Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
 Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50  stycken och det här räknas alltså som en liten gård.  Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!

Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.

Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.

Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket.  Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.

Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.

Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk.  Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.

Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige.  Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.

Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.

För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.

Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.

Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.

Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Elefanter är större än kor
 Elefanter är större än kor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kor är stora djur, men elefanter är ännu större. Trots det så är det sällan som elefanterna nämns i den annars så heta diskussionen om korna ska få beta eller inte, trots att de står där mitt i rummet, fullt synliga. För det är inte kornas bete som gör att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Det är inte kornas grundläggande behov, att i all anspråkslöshet få beta gräset när det växer. Det är politiken i sällskap med marknaden som driver på för fortsatt konkurrens och utslagning. Men på detta är det ingen som klagar. Alla sjunger den internationella konkurrensens lovsång.           

Det har varit många turer kring kornas rätt att gå ut och beta och det är svårt att påstå att det alltid har rört sig om en intellektuellt hederlig debatt. Några av bottennappen har handlat om att kor har det bättre inomhus, att fler kor skulle komma ut på bete om lagen tas bort, att det blir lättare att ta betalt för mervärdet betande kor om lagen tas bort eller att allt egentligen handlar om att konsumenterna inte fattar att Emil i Lönneberga inte bor här längre.

En del argumenterar för en mer flexibel lagstiftning, som Joakim Borgs, mjölkbonde och styrelseledamot i LRF, i SVTs inslag. Precis som Borgs säger så låter det ju vettigt att bonden själv ska få avgöra om en ko ska få stanna inne om det är storm eller regnar, men riktigt så stelbent är inte beteslagen. Mjölkbonden får bland annat hålla sina djur inomhus om det är allvarliga insektsangrepp, fara för rovdjursangrepp, för att skydda djur och mark från skador om det exempelvis kommer skyfall eller andra onormala väderleksförhållandena, om djuren måste skötas, vårdas eller behandlas på ett sätt som inte är lämpligt utomhus, om kvigor ska semineras eller om djur ska slaktas innan 15 juni. Allt enligt Greppa Näringens information. Det finns med andra ord redan flexibilitet.

En av de få som har tagit bladet från munnen och sagt vad det egentligen handlar om är Anders Birgersson på gården Vikingstad utanför Linköping och det ska han ha all heder för. Han är mjölkproducent och har 1 000 mjölkande kor och ett antal hundra kvigor, så kallad ”rekrytering”. Det här är alltså en av de allra största mjölkgårdarna i Sverige och Birgersson har tidigare sagt att han vill bli ännu större. Han siktar på 2 000 mjölkande kor framöver.  Han säger rent ut att det inte går att följa lagen om bete om man har så många kor som han har och han menar att det gäller för alla de större gårdarna

– Jag vet att jag sticker ut hakan där. Men i min värld är det så att alla vet beteskravet är något som inte fungerar för oss. Det betyder inte att jag är för ett betesförbud, men kravet är svårt att förena med en rationell och effektiv mjölkproduktion, säger han till tidningen ATL.

Och detta har han förmodligen alldeles rätt i.

Ett skäl till att det i debatten ofta framhålls att korna har det lika bra när de kan gå fritt inne i de stora stallarna och bli mjölkade av robotarna, är att flera av de större gårdarna har rationaliserat bort betet till att bli ett ”motionsbete”, dvs en plätt i närheten av stallet där det knappt finns något gräs kvar att beta. Visserligen definierar Jordbruksverkets föreskrifter bete som att ”växterna ska finnas i sådan mängd och ha sådan kvalitet att det är möjligt för alla djuren att kunna beta samtidigt på ett naturligt sätt.” Det handlar alltså inte om att de ska kunna gå ut och lufta sig lite. Korna ska kunna beta gräs.  (KRAVs regler går ännu längre och anger hur stor del av kossans dagliga mat som ska bestå av gräs som hon betat själv.)

Därmed inte sagt att det är enkelt att sköta betet så att alla blir nöjda. Även om vi på vår lilla gård Sunnansjö har dikor och inte högavkastande mjölkkor som kräver stora mängder energirikt foder, så är det även för oss ett visst pyssel att se till att korna har gott om mat, att inte parasittrycket blir för stort och att korna samtidigt betar och naturvårdar även de områden av naturbetesmarken där de inte tycker att gräset är så smakligt och att de samtidigt inte betar andra områden där de gillar gräset extra mycket, alldeles för hårt. Eftersom vi också har blöta marker, vilket innebär att vi på våren och hösten får jobba en del med att stängsla tillfälliga beten på torrare områden, så blir det ett visst jobb. Och då pratar vi om endast 13 djur, inklusive kalvar och låne-tjuren från granngården.

