Uncategorized

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Landsbygden är inte en ”resurs”!
Landsbygden är inte en ”resurs”! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den här texten skrevs som en krönika för Axfoods publikation ”Mat 2030. Axfoods förslag till en hållbar livsmedelsstrategi för Sverige.” Rapporten publiceras i morgon. Jag fick fria händer att skriva på temat ”landsbygden är en resurs”. Och så här blev det:

Temat för denna krönika är ”landsbygden är en resurs”. Det är ett bra tema som föder många tankar, bland annat hur dominerande den urbana normen är. Det är staden, framför allt Stockholm, som är alltings mått. Jag var själv en stockholmare under 30 år och märkte på omgivningens reaktioner när jag återvände till landsbygden igen, att tio mil från Stockholm är ett betydligt större steg än att flytta till London, New York eller Berlin.

Den urbana normen innebär också att man ser på landsbygden som något det är synd om.  Det är inte bara ont om barer, klubbar och rejvställen, det är också dåligt med matbutiker, skolor och sjukhus. Vägarna är usla och något bredband ska vi inte ens tala om. Det är knappt några som bor där heller och de som trots allt gör det, tja, är det ändå inte mest folk som ”blev över”, som inte riktigt duger till att bo i stan? Men landsbygden är lite som utvecklingsländer, vi måste bry oss om, en smula, om inte annat för att vi ska kunna åka dit på semester ibland. Ungefär så går de urbana tankarna och ibland sägs de rakt ut också.

När det ska ömmas för landsbygden, då börjar det pratas om en ”resurs”. Men landsbygden är allt annat än en resurs, den är allt!  Det är nämligen på ”landet” som den där naturen finns och som är grunden för all mänsklig verksamhet. Det är inte bara där som maten odlas och föds upp, det är också där som energin produceras och alla råvaror hämtas för att tillverka allt som vi behöver och inte behöver. Vi ser kanske inte alltid att det förhåller sig på det viset, eftersom vi lätt invaggas i att vi lever i en så modern och från naturen bortkopplad värld. Nya företag dyker upp och hävdar att naturen inte behövs, framtidens mat kan odlas i staden, inomhus och i laboratorier. Allt detta är tekniskt möjligt, men kostnaderna och resursanvändningen för ett sådant urbant matsystem är enorma och därför inte genomförbara.

Återstår alltså att använda den gamla vanliga resursen – landsbygden och naturen. Eller? Finns det inte en stor fara i att se naturen som främst en resurs, som en leverantör av råvaror? Vad skulle hända om vi i stället skulle se naturen med alla dess fantastiska varelser och komplicerade samband som gör livet på jorden möjligt, som något annat än enbart framtida produkter som vi kan sälja och köpa? Vad skulle hända om vi skulle börja inse att vi ingår i denna livets väv och är helt beroende av den? Skulle vi då i första hand tänka på landsbygden, på naturen och därmed också på oss själva, som en resurs?

Vikten av kol
Vikten av kol 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jordbruk för nybörjare, del 3.

Har du ätit dina två-tre hekto kol idag? Frågan kanske verkar konstig, men kol är i allra högsta grad bränsle, inte bara för att elda kolkraftverk med, utan också för våra kroppar. Du består faktiskt själv av 18 procent kol, är du i 70-kilosklassen innebär det 12,6 kilo.

Mat är som bekant detsamma som energi, men vi skulle lika gärna kunna prata om kol. Du minns fotosyntesen va? Med hjälp av solljuset binder ­växterna kol från atmosfären (kol­dioxiden) och omvandlar det till syre. När vi eller något av de andra djuren sedan äter växterna, får vi del av kolet eller kolhydraterna, energin. Man uppskattar att det i alla jordens växter sammanlagt finns mellan 450 och 650 miljarder ton kol. Det är givetvis en ofattbar siffra. Det kan vara enklare att greppa att 1 kilo kol innehåller 10 000 kalorier, och att var och en av oss köper hem mat ­motsvarande 120 kilo kol varje år. Enligt Livs­medels­verket äter vi inte upp allt vi köper, bara 75 kilo. Resterande 45 kilo kol är matavfall eller matsvinn.

