Cirkus hållbarhet

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas “sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

De urbana bondfångarna
De urbana bondfångarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den här texten skrev jag i samband med att Plantagon gick i konkurs. Den publicerades nyligen på Ekoweb, där jag har nöjet att skriva krönikor.

“Vi hoppas att storskalig vertikal stadsodling ska bidra till att lösa framtidens matbrist, och också bidra till att skapa jobb i utsatta områden. Vertikalodling är helt klart framtiden.”

Så står det i Trygghetsrådets nya broschyr ”Framtidens arbetsliv är här”. Ett av framtidsjobben är ”vertikalodlare”, dvs inomhusodling på höjden. Och den som uttalar sig är en representant för Plantagon, vertikalodlingens flaggskepp som aldrig lämnade dockan.

I samband med att Trygghetsrådet släpper sin rapport, går Plantagon i konkurs. Efter tio år och 120 miljoner kronor är det enda som man har åstadkommit en 600 kvadratmeters inomhusodling i Stockholm. Det planerade höghuset i Linköping med 60 våningar i futuristisk design som skulle kombinera kontor och inomhusodling av pak choi, blev det inget av. Trots att Linköpings kommun satsade ofattbara tio miljoner kronor på markberedning, vägar och infrastruktur för att området skulle vara klart när Plantagon skulle byggas.

Basilikan som odlas i källarlokalen i Stockholm är, enligt uppgift, svårsåld eftersom den är dyrare än normalt. Kanske har det rent av börjat gå upp för en och annan inköpare att den ”vanliga” basilikan kommer från Mälaröarna och nog också får räknas som närodlad.

Hydroponisk inomhusodling med LED-belysning är ett mycket dyrt sätt att odla. Det är därför som odlingen av marijuana internationellt har drivit utvecklingen. Det är en av få grödor som är tillräckligt dyr för att det ska löna sig.

I Plantagons kölvatten har det etablerats ett antal inomhusodlarföretag, de flesta i Stockholm. Gemensamt för alla är att de, likt Plantagon, hävdar att de har lösningen på framtidens hållbara matförsörjning. Nästan ingen ställer frågor om den höga energiförbrukningen, konstgödseln eller alla de andra insatsmedlen som krävs. Ingen verkar heller reflektera över att det som odlas är trevliga inslag på tallriken, men absolut inget som ”föder” några människor. Det borde vara självklart att denna produktionsform är motsatsen till hållbarhet, men media, statliga myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova och kommuner som Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping sväljer snömoset utan att blinka. Alla vill ju vara moderna och få saker är så modernt som food tech.

Lek med tanken att städerna i sin strävan att bli mer hållbara och få en mer lokal matförsörjning, i stället satsade på sin stadsnära landsbygd och sitt lantbruk. Vad skulle hända om kommun och stat la sina innovationspengar på detta? Om städerna såg åkermark som en livsviktig resurs och inte bara framtida tomtmark? Om man på allvar ifrågasatte den urbana normen och i stället bedrev en politik som stärkte en mer hållbar livsstil på landsbygden? Skulle det kanske rent av betyda något, på riktigt?

En gränslös diet
En gränslös diet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den globala dieten som EAT-kommissionen nyligen presenterade har inget att göra med miljömässig hållbarhet eller de planetära gränserna. Det handlar enbart om hälsa, skriver 11 forskare i ett svar på vår kritik av dieten.

För några dagar sedan var jag en av 14 debattörer som kritiserade EAT-Lancet-rapporten i en debattartikel i DN. Igår kom svaret som till stora delar bekräftar vår kritik. Bland annat skriver man att den föreslagna globala dieten är sammansatt utifrån hälsa och inte för att hålla sig inom planetens gränser.

”Rekommendationen för det ökade intaget av vissa grödor kommer från ett hälsoperspektiv och den föreslagna dieten sattes samman med människokroppens behov i fokus, inte planetens. Således utgår vi inte från att alla livsmedel som föreslås är optimala ur ett miljöperspektiv.”

Man skriver vidare:

”När den globala referensdieten testades gentemot de planetära gränserna visade analysen tydligt att det inte räcker med en kostomställning utan att vi även behöver förbättrade produktionssystem.”

Man medger till och med att det finns stora miljöutmaningar för flera av de livsmedel som man rekommenderar ett ökat intag av, och som inte är lösta:

”Vi är väl medvetna om specifika miljöutmaningar för en del hälsosamma livsmedel såsom nötter, frukt, grönsaker, fisk och skaldjur och här behövs investeringar för att minska negativ miljöpåverkan.”

Och ändå är det precis detta som EAT-Lancet-kommissionen har påstått, att man för första gången har tagit fram en global diet som inkluderar både hälsa och en hållbar matproduktion:

”The Commission is delivering the first full scientific review of what constitutes a healthy diet from a sustainable food system, and which actions can support and speed up food system transformation.

“The planetary health diet is flexible by providing guidelines to ranges of different food groups that together constitute an optimal diet for human health and environmental sustainability.”

