Med örat mot jorden

Att skrika åt en ko
Att skrika åt en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen

Alla föräldrar vet att det inte är så pedagogiskt att stå och skrika åt en femåring. Rätt många av oss har gjort det ändå. Det är förmodligen ännu mindre konstruktivt att stå och skälla på en ko. Nu har jag gjort det också.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Samtidigt som det skrivs och hålls föredrag, håller våra fyra vuxna kor på att kalva. Igår fick vi vår sista kalv för säsongen. För oss som är nybörjare som koskötare är det en stor grej, men jag märker på kommentarerna från betydligt mer erfarna bönder att även de blir mjuka i sina hjärtan när det gäller kalvning, trots att de har upplevt detta så många gånger.

För det mesta går allting bra när korna kalvar, men inte alltid. Även kor kan få besvärliga förlossningar, ha svårt att få diandet att funka, bli hormonstörda som gör att de struntar i kalven eller blir aggressiva mot människor. Men denna vår har allt gått bra, även för vår kviga. Kalvarna är fina, starka och fulla av liv. Ungdjuren är duktiga hjälpredor på olika sätt och korna är utmärkta mammor. Tills i går kväll.

När jag gör min vanliga runda på kvällen i vinterhagen ligger alla djuren inne och myser i stallet, utom en, Bortas kalv som föddes för några dagar sedan, är inte där. Han ligger ensam i skogsbrynet, 150 meter från stallet. Jag blir rasande. Bara för någon vecka sedan såg jag lodjursspår och även om det säkert ska mycket till för att ett lodjur ska hinna ta kalven innan någon ko har ryckt ut, så känns det ändå riskabelt.

Borta är speciell. Hon är en mycket intelligent ko, men hon är samtidigt vår mest skygga, som går sin egen väg och gärna befinner sig lite utanför gruppen. Därav hennes namn. Vi har lyckats tämja de övriga korna som var lite halvvilda när vi köpte dem och även Borta har blivit mycket tamare, men hona är fortfarande den i gruppen som har starkast integritet. Numera så får vi ”hälsa” på henne genom att röra lätt vid hennes nos och hon vågar även ta äppelbitar och andra godsaker direkt ur handen, men sedan är det stopp. Borta vill absolut inte bli klappad och när de andra korna står i kö för att bli borstade, flyttar Borta på sig bara man visar henne ryktskrapan.

Borta är också den ko som har starkast instinkt att vilja gömma sin kalv för oss. Hon är på inget sätt aggressiv, men hon är den som vakar mest över sin kalv och gärna drar iväg med den så fort vi närmar oss. Det är bra egenskaper, men samtidigt lite besvärligt för oss koskötare. Förra året kämpade vi nästan en vecka för att få i de gula plastbrickorna i kalvens öron. Den här gången kunde vi märka kalven dagen efter födseln, så det har blivit mycket bättre.

Igår kväll tror jag först att alla djuren ligger i stallet, ända tills jag börjar gå därifrån och Borta plötsligt galopperar ut. Då förstår jag. Hon har placerat sin kalv ute i skogsbrynet och reagerar nu för att hon tror att jag är på väg dit. Jag blir som sagt tvärarg och kliver skällande och arg efter Borta. Sedan föser jag henne och kalven i ficklampans sken mot stallet. Framför stallet stannar jag jag och reflekterar över det faktum att jag står i mörkret och skäller ut en ko. Jag vet att Borta förstår att jag är arg på henne och jag är ganska säker på att hon förstår att jag tycker att hon och kalven ska vara i stallet, för Borta har visat flera gånger tidigare att hon begriper vad den där människan menar. Men jag är inte alls säker på att Borta kommer att bry sig om vad jag tycker. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om hon kommer att gå tillbaka med kalven till skogsbrynet igen, när jag väl har klivit in. Och jag tänker inte tillbringa hela natten ute, skällandes på en ko. Det är inte kallt och ska den nu bli lodjursmat så får den väl bli det, tänker jag, fortfarande ångande av ilska, när jag går mot huset.

När Gunnar gör morgonrundan i morse, rapporterar han att både Borta och kalven har sovit i stallet.

Brev från verkligheten
Brev från verkligheten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Anders Munters, tidigare ekologisk mjölkproducent, har reagerat på kritiken om att ekologiskt lantbruk inte är tillräckligt produktivt. Här skriver han om sina praktiska erfarenheter:

Staffan Danielsson säger att han värnar Sveriges jordbruk. Jag undrar på vilket sätt?