Så vad händer med det kol vi inte äter upp? Jo när växterna bryts ner av maskar, insekter, svampar och andra organismer, då blir kolet koldioxid igen. Det här brukar kallas för den korta kolcykeln, ett snabbt kretslopp som går runt hela tiden. Det är också därför som man inte brukar räkna in den koldioxid som bildas när gräset multnar ner, eller när en ko tuggar i sig det, vår andedräkt, eller när vi eldar ved, för att nämna några exempel som ingår i den korta kolcykeln.

Men det finns långa kolcykler också. All olja, kol, naturgas – det som brukar kallas fossila bränslen – är också döda växter och djur (fossiler), fast oförmultnade. De döda växterna och ­djuren kan ha blivit täckta av sediment på sjöbottnen och sedan utsatts för högt tryck och höga temperaturer från jordens inre och omvandlats till fossila bränslen för 50–500 miljoner år sedan. Den här processen pågår också hela tiden men är mycket långsam. Mänskligheten utvinner fossila ­bränslen i mycket snabbare takt än de hinner bildas. Det är just det som är grunden till klimatförändringarna.

Det här är också skälen till det ökade intresset för att försöka binda mer kol i vegetation och i mark. När det gäller jordbruket är det främst perenna växter som binder kol – träd, buskar och andra fleråriga växter. Odlingen av ettåriga växter, som spann­mål och de flesta grönsaker, binder normalt sett inte kol i marken, utan använder tvärtom en del av ­markens kolförråd. Ett undantag är växter som odlas enbart för att förbättra jorden, så kallad gröngödsling. Förutom skogen är det främst gräsmarker av olika slag (vallar som man odlar hö och ensilage på och betesmarker) som binder kol. Till skillnad från skogen, som främst binder kol i träden, lagrar gräsmarkerna kolet i marken och det markbundna kolet ses som allt mer intressant. Träd kan trots allt blåsa omkull, brinna eller eldas upp, men kolet i marken ses som mer beständigt.

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3)

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3) 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ibland ger matdebatten sken av att det råder brist på mat i världen, men sanningen är att det tvärtom produceras för mycket mat, både i Sverige och globalt. Det här är ett problem på många sätt, inte minst för att det krävs mycket resurser för att odla, föda upp, förädla, lagra och transportera maten. Det är därför inte särskilt effektivt att producera betydligt mer mat än vad som behövs. En människa gör av med mellan 2000 och 2 700 kalorier per dag, barn behöver förstås ännu mindre. Spannmålsskördarna i Sverige ligger ett normalt år runt 6 miljoner ton, vilket motsvarar 6 000 kalorier per svensk, alltså betydligt mer än dubbla kaloribehovet. Man brukar räknar med att vi på olika sätt konsumerar 4,4 miljoner ton av denna skörd inom landet. Hälften av spannmålen blir djurfoder för att sedan bli mat till människor och hälften går direkt till humankonsumtion. Återstår alltså ett överskott på 1,6 miljoner ton som exporteras och som kan mätta cirka 4,5-5 miljoner människor. (Räknar vi in den svenska odlingen av övriga vegetabilier får vi ytterligare drygt 1 000 kalorier per person.) Även globalt råder det överproduktion. När man räknar bort de kalorier som försvinner i olika typer av svinn, biobränslen och djurfoder och lägger till de kalorier som animalier och vilda produkter ger, så återstår cirka 2 800 kalorier per världsmedborgare, liten som stor. Det är betydligt mer mat än vad som behövs och det finns egentligen inget skäl till att nästan miljard människor är hungriga. Men hunger beror på brist på pengar och rättvisa, snarare än matbrist. Men varför produceras det då för mycket mat, i världen och i Sverige? Ja, helt enkelt för att många bönder inte har så mycket annat att välja på. De allra flesta bönder som inte främst producerar mat för sitt eget husbehov, utan säljer den på marknaden, kan inte påverka sina priser särskilt mycket. Till exempel är mjölkpriset till bonden i dag lägre än det var för 30 år sedan, räknat i dagens penningvärde. Vill bonden tjäna mera pengar, får hen i stället sänka sina kostnader eller producera mer. Självfallet kan enskilda bönder som har nischat sig och säljer direkt till konsument eller restaurang påverka sina priser mera än den lantbrukare som säljer till stora livsmedelsföretag, grossister och butikskedjor. Men även en nischad livsmedelsproducent känner av prispressen från bulkproduktionen som trots allt utgör den stora volymen. Det här leder som sagt till en överproduktion, hög förbrukning av resurser, negativ miljöpåverkan, matsvinn och övervikt/fetma (som också är en typ av svinn). Det ger även en rad andra effekter. Överproduktionen av vegetabilier har lett till att man eldar upp dem i form av olika typer av biobränslen som etanol och HVO. Billig spannmål och soja har också gjort det möjligt att framför allt föda upp djur som kan äta mycket detta foder, som kyckling, gris och lax. Men det har också lett till att man i vissa länder har ökat utfodringen av spannmål och soja till typiska gräsätare som kor och får, trots att de mår bättre av att äta främst gräs. Låga priser innebär också att småbrukare världen över konkurreras ut. Allt fler länder blir beroende av att importera mat, som Sverige, trots att vi skulle kunna vara självförsörjande. Därmed blir vi också alltmer sårbara vid en kris.