Enligt vad forskarna nu själva skriver, så har kommissionen hela tiden vetat att den globala diet som man föreslår, inte är uthållig för miljön. Den håller sig inte inom de planetära gränserna. Trots detta sa Johan Rockström, en av huvudförfattarna, i en intervju hos Ekot:

– För att vi ska ha en chans att klara både de sociala rättvisemålen i världen, att alla ska ha ett drägligt liv, men också för att vi ska kunna leva på en planet som har ett stabilt klimat, så krävs den här typen av omställning.

Nej, man har inte heller någon som helst evidens för att den här dieten och de förslag man lägger fram till förändring, uppfyller några sociala rättvisemål.

De elva forskarna bekräftar också en annan av våra huvudpunkter i kritiken, nämligen att man valt att inte räkna in koldioxiden, bara metan och lustgas, när man listar olika livsmedels klimatpåverkan. Att bara räkna metan och lustgas gör att vissa livsmedel som animalier från betande djur och ris, hamnar i ett mycket sämre läge än andra råvaror. Att inte räkna in koldioxiden stöder givetvis huvudbudskapet om att vi ska äta mindre rött kött. Frånvaron av koldioxid i beräkningarna kommer nog som en överraskning för många, eftersom EAT-Lancet-kommissionen har valt att inte vara tydlig med den informationen. Inte ens i det diagram som man har presenterat i olika offentliga sammanhang, bland annat i debattartikeln i DN, skriver man att koldioxiden är bortplockad. Det är något som framgår först om man läser rapporten mycket noga.

Forskarnas förklaring är att man helt enkelt utgår från att världen är fossilfri år 2050:

”Så varför inkluderades inte utsläpp av koldioxid i analysen? Det beror på att rapporten antar att samhället, i en strävan att nå Parisavtalet, har ställt om till helt förnyelsebara energikällor år 2050.”

Världen kanske är fossilfri då, men det är det ingen av oss som vet för tillfället. Om man är framtidsoptimistisk när det gäller koldioxiden, varför är man inte det när det gäller metan och lustgas? Även här kan det göras förbättringar som minskar utsläppen. Redan idag är det stor skillnad mellan de svenska metanutsläppen per kilo mjölk och kött, jämfört med de globala. Varför skulle inte världens idisslare ha närmat sig Sveriges idisslare när det gäller metanutsläpp under dessa dryga 30 år?

Det kan rent av vara så att 2050 har vi börjat förstå att metan och lustgas är två helt olika växthusgaser jämfört med koldioxid, eftersom dessa gaser har betydligt kortare livslängd. Vi har börjat inse att det är skillnad på det korta kretsloppet av kol och på det långa. Att det är en enorm skillnad på metan som har en omloppstid på 12 år, medan koldioxiden lever kvar i tusentals år.

Ja man kan räkna och resonera på en massa olika sätt, men oavsett hur man gör det så borde man vara tydlig i sin kommunikation. Och det blir särskilt viktigt om man säger sig jobba med vetenskap.

 

Replik på EAT-kommissionens globala diet
Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

Den globala morotspolisen
Den globala morotspolisen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Förra veckans uppmärksammade rapport från Eat-kommissionen säger sig vetenskapligt ha tagit fram vad som är en hälsosam och hållbar global diet. Men rapporten och själva förhållningssättet visar snarare på flera av de brister som delar av forskningen av matens hållbarhet lider av. Forskaren har förvandlats allt mer till opinionsbildare, en slags globala morotspoliser.

Förra veckan presenterade EAT-kommissionen sin lösning på hur matsystemet ska bli mer hållbart. (Här kan man läsa forskningsartikeln i sin helhet.) Det är inget nytt att forskare försöker tala om för oss vad vi ska äta för att rädda vår hälsa eller vår planet. Tvärtom har den utvecklingen pågått ett tag. Problemet är att resultaten ofta blir ganska märkliga. Chalmersforskarna kom exempelvis fram till att vi kan äta 120 kilo kött, fisk och ägg per person och år, vilket är betydligt mer än dagens konsumtion, och ändå klara klimatet. Vi skulle också kunna äta hela tre gånger så mycket kyckling som i dag. I EAT-kommissionens rapport bör vi exempelvis äta lika mycket nötter och jordnötter (100 gram) som potatis och andra stärkelserika rotfrukter! Det är ett milt sagt märkligt råd, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även exempelvis för många afrikanska länder där man äter kassava, jams eller andra rotfrukter. Ett annat besynnerligt råd är det höga intaget av frukt och grönt, 500 gram. Det är i och för sig en siffra vi känner igen från Livsmedelsverkets rekommendation, men det är samtidigt en väldigt hög siffra som vi inte klarar av att äta, trots alla år av uppmaningar att äta mer frukt och grönt. Globalt sett är det en oerhört stor mängd frukt och grönsaker eftersom dessa livsmedel, precis som kött, är en lyxvara. Något som författarna till rapporten inte riktigt verkar ha förstått. Och sedan finns givetvis fixeringen vid att kött från idisslare är livsfarligt, men den frågan har jag skrivit om flera gånger tidigare så den lämnar jag därhän.

