Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

En matsvinnares bekännelser
 En matsvinnares bekännelser 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det var inte snabbare recept, färdiga rätter eller fler kvarterskrogar som jag behövde för att få någon ordning på mitt matsvinn. Det var ett annat liv.

Varannan fredagskväll var överraskningen lika stor – åh nej, var det idag igen! Jag pratar om mitt abonnemang på en ekologisk grönsakslåda som stod utanför min lägenhetsdörr och väntade på mig när jag kom hem på kvällen. Jag var trött. Jag hade antingen jobbat över på kontoret eller varit ute på krogen. Grönsakslådan, den var helt bortglömd. Och snart var den glömd i kylskåpet också.

DET VAR INTE GRÖNSAKERNA det var fel på, de var fantastiska! Det var mig, eller rättare sagt, mitt liv.

Under tio år levde jag ett varannanveckasliv i Stockholm. Varannan vecka var sonen hemma och då jobbade jag mindre och hade koll både på vad som fanns i kylen och vad som skulle lagas på spisen. Det var de där andra veckorna som var hopplösa. Då skulle jag ”jobba i kapp” och kom ständigt hem för sent och för hungrig för att orka tänka. Vad som då fanns i kylskåpet hade jag ingen aning om, utan köpte ytterligare en påse ruccola som skulle ligga och förmultna tillsammans med sina tidigare inköpta kompisar i kylen.

JAG BLUNDADE OCH SLÄNGDE rejält med mat. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att bli en bättre människa, men jag ändrade ingenting på mitt liv. Samma gamla människa och samma sätt att leva fanns kvar och ännu en liter mjölk åkte ut i slasken.

Problemet var inte att hitta ett recept som gick snabbt att laga, det finns mängder av sådana. Problemet var att mitt liv passade helt enkelt inte ihop med en vettig mathållning.

Det var först när jag flyttade tillbaka till landsbygden igen, med viss resväg till matbutik och krog, och dessutom började jobba hemma, som saker förändrades. Lagar man lunch och middag nästan varje dag, då får man trots allt en viss koll på vad som faktiskt finns i kylskåp och skafferi. Är dessutom en stor del av den mat man äter något som man själv med visst arbete odlat, fött upp och förädlat, då får maten ett annat, tyngre värde. Jag vill inte behöva slänga den där blåbärssylten som jag plockat och kokat själv.

Bättre då att äta upp den.

(Ovanstående krönika publicerades förra fredagen i Dagens ETC, där jag under året har haft uppdraget att vara redaktör för Mat & Dryck.)

261016 – Ett litet tillägg. Ovanstående text är ett exempel på det som det sällan pratas om, nämligen att om man vill förändra matsystemet och sin roll i detta, så krävs det större förändringar än att bara köpa något som är lite bättre eller i värsta fall, lite mindre sämre. Den är den förändringen som brukar kallas för ”omställning”, och det är ett bra ord som säger något om magnituden av förändringen som krävs. Maten är en grundläggande basfråga och då handlar det inte enbart om val av råvaror eller recept, utan även i stor utsträckning hur vi disponerar vår tid. Framför allt – hur mycket tid ska jag lägga på lönearbetet?

Lokalproducerat – ett vansinnigt förslag?
 Lokalproducerat – ett vansinnigt förslag? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kritik mot ekologisk mat för att vara för dyr, riskerar att spilla över på den svenska konventionella maten. Är det bara pris som gäller, spelar det ingen roll att också inhemsk mat har vissa fördelar, även på miljöområdet.

Under ganska lång tid har en del politiker rätt ihärdigt kritiserat kommuners inköp av ekologisk mat. Man har hävdat att det är slöseri med skattepengar eftersom ekologisk mat oftast är dyrare och att barn och gamla får mindre näringsrik mat eftersom pengarna då inte räcker till att köpa in lika mycket animalier. Dessutom har politikerna i fråga menat att det konventionella svenska jordbruket i princip är precis lika miljövänligt som det ekologiska. Jag har i några diskussioner hävdat att det här resonemanget riskerar att drabba även den svenska konventionella maten, för om det bara är pris som gäller, så finns det alltid mat som produceras billigare någon annanstans i världen.

