialiserade. Mjölken har på rätt kort tid blivit allt mer industrialiserat. Industrialiseringen gäller även för många ekologiska gårdar, även om många av KRAV-reglerna samtidigt innebär en viss broms i den utvecklingen.

Markus Hoffman, hållbarhetsansvarig på LRF, skrev ett mycket intressant blogginlägg där han faktiskt gav oss rätt, jordbruket har blivit industrialiserat och precis som Gunnar Rundgren och jag brukar både skriva och hålla föredrag om, så har det under 80 år varit en uttalat politiskt idé. Jordbruket ska producera så billig mat som möjligt. Det gällde då och det gäller även nu inom EU. Markus Hoffman menar att det därför är historielöst att säga att det är bönderna som har gjort fel. Det har vi aldrig påstått. Politiken har ett stort ansvar och man får nog säga att böndernas organisationer och företag också har ett rätt stort ansvar för utvecklingen eftersom man så helhjärtat har ställt upp på industrijordbrukets sida. Ständigt lyfter man volymproduktionen och sällan några andra kvalitéer. Och jag kan nog tycka att även lantbrukaren har ett visst ansvar. Åtminstone att någon gång, lyfta blicken, titta framåt och fundera över vilken framtid man är på väg mot.

Utvecklingen inom dagens lantbruk och livsmedelsproduktion beskrivs ofta som oundviklig, även av många av dem som vill se en annan utveckling. Det är hopplöst och omöjligt att tänka sig något annat. Markus Hoffman skriver att strukturrationaliseringen nästan verkar vara en naturlag. Men det är självklart inte så. Dagens politik kan förändras. Lantbruket och matproduktionen kan förändras.  Ett mer hållbart lantbruk kommer innebära att maten blir betydligt dyrare, att en mindre andel kan läggas på annan konsumtion, men kanske framför allt den stora stötestenen – att inte så stor andel av hushållens intäkter kan läggas på boende som idag. Förenklat kan man säga att kostnaderna för mat och boende storleksmässigt har bytt plats under de senaste 50-60 åren och detta har förstärkts med ränteavdrag, ROT och RUT.

Precis som dagens lantbruk uppstod genom en stor förändring av samhället, kommer samma sak att krävas för att forma ett annat och bättre lantbruk. Det kommer inte vara enkelt och inte gå i en handvändning, men det är svårt att tänka sig ett viktigare och mer stimulerande arbete för att forma en bättre värld att leva i.

Det är vår relation till naturen som behöver restaureras
 Det är vår relation till naturen som behöver restaureras 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation.

Strax doftar skvattram och nattviol, snart skymtar jungfru Marie nycklar och ängsullens lysande vita tussar dansar fram över mossen. Det här är en av de platser som vi tycker gör vår lilla gård extra värdefull, men ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är den värdelös. Den duger inte till att producera vare sig barrskog eller veteåkrar. Precis som kärr, berghällar och kalfjäll räknas den till det som kallas för impediment vars betydelse är hinder. Hinder för produktion. 

Besatt av produktion

Vårt samhälle är besatt av produktion. I skogarna ska det produceras träd, det vill säga fibrer som blir pappersmassa, bränsle och ibland virke. På åkrarna ska det produceras mat, i praktiken framför allt vete eller ensilage (gräs). Ingen bit av den produktiva marken får förfaras, den täta granskogen går hela vägen fram till den minst lika täta veteåkern. 

Skogsbrynen, den glesare skogskorridoren närmast åkrarna, är numera så sällsynta att Skogsstyrelsen ger naturvårdsersättning för att skapa sådana. På samma sätt har en rad andra viktiga platser för mångfald försvunnit. Stenrösen med träd och buskar på åkrarna har röjts bort, kärr torrlagts, diken lagts igen, åkrar har slagits samman, kurvor har rätats ut– allt som hindrar de allt större maskinerna från att sköta marken så rationellt som möjligt och producera så mycket som möjligt.

Ju mer marken ska avkasta, och ju billigare det skall bli, oavsett om det handlar om mat, skogsråvara, mineraler, energi eller utrymme för vägar, byggnader och infrastruktur, desto mindre utrymme för andra levande varelser. Detta är en av orsakerna till EU:s naturrestaureringslag, där det övergripande målet är att restaurera minst 20 procent av EU:s land- och havsområden senast 2030 och alla ekosystem som behöver återställas senast 2050. 