Utifrån den egna erfarenheten vet jag alltså att betet inte är gratis. Själva gräset är ju visserligen det, men det är flyttandet  och stängslandet som tar tid och alltså kostar pengar. Och även om korna enbart skulle beta åkerbeten, vilket ofta är betydligt mer rationellt och tidsbesparande, så tar det också tid. Och för en gård med flera hundra kor, eller dryga tusen som På Vikingstad, blir det en väldigt stor apparat, inte minst att överhuvudtaget ha tillgång till betesmarker i närheten av stallet (korna ska ju ett par gånger om dagen gå in och bli mjölkade i mjölkningsroboten). För att inte tala om det jobb som behöver läggas ner på ordentliga drivgångar som håller för både regnväder och klövtramp av tusen kor. Därtill kommer också att se till att de får i sig tillräckligt näringsrikt foder så att de inte tappar i produktion. Vikingstads kor mjölkar i snitt hela 13 000 kg per år.

– När det handlar om holstein och mjölkproduktion är det mikromanagement som gäller. Jag säger inte att det skulle vara helt omöjligt att få det att fungera men det skulle innebära djävulska kostnader. Och vem ska ta dem? Konsumenterna? Knappast! säger Anders Birgersson till ATL. 

Det är svårt att veta hur det är med konsumenterna och deras betalningsvilja eftersom det trots allt inte är de som sätter priserna. Det gör istället Arla som i sin tur påverkar de andra mejeriernas pris, i egenskap av marknadsledare. Arla, som har verksamhet i flera andra länder, styrs i sin tur av världsmarknadspriset och jobbar inte med något särskilt ”svenskt” pris till bönderna. Det spelar alltså ingen som helst roll ifall svenska bönder och svenska konsumenter är världsbäst. Det är ändå världsmarknadspriset som styr. (Enskilda gårdar kan givetvis nischa in sig gentemot vissa konsumentgrupper, men då jobbar man också på en helt annan marknad.)

Anders Birgersson och de andra mjölkbönderna som har bestämt sig för att konkurrera på den internationella marknaden, de vet vad som gäller där. Då handlar det enbart om att producera så mycket mjölk som möjligt till lägsta möjliga pris. Inget annat. Det är den industriella logiken och det är samma logik som gör att amerikanska mjölkbönder använder tillväxthormoner för att få korna att mjölka mer och som får danska mjölkbönder att slå ihjäl tjurkalvarna direkt vid födseln. Och som nu får en del svenska mjölkbönder att vilja ta bort det kanske allra mest grundläggande behovet för korna, nämligen detta att gå ut och beta.

Det märkliga är att ingenstans i debatten om kornas bete har jag hört någon argumentera mot det egentliga problemet, den internationella konkurrensen som oundvikligen leder till allt färre och större gårdar, eller snarare mjölkindustrier. Jag hör ingen som efterlyser en annan politik som i stället för utslagning, främjar framväxten av fler mjölkgårdar. Inte ens nu när det diskuteras livsmedelsberedskap och där nog mjölken får sägas ha en mycket viktig roll som allsidigt livsmedel, förs detta fram.  Inte heller har jag i samband med betesdiskussionen hört någon kritisera Arlas affärsidé och prispolitik, inte heller det faktum att en stor andel av mejeriimporten kommer från danska Arla. Däremot har jag hört många bönder klaga på de svenska konsumenterna, att de inte köper svenskt i tillräckligt stor utsträckning. Att sälja danska mejerivaror går alltså bra, men inte att köpa? I stället fortsätter man att ordinera mer av samma medicin – nämligen ökad konkurrenskraft. Det var ju också detta som var anledningen till att regeringen startade utredningen om djurskyddsbestämmelserna och dess påverkan på konkurrenskraften, vilket snurrade igång den här omgångens debatt om betet.