Häromdagen kom det som jag förväntat, en bredsida mot att kommuner ska köpa in lokalt producerad mat. En ledare i Norrtelje Tidning inte bara kritiserar KD:s förslag att ”maten som odlas i Norrtälje ska också ätas i Norrtälje”, utan kallar det dessutom för ”vansinnigt” eftersom det i praktiken innebär exportförbud för Norrtäljebönderna. Ingenstans i ledartexten sägs det något om att svensk mat skulle innehålla några mervärden som kanske motiverar högre pris.  Skribenten förespråkar istället det som är själva kärnan i EU:s livsmedelspolitik och även i Sveriges – frihandeln och den internationella konkurrensen. Maten ska komma från de länder eller regioner som har bäst förutsättningar att producera mat till lägst pris.  

De senaste årens starka fokus på pris gynnar inte någon form av lantbruk som har andra fördelar än just ett lågt pris. Det gäller både det svenska konventionella och det svenska ekologiska. De politiker som ständigt attackerar den ekologiska maten (ironiskt nog ofta just politiker från KD) tror att de främjar det konventionella inhemska lantbruket, men i själva verket kanske det är precis tvärtom. En ledarskribent kommer nämligen sällan ensam.  

Allt räknande får oss att glömma vad mat är
 Allt räknande får oss att glömma vad mat är 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ett par dagar i Katalonien påminner mig om att vi i Sverige håller på att slarva bort vår matkultur. I vårt ingenjörsland verkar vi mest upptagna av siffror, inte av hur den ska smaka eller dofta och inte heller av att den ska vara producerad på ett gott sätt. Matkultur och traditioner är vi också främmande inför, framtidsfixerade som vi är.

Så vi räknar istället. Bönderna räknar på hur mycket konstgödsel de ska lägga på åkrarna för att få ut så många ton vete som möjligt och vilket foder de ska ge kossorna så att de ska mjölka ytterligare några liter. Det är en effekt av ett annat räknande, nämligen på matpriserna. Priset på mat ska nämligen vara så lågt som möjligt, åtminstone i butiken. Strunt samma att en stor del av de verkliga kostnaderna för att producera vår mat hamnar på andra kostnadskonton som folkhälsa, förlust av biologisk mångfald, klimatet, utsläpp av PFAS och andra kemikalier, taskig djuromsorg och arbetsmiljö. Så länge priset i butik är lågt, är allt väl.

Eller så räknar kalorier, koldioxidekvivalenter och proteinhalter eller vad som nu är på modet för tillfället.

Allt mätande och optimerande gör att vi glömmer vad mat egentligen är. Att det inte bara är bränsle för våra kroppar utan något mycket mer grundläggande. Jordbruket är, tillsammans med fiske, renskötsel och skogsbruk, vårt viktigaste verktyg för att sköta om vårt hem, jorden. Maten är en oerhört viktig del av vår kultur. Det finns till och med de som menar att matlagning och måltider är något djupt mänskligt, och jag är böjd att hålla med.

DAGARNA I KATALONIEN påminner mig om just detta. I Barcelona – på den årliga konferensen för det internationella nätverket för kvinnor som jobbar inom gastronomi, Parabere Forum – möter jag människor som pratar smaker, ekologisk och social hållbarhet, lokal mat och traditioner.

Det är inte konstigt att drygt 400 kvinnor (och några män) som jobbar med mat, också tycker att maten är viktig, men det som slår mig är den ovanligt stora bredden i samtalet. För flera av dem, som stjärnkocken Martina Puigvert, handlar hållbarhet inte bara om val av råvaror eller anständiga arbetsförhållanden, utan också om att ta hänsyn till säsongen, landskapet, lokala råvaror och matkulturer, samtidigt som de vill bidra till den lokala ekonomin och ett lokalt kretslopp.

För dem är räknandet ett nödvändigt ont, inte ideologi. Då ställs också rätt frågor, som handlar om hur vi kan ta hand om varandra, och vår miljö.