Siffersatta mål

Det är en stor uppgift och hur löser vi då den? Risken är överhängande att det blir på samma ingenjörsmässigt fyrkantiga sätt som vi hanterat stora delar av naturen under de senaste hundra åren, genom att producera. Fast den här gången naturvård. 

Sedan länge har miljö- och klimatpolitiken blivit detsamma som siffersatta mål. I det förslag som berörda myndigheter har lagt fram för hur Sverige ska genomföra lagstiftningen, flödar siffrorna. Cirka 200 åtgärder föreslås. För jordbruksmarken finns mål för 33 olika naturtyper som antingen ska återskapas eller restaureras. Exempelvis ska 340 hektar saltängar och 208,4 hektar enbuskmarker återskapas till 2030. Indikatorer i form av fjärilar, fåglar och biotoper ska räknas och kollager i marken mätas. 

Viljan är givetvis god, men det finns en risk att de instrumentella detaljerna tar överhanden från grundfrågan – att människan behöver förändra sitt brukande av naturen för att ge plats åt fler arter.  För att åstadkomma det krävs ett annat förhållningssätt från vår sida. 

Naturen är dynamisk

Ordet restaurera betyder ”återställa i sitt ursprungliga skick”. Men vilket ursprung då? Förvirringen märktes tydligt i den tidigare diskussionen om vilket årtal som skulle gälla som riktmärke för restaureringen. Var det som landskapet och den biologiska mångfalden såg ut innan industrialiseringen tog fart? I så fall handlar det om att restaurera 2,2 miljoner hektar hagmarker (sju gånger större areal än idag) ansåg Artdatabanken på Sveriges Lantbruksuniversitet. 

Eller räckte det med att utgå från hur naturen såg ut vid Sveriges EU-inträde? I så fall skulle det räcka med bara 43 000 hektar. Detta stora spann säger något om problematiken och svarar fortfarande inte på frågan – till vilket ursprung ska naturen återställas?

Själva tanken, att naturen är statisk, leder också fel. Naturen är i stället dynamisk, precis som alla levande organismer som den består av, och där ingår även människan. En stor del av den natur som ska restaureras är formad eller i bland rent av skapad av människan. 

Vår gård är, liksom så många andra gårdar, ett tydligt exempel. Här har vi med statligt stöd, våra kor och vårt eget arbete restaurerat tio hektar strandängar. Det var så marken användes för sextio-sjuttio år sedan, som strandängar som betades av kor. När korna försvann för cirka femtio år sedan, började markerna växa igen, tills vi började restaureringen 2016. 

Kan inte återskapa

Hade vi backat hundra år tillbaka, så hade vår restaurering handlat om att återskapa åkrar, för då brukades delar av ängarna som det. Och för två hundra år sedan var marken sjöbotten.  Precis som med så många andra sjöar, sänktes Strandsjön genom utdikning för att få mer bördig odlingsmark. Ironiskt nog sjönk den mullrika åkermarken ihop av brukandet och marken blev stegvis för sank för att odla spannmål på, utan blev i stället betesmark. 

Kanske kommer sjön på sikt att ta tillbaka sin mark som den en gång förlorade och betesmarkerna flytta in i skogen? Det vet vi inte. Men vi vet att naturen är föränderlig, även av egen kraft och inte bara mänsklig.

I skogarna är det ännu svårare att se vad restaurering innebär. På 1800-talet brukades skogarna på helt andra sätt än vad de gör idag, det kolades, det togs ved, virke och material för olika typer av bruk. Så gott som all skog i södra Sverige betades av kor, får och getter, längst i syd också av grisar. Viltstammarna var helt annorlunda, älg och rådjur var nästan utrotade, vildsvin fanns inte. 

Den mångsidiga användningen gav en varierad skog. Vi kan inte återskapa dessa landskap annat än genom att sköta dem på samma sätt, men det finns det idag inga förutsättningar för. Vårt rika samhälle anser sig inte ha råd med det.

Naturen som partner

Om naturen ska restaureras kommer det att kosta pengar och det kommer att krocka med vår dominerande idé om naturen som producent av produkter som vi kan köpa och sälja. Vårt ekonomiska välstånd är byggt på kalhyggen, gruvhål, uppdämda älvar, nedlagd landsbygd, gifter i grundvattnet och utrotade arter. Det är detta som händer när vi omvandlar en allt större del av naturen till produkter och pengar. Någon gång måste vi börja inse detta och på allvar starta ett etiskt samtal om det.

Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som den omnipotenta ekosystemingenjören människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation. 