Visserligen skriver rapporten att man ska ta hänsyn till lokala matkulturer och odlingsförhållanden, men när man ner till minsta gram sätter upp en global diet så suddar man samtidigt helt bort den lokala anpassningen. Och detta är också min huvudkritik – själva tanken att vi ska äta i princip samma sak oavsett var vi bor i världen är ingen hållbar tanke. Idén om en global diet passar däremot som hand i handske på dagens allt mer globaliserade och industrialiserade livsmedelskedja. Och är det något som är tydligt med EAT-kommissionens rapport så är det att den inte vill utmana de rådande förhållandena som har skapat detta bristfälliga matsystem.

Rapporten ansluter sig till ett förändrat förhållningssätt som pågått ett tag inom de delar av forskningen som arbetar med hållbar matkedjan, där forskarna blir mer opinionsbildare än vetenskapsmänniskor. Bakom de uppställda sk “vetenskapliga” dieterna har forskarna aldrig gjort några mätningar eller liknande, grundforskning lyser med sin frånvaro, utan baserar sina slutsatser på teoretiska resonemang utifrån befintliga siffror. En del av de här siffrorna är ifrågasatta, vilket jag skrivit om tidigare. Den ofta använda metoden för att räkna ut matens påverkan på miljö och klimat, livscykelanalysen, är också ifrågasatt, inte minst eftersom den missar matproduktionens stora variation. En studie jämförde ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visade att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en konventionell mjölkliter, kan variera mellan hela -38 och +53 procent!

Det är också mer regel än undantag att de forskare som ägnar sig åt att tala om vad vi ska äta, saknar kunskap om det komplicerade biologiska system som ändå jordbruket är. Man utelämnar ofta biologisk mångfald, spridandet av gifter i naturen, djuromsorg, arbetsvillkor, sociala villkor med mera. De ekonomiska spelreglerna, som trots allt styr väldigt mycket av vilken mat som produceras och konsumeras, tar man nästan aldrig med. Inte heller pratar man om de maktförhållanden som finns inom livsmedelskedjan och hur detta påverkar vad vi äter. Gastronomi, matkultur och smakens kvalitet finns heller inte med. För det mesta ingår heller inte stegen efter jordbruket, dvs vad som händer vid förädling, konsumtion, tillagning osv och då ligger cirka 50 procent av matens klimatpåverkan i vår del av världen, efter jordbruket. I fallet med EAT-kommissionens rapport, så väljer man också att helt enkelt inte räkna med koldioxiden när man jämföra de olika livsmedlens klimatpåverkan. Man räknar bara metan och lustgas, vilket gör att animalier och ris får ett betydligt sämre läge än de flesta andra vegetabilier. Japp, ni läste rätt, man räknar inte koldioxiden, vilket är allt annat än seriös forskning.

EAT-kommissionens rapport är som sagt inte först med att vetenskapligt tala om hur vi ska äta, även om man nu försöker ge sken av att detta är Den Stora Lösningen. Det är trots allt hela 39 forskare involverade som ska ut på turné med sin förkunnelse till inte mindre än 30-talet olika platser i världen. En enorm satsning och det skulle vara intressant att se budgeten för detta. Men med denna ansats så skulle man förvänta sig en del tankar om vilken genomgripande förändring som vår matproduktion och vårt samhälle behöver genomgå för att vår matproduktion ska bli mer hållbar. Men här duckar man för de stora frågorna. När man skriver att matsvinnet ska minska så blir det återigen en fråga om förpackningar, datummärkningar och konsumentinformation. Man missar hela orsaken, att vi äter och slänger för mycket mat därför att det helt enkelt produceras alldeles för mycket, till stor del med hjälp av billiga fossila bränslen. Fokuseringen på att det är vissa råvaror som är nyttigare än andra, gör att man missar att på allvar diskutera och ifrågsätta hur dagens mat produceras. För att inte stöta sig med någon blir det lite-av-varje. Regenerativt jordbruk blandas med precisionsjordbruk och intensifiering och man ser inte, eller väljer att inte se, att det här är olika system som står i konflikt med varandra. Man lyfter vikten av biologiska mångfald, men anser samtidigt inte att vi ska äta kött från de som är en förutsättning för den biologiska mångfalden, de betande djuren. De bristande näringsbalanserna, det vill säga överskott och underskott av kväve, fosfor mm, ska jämnas ut på något mystiskt sätt. Hur är oklart.

Det är en lång rapport. Det är en imponerande lineup av forskare, där flera har presterat en intressanta rapporter tidigare. Frågan är varför resultatet den här gången är så futtigt. Och varför man som seriös vetenskapsmänniska, lånar sig till detta?

 

  • 1
  • 2