Uncategorized

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3)

Varför odlas det för mycket mat? (Jordbruk för nybörjare. Del 3) 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ibland ger matdebatten sken av att det råder brist på mat i världen, men sanningen är att det tvärtom produceras för mycket mat, både i Sverige och globalt. Det här är ett problem på många sätt, inte minst för att det krävs mycket resurser för att odla, föda upp, förädla, lagra och transportera maten. Det är därför inte särskilt effektivt att producera betydligt mer mat än vad som behövs. En människa gör av med mellan 2000 och 2 700 kalorier per dag, barn behöver förstås ännu mindre. Spannmålsskördarna i Sverige ligger ett normalt år runt 6 miljoner ton, vilket motsvarar 6 000 kalorier per svensk, alltså betydligt mer än dubbla kaloribehovet. Man brukar räknar med att vi på olika sätt konsumerar 4,4 miljoner ton av denna skörd inom landet. Hälften av spannmålen blir djurfoder för att sedan bli mat till människor och hälften går direkt till humankonsumtion. Återstår alltså ett överskott på 1,6 miljoner ton som exporteras och som kan mätta cirka 4,5-5 miljoner människor. (Räknar vi in den svenska odlingen av övriga vegetabilier får vi ytterligare drygt 1 000 kalorier per person.) Även globalt råder det överproduktion. När man räknar bort de kalorier som försvinner i olika typer av svinn, biobränslen och djurfoder och lägger till de kalorier som animalier och vilda produkter ger, så återstår cirka 2 800 kalorier per världsmedborgare, liten som stor. Det är betydligt mer mat än vad som behövs och det finns egentligen inget skäl till att nästan miljard människor är hungriga. Men hunger beror på brist på pengar och rättvisa, snarare än matbrist. Men varför produceras det då för mycket mat, i världen och i Sverige? Ja, helt enkelt för att många bönder inte har så mycket annat att välja på. De allra flesta bönder som inte främst producerar mat för sitt eget husbehov, utan säljer den på marknaden, kan inte påverka sina priser särskilt mycket. Till exempel är mjölkpriset till bonden i dag lägre än det var för 30 år sedan, räknat i dagens penningvärde. Vill bonden tjäna mera pengar, får hen i stället sänka sina kostnader eller producera mer. Självfallet kan enskilda bönder som har nischat sig och säljer direkt till konsument eller restaurang påverka sina priser mera än den lantbrukare som säljer till stora livsmedelsföretag, grossister och butikskedjor. Men även en nischad livsmedelsproducent känner av prispressen från bulkproduktionen som trots allt utgör den stora volymen. Det här leder som sagt till en överproduktion, hög förbrukning av resurser, negativ miljöpåverkan, matsvinn och övervikt/fetma (som också är en typ av svinn). Det ger även en rad andra effekter. Överproduktionen av vegetabilier har lett till att man eldar upp dem i form av olika typer av biobränslen som etanol och HVO. Billig spannmål och soja har också gjort det möjligt att framför allt föda upp djur som kan äta mycket detta foder, som kyckling, gris och lax. Men det har också lett till att man i vissa länder har ökat utfodringen av spannmål och soja till typiska gräsätare som kor och får, trots att de mår bättre av att äta främst gräs. Låga priser innebär också att småbrukare världen över konkurreras ut. Allt fler länder blir beroende av att importera mat, som Sverige, trots att vi skulle kunna vara självförsörjande. Därmed blir vi också alltmer sårbara vid en kris.

Varför heter det spargris?
Varför heter det spargris? 150 150 Ann-Helen von Bremen

(Jordbruk för nybörjare. Del 2)

En av de första grisformade sparbössorna lär vara från 1100-talet från Java och just kopplingen mellan sparande och grisen är ingen slump. Att föda en gris med vegetabilier och matavfall är ett sätt att spara eller lagra mat, precis som att ysta ost var ett sätt att lagra mjölken. Även om fler djur har fått stå symbol för sparbössor, exempelvis den nötlagrande ekorren, så blev ändå grisen en populär förebild för sparbössor i många länder, däribland Sverige. Spargrisen göds med pengar till det sedan är dags att ”slakta” den.

Idag är det förmodligen inte så många hem som har en spargris och troligen ännu färre som förstår varför grisen blivit symbol för sparbössan. Annat var det under 1800- och 1900-talet då spargrisarna hade sin storhetstid i Europa och kopplingen mellan sparbössan och den levande grisen var självklar. De flesta gårdar hade en eller ett par ”hushållsgrisar” som föddes upp på matavfall men också spannmål, rovor och andra vegetabilier av sämre kvalitet som inte dög som människomat. Grisen fungerade som sin tids kompost och avfallskvarn och fyllde alltså en viktig roll i livsmedelsystemet.  

En grundförutsättning för vår domesticering av djuren har varit att djurens förmåga att utnyttja vissa ekologiska nischer. De kan, om vi låter dem göra det, äta sådant som inte konkurrerar med människans mat. Kor, får och getter kan äta gräs, ofta på marker som inte lämpar sig att odla. Höns äter, precis som grisar, matavfall och rester från åkern. Restprodukter från bagerier, bryggerier, ysterier, oljepressning och annan livsmedelsförädling används som djurfoder, vilket är smart resursanvändning.

Att dagens industrialiserade jordbruk delvis har släppt tanken på att djuren ska utnyttja sina respektive nischer, är inget som djuren kan lastas för, utan handlar snarare om det systemfel i dagens lantbruk. När djuren föds upp på allt mer spannmål och soja, beror på att det finns ett överskott på vegetabilier som in sin tur beror på användningen av konstgödsel. Någonstans måste bergen av spannmål, soja och majs ta vägen för att inte priserna helt ska rasa. Lösningen blir antingen biobränsle eller djurfoder.