Då förändras perspektivet från 200 åtgärder med indikatorer, budgetar och utvärderingar, till mer grundläggande frågor om hur vi skall relatera till naturen. Då blir fokus inte bara på att restaurera natur, utan också på att ta större hänsyn till det övriga livet i vårt brukande av naturen. Då kommer vi också se att nyckelordet är mångfald. Då kommer lokalbefolkning och naturbrukare att kunna bli medskapare istället för verktyg för att uppnå statliga mål som styrs av omfattande byråkrati. 

Naturen är inget som finns någonstans där borta. Naturen är vårt hem. Naturen är också vi och vi är natur. 

Essän är skriven av mig och Gunnar Rundgren och har tidigare publicerats hos Dagens Arena.

Jordgubbar till midsommar? Kanske inte.
 Jordgubbar till midsommar? Kanske inte. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om du inte vill få midsommaren förstörd så ska du sluta läsa här, för nu blir det lite tråkig läsning om det kanske finaste och midsomrigaste vi har – jordgubben. Bäret är en av de allra mest besprutade grödor du kan stoppa i munnen. Och i dina barns munnar.

”Jordgubbstårtan som alla pratar om” är rubriken på ett mejl i min inkorg. Det är en tidning som gör reklam för sitt recept på en klassisk variant av tårtan. Inget fel på receptet men jag tycker kanske snarare att vi borde prata om själva jordgubbarna.

Det finns nästan 40 olika kemikalier som är tillåtna att använda inom icke-ekologisk jordgubbsodling. Enligt Livsmedelsverket innehöll 72 procent av de svenska jordgubbarna rester av kemikalier i de stickprovskontroller som myndigheten gjorde 2022 och 2023, vilket är den senaste rapporten där resultaten redovisas.

Inget av proven överskred Livs­medels­verkets gränsvärden som gäller för när halterna av kemikalierna anses farliga. Samtidigt vet vi att uppfattningen om vad som är farligt och ofarligt när det gäller kemikalier ofta förändras med tiden. En gång i världen var DDT så ofarligt att lantbrukare hade en spruta i köket för att ta kål på flugorna. Glyfosat, världens vanligaste ogräsmedel, påstods först brytas ner så snabbt att det bara skulle vara vattenånga kvar. Numera vet vi att det inte stämde och att kemikalien hittas i allt från våra vattendrag där den är skadlig för vattenlevande organismer, till vårt eget blod. I de svenska jordgubbarna finns det rester av två svampmedel som klassas som hormonstörande av EFSA, den europeiska motsvarigheten till Livsmedelsverket.

”Om man ska använda försiktighetsprincipen vill man inte ha någon av de här kemikalierna på sina jordgubbar”, sa Joëlle Rüegg, professor i miljötoxikologi i en artikel i tidningen Syre.

Ännu en kemikalie som används i jord­gubbsodling är acetamiprid, en neo­ni­kotinoid som anses mindre giftig för bin och däggdjur än andra medel i samma kemikaliegrupp, men studier visar på risk för bröstcancer och hjärn­­skador på foster och små barn. Det euro­pe­iska nätverket mot bekämpningsmedel, PAN Europe, vill se ett totalförbud. I Sverige är ämnet förbjudet i hemmaträdgårdar och parker, men tillåtet i kommersiella jordgubbs­odlingar.

Resultaten från den svenska jordgubbskontrollen är få. Under de båda åren togs 74 respektive 57 prover på frukt och bär. Totalt togs mellan 200 och 300 stickprover på livsmedel. Det här gör att Sverige tillsammans med Italien är sämst inom EU på att ta stick­provskontroller av kemiska bekämpningsmedelsrester i livsmedel. Sverige tog inte ens hälften så många prover under 2024, 422 stycken, som EFSA efterfrågade och det europeiska livsmedelsmyndigheten har också kritiserat Sverige för detta. Danmark uppfyllde däremot sitt beting, dubbelt upp. Detta har bland annat Gunnar Rundgren uppmärksammat i sin blogg och även DN.

Trots de få svenska proverna innehåller ändå så många av jordgubbarna ämnen som, oavsett hur farliga vi tycker att de är, helt enkelt inte ska vara där.

Hittar du inga ekologiska gubbar, så kan det vara dags att börja odla några plantor själv. Eller så kan du se på de besprutade bären som på cigaretter, att du förmodligen inte dör om du unnar dig dem en gång om året. Även om det i det senare fallet är en del andra varelser som stryker med.