Varför heter det spargris?
Varför heter det spargris? 150 150 Ann-Helen von Bremen

(Jordbruk för nybörjare. Del 2)

En av de första grisformade sparbössorna lär vara från 1100-talet från Java och just kopplingen mellan sparande och grisen är ingen slump. Att föda en gris med vegetabilier och matavfall är ett sätt att spara eller lagra mat, precis som att ysta ost var ett sätt att lagra mjölken. Även om fler djur har fått stå symbol för sparbössor, exempelvis den nötlagrande ekorren, så blev ändå grisen en populär förebild för sparbössor i många länder, däribland Sverige. Spargrisen göds med pengar till det sedan är dags att ”slakta” den.

Idag är det förmodligen inte så många hem som har en spargris och troligen ännu färre som förstår varför grisen blivit symbol för sparbössan. Annat var det under 1800- och 1900-talet då spargrisarna hade sin storhetstid i Europa och kopplingen mellan sparbössan och den levande grisen var självklar. De flesta gårdar hade en eller ett par ”hushållsgrisar” som föddes upp på matavfall men också spannmål, rovor och andra vegetabilier av sämre kvalitet som inte dög som människomat. Grisen fungerade som sin tids kompost och avfallskvarn och fyllde alltså en viktig roll i livsmedelsystemet.  

En grundförutsättning för vår domesticering av djuren har varit att djurens förmåga att utnyttja vissa ekologiska nischer. De kan, om vi låter dem göra det, äta sådant som inte konkurrerar med människans mat. Kor, får och getter kan äta gräs, ofta på marker som inte lämpar sig att odla. Höns äter, precis som grisar, matavfall och rester från åkern. Restprodukter från bagerier, bryggerier, ysterier, oljepressning och annan livsmedelsförädling används som djurfoder, vilket är smart resursanvändning.

Att dagens industrialiserade jordbruk delvis har släppt tanken på att djuren ska utnyttja sina respektive nischer, är inget som djuren kan lastas för, utan handlar snarare om det systemfel i dagens lantbruk. När djuren föds upp på allt mer spannmål och soja, beror på att det finns ett överskott på vegetabilier som in sin tur beror på användningen av konstgödsel. Någonstans måste bergen av spannmål, soja och majs ta vägen för att inte priserna helt ska rasa. Lösningen blir antingen biobränsle eller djurfoder.

Under torkan 2018 blev vi dock påminda igen om att djuren fortfarande är viktiga för att sprida riskerna i lantbruket. Skördar kan slå fel, men då finns djuren att falla tillbaka på. Även om nyhetsrapporteringen i början av sommaren 2018 handlade om förtvivlade bönder som inte visste hur de skulle få mat till sina kor, blev facit under hösten något helt annat. Regnet kom och gav goda skördar av hö och ensilage, men för spannmålen och baljväxterna var det dock för sent och skadan var redan skedd. Skördarna blev inte bara mycket lägre än vanligt, de höll också en sämre kvalitet och en större andel dög inte för humankonsumtion utan fick bli djurfoder. Utan djuren hade lantbrukarna förlorat ännu mer pengar. Det finns därför ingen anledning att ställa djur och vegetabilier mot varandra. Tvärtom kompletterar de varandra mycket bra i lantbrukssystemet.

Grisen är inte ensam bland djuren om att ha en koppling till pengar. Ordet kapital kommer exempel från latinets caput som betyder huvud, dvs antalet djur i en boskapsflock och ordet för pengar, pecunia, kommer från boskap. Kor var, och är fortfarande i många kulturer, detsamma som pengar på banken. Och anledningen är som sagt enkel, djur är ett sätt att lagra resurser och att ta tillvara på sådant som vi människor inte kan äta.