jorden vi äter

Naturens Rättigheter
Naturens Rättigheter 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns en växande rörelse för att naturen ska få juridiska rättigheter som ett sätt att förhindra att vi människor förstör jorden. Men hur ska det egentligen gå till? Vem ska föra naturens talan, hur ska man lösa konflikter mellan olika arter och riskerar detta att förminska människan? I senaste numret av magasinet Tiden skriver jag om detta.

Tre floder har i år fått juridiska rättigheter – Yamuna och Ganges i Indien och Whanganui på Nya Zeeland. Media har rapporterat om alla tre fallen och i flera fall har man valt att skriva »mänskliga rättigheter« eller att floden får »samma rättigheter som en människa«. Det är formuleringar som kan verka provocerande – ska en skalbagge, en skogsdunge eller ett berg ha samma rättigheter som en människa? Det för tankarna till djurrättsfilosofer som Peter Singer som menar att vi inte ska diskriminera djuren bara för att de tillhör en annan art än människan och att vi måste visa samma omsorg om alla levande varelser som kan
känna smärta. Är naturens rättigheter därmed en utvidgning av djurrättsliga teorier? Och var hamnar i så fall människan?

Människan har alltid ägnat sig åt att förändra naturen och att ibland även göra det på bekostnad av andra varelser. Dagens stora skillnad är att vi nu har möjlighet att göra det i betydligt större skala än tidigare och i en sådan omfattning att det dessutom hotar vår fortsatta existens. Personligen är jag övertygad om att dagens omfattande miljöförstöring måste bromsas, eftersom den stjäl livsutrymme från våra medmänniskor och andra levande organismer och för att åstadkomma detta, krävs det genomgripande förändring av vårt samhälle och våra relationer till varandra, men också till naturen. Men är det juridiken som är
lösningen? Är det en uppsättning lagparagrafer som kommer att ta oss dit? Jag värjer mig lite mot tanken. Det känns krystat och konstruerat och ger associationer till en annan idé, som ibland förs fram som en lösning på klimathot och miljöförstöring – ekosystemtjänster. Tanken är att sätta pris på aktiviteter som är livsviktiga för ekosystemet, som pollinering, klimatreglering, luftrening, kolinlagring, biologisk mångfald och så vidare, trots att det är funktioner som egentligen är ovärderliga och inte alls passar in i vårt ekonomiska system. På samma sätt kan man ha invändningar mot att försöka applicera juridiken, som är anpassad för att reglera förhållanden mellan oss människor, på naturen. Vi använder två verktyg som vi är väl bekanta med för att försöka åtgärda ett område där det kanske krävs helt nya förhållningssätt?

Människans plats

I takt med att jag läser mer om idéerna kring naturens rättigheter, inser jag snart att många av förespråkarna har ett annat mål, att man ser juridiken främst som ett verktyg för att försöka åstadkomma en djupare mental förändring. Det handlar om den klassiska metafysiska frågan – människans plats i naturen eller universum – beroende på hur man är lagd. Den norska filosofen Arne Naess, som var tongivande inom djupekologin, menade att människan var helt integrerad i ekosystemet och att allt skulle tillåtas att leva och utvecklas. Han pratade bland annat om »ett klasslöst samhälle inom hela biosfären, en demokrati där vi kan tala om rättigheter, inte bara för människan, utan också för djur, plantor och mineraler.«

Det finns också tydliga andliga stråk i tankarna kring naturens rättigheter och egenvärde och de kommer från flera olika håll, från ursprungsfolkens sätt att se naturen som helig, från buddhismen, hinduismen, jai-nismen men också från kristendomen där profiler som Fransiskus från Assisi, Thomas av Aquino och Hildegard av Bingen ofta nämns. Fransiskus, som för övrigt är mycket populär i det protestantiska, sekulariserade Sverige, lyfts ofta fram i dessa sammanhang. Hans glädje inför Guds skapelse – naturen – och hans budskap om fattigdom och enkelhet kan ses som vägledning för att visa återhållsamhet vid exploatering av jorden. Det är egenskaper som bland annat gjort att katolska kyrkan har utsett honom till ekologins helgon

Och det är här, när vi närmar oss filosofin och tankarna kring människans förhållande till naturen, som det blir riktigt intressant. Men mera om det sedan.

Även om Sverige har en stark miljörörelse så har man inte hakat på frågan om juridiska rättigheter på bred front. Den svenska organisationen Lodyn, som arbetar för ett grönt systemskifte och för att hela människans relation till naturen, är rätt ensamma om att driva frågan, men har på senare tid fått en del uppmärksamhet. Det finns ett antal intressanta exempel från andra länder. Ecuador är det första landet i världen som skrev in naturens rättigheter i grundlagen. Två år senare beslöt Bolivia att införa en lag om »Moder Jords« rättigheter och la även fram denna som en deklaration i fn:s generalförsamling. I USA har cirka 200 lokalsamhällen beslutat om lokala författningar om ekosystems rättigheter och i England och Wales har The Green Party antagit en politik för att staten ska försvara och upprätthålla naturens rättigheter. I år fick som sagt också två indiska och en nyzeeländsk flod juridiska rättigheter, samt även naturen i Himalaya. Parallellt med detta finns också en rörelse för att ekocid, livsmiljöförstörelse, ska bli ett internationellt brott inom fn:s Romstadga och liksom krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter kunna dömas av domstolen i Haag. Bakom idén finns den skotska juristen Polly Higgins som bland annat besökte Sverige förra året för att ta emot Polarbröds Utstickarpris för visionärer inom miljöområdet.

Ursprungsfolkens perspektiv

Vad har detta då inneburit, har det gett naturen ett bättre läge gentemot människan? Det är svårt att svara på, men när man läser artiklar skrivna om arbetet kring att ge floden Whanganui sin juridiska status, så växer det fram en bild av en intressant process. Bakgrunden är en mer än 150-årig konflikt mellan de maorier som lever längs floden och den brittiska kronan/staten. Konflikten beror delvis på klassisk kolonialism, men också på helt olika sätt att se på naturen, i det här fallet på floden. För maorierna som lever vid floden, är den inte bara deras livsmiljö och andliga vägledare, maorierna själva är också en del av floden eftersom man ser sig som en del av ekosystemet. Lösningen på den långa konflikten blev att skapa en lag som erkände floden som en odelbar, levande helhet och utsåg två representanter för floden, en från maorierna som lever vid floden och en från staten, samt en rådgivande kommitté. Alla har till uppgift att ta till vara flodens intressen.

Pella Tiehl, som bland annat arbetar inom omställningsrörelsen och Lodyn, skriver i en intressant artikel om processen att det är slående hur många kopplingar det finns till maorisk kunskap och perspektiv, inte minst maoriska namn och begrepp, i överenskommelsen. Det verkar som om processen för att ta fram flodens juridiska rättigheter har inneburit att man närmat sig maoris synsätt på naturen och det är kanske den viktigaste vinsten.

Just ursprungsbefolkningarnas helhetssyn på naturen lyfts ofta fram som något som vi också borde hitta tillbaka till, som något vi har tappat bort. Det är samtidigt något som kan vara svårt för många att relatera till. Det känns flummigt helt enkelt. Tanken att naturen i sig har ett värde, oavsett om den har ett värde för människan eller inte, finns dock kvar i vår moderna värld, även i lagstiftningen. Miljöbalken inleds exempelvis på följande sätt:

Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Här talas alltså om att naturen har ett skyddsvärde samtidigt som människan har rätt att förändra och bruka naturen. Även när det gäller allemansrätten, som vi kanske mera ser som ett sätt att reglera vistelse i och viss användning av naturen mellan markägare och allmänhet, pratas också om hänsyn till naturen. Så här står det i miljöbalken: »Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.«

Det här är tankar som ligger helt i linje med att naturens rättigheter.

Bombmurklans intressen

Förutom att miljöbalken också reglerar vad man får och inte får göra i naturen när det gäller skogsbruk, jordbruk och annan verksamhet som påverkar naturen, så finns det också vissa delar av naturen som har ett starkare skydd. Nationalparker, naturreservat och biotopskydd är alla exempel på detta. Vi har också en fallenhet för att vilja skydda natur eller arter när de är på upphällningen. Artskyddet är exempelvis ett sådant exempel. Under det senaste året har det varit flera dispyter kring artskyddet när rödlistade lavskrikor och bombmurklor har hindrat skogsägare från att avverka sin skog. Ett omtalat fall av bombmurkla i Värmland fick länsstyrelsen att förbjuda skogsägaren
att slutavverka. Fallet var uppe och vände i Mark- och miljööverdomstolen men resulterade sedan i en kompromiss mellan länsstyrelsen och markägaren. Avverkning fick ske mot att markägaren lovade att vidta en rad åtgärder för att bombmurklan ska kunna leva vidare, bland annat genom att spara en yta som ansågs vara en viktig biotop. Man skulle alltså kunna säga att bombmurklans intressen till viss del vägdes mot människans intressen.

Även om vi lever i en mycket kommersiell tid, innebär ägande inte att vi med automatik får göra vad vi vill med marken, åkrarna eller skogen. Även inom det ensidiga, vinstmaximerade skogsbruket ska det lämnas lite lövträd, lite högstubbar och döda träd för hackspettarna och skalbaggarna och kulturlämningar som stenmurar och odlingsrösen får de kraftiga skogsmaskinerna se till att inte skada. Miljöorganisationerna anser dock att detta enbart är åtgärder på marginalen och det är svårt att inte hålla med när man ser den enorma utbredning av gran- och tallplantage som har växt fram i Sverige. Men intressant nog måste det ändå tas lite hänsyn till naturen, vilket på inget sätt är självklart utifrån de ekonomiska förhållanden som gäller inom skogsbruket.

Med skenande växthusgasutsläpp