Flera högre tjänstemän och politiker från det katalanska styret och staden Barcelona närvarar på konferensen. Närings- och arbetsmarknadsministern invigningstalar. Mat tycks vara politik på riktigt här, och inte bara ett föremål för kortsiktiga utspel.

Den politiska vikten av en lokal matproduktion märks också i jordbruksparken Baix llobregat, som ligger alldeles utanför Barcelona. Där har staden och ett antal andra kommuner skyddat odlingsmark från att exploateras från den växande staden. Staden vill försäkra sig om att det ska finnas lokal frukt och grönt för invånarna att köpa. I Sverige har politikerna pratat i många decennier om att skydda exploatering av jordbruksmark. Inget har hänt.

SENAST VI HADE en svensk politiker som kopplade ihop mat och matkultur med jordbruket var Eskil Erlandsson när han var jordbruks- och landsbygdsminister. Man kan kritisera honom för att han var naiv som trodde att hans politiska satsning Matlandet Sverige skulle ge 20 000 nya jobb, men han lyfte trots allt den goda, lokala maten och jordbruket som en viktig del i den gastronomiska utvecklingen.

Den nuvarande regeringens vision, Livsmedelsstrategi 2.0, handlar inte alls om mat, utan om industriell produktion av jordbruksprodukter. Mer teknik, maskiner, kemiska bekämpningsmedel, fler djur i stallarna, fossil gödsel och fossila drivmedel för att producera MER. Ja, det är den enda idén – MER produktion. Det gäller dock inte för antalet gårdar, som ska bli färre, eller för matpriserna, som ska bli lägre. Om oppositionen vill något annat, så märks inte det särskilt tydligt.

Inte heller detta val ser maten ut att bli en valfråga, trots att matrelaterade frågor väcker engagemang och oro bland människor.

Vår mat är basen för vårt samhälle. Förändrar vi sättet som vi producerar mat kommer också hela samhället att förändras och det är ett steg som våra kvartalspolitiker inte vågar ta. Däremot finns det allt fler människor som arbetar för förändring, inte minst i den praktiska verkligheten.

De som börjar odla och de som redan är odlare bryter nya fåror. De lär sig laga mat. De handlar direkt av bönderna. De startar matlag. De köper in ekologisk och lokal mat till skolor, dagis och restauranger.

För när allt kommer omkring är det underifrån som saker växer, inte från ovan.

(Texten har publicerats i Dagens ETC

Well played, Kullgren
 Well played, Kullgren 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns många frågor att ställa till landsbygdsminister Peter Kullgren. Han är inte bara ytterst ansvarig för den politik som rör maten, jordbruket, landskap och landsbygd, utan också för en stor del av miljö- och klimatpolitiken. Men när Dagens Nyheter gör ett stort reportage med honom och hans hustru Sarah Kullgren avslöjar sig DN i all sin urbanitet: Det blir kött-frågan som ännu en gång ska vevas runt. Därmed visar media återigen att man inte orkar göra en riktig bevakning av ett av de absolut viktigaste politikområdena.

Nyheterna om PFAS och bekämpningsmedel har duggat tätt denna sommar. Klimatfrågan har återigen gjort sig påmind i och med de omfattande skogsbränderna i Frankrike och Spanien, där nedläggningen av små lantbruk och minskningen av betande djur anses vara en orsak till ett mer brandfarligt landskap. I såväl floden Rhen som i stora delar av Sverige är vattennivåerna låga. Hela 12 län varnar nu för vattenbrist. Vad betyder det här för jordbruket, idag och på sikt? Särskilt som delar av jordbruket vill öka sin bevattning? Samtidigt ger regeringen krisstöd för att inte lantbrukare ska behöva dra ner på sin användning av främst konstgödsel men även diesel, trots att man i stället borde stötta en stegvis minskning av just konstgödselanvändningen, som trots allt är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser. Som om inte detta räckte finns ett antal olösta konflikter mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan produktionen. Det gäller skogen, som trots alla utredningar fortfarande är ett minfält, och frågan om hur naturrestaureringslagen ska förverkligas och finansieras. Trots alla utredningar och prat om vikten av livsmedelsberedskap är den fortsatt allt annat än god och i praktiken händer ingenting som kan förändra detta. Och samtidigt fortsätter strukturrationaliseringen att mala, där den enda gården efter den andra försvinner. Och slutligen finns ju även matpriserna där och hotar att blossa upp som en viktig valfråga igen.