Kommer svensk mjölkproduktion att räddas kvar och växa ifall beteslagen tas bort, vilket LRF hävdar? Knappast. Snarare kommer det att få strukturrationaliseringen att rulla på ännu snabbare. Om korna får stängas in på heltid, kommer de stora gårdarna att bli ännu mer konkurrenskraftiga gentemot de små gårdarna, mjölkpriset kommer att sjunka, nya gårdar slås ut och så kommer det fortsätta. Det ingen bortre gräns. Det slutar inte förrän den sista svenska mjölkgården ligger i Danmark.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Blev det pyton till middag?
 Blev det pyton till middag? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så var det dags igen. Efter quorn, sojaisolat, inomhusodlingar i höghus, labb-kött, skörderester som rapskaka, insekter och diverse fermenterat protein är det nu äntligen dags för pytonormen att lanseras som vår klimaträddning på tallriken. Som vi har väntat!

Pytonormen – framtidens klimatvänliga proteinkälla, är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladets pappersupplaga. (På nätet heter det istället, Forskare: Pytonorm en överlägsen proteinkälla.) Och jag fattar grejen, det är naturligtvis kittlande för media att få skriva om lite udda livsmedel. Man kan höra hur det fnittras förtjust och lätt chockerat bakom tangenterna varenda gång som det skrivs ytterligare några spaltmeter om att äta gräshoppor, myror, mjölmaskar, fjärilar eller vilken insekt som råkar vara på tapeten för tillfället.  Och nu – pytonorm! Vem kan motstå det?

Artikeln är till stora delar en kopia av en artikel från brittiska the Guardian. Det är en tidning som har publicerat ett antal texter som tar en mycket stark ställning mot animaliska livsmedel i synnerhet och lantbruk i allmänhet, dvs den där gamla idén att producera mat med jord, fotosyntes, fröer, växter och djur.  Istället propagerar Guardian för allt annat som kan uppfattas som ett alternativ, inte minst genom författaren och journalisten George Monbiots regelbundna skrivande. Det är också en tidning som läses flitigt av svenska journalister. Som jag själv.

När det gäller artikeln i the Guardian om pytonormen så rymmer den lite fler invändningar mot pytonköttets klimatöverlägsenhet, jämfört med Svenskans.  I den svenska versionen handlar förbehållen om risken med ormrymningar och så det gamla vanliga som alltid tas fram när det gäller livsmedel som inte hör till vår dagliga föda – att konsumenterna kanske inte är beredda att servera pytonorm/mjölkmaskar, underförstått att konsumenterna helt enkelt är tröga.  Och där någonstans brukar det fnittras lite chockerat igen, orm på tallriken, men hu då!

Den stora frågan är dock hur klimatsmart det egentligen är att äta farmad pytonorm, som det handlar om. I forskningsrapporten från Australien, som artiklarna baseras på, lyfts pytonormen fram som en mycket mer effektiv foderomvandlare än varmblodiga djur och därmed också låg klimatpåverkan. Men precis som med insekter så är det inte så enkelt att föda upp pytonormar i stor skala. Ormarna kräver värme, 25-30 grader, vilket i sin tur gör uppfödningen dyr och också bättre lämpad för länder som både har klimat och matkultur som bättre passar reptilen. Det behöver också finnas områden i ormfabriken som har olika temperaturer, vilket gör anläggningarna ännu dyrare. Lin Schwarzkopf, professor i biologi på James Cook universitetet i Townsville, Australien, är därför skeptisk till om detta verkligen är så klimatsmart. Hon säger i slutet av artikeln – ”Det finns ett grundläggande problem med att mata människor med rovdjur”. Pytonormar käkar nämligen inte vegetabilier, de äter andra djur och på de pytonfarmer som forskarna har studerat utfodrar man ormarna med gnagare (möss och råttor) gris, kyckling och fisk. Om man tycker att det är ett problem att äta djur som äter vegetabilier så borde det vara uppenbart att det är ännu mer problematiskt att äta djur som äter djur.

Varför hetsar jag upp mig då? Är det för att jag inte kan tänka mig en bit grillad pyton på tallriken? Tvärtom. Jag skulle gärna testa. Nej, problemet med den här typen av artiklar (och forskningsrapporter med för den delen) är att de alltid pekar mot att lösningen på vårt resurskrävande livsmedelssystem finns någon annanstans, på Mars, i basilikaodlingar i skyskrapor, i laboratorier, form av fermenterade proteiner eller som insekter och pytonormar. Lösningarna finns aldrig på marken, där vår mat produceras idag och de sk alternativ som presenteras kräver alltid större resurser, inte minst i form av energi, än det där gamla jordbruket.  