Under torkan 2018 blev vi dock påminda igen om att djuren fortfarande är viktiga för att sprida riskerna i lantbruket. Skördar kan slå fel, men då finns djuren att falla tillbaka på. Även om nyhetsrapporteringen i början av sommaren 2018 handlade om förtvivlade bönder som inte visste hur de skulle få mat till sina kor, blev facit under hösten något helt annat. Regnet kom och gav goda skördar av hö och ensilage, men för spannmålen och baljväxterna var det dock för sent och skadan var redan skedd. Skördarna blev inte bara mycket lägre än vanligt, de höll också en sämre kvalitet och en större andel dög inte för humankonsumtion utan fick bli djurfoder. Utan djuren hade lantbrukarna förlorat ännu mer pengar. Det finns därför ingen anledning att ställa djur och vegetabilier mot varandra. Tvärtom kompletterar de varandra mycket bra i lantbrukssystemet.

Grisen är inte ensam bland djuren om att ha en koppling till pengar. Ordet kapital kommer exempel från latinets caput som betyder huvud, dvs antalet djur i en boskapsflock och ordet för pengar, pecunia, kommer från boskap. Kor var, och är fortfarande i många kulturer, detsamma som pengar på banken. Och anledningen är som sagt enkel, djur är ett sätt att lagra resurser och att ta tillvara på sådant som vi människor inte kan äta.

En dålig fastares bekännelse
En dålig fastares bekännelse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Drick upp kaffet. Gå med i en REKO-ring och handla din mat lokalt. Plantera något som du kan skörda i sommar och äta upp. Se där, tre mycket handfasta och riktigt bra klimat-tips när det gäller maten. Avsändaren förvånar mig, det är Equmeniakyrkan.

Igår, askonsdagen, startade fastan. De flesta av oss var mer intresserade av förrgår, dvs fettisdagen och semmelätandet, vårt svar på katolikernas karnevalsyra. Det gäller även mig själv. Trots att jag kallar mig för troende och även under långa perioder har varit aktiv i kyrkan, så är jag dålig på att fasta. Jag kan skylla på att jag inte har den traditionen. Min barndoms och ungdoms fasta bestod av att spara pengar i Lutherhjälpens sparbössa av kartong som vi, jag och mamma, sedan tog med till kyrkan på Palmsöndagen.

Men om jag ska vara ärlig så är det nog för att jag är som folk är mest – dålig på att avstå. Och det är bland annat detta som fastan handlar om, att avstå från något för att lägga mer tid på sin relation med Gud och ägna sig åt reflektion och eftertanke. Det handlar också om att hjälpa andra människor. Den klassiska fastan är att avstå från kött – karneval betyder just farväl till köttet – och även att äta mindre. De mer moderna varianterna som har blivit populära under de senaste cirka 20 åren kan vara att skippa godis, sociala medier, alkohol, filmtittande, konsumtion osv. I fastandet kan det också ingå att skänka pengar till de som behöver. Ja, det finns de som är betydligt bättre än jag att reda ut hur fastandet kan gå till, så här uppfattar jag det hela i alla fall.

Även om jag varit dålig på att praktisera fastan så har jag alltid tilltalats av idén. Redan när jag för första gången reste i ett muslimskt land under ramadan och kyrkan i Sverige inte ännu hade börjat återupptäcka fastan, tyckte jag att det var en fin handling. Att avstå från något för att ägna sig åt något betydligt viktigare.

Men som sagt, jag är barn av vår tid och har svårt att avstå. Och samtidigt är det just den egenskapen, att vilja ha allt nu, hela tiden, som vi inte behöver om vi vill åstadkomma ett mer hållbart samhälle. Det är inte omättliga kravmaskiner som har framtiden för sig.

Det är lätt att tänka att hela det här året har varit ett fasteår och många har verkligen fått avstå mycket, framför allt samvaro med andra människor. Men själv kan jag inte skylla på det. Jag har haft turen att i princip kunna leva som tidigare, frånsett utlandsresorna och live-föredragen. De har jag visserligen saknat men kan ändå se dem som en stor uppoffring.

Det är när jag surfar runt på nätet för att få lite vägledning i fastandet som jag kommer in på Equmeniakyrkan (tidigare Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Frälsningsarmén) som jag hittar deras tips om klimatfasta. Under rubriken ”mat” hittar jag följande resonemang: ”Under fastan väljer vi därför det som i Sverige är en klimatvänlig och hållbar kost som är framtagen med omsorg om naturen, djuren och odlingslandskapet. Det betyder en inriktning på mer vegetariskt, ekologiskt hållbart, svenskt och närproducerat.” Det är imponerande att på så få meningar lyckas få fram ett betydligt mer holistiskt förhållningssätt än vad som brukar vara vanligt när det ska pratas klimatsmart mat.

Och de tre tipsen – REKO-ringen, dricka upp kaffet och att så ett frö – är också geniala i sin enkelhet. Att inte slänga kaffeskvätten är en påminnelse om vårt matsvinn. REKO-ringen är ett sätt att bygga ett alternativt matsystem som utgår från platsens resurser. Att så ett frö är att öka sin förståelse för hur mat blir till och hur kretslopp fungerar. Tre enkla tips som samtidigt rymmer så mycket! Imponerande.

Jag inser att jag redan är med i en REKO-ring. Alldeles strax drar odlingssäsongen igång i vår lilla grönsaksodling så jag lär nog hinna så ett frö eller två som jag kommer kunna skörda och äta upp i sommar. Kanske kan jag lära mig att dricka upp kaffet också?

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om “möjligheter”. Jordbruksverkets blogg “Den svenska maten” sammanfattade det hela med: “…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man “göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om “möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.