Så nog finns det saker att prata med landsbygdsminister Peter Kullgren om. Ändå väljer man just den eviga kött-frågan, trots att det Kullgrens hållning i frågan redan är väl känd och alltså ingen nyhet.

Många i mitt flöde på sociala medier har varit upprörda över paret Kullgrens ”kött-extremism” och visst, jag kan hålla med om att det är fånigt av Peter Kullgren att kräva ett kött-alternativ de dagar som det serveras vegetariskt på dagis och skolor. Det blir extra tramsigt av en politiker som företräder ett parti som pratar mycket om ”svenska värderingar och traditioner”. Har han och kd helt glömt bort att även husmanskosten innehåller ett antal vegetariska rätter (pannkakor, potatisbullar, ängamat) eller rätter där köttet antingen fungerar som krydda (köttsoppa, ärtsoppa) eller drygas ut med vegetabilier som i alla färsrätter?

Paret Kullgrens invändningar handlar om maten i skola och barnomsorg och de kommuner som har infört vegetariska rätter på menyn (vilket inte är något nytt under solen) och det hade varit intressant om DN tittat lite närmare på detta. Vad är det för mat som serveras på skolorna och förskolorna? Hur ser det ut? Finns det fog för ministerns höjda tonläge eller överdriver han? Vilka vegetariska rätter är det som han gör honom så upprörd?

Men nej, den bollen plockar man inte upp i reportaget. Här får man i stället intrycket att det handlar om att tala om att Peter Kullgren är något av en köttfanatiker och att han dessutom har fel när han exempelvis ifrågasätter forskningen bakom Eat Lancet-dieten. (Det är vi flera som har gjort.) Därför intervjuar man en forskare som får säga att ministern har just fel och forskaren pekar på att det är hälsofarligt att äta rött kött. Forskaren får inga frågor om den vetenskapligt obefintliga definitionen av ”rött kött” och inte heller om att de trots allt är ett rätt skakigt vetenskapligt underlag när det gäller just det röda köttets påverkan på hälsan, för att inte tala om charken som är en mycket spretig kategori med allt från blodpudding till bacon. Givetvis lyckas man också i sin faktaruta skriva ut att totalkonsumtionen av kött i Sverige ligger på hårresande 77,6 kilo per person (egentligen 80 kilo om man räknar med ”övrigt kött” där bland annat vilt ingår.) Men ”totalkonsumtion” är inte detsamma som den mängd som folk äter, utan den mängd som slaktas och det är något helt annat. Likaså upplyser man inte om att nästan en fjärdedel av denna totalkonsumtion utgörs av kyckling.

Jag gissar att DN anser sig ha gjort ett avslöjande reportage, men jag skulle tro att de som har tjänat på detta är snarare paret Kullgren och kd. De har stärkt sina sympatier hos ”vanlit fôlk”, som man säger i Värmland, genom att ta ställning för bönder, kött men framför allt genom att opponera sig mot vad som nog i de djupa folklagren upplevs som ”statliga morotspoliser”. Säkerligen har man tagit ytterligare några röster från. Att de väljargrupper som redan var avogt inställda kommer att fortsätta vara det, tror jag nog att paret Kullgren struntar i.  Peter Kullgren lyckas också visa upp en bild av en modern pappa som trots arbete som minister i Stockholm ändå tar hand om sina barn (åtminstone när han är hemma under helgerna), handlar mat, lagar mat och dessutom matlådor till sin familj som de ska ha under veckorna. (Reportagets foton är väldigt fina.)  Med andra ord – smart jobbat av paret Kullgren, i valtider och allt, som lyckades få DN att gå deras ärenden.