Eller så kan du göra en helt annan tårta i år.

Motigt för mångfalden
 Motigt för mångfalden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är så vackert, denna biologiska mångfaldens dag. Vår närmaste vildapel blommar i ett överdåd som vi inte tidigare sett under våra tolv år på Sunnansjö gård. Många av de tama äppelträden håller också på att slå ut, i all sin prakt. I fonden alla dessa nyanser av grönt, innan alla bladen hunnit slå ut helt, både i form och färg. Morgonens promenad ackompanjeras av fågelsymfoniorkestern där större hackspett, gök och gröngöling som vanligt utmärker sig. Grågåsfamiljerna tuffar in i vår vik för att börja beta. Tranorna lyfter ljudlöst från fälten när de tycker att jag kommer för nära, två rådjur sticker också iväg med stora skutt och jag ser svansen på mamma räv som sannolikt har fångat morgonens första sork till ungarna. Lite längre bort är pappa kärrhök ute i samma ärende, ständigt cirklande, ständigt sökande efter mat till familjen. Paret slaguggla har dock inte fått några ungar än, som det verkar, men arbete pågår. Pappa slaguggla flyger ut och gör en markering när jag går förbi. Mamma slaguggla sitter orörlig, med blicken låst på mig.

Sådana här morgnar fyller mig med en oerhörd tacksamhet över att jag får arbeta och leva tillsammans med alla dessa varelser. Men jag känner också en sorg och en ilska över att det som kallas för utveckling, anser att den här typen av landskap med alla dess invånare inte är tillräckligt effektivt, lönsamhet och ekonomiskt intressant. Trots allt prat om biologisk mångfald, massutdöende, naturrestaureringslag med mera, så går utvecklingen åt fel håll. Politiken för lantbruket och skogen fokuserar på ökad bulkproduktion, i praktiken främst vete och pappersmassa. När målet endast är billig mat och hög produktion, får det konsekvenser. Då ökar exempelvis kraven på att korna måste gå samma väg som de konventionellt uppfödda tjurarna, kycklingarna, värphönsen och grisarna – nämligen att stängas in på heltid. Mularnas mångfald väger lätt, jämfört med mjölkfloden.

Produktionen väger också tyngre än kemikalierna, trots den ökade uppmärksamheten kring dessa, inte minst PFAS-kemikalierna och trots att många av kemikalierna har en negativ påverkan på mångfalden. När Danmark bestämmer sig för att införa förbud mot användande av PFAS i bekämpningsmedel, då gör Sverige ingenting. Tvärtom hör Sverige tillsammans med Italien till de två länder som inte ens orkar ta tillräckligt många stickprov på livsmedel när det gäller kemikalierester, enligt en rapport från EFSA. Sverige tog bara 40 procent av de prover som krävdes. Danmark tog två gånger fler.  

Resultatet blir ett allt mer ensidigt landskap där mångfalden trängs undan, både den vilda och den tama. Vi talar sällan om förlusten av den tama mångfalden, som också är oerhörd, när färre grödor, färre sorter och färre raser odlas och föds upp, vilket ger oss en mer enfaldig mat på tallriken.

Den minskande mångfalden drabbar också människorna. Politiken handlar efter 70 år fortfarande om att bönderna ska konkurrera ihjäl varandra, med resultatet att gårdarna hela tiden blir allt färre, och större. Det kallas för marknadsekonomi, men utvecklingen känns mera som en karikatyr av en sovjetisk utveckling där slutresultatet blir ett fåtal gigantiska företag. För en sak ska vi vara på det klara med, i det nuvarande politiska och ekonomiska läget finns det ingen gräns för hur få gårdarna och livsmedelsindustrierna kan bli. Av de lantbrukare som i dag bygger ut för stora pengar, i hopp om att höra till framtidens vinnare, kommer inte många vara kvar i morgon. Det är konkurrensens logik.

Ingenting kommer att förändras förrän vi är många som säger att den här utvecklingen inte kan fortsätta. Det innebär samtidigt att vi har alla möjligheter att förändra.

Men i dag ska vi fira mångfaldens dag. Gå ut i naturen, oavsett om det är en lite park, en skog, till sjön, till havet, ut i beteshagen eller bara en stund i trädgården. Och ät något passande. Som ett bröd bakat på gamla kulturspannmål, mjölk från en fjällko, rödkulla eller SRB, ägg från lantraser, linsgryta på Gotlandslinser eller några skojiga potatissorter.