Vi vet sedan länge hur vi behöver förändra vårt matsystem. Det krävs ingen AI, inga rymdresor, faktiskt ingen mer avancerad teknik och inga nya råvaror för detta. (Sedan kan vi alltid välja att äta pyton eller insekter för att det är gott eller intressant, men det är en annan diskussion.) Problemet är att vi inte vill göra det. Vi har limmat fast oss i en samhällsstruktur som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Och hur skönt är det då inte när journalister och forskare i skön förening i stället säger att vi lugnt kan sitta fast eftersom lösningen finns i en skiva grillad pyton.

Tillägg: Anders Engström på Agfo kommenterar den här texten genom att tipsa om Marion Nestles blogg om ämnet. Där framgår det att det finns en del invändningar mot vetenskapligheten i pytonstudien, men framför allt att den har finansierats av ett företag som arbetar med ormskinn. Som ett sätt att göra pytonuppfödning för skinnets skull, lite mera ”smaklig” om man också kan påstå att köttet är klimatvänligt. Tänk ändå vilka kreativa entreprenörer det finns!

Bilar-grodor 1-0
 Bilar-grodor 1-0 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Min sommarstugegranne är lite trött. Det är inte hennes dryga 80 år som spökar, utan att hon ägnade föregående kväll åt att rädda kärleks­kranka grodor från att bli överkörda av bilar i ett bostadsområde i Uppsala. Under några vårveckor vandrar alla grodor och paddor i väg till något vattendrag för att para sig, och det gäller även amfibier bosatta i Uppsala. Ibland korsar deras väg en bilväg och då finns det stor risk att alla kärleksstunder ställs in för gott. Grodor och bilar är en dålig kombination. Min granne och de övriga engagerade människorna i kvarteret bär därför grodorna över vägen i hinkar. De har vädjat till kommunen att stänga av biltrafiken på gatan eftersom det bara handlar om några kvällstimmar under ett par veckor. Men det är omöjligt, enligt kommunen.

Samtidigt pågår en betydligt större flytt i Torslanda utanför Göteborg. Där flyttas, eller snarare vräks, flera tusen grodor, paddor, ormar och ödlor av avlönade experter. Precis som i Uppsala handlar det om djur som är fridlysta, vilket även gäller deras miljö som är fredad och alltså inte får förändras. Men det finns undantag, som den batterifabrik som Volvo Cars ska bygga och som länsstyrelsen anser vara ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Artskyddsförordningen kan sättas ur spel. Samma sak sker nu även i Mariestad, där det också ska byggas en batterifabrik.

Detta kallas för ekologisk kompensation och innebär att om man förstör naturen på ett ställe, kan man kompensera det på en annan plats. Eller snarare, om naturen är i vägen, kan vi flytta på den. Det är i alla fall teorin. Vad som i praktiken händer med den befintliga naturen när det kommer tusentals nya invånare eller hur enkelt det är att skapa en miljö som liknar den som ödelades är en annan sak.

I valet mellan grodor och trafik verkar det som om bilarna alltid vinner.

Exemplen visar också att vanliga ­människors kärlek till sin vardagsnatur sällan väger särskilt tungt. Om naturen ska ­prioriteras framför en väg, en parkeringsplats eller en byggnad krävs det en expert som upptäckt en utrotningshotad art. Och anses samhällsintresset väga tyngre kan samma expert helt enkelt flytta på naturen, eller i alla fall delar av den. Kvar blir människor som får allt längre avstånd till sin vardagsnatur och som inser att deras omsorg inte räknas. Naturen blir något som ska skötas om av särskilt utbildad personal, inte av dig och mig. Ändå är det just du och jag som behövs om vi ska ta hand om naturen bättre än vi gör i dag. Och en av de bästa utgångspunkterna för det arbetet är kärleken till vår vardagsnatur. Det är då som vi försiktigt och varligt hjälper grodor över vägen under vårkvällarna.

(Krönikan har publicerats i ”Publikt”

Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse?
 Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Intresset för att sätta upp solpaneler på jordbruksmark har ökat kraftigt under de senaste åren. Och fler anläggningar lär det sannolikt bli. Att hyra ut sin mark för elproduktion innebär flera gånger mer lönsamt än att odla spannmål på den, även om det rör sig om den bördigaste marken.

I veckans Land Lantbruk har man kartlagt de senaste årens utveckling när det gäller solcellsanläggningar på mark. Sammanställningen visar att intresset har ”exploderat”, som man själv skriver. Och det är ingen överdrift. Land Lantbruk har tittat på de anmälningar om samråd gällande solcellsparker som kommit in till länsstyrelserna mellan 2020 och 2023, en ökning med nästa 1 400 procent. Samråd krävs enligt miljöbalken eftersom en solcellsanläggning innebär en” väsentlig förändring av naturmiljön”.