Jag och min familj har varit lantbrukare under femtio år, de flesta år som konventionella och de sista tio åren som ekologiska. Anledningen till att vi bestämde oss för att lägga om vårt jordbruk var att dåvarande Svensk Mjölk gjorde en utredning som hette ”Kostnader för att producera Ekologisk mjölk”. Det var två gårdar som ingick, vår och en till samt dessutom en fiktiv gård. I samtliga fall visade det sig att omläggningen till ekologiskt inte innebar någon kostnad utan det förbättrade lönsamheten och röda siffror i bokslutet blev svarta. Detta redan efter att vi avstod från att inhandla konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel . (Idag kallas de växtskyddsmedel, konstig benämning på gift som dödar vissa växter.)

Staffan Danielsson har förmodligen aldrig odlat ekologiskt men ändå vet han, liksom en del forskare som saknar praktisk erfarenhet, att skördarna minskar med 30-40%.

Visst blir skörden kanske lite mindre, för vår del ca 5-15% lägre, beroende på årsmånsvariationer. Det som överraskade mest var dock att grödorna och inte minst djuren blev mycket friskare. Ungefär 40-50% av veterinärkostnaderna försvann. Mjölkproduktionen blev 3-5% lägre, men med högre halter av fett och protein.

Att Staffan Danielsson tror att vi måste öka produktionen i världen är kanske sant men man måste hålla i minnet att det största problemet är att vi måste använda den mat vi producerar. Idag är det ju känt att mer än 30% av maten aldrig når dit där den avsedd, till att ätas.

Ekologiskt jordbruk använder inte konstgödsel. Sedan 1950-talet har den industriella användningen av luftkväve ökat explosionsartat, genom billig fossil (olja) energi. Det har bidragit till stora problem med övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder € per år enligt ”The European Nitrogen Assessment” som genomörts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder € som lantbrukarna beräknas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar.

Jag tror inte att man behöver vara speciellt kunnig för att räkna ut vilket sätt att odla som är det smartaste för människor och natur. Det visar också konsumenterna med allt större tydlighet genom de siffror handeln redovisar. Konsumenterna är smartare än både forskare och en del politiker. De verkar sakna baskunskaper om hur vår natur med biologisk mångfald fungerar.

Anders Munters, Dala-Järna

Ingen har sagt att det ska vara lätt
Ingen har sagt att det ska vara lätt 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dagens ATL skriver man på ledarplats om Naturskyddsföreningens bok Jorden vi äter, som jag och Gunnar Rundgren är författare till. Och även om ledarskribenten Lars Vernersson är tveksam till om verkligen ekologiskt jordbruk klarar av att föda en växande befolkning, så är det en positiv recension. Det viktigaste budskapet går fram – att detta inte är någon skäll-bok på lantbrukare utan en beskrivning av ett systemfel som vi alla deltar i.

ATL är också tveksam till om konsumenterna verkligen kommer vara beredda att betala mer för maten i framtiden, vilket är en förutsättning för en mer hållbar livsmedelsproduktion. Och det kan man naturligtvis vara fundersam till, särskilt som vi nu i jultider pumpas fulla med lågprisbudskap, inte bara på mat utan också på alla prylar. Men personligen har jag nog mer hopp om konsumenterna, att medvetenheten om baksidorna av dagens matproduktion kommer att öka och insikten om vad det innebär för vårt lantbruk, vårt landskap, vår miljö och natur. Och inte minst för vår hälsa.

Däremot är jag mer tveksam till om politikerna förmår att forma en politik som inte i första hand enbart gynnar volym och låga priser på mat, utan även tar hänsyn till lantbrukets naturvård, miljöarbete och en produktion av goda och hälsosamma livsmedel. Konsumentmakt i all ära, men den är begränsad. Ska en verklig förändring till måste politiken förändras radikalt. Och så länge som EUs jordbruksministrar inte klarar av att sitta ner vid samma bord och vår eget landsbygdsdepartement mest är intresserad av terapiarbete i form av Matlandet Sverige i stället för att forma en verklig politik, ja då finns det skäl att vara dyster.

Det är inte lätt att forma en ny lantbrukspolitik som tar maten och jorden på allvar. Men det är ändå det som är politikens uppdrag. Och det är en fråga som är för viktig för att politikerna ska reda ut den själva, vi måste också delta i det arbetet. Inte minst varje dag när vi går och handlar.