Uncategorized

Globalisering – ett vackert-väder-projekt
Globalisering – ett vackert-väder-projekt 150 150 Ann-Helen von Bremen

En sak borde stå klart för alla i dessa Coronatider – globaliseringen och marknadsekonomin ger inga marginaler när det kommer grus i maskineriet. Kommer vi dra lärdom av detta, när krisen är över och bygga ett mer robust och mindre sårbart samhälle? Ett samhälle där vi människor har tagit tillbaka den makt som vi förlorade till marknaden? Kanske. Men det kommer inte att ske utan politisk strid.

För några dagar sedan såg jag dem för första gången själv, de tomma livsmedelshyllorna. I den stora Coop-butiken i Uppsala. Det fanns ett enda paket jäst kvar, var datum för länge sedan var passerat. Mjölhyllorna gapade nästa lika tomma och hyllorna med ris, torra bönor, linser, pasta och potatismos var mer eller mindre länsade. Det som framför allt slog mig var att man inte lyckas få fram varor till en stor butik i Sveriges fjärde största stad, trots att det har varit känt att många oroliga människor nu hamstrar och trots att en butik av den kalibern får leveranser fem av veckans sju dagar.

Och där någonstans, framför de tomma hyllorna, blir det väldigt tydligt att marknaden som lösning i kristider, inte fungerar.

Nästa dag hör jag med ett halvt öra en på en debatt i radion. Kerstin Hessius, chef för tredje AP-fonden, har skrivit en debattartikel där hon menar att man inte kan köra ekonomin i botten på det sätt som man gör nu, trots viruset. En kraschad ekonomi kommer nämligen också få stora negativa konsekvenser för oss alla. En annan expert menar upprört att man inte kan väga ekonomin mot hälsan, men samtidigt är det ju precis detta vi har gjort, redan innan viruset slog till. Det är ju en medveten politik som har bestämt att det inte behövs ha så många respiratorer eller intensivvårdsplatser som backup, att både tillverkning och upphandling av sjukvårdsmaterial är utlagda på entreprenad, att just-in-time har ersatt lager och framför allt, beredskapslager av olika slag.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sverige i och med EU-medlemskapet bytte strategi när det gäller beredskapen inför en kris eller ett krig. Under många år var det i princip tabu att prata om självförsörjningsgrad inom jordbrukssammanhang. Ibland kunder det hända att någon, ofta äldre man, i någon jordbruksdebatt dristade sig till att prata om självförsörjningsgrad och blev då snudd på idiotförklarad. Självförsörjning var det gamla Regleringssverige, inte bara gammeldags utan också med en dammig doft av beredskapstid och DDR. Nu hade vi kastat allt sådant överbord och i stället tagit det sista steget i vår modernitetsresa – vi skulle äntligen bli européer! Eller i alla fall EU-medlemmar. Och medlemskapet och frihandelsavtal med övriga världen, skulle borga för mat, trygghet och tillväxt. Därför fanns det ingen anledning att ha några beredskapslager och absolut ingen anledning att ha en hög självförsörjningsgrad av de livsmedel som vi kan producera i Sverige. Det viktigaste var att öka konkurrenstrycket, vilket skedde med automatik när marknaden vidgades från Sverige till EU, för att få billig mat.

Under senare år har det långsamt börjat gå upp för allt att vårt samhälle är väldigt sårbart. Att dagens samhälle bygger på att det alltid är bra väder (fast inte för ”bra”), att alla är friska, att det inte förekommer några krig eller konflikter och att tillväxten är evig. Sårbarheten har seglat upp som en viktig fråga, väckt från Civilförsvaret, inte från lantbruket. Särskilt mycket har dock inte hänt.  Även om regeringen i sista stund plockade in en skrivning om minskad sårbarhet och ökad självförsörjningsgrad i livsmedelsstrategin, svensk matpolitik fram till 2030, så skrev man ingenting om hur detta skulle åstadkommas. Det finns fortfarande ingen siffra satt för hur stor självförsörjningsgraden bör vara. Och som Jesper Broberg förbundsdirektör hos Hushållningssällskapens Förbund nyligen skrev i en krönika i ATL: ”Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen.”

Däremot har regeringen satt ett mål för exporten av svenska livsmedel. Målet är att hälften av livsmedelsproduktionen ska gå på export 2030. Fortsätter lantbruket att krympa i samma takt som nu, så lär det snart vara i hamn. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till och med fått i uppdrag att främja exporten, men inte ökad självförsörjningsgrad.

Det finns mycket som är väldigt väldigt konstigt när det gäller jordbrukspolitik, men detta är något av det konstigaste.

Den pågående krisen borde bli en rejäl tankeställare för våra politiker. På flera sätt. Till att börja med så borde man göra en helomvändning när det gäller sin frihandelsvänliga linje, något som gäller för i princip alla partier. Sverige hör till de länder som verkligen utmärker sig när det gäller frihandel, även på matens område. När nuvarande utrikesminister Ann Linde tillträdde som handelsminister, var bland det första hon sa, att frihandel inte var ett ämne som ens skulle diskuteras. Det är ett intressant uttalande av en minister i ett land som ändå får anses vara en demokrati. Varför ska vi inte diskutera frihandeln och dess konsekvenser, både negativa och positiva?

Sverige hör också till de länder som vill minska EUs jordbruksbudget. I takt med att de flesta svenska politiker vet allt mindre om jordbruk och om jordbrukspolitik, blir man allt mer enig om en sak – jordbruksbudgeten ska minskas. Man får nästan intrycket att det är viktigare att minska budgeten än att förändra själva jordbrukspolitiken och stödsystemet, som sannerligen skulle behöva förändras. Om man fortfarande tror på EU som projekt efter att virus-krisen är över, så borde svenska politiker tillsammans med sina utländska kollegor, driva en politik som ökar självförsörjningen, både inom de olika länder och inom EU. Det skulle både europeiska konsumenter och lantbrukare tjäna på.

Det borde också bli en tankeställare för alla bönder som har blivit allt mer beroende av insatsmedel i form av drivmedel, gödning, foder, bekämpningsmedel, maskiner, avelsmaterial och arbetskraft som kommer någon annanstans ifrån. ”Köp svenskt!” är något som böndernas organisationer gärna uppmanar oss konsumenter att göra, men borde inte bönderna själva göra likadant?

Innan någon drar Nordkorea-kortet så vill jag säga att det handlar inte om att upphöra med all handel. Det handlar inte om att stänga gränserna. Vi har alltid handlat från andra länder och vi kommer att fortsätta med det. På samma sätt som vi alltid har behövt kunskap och arbetskraft från andra länder. Men det är ingen tvekan om att en globaliserad livsmedelskedja som alltmer har förvandlats till en komponentindustri, utsträckt över hela världen, är oerhört sårbar. Och detta gäller inte bara i kristider, sårbarheten finns där även, starkt påtaglig, i goda tider. För vad annat än sårbar är en livsmedelskedja där urbefolkning trängs undan, lantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, bönder får cancer av sina bekämpningsmedel, kulturlandskap försvinner, djur behandlas illa, flora och fauna utrotas och orsakar värmeslag på hela planeten, för att nämna något? Det är en livsmedelskedja som är sårbar – för oss alla som lever här på jorden.

Spelplanen är helt förändrad. Den gamla idén om globalisering och internationell konkurrens har visat sig inte fungera. Nu måste också politiken förändras. Och ”nu” är kanske den bästa chansen vi har haft på mycket länge att genomföra den förändringen.

Köp inte falska klimatbudskap
Köp inte falska klimatbudskap 150 150 Ann-Helen von Bremen

I fredags publicerade tidningen Land Lantbruk min och Gunnar Rundgrens debattartikel.

Svenskt kött har 60 procent lägre utsläpp och svensk mjölk 44 procent lägre än det globala genomsnittet. Visst låter det fantastiskt bra? Och det kan låta ännu bättre. Mjölk från världens största mjölkproducent, Indien, släpper ut hela fem gånger så mycket växthusgaser som svensk mjölk. Indiska kor växer långsamt, mjölkar lite och lever längre och ger därför stora utsläpp av metan per kilo kött eller mjölk. Men indisk mjölkproduktion använder betydligt mindre insatsmedel och fossila bränslen än den svenska mjölkproduktionen.

Stora delar av världens mjölk- och köttproduktion är nästan fossilfri. I Sverige är det tvärtom så att allt färre gårdar, bönder och kor producerar allt mer mat med hjälp av allt mer insatsmedel, inte minst fossila bränslen och fossilproducerad konstgödsel. Samma sak gäller för den amerikanska feedlotindustrin och den danska mejeriindustrin och argumentationen är därför samma som den svenska – intensiv produktion ger lägre utsläpp av växthusgaser.

Den metod som används för att beräkna klimatpåverkan, livscykelanalysen, kommer från industrin och passar bra för att beräkna miljöpåverkan vid serietillverkning av olika produkter i kontrollerade miljöer. Jordbruk är däremot en biologiskt baserad och därmed också mycket varierad verksamhet. Dessa variationer kan inte livscykelanalysen hantera. Metoden tar sällan med sådant som är svårt att mäta, som biologisk mångfald, arbetsmiljö, levande landsbygd, djuromsorg, kolinlagring osv. Men även många av de siffror som redovisas bygger på schabloner och inte mätningar, vilket gör siffrorna mycket missvisande. För lustgas kan skillnaden vara en faktor på tio mellan schablon och verklighet. Metan räknas om till koldioxidekvivalenter vilket inte ger en sann bild av metanets uppvärmande effekt. De sätt som man beräknar utsläppen av metan och lustgas diskriminerar extensiv drift med lägre produktion per djur och gynnar intensiv.

När nu Arla, Scan med flera bygger sitt klimatarbete på detta innebär det att man köper och stödjer en felaktig problemformulering och beräkningsmodell. Det innebär också att företagen ytterligare driver på industrialiseringen och strukturrationaliseringen av jordbruket. Detta gynnar inte miljön eller djuren och slutänden inte heller bönderna eftersom de flesta får lägga av medan de som är kvar sitter fast i ett ekorrhjul av ständigt ökad konkurrens. Inte heller kommer vare sig mjölk eller nötkött vara vinnare. Överst på prispallen i effektivitet står i stället soja, palmolja, vete, majs, socker och broiler. Genom att bejaka livscykelanalysernas och företagsekonomernas syn på mat och jordbruk bidrar man i slutändan till industrialisternas våta dröm – pulvermaten, näringslösningen och labbfejkkött.

Den betande och gräsätande kon är unik inom lantbruket. Det är hon som levererar de flesta ekosystemtjänsterna. Det handlar bland annat om biologisk mångfald, pollinering, jordförbättring, kulturlandskap och omvandling av sådant människor inte kan äta till högvärdiga livsmedel. En anpassning av produktionen till ett ensidigt klimaträknande leder till en minskning av merparten av dessa nyttor. Hur betesmarken stegvis har övergivits och vallodlingen blivit allt mer intensiv och ensidig är tydliga tecken på detta. Detta underminerar alltmer argumenten för en svensk mjölk- och köttproduktion. Om vi gör som alla andra, vad är då vitsen med att köpa svenskt?

Svensk lantbruk och deras företag måste nu bestämma sig. Tänker man fortsätta driva industrialiseringen och nedläggningen av svenskt lantbruk, eller tänker man göra något annat?

Kornas planet
Kornas planet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Meningen med kor

I begynnelsen var kon. Jätten Ymer och kon Audhumla var de två första varelserna i den nordiska gudasagan. Med sin långa, sträva tunga slickade Audhumla rimfrosten från stenar och fram kom Bure, gudarnas förfader. Det fanns gott om heliga kor och tjurar i många äldre civilisationer och en viktig anledning var kornas horn som man tyckte påminde om den magiska himlakroppen månen.

Kon har spelat en avgörande roll för att bygga samhällen och kulturer, inte minst vår egen. Hennes mångsidighet har förutom mat gett oss skinn, rep, dragkraft, gödning, bränsle, byggmaterial, fungerat som kapital, vårdat landskap, jorden och biologisk mångfald men också gett tröst och sällskap under 11 000 år.

Idag är har många kor avhornats och förvandlats till hårt jobbande industriarbetare. I stället för att symbolisera skapelsen, anklagas nu kon i stället för att förstöra den. Idisslarnas trumfkort, att kunna omvandla gräs och grödor som vi människor inte kan äta till näringsrika livsmedel, ses som en belastning i form av klimatförstörande metanutsläpp och stor markanvändning. Lösningen blir då att fortsätta intensifiera uppfödningen för att få korna att mjölka ännu mera och växa ännu snabbare, eller att utrota kon.

Vi som har skrivit boken heter Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen. Vi anser att kon fortfarande är en viktig kompanjon för att bygga en mer hållbar värld, men då måste hennes mångsidighet och ekologiska roll tas tillvara. Författarna blandar sina egna erfarenheter som nyblivna koägare, med möten med kor och deras människor i andra länder, historia och vetenskapliga rön. De har skrivit en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.  

Boken kommer i början av maj. På Ordfront Förlag.

Ormtjusarnas årtionde
Ormtjusarnas årtionde 150 150 Ann-Helen von Bremen


”Människor som tror på en högteknologisk ark ska inte ha ansvar för den globala ekologin, av samma skäl som människor som tror på ett liv efter detta, inte ska ha kärnvapen”. 

Yuval Noah Harari i Homo Deus

Det gångna årtiondet blev inte bara charlatanernas årtionde, utan även räknenissarnas, månglarnas och individualismens decennium. Under 2010-talet verkade vi helt tappa tron på politiken. Vi ville inte förändra världen, vi ville köpa en ny. Det här var också årtiondet där vi bestämde oss för att överge naturen. Vi fortsatte precis som tidigare att strunta i alla larm om att vårt nuvarande samhällsbygge leder till miljökatastrofer och mänskligt lidande, men en alltmer högljudd grupp propagerade också för att lösningen på de här problemen var att helt enkelt lämna naturen. Människan hör inte hemma i naturen, står över den och hennes framtid finns i staden, i laboratoriet, i algoritmen eller möjligen på en avlägsen planet. Långt borta från skogen, åkrarna, mullen, djuren och därmed från oss själva. Inte bara Elon Musk utan även Ica började prata om att den hållbara framtiden låg på – mars!

De som gick i bräschen för avpolitiseringen var ironiskt nog, politikerna själva. De uppmanade oss konsumenter att ”göra medvetna val” för att lösa många av de stora politiska frågorna. Politik var inte att tänka på. Sällan har väl Palmes ”politik är att vilja”, känts så avlägset som under detta årtionde.

Den andra vita kaninen som drogs fram ur hatten hette ”ny teknik”. Det är nya tekniska landvinningar som ska lösa problemen i morgon så att ingen behöver göra något åt dem i dag. Såvitt jag vet har fortfarande inte klimatprokastinera utsetts till något nyord, men det var i alla fall det som vi ägnade oss åt intensivt under det gångna årtiondet. Björn Lomborg visade i återkommande texter på Svenska Dagbladets ledarsida att han behärskade klimatprokastinerandets konst till fullo.

Båda de här kaninerna, medvetna konsumenter och ny teknik, var givetvis en gyllene kombination för näringslivet. Hållbarhet sålde som bara den och det bästa av allt – precis allting var hållbart, även sådant som alldeles nytt hade varit helt ohållbart. Konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, GMO, djurfabriker, kyckling, fiskodling, sötningsmedel, näringslösningar, syntetiska kosttillskott ja till och med kärnkraften seglade upp som den finaste och renaste energin som mänskligheten har skådat. Och med en skruvad omvänd logik blev allt som var hållbart på riktigt, motsatsen. Ekologisk mat hann både ropas ut som klimathot och orsak till världssvälten innan decenniet var över.

En viktig pusselbit för att sätta tonen var FAOs framtidsprognos för 2050 som kom 2009 och vars slutsats var att matproduktionen måste öka med 70 procent om den växande befolkningen skulle kunna mättas. Det var ett eko från den så kallade ”gröna” revolutionen från 1960-talet som ledde till en allt annat än grön utveckling. Rapporten blev manna från himlen för alla de företag som förespråkar en fortsatt industrialisering av jordbruket. Under några decennier hade man fått ta skit från miljörörelse, konsumenter och politiker, inte bara för att man orsakade miljömässiga och sociala katastrofer, utan också för att man inte ens kunde klara av att producera god och hälsosam mat till den nuvarande befolkningen. Trots ett enormt överskott av mat – främst spannmål – som resulterat i matsvinn, övervikt, tillverkning av biobränslen och en allt större andel spannmål inom djuruppfödningen så är det ändå nästan en miljard människor som inte kan äta sig mätta.  

Med föda-världen-argumentet skulle det äntligen bli slut på miljögnället och i stället fritt fram för gifter, långa transporter, fossila bränslen, genteknik, monokulturer, regnskogsskövling, fortsatt industrialisering och intensifiering av jordbruket, bortträngning av urbefolkningar osv osv. Allt enligt parollen – ska man göra omelett måste man knäcka ägg. Ju mer högljutt som ett företag trumpetade ut att just deras produkt eller tjänst behövdes för att föda världen, desto mer säker kunde man vara på att det handlade om en lunch som var allt annat än gratis. Resurssnåla jordbruk och livsmedelsproducenter hade inget att hämta och allt som ens andades ekologisk produktion, hamnade i skamvrån.  Egentligen var det helt ofattbart att det några år senare under decenniet uppstod en ekoboom, men kanske berodde det snarare på en eftersläpning från den tidigare debatten. Likaså sopades den tidigare diskussionen om matfusk helt bort. När decenniet gick mot sitt slut hade livsmedelshyllorna i stället fyllts på med ett antal nya produkter som mycket få konsumenter visste var de kom ifrån, än mindre vad de egentligen innehöll. Vem hade trott att pressad genmodifierad soja och jästsvamp skulle lanseras som ”truly sustainable” och dessutom komma undan med det? Och inte nog med det, denna burgare med den tvivelaktigt långa innehållsförteckningen lyftes även fram som ”mänsklighetens bästa sätt att” – tadaaa! – ”RÄDDA VÄRLDEN!” Japp, där satt det mitt i krysset igen, räddavärldenskottet.

Bara några år tidigare hade konsumenterna stått där med andan i halsen och läst innehållsförteckningarna med förstoringsglas på jakt efter E-nummer, inspirerade av journalisten Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken. Nu var det ingen som brydde sig om vad maten innehöll. Innehållsförteckningarna kunde vara hur långa som helst och innehålla hur mycket tillsatser som helst, bara inte animalier och framför allt, inget som ens andades ko.

En förklaring till den här handbromsvändningen är att industrins företrädare genom att vinna första ronden (föda världen) hade krattat manegen för rond 2 (klimatdebatten). Att producera så mycket som möjligt, så snabbt, så billigt och på så liten yta som möjligt funkade lika bra i båda fallen. Kyckling, soja, palmolja, majs, vete och socker blev vinnare oavsett om det räknades koldioxidekvivalenter eller billiga kalorier per kilo råvara. (Det gällde visserligen att ingen räknade på något annat sätt, för då sprack kalkylen, men det var det å andra sidan nästan ingen som gjorde heller.)

Det är svårt att veta ifall det var för mycket eller för lite grönsaker som låg bakom den stundtals väldigt enfaldiga och enkelspåriga matdebatten under 10-talet. Eller om det bara var ett utslag för att vi i vår iver att träna våra kroppar glömde bort ett av våra viktigaste organ, hjärnan.

Det hade inte alls behövt bli så här. I stället hade vi kunnat diskutera de svåra, men nödvändiga frågor som döljer sig bakom båda debatterna – hur bygger vi en mer rättvis värld där inte ett fåtal människor använder alltför mycket resurser på bekostnad av den övriga planeten? Hur skapar vi inte bara ett livsmedelssystem utan även ett samhälle som är hälsosamt för människor, djur och natur?

Men det blev inte så. Istället fick vi en låtsasdebatt mellan kött och vegetabilier som helt skymde sikten från det som var och fortfarande är, viktigt. Inte ens matens stora inslag av energi och då främst fossil energi, klarade vi av att diskutera. Ett av de riktiga bottennappen var EAT-Lancet-rapporten som i sina uträkningar av globala dieter ner till gram-nivå, inte ens kommunicerade att man helt sonika hade lyft bort de fossila bränslena i sina uträkningar eftersom man utgick från att samhället 2050 hade ställt om till fossilfritt. Därmed var också koldioxiden borta ur räkenskaperna när det gäller livsmedlens utsläpp av växthusgaser. Kvar fanns bara lustgasen och metanet, vilket i sin tur gjorde att fokus i rapporten kom att handla om att minska animalierna, inte den stora användningen av fossila bränslena inom livsmedelskedjan. Det var ett bedrägligt sätt att räkna och ett arbete som mera får anses som opinionsforskning (ett område som ökade mycket kraftigt under dessa år) än strikt vetenskap. Plockar man bort dagens fossila bränslen, vilket givetvis är nödvändigt, kommer detta också att förändra livsmedelssystemet totalt. Det skulle innebära kraftigt höjda energipriser som i sin tur skulle förändra transportmönster, handel, användning av insatsmedel, förpackningar – ja allt! EAT-Lancetrapporten hade kunnat bli ett intressant teoretisk diskussionsunderlag där man resonerade kring vilka konsekvenser och utmaningar som detta skulle innebära för vårt nuvarande livsmedelssystem, men forskarna själva insåg inte alls vilken stor roll som dagens billiga energi spelar i vårt matsystem. I deras scenario skulle allt vara ungefär som i dag, med fortsatt globalisering, fortsatt hög användning av insatsmedel. Den egentliga skillnaden var enbart en lägre köttkonsumtion. Rapporten blev tyvärr ett mycket tydligt exempel på hur galet det kan gå när räknenissar utan någon förståelse av jordbruk, ekonomi, kultur, biologiska system, handelspolitik eller energifrågor ger sig på att diktera vad människor över hela världen ska äta. Rapporten var typisk för 10-talets debatt.

En annan sak som kännetecknade debatten var att det inte längre krävdes någon kunskap för att ha tvärsäkra åsikter om i princip allting. Det var mycket tydligt när det gällde jordbruk och mat, ju större okunskap, desto högre röster. Är man positivt lagd kan man säga att det var fantastiskt med detta överväldigande intresse för en näringsgren som så länge hade ansetts så gammaldags att vi egentligen hade lämnat den bakom oss. Men detta var också problemet, att alltför många av oss i vår iver att vara moderna hade kastat alla förtöjningar till det där gamla, hopplöst mossiga jordbruket som vi absolut inte ville ha något med att göra. För när charlatanerna sedan dök upp så stod vi alla med gapande munnar, som statister i en halvdan västernfilm och lät oss förtjusas när allehanda hälsobringande dekokter och magiska preparat visades upp.

Det gick nämligen att påstå precis vad som helst, bara det kryddades med de rätta orden. Food tech-profeterna kunde stå på föreläsningsscenerna och påstå att jordbruket tekniskt sett befann sig på stenåldersnivå, men med hjälp av lite appar så skulle det inte bara bli snurr på affärerna, utan även hållbarheten. Och eftersom väldigt få i publiken hade en aning om att få branscher är så högteknologiska som jordbruket, var det heller ingen som sa emot food tech-grabbarna när de stod där och vippade med sina skägg.

En av de första skojarna i sammanhanget var Plantagon som skulle rädda världen med att odla pak choi i ett 19-våningars höghus i Linköping. Tio år höll man på utan att ens klara av att gjuta betongplattan. När konkursen var ett faktum hade man skulder på minst 120 miljoner kronor och man hade dessutom fått Linköpings kommun att satsa tio miljoner på infrastruktur till det område där man skulle etablera sig. Under de här tio åren var det ingen ställde frågor till Plantagon om energiåtgången, hur man skulle kunna konkurrera med de redan etablerade växthusföretagen som var betydligt mer resurseffektiva eller om det ens var så att någon kunde överleva på pak choi (man skulle ju trots allt föda världen). Det enda man lyckades åstadkomma var en 400 kvadratmeter stor inomhusodling av basilika i DN-skrapan i Stockholm. Anläggningen drogs också med i konkursen.

Bland alla lycksökare och bondfångare under den här perioden, och de var många, måste man ändå nämna Caleb Harper. När jag första gången såg honom demonstrera sitt växtakvarium, kopplad till en dator, så kom jag att tänka på en något ballare variant av den tecknade figuren professor Balthazar.  Men jag borde ha tänkt på Macchiarini, för jag vill minnas att Balthazars uppfinningar för det mesta trots allt fungerade. Harpers idé var att genom att programmera växtlådan med rätt näringslösning, bevattning, ljusförhållanden, koldioxidhalt, fröer etc så skulle man kunna odla tomater som smakade exakt likadant som de som man hade ätit på sin semester i Toscana. När jag såg detta så tänkte jag att här, precis här måste ju ändå gränsen gå för vilka stolligheter som man kan påstå inom foodtech-världen. Men icke. Caleb Harper var talare hos det pretentiösa EAT-forum både 2017 och 2018. Han gjorde TED-talk, intervjuades av Wall Street Journal, National Geographic, satt med i Annenbergstiftelsen, World Economic Forum, höll tal för Nobelstiftelsen, FAO med mera.

Flera av debatterna rann ut i industrialismens lilla ankdamm. Även många djurrättsaktivister,  veganer och miljöaktivister landade märkligt nog i slutsatsen att bästa var att intensifiera lantbruket. Lösningen framställdes som det artificiella, medan naturen var det farliga. Tiotalet var också årtiondet då vi ansåg att vi inte längre skulle vårda naturen, vi skulle lämna den. Det var det bästa som vi människor kunde göra för naturen. Jorden, myllan, djuren – allt det där påminner oss om de jobbiga sidorna av att vara människor. Att vi också är en del av mullen och en gång ska bli mull igen. Att vi blir sjuka och skröpliga och att vi ingår i ett kretslopp. Att vi är beroende så mycket annat levande, inte bara av andra människor. Bättre då att vara övermänniskor, gudar. Men eftersom vi inte längre tror på så mycket gudar, får vi satsa på att bli odödliga på andra vis.

Det fanns förstås mottrender. Under den här tiden växte återigen alternativa sätt fram när det gällde att sälja och köpa sin mat. REKO-ringar, andelsjordbruk, stadsodlingar, gårdsbutiker, bondemarknader och andra former av mathandel där relationen mellan konsument och producent betonades, tog större plats. Småskaliga livsmedelsföretag etablerades. En ny gröna vågen kunde skönjas. Unga människor flyttade ut på landet för att skapa sig ett annat liv eller så drömde de åtminstone om en alternativ vardag. Många pratade om downsizing, minimalism och självförsörjning och en del gjorde också verklighet av pratet. Men jag väljer medvetet att inte skriva särskilt mycket om detta. Jag gör det främst av därför att jag hoppas att vi ska gå in i ett nytt årtionde med lite mera kritiska ögon och inte vara lika enkla offer för rädda-världen-charlatanerna. För när allt kommer omkring så tar de här skojarna både pengar och tid som skulle kunna användas till det som egentligen borde göras.

Blir nästa årtionde bättre? Jag vet inte. När det här året går mot sitt slut är det en skrift från en självutnämnd tankesmedja som hävdar att framtidens mat är fermenterade proteiner. Skriften får förvånansvärt stort genomslag. Självklart ska detta också rädda världen. Och där, i labben, i ståltankarna av näringslösningar, smälter allt samman. Oavsett om man tillhör köttindustrin, spannmålsindustrin, kemiindustrin, fossilindustrin, vegoindustrin eller tillhör vissa grupper inom djurrätt eller miljörörelsen, så blir slutstationen samma ståltankar av näringslösning. Det är det här samspelet mellan så vitt skilda grupper som gör det hela så kraftfullt.

Flera av de som var inblandade i Plantagon, har startat om igen under namnet Standsbondens och Swegreen och fortsätter med inomhusodling av örter i DN-skrapan. Och man har verkligen inte lärt sig någonting. På sin hemsida påstår man att företaget har positiv påverkan på inte mindre än 6 av FNs globala hållbarhetsmål. Ett av hållbarhetsmålen är ”ingen hunger” och där skriver företaget att man genom sin odling bidrar till detta genom att man försörjer Stockholm med 3-4 procent av stadens förbrukning av gröna blad. Magstarkt? Inte enligt Swegreen själva. Inte nog med det, man lyckas också framställa sin oerhört stora energiförbrukning som något positivt. Den 400 kvadratmeter stora odlingen ger spillvärme på hela 700 000 kWh, eller årsuppvärmningen av 30 normalstora villor och detta lyckas man framställa som en fördel, inte som den akilleshäl det är.

Hur länge det dröjer innan Harper dyker upp som gubben i lådan, eller kanske snarare med lådan, återstår att se. Just nu slickar han förmodligen såren efter att han och MIT Media Lab fick brallorna nerdragna under hösten i ett antal avslöjande reportage. Växtodlingslådorna funkar förstås inte och anställda fick i stället fuska sig fram när eventuella finansiärer var i antågande. Man fick helt enkelt shoppa plantor som stoppades in i växtakvarierna. Harpers verksamhet stängs ner, hans TED-talk plockas bort och Harper själv håller för det mesta tyst. I något fall säger han att han pratat om en framtida vision och aldrig gjort gällande att detta var möjligt att genomföra idag.

En annan ormtjusare, Elon Musk, har visserligen fått sin gloria lite svärtad under de senaste åren, men fortsatte ivrigt under slutet av 2019 att prata om sina visioner för att bygga en hållbar värld på Mars. Han har både låtit bygga en rymdraket, samt agiterat för att atombomba mars för att göra planeten bebolig. NASA har inte varit med på noterna, om man säger så.

Blir världen bättre nästa årtionde? Svårt att veta. En sak är dock säker, ska världen bli bättre så är det hög tid att sluta hoppas på en högteknologisk ark, även om den är byggd i glänsande stål, som Elon Musks rymdskepp.

Vikten av att fira
Vikten av att fira 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om några dagar är det jul och det finns all anledning att fira och det utan att ha dåligt samvete. Problemet är inte att det är julafton en gång om året, utan om alla dagar är som julafton.

Snart är det dags för årets längsta firande, alla helger som ryms inom julen. Och innan vi ens hunnit tända det första adventsljuset har förmaningarna börjat hagla om att vi inte ska köpa, äta, pynta eller stressa för mycket. Att fira jul är inte bra för vare sig planeten, midjemåtten, nerverna eller plånboken. Det bästa är om vi inte firar den alls, utan jobbar på som vanligt.

Även om jag inte vill uppmuntra till en massa jul-måsten som helt kör slut på oss, så skulle jag ändå vilja slå ett slag för firandet. Problemet är ju inte att vi firar ibland, problemet är snarare att många av oss lever som om nästan varje dag vore julafton. Och kanske framför allt, att vi har ett samhälle som uppmuntrar oss att göra just detta, producera en massa prylar som vi sedan också måste konsumera. Det är detta vi borde börja diskutera, hur vi ska förändra samhället så att vi inte fortsätter att tära så hårt på jordens resurser, men samtidigt kan ha drägliga liv. Klimatomställningen beskrivs ofta som en fråga om teknik, när det i själva verket är ett socialt projekt.

Men också i ett mer hållbart samhälle kommer festen att spela en viktig roll, kanske ännu viktigare. Människor behöver högtider, ritualer och ceremonier. Kanske är festen lika gammal som människan?

Festen blir viktig när resurserna är knappa. Historikern Annika Sandén som nyligen kommit med en bok om svensk vardagsliv under 1600-talet, sa i en intervju i Svenska Dagbladet att hon blev förvånad över hur mycket det firades under detta århundrande. Människor firade sådd, skörd, bröllop, dop och alla religiösa högtider. Och även om man inte direkt ”firade” begravningar, så var det också ett tillfälle för fest. Trots att folk i allmänhet inte hade något överflöd, slet hårt, blev sjuka och ofta dog i förtid, inte minst barnen, så firades det ordentligt.

På samma sätt kan man idag se hur viktig festen är även för fattiga människor i andra länder. Det sparas i åratal inför storslagna bröllop. Jag fick se en liten glimt av detta i Estland innan landet blev självständigt och brödköerna var långa. Vi var en grupp svenskar som på besök och därmed fanns det anledning att fira. Jag minns särskilt ett tillfälle hemma hos en familj där det var knapert. Ändå fylldes middagsbordet med fantastisk husmanskost som både vänner och familj bidrog med.

“Vi klagar ofta över att vi har det tufft, men när det är fest, då dignar bordet av mat”, sa en kvinna som jag lärde känna.

Det blev en kväll att minnas och det är precis så som en bra fest ska vara, ett avbrott från vardagen med riktigt god och mycket mat i goda vänners lag.

Så ha inget dåligt samvete för att fira julen, inte ens om det innebär några julklappar och ett julbord. Det är alla de andra dagarna, vardagarna, då vi kan sträva efter att konsumera och producera mindre.