Totalt handlar det om nästan 27 000 hektar mark, varav 39 procent är på jordbruksmark, 44 procent på skogsmark och 17 procent är ”övrig mark” som kan vara grustäkter, nedlagda flygfält, golfbanor, torvtäkter, industrimark mm.

Tidningen intervjuar också en lantbrukare utanför Kristianstad som hyr ut 50 hektar av sin mark under 50 år till ett solenergiföretag. Han har medvetet valt att hyra ut sin mest lågproducerande mark.

– Jag har inte räknat på det men det här är bra mycket bättre eftersom det här är lågproducerande mark så för min del känns det bra, säger han till tidningen.

Nej, man behöver nog inte sätta sig ner och räkna för att se att det här är en oerhört bra affär.  Byggs anläggningen kommer han att få minst 17 000 kronor per hektar (avtalet följer hela tiden KPI, Konsumentprisindex). Plus rörlig ränta. Det finns ingen spannmålsodling som kan konkurrera med det, inte ens på de bördigaste markerna och inte ens när vetepriserna är höga.

 Med sådana intäkter är det inte så konstigt att intresset för solcellsanläggningar hittills har varit störst i södra Sverige, främst bördiga län som Skåne, Kalmar, Västra Götaland men även Kronoberg. Nu börjar även intresset sprida sig till mellersta och norra Sverige.

Med tanke på att lönsamheten i lantbruket är fortsatt usel så är sannolikt detta bara början på en fortsatt kraftig expansion av att producera energi i stället för mat på åkrarna och solel i stället för gran i skogarna.

Är det bra eller dåligt? Givetvis är det positivt att produktionen av fossilfri energi ökar, men när solcellsanläggningarna flyttar från taken till mark, så finns det anledning att inte öppna stora famnen för utvecklingen. Allra minst bland lantbrukarna själva. 

Att hyra ut sin mark under 50 år är en mycket lång tid och under den tiden kan saker förändras radikalt. Mark som tidigare ansågs olönsam kan komma att ses som värdefull för matproduktion av olika slag eller för naturvård. För att inte tala om den estetiska förändring av landskapet som en solcellspark innebär. Redan i dag finns det gott om protester mot sådana av olika skäl och de lär sannolikt inte bli färre i takt med att anläggningarna breder ut sig.

Missunnar jag då lantbrukarna att äntligen tjäna lite pengar? Nej, det gör jag verkligen inte, men man ska komma ihåg att det inte är lantbrukaren i första hand som får intäkten, det är markägaren och det är inte alltid samma personer. I dag är cirka 40 procent av jordbruksmarken arrenderad. Det här kan innebära att den arrenderande lantbrukaren helt enkelt blir av med sitt arrende om markägaren vill öka sin avkastning på marken. Ökade intäkter för marken kommer givetvis också att ytterligare driva upp kapitaliseringen i markpriser och arrenden. Det blir ännu dyrare att bruka marken och att genomföra generationsskiften.

Hittills är det främst frågan om minskad mark för matproduktion och den estetiska påverkan på landskapet som har diskuterats, men utvecklingen av markpriser och arrendepriser borde kanske stå ännu högre på agendan. I alla fall inom lantbruket. Från LRFs sida är man positiv till solcellsanläggningar så länge det inte rör sig om att matjorden schaktas bort. Däremot nämner man inte alls frågan om höjda markpriser i sin rapport om solcellsanläggningar.

Enstaka lantbrukare, som Peter Borring, har varnat för att lantbruket behöver följa frågan betydligt mer noggrant. Han skriver bland annat att det är ”synd och skam att matproduktion avkastar så lite jämförelsevis, men å andra sidan om livsmedelsproduktion kunde avkasta så mycket som solenergikalkylerna skulle jag inte våga tänka på hur mycket vi bönder då skulle behöva betala för marken…” Han pekar också på att solenergin håller på att gå åt samma håll som vindkraften, nämligen att enskilda mindre anläggningar som tidigare kunde ses som ett bra komplement på gården, inte längre är konkurrenskraftiga. I stället handlar det om stora internationella företag som anlägger mycket stora anläggningar som påverkar hela bygden. ”Där LRFs medlemmar inte sällan är de som påverkas negativt.”