I slutet av reportaget skymtar en annan drivkraft i köttfrågan som inte bara handlar om att Peter Kullgren inte gillar ”tvångsvegetariska skolluncher”. Han säger att han tar illa vid sig när han åker genom norra Sverige där det nu är igenväxt, därför att lantbruket lagt ner och de betande djuren försvinner. Det är ett resultat av en politik som förts under många decennier och som även kd varit inblandad i. Och den nuvarande politiken, livsmedelsstrategin, gör inget för att bromsa den utvecklingen.

DEN frågan hade DN kunnat konfrontera ministern med. Men det hade krävt lite kunskap om jordbruk och jordbrukspolitik. Då är det lättare att lägga en pinne till på kulturkrigsbrasan.

Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar
 Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi gå tillbaka hundra år i tiden? Och vad menas egentligen med industrijordbruk? Och kommer några konsumenter att vara beredda att betala för den betydligt dyrare maten om jordbruket blir mer hållbart? Det är några av reflektionerna på den kulturartikel i Aftonbladet som jag, Tobias Nilsson och Gunnar Rundgren skrev för någon vecka sedan.

Till att börja med vill jag tacka för alla reaktioner. Många har varit positiva, några har med ryggmärgsreflex dragit svältkortet och andra har varit kritiska men haft relevanta frågor och reflektioner. Det är till dem jag skriver nu.

Varför Bullerbyn som tema? Alla matproducenter som på olika sätt försöker jobba på något annat sätt än enligt den breda motorvägen, möts ofta av påståenden som att de är naiva bakåtsträvare och att deras brukande enbart leder till svält. Det spelar ingen roll om det handlar om stora, specialiserade ekologiska gårdar eller småskuttar som vi på Sunnansjö, vi är alla ändå ett resultat av romantiska ”Bullerbydrömmar”. Detta var också temat för sommarens traditionella ekokritiska debattartikel hos DN. För en gångs skull bestämde vi oss för att ta Bullerby-anklagelsen på allvar. Hur såg jordbruket ut då för 100 år sedan? Var det så fruktansvärt? Led alla av svält och undernäring? Vi visste ju att detta inte var en sann bild men att det är vanlig retorik att lyfta fram det som var ”förr” som något fruktansvärt för att kunna försvara det som pågår nu. Därmed inte sagt att vi tycker att man ska ”backa tillbaka” hundra år i tid eller att vi ens tycker att Lantbrukssverige 1926 var ett paradis, absolut inte. Men det var inte det mörker som det ofta påstås som och det hade många fördelar som det finns anledning inspireras av, inte minst när det gäller en levande landsbygd och ett hållbart lantbruk.

Men vi ville också prata om den kultur som Bullerbytidens lantbruk innebär och framför allt, vilken kultur vi får om vi fortsätter utveckla industrijordbruket. Vi menar nämligen att den kulturen är förödande, inte bara för jordbruket, lantbrukarna, maten och landskapet, utan för hela samhället.

Därmed kom vi in på industrijordbruket och det är ett känsligt begrepp. Många bönder värjer sig mot detta och flera efterlyste en exakt definition av industrijordbruk. Inom lantbruket svänger man sig med rätt många begrepp som aldrig definieras, som ”lönsamhet” (vilken lön, hur många procent avkastning på kapitalet pratar vi då egentligen om?), ”familjejordbruk”, ”konkurrenskraft” eller ”konkurrera på lika villkor”. Så, vad menar jag då med industrilantbruk? Jo, ett lantbruk som allt mindre utgår från platsens resurser och har kopplat bort sig från sitt lokala kretslopp. I stället är köps en rad olika produkter och tjänster in för att lantbruket ska kunna bedrivas. Det handlar om utsäde, avelsmaterial, gödning, bekämpningsmedel, rådgivning, personal, foder, drivmedel, energi, teknik och maskiner med mera, och mycket av detta kommer inte ens från närområdet eller ens Sverige. Lantbruken liknar därmed allt mer andra industrier där man köper in olika komponenter från underleverantörer för att sedan kunna producera sina varor, i det här fallet mjölk, vete, ägg, kyckling, kött eller vad det nu är frågan om.  

Det här förhållandet gör att lantbruket är oerhört sårbart vid en större kris, särskilt produktionen av kyckling, ägg, gris och stora delar av mjölken, där man inte kommer att klara av att hålla igång produktionen, utan får koncentrera sig på att hålla liv i avelsdjur för att kunna öka produktionen igen när krisen är över. Även spannmålsproduktionen kommer att få stora problem, inte minst för att det finns så få kvarnar i landet.  Men allt detta är inte bara ett problem om det sker någon större störning, det är ett problem varje dag, eftersom detta är en resurskrävande och ohållbar matproduktion.

Industrialiseringen innebär också specialisering i antingen växtodling (vete) eller ett djurslag. Inom djurslagen förekommer också specialisering under en viss levnadstid – man föder upp bara smågrisar eller bara slaktsvin, bara mjölkkor eller bara kalvar från mjölkkorna som föds upp till tjurar för slakt och så vidare. Industrialiseringen driver också storlek. Gårdarna, åkrarna, antalet djur – allt blir större eftersom det finns en komparativ fördel i detta. Stora volymer gäller även i den övriga kedjan. Kan du skicka ett ”helt lass” med grisar eller kor på slakt, så får du ett bättre pris från slakteriet. Därmed inte sagt att alla större gårdar ska klassas som industrier. Det finns exempel på stora gårdar som medvetet försöker ha en mångsidig verksamhet och som strävar efter att utveckla sin hållbarhet, men de får lite grann kämpa mot sin egen inneboende storlekslogik.

Det här innebär att en stor del den svenska maten produceras av industrijordbruket, där kyckling, värphöns och slaktsvin är mest industrialiserade, medan nötkött, med undantag för uppfödningen av tjurar på stall, och lamm är minst industrialiserade. Mjölken har på rätt kort tid blivit allt mer industrialiserat. Industrialiseringen gäller även för många ekologiska gårdar, även om många av KRAV-reglerna samtidigt innebär en viss broms i den utvecklingen.

Markus Hoffman, hållbarhetsansvarig på LRF, skrev ett mycket intressant blogginlägg där han faktiskt gav oss rätt, jordbruket har blivit industrialiserat och precis som Gunnar Rundgren och jag brukar både skriva och hålla föredrag om, så har det under 80 år varit en uttalat politiskt idé. Jordbruket ska producera så billig mat som möjligt. Det gällde då och det gäller även nu inom EU. Markus Hoffman menar att det därför är historielöst att säga att det är bönderna som har gjort fel. Det har vi aldrig påstått. Politiken har ett stort ansvar och man får nog säga att böndernas organisationer och företag också har ett rätt stort ansvar för utvecklingen eftersom man så helhjärtat har ställt upp på industrijordbrukets sida. Ständigt lyfter man volymproduktionen och sällan några andra kvalitéer. Och jag kan nog tycka att även lantbrukaren har ett visst ansvar. Åtminstone att någon gång, lyfta blicken, titta framåt och fundera över vilken framtid man är på väg mot.

Utvecklingen inom dagens lantbruk och livsmedelsproduktion beskrivs ofta som oundviklig, även av många av dem som vill se en annan utveckling. Det är hopplöst och omöjligt att tänka sig något annat. Markus Hoffman skriver att strukturrationaliseringen nästan verkar vara en naturlag. Men det är självklart inte så. Dagens politik kan förändras. Lantbruket och matproduktionen kan förändras.  Ett mer hållbart lantbruk kommer innebära att maten blir betydligt dyrare, att en mindre andel kan läggas på annan konsumtion, men kanske framför allt den stora stötestenen – att inte så stor andel av hushållens intäkter kan läggas på boende som idag. Förenklat kan man säga att kostnaderna för mat och boende storleksmässigt har bytt plats under de senaste 50-60 åren och detta har förstärkts med ränteavdrag, ROT och RUT.

Precis som dagens lantbruk uppstod genom en stor förändring av samhället, kommer samma sak att krävas för att forma ett annat och bättre lantbruk. Det kommer inte vara enkelt och inte gå i en handvändning, men det är svårt att tänka sig ett viktigare och mer stimulerande arbete för att forma en bättre värld att leva i.