Cirkus hållbarhet

Nej, det står tyvärr inte i facit
Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas ”sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

De urbana bondfångarna
De urbana bondfångarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den här texten skrev jag i samband med att Plantagon gick i konkurs. Den publicerades nyligen på Ekoweb, där jag har nöjet att skriva krönikor.

”Vi hoppas att storskalig vertikal stadsodling ska bidra till att lösa framtidens matbrist, och också bidra till att skapa jobb i utsatta områden. Vertikalodling är helt klart framtiden.”

Så står det i Trygghetsrådets nya broschyr ”Framtidens arbetsliv är här”. Ett av framtidsjobben är ”vertikalodlare”, dvs inomhusodling på höjden. Och den som uttalar sig är en representant för Plantagon, vertikalodlingens flaggskepp som aldrig lämnade dockan.

I samband med att Trygghetsrådet släpper sin rapport, går Plantagon i konkurs. Efter tio år och 120 miljoner kronor är det enda som man har åstadkommit en 600 kvadratmeters inomhusodling i Stockholm. Det planerade höghuset i Linköping med 60 våningar i futuristisk design som skulle kombinera kontor och inomhusodling av pak choi, blev det inget av. Trots att Linköpings kommun satsade ofattbara tio miljoner kronor på markberedning, vägar och infrastruktur för att området skulle vara klart när Plantagon skulle byggas.

Basilikan som odlas i källarlokalen i Stockholm är, enligt uppgift, svårsåld eftersom den är dyrare än normalt. Kanske har det rent av börjat gå upp för en och annan inköpare att den ”vanliga” basilikan kommer från Mälaröarna och nog också får räknas som närodlad.

Hydroponisk inomhusodling med LED-belysning är ett mycket dyrt sätt att odla. Det är därför som odlingen av marijuana internationellt har drivit utvecklingen. Det är en av få grödor som är tillräckligt dyr för att det ska löna sig.

I Plantagons kölvatten har det etablerats ett antal inomhusodlarföretag, de flesta i Stockholm. Gemensamt för alla är att de, likt Plantagon, hävdar att de har lösningen på framtidens hållbara matförsörjning. Nästan ingen ställer frågor om den höga energiförbrukningen, konstgödseln eller alla de andra insatsmedlen som krävs. Ingen verkar heller reflektera över att det som odlas är trevliga inslag på tallriken, men absolut inget som ”föder” några människor. Det borde vara självklart att denna produktionsform är motsatsen till hållbarhet, men media, statliga myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova och kommuner som Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping sväljer snömoset utan att blinka. Alla vill ju vara moderna och få saker är så modernt som food tech.

Lek med tanken att städerna i sin strävan att bli mer hållbara och få en mer lokal matförsörjning, i stället satsade på sin stadsnära landsbygd och sitt lantbruk. Vad skulle hända om kommun och stat la sina innovationspengar på detta? Om städerna såg åkermark som en livsviktig resurs och inte bara framtida tomtmark? Om man på allvar ifrågasatte den urbana normen och i stället bedrev en politik som stärkte en mer hållbar livsstil på landsbygden? Skulle det kanske rent av betyda något, på riktigt?

En gränslös diet
En gränslös diet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den globala dieten som EAT-kommissionen nyligen presenterade har inget att göra med miljömässig hållbarhet eller de planetära gränserna. Det handlar enbart om hälsa, skriver 11 forskare i ett svar på vår kritik av dieten.

För några dagar sedan var jag en av 14 debattörer som kritiserade EAT-Lancet-rapporten i en debattartikel i DN. Igår kom svaret som till stora delar bekräftar vår kritik. Bland annat skriver man att den föreslagna globala dieten är sammansatt utifrån hälsa och inte för att hålla sig inom planetens gränser.

”Rekommendationen för det ökade intaget av vissa grödor kommer från ett hälsoperspektiv och den föreslagna dieten sattes samman med människokroppens behov i fokus, inte planetens. Således utgår vi inte från att alla livsmedel som föreslås är optimala ur ett miljöperspektiv.”

Man skriver vidare:

”När den globala referensdieten testades gentemot de planetära gränserna visade analysen tydligt att det inte räcker med en kostomställning utan att vi även behöver förbättrade produktionssystem.”

Man medger till och med att det finns stora miljöutmaningar för flera av de livsmedel som man rekommenderar ett ökat intag av, och som inte är lösta:

”Vi är väl medvetna om specifika miljöutmaningar för en del hälsosamma livsmedel såsom nötter, frukt, grönsaker, fisk och skaldjur och här behövs investeringar för att minska negativ miljöpåverkan.”

Och ändå är det precis detta som EAT-Lancet-kommissionen har påstått, att man för första gången har tagit fram en global diet som inkluderar både hälsa och en hållbar matproduktion:

”The Commission is delivering the first full scientific review of what constitutes a healthy diet from a sustainable food system, and which actions can support and speed up food system transformation.

”The planetary health diet is flexible by providing guidelines to ranges of different food groups that together constitute an optimal diet for human health and environmental sustainability.”

Enligt vad forskarna nu själva skriver, så har kommissionen hela tiden vetat att den globala diet som man föreslår, inte är uthållig för miljön. Den håller sig inte inom de planetära gränserna. Trots detta sa Johan Rockström, en av huvudförfattarna, i en intervju hos Ekot:

– För att vi ska ha en chans att klara både de sociala rättvisemålen i världen, att alla ska ha ett drägligt liv, men också för att vi ska kunna leva på en planet som har ett stabilt klimat, så krävs den här typen av omställning.

Nej, man har inte heller någon som helst evidens för att den här dieten och de förslag man lägger fram till förändring, uppfyller några sociala rättvisemål.

De elva forskarna bekräftar också en annan av våra huvudpunkter i kritiken, nämligen att man valt att inte räkna in koldioxiden, bara metan och lustgas, när man listar olika livsmedels klimatpåverkan. Att bara räkna metan och lustgas gör att vissa livsmedel som animalier från betande djur och ris, hamnar i ett mycket sämre läge än andra råvaror. Att inte räkna in koldioxiden stöder givetvis huvudbudskapet om att vi ska äta mindre rött kött. Frånvaron av koldioxid i beräkningarna kommer nog som en överraskning för många, eftersom EAT-Lancet-kommissionen har valt att inte vara tydlig med den informationen. Inte ens i det diagram som man har presenterat i olika offentliga sammanhang, bland annat i debattartikeln i DN, skriver man att koldioxiden är bortplockad. Det är något som framgår först om man läser rapporten mycket noga.

Forskarnas förklaring är att man helt enkelt utgår från att världen är fossilfri år 2050:

”Så varför inkluderades inte utsläpp av koldioxid i analysen? Det beror på att rapporten antar att samhället, i en strävan att nå Parisavtalet, har ställt om till helt förnyelsebara energikällor år 2050.”

Världen kanske är fossilfri då, men det är det ingen av oss som vet för tillfället. Om man är framtidsoptimistisk när det gäller koldioxiden, varför är man inte det när det gäller metan och lustgas? Även här kan det göras förbättringar som minskar utsläppen. Redan idag är det stor skillnad mellan de svenska metanutsläppen per kilo mjölk och kött, jämfört med de globala. Varför skulle inte världens idisslare ha närmat sig Sveriges idisslare när det gäller metanutsläpp under dessa dryga 30 år?

Det kan rent av vara så att 2050 har vi börjat förstå att metan och lustgas är två helt olika växthusgaser jämfört med koldioxid, eftersom dessa gaser har betydligt kortare livslängd. Vi har börjat inse att det är skillnad på det korta kretsloppet av kol och på det långa. Att det är en enorm skillnad på metan som har en omloppstid på 12 år, medan koldioxiden lever kvar i tusentals år.

Ja man kan räkna och resonera på en massa olika sätt, men oavsett hur man gör det så borde man vara tydlig i sin kommunikation. Och det blir särskilt viktigt om man säger sig jobba med vetenskap.

 

Replik på EAT-kommissionens globala diet
Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

  • 1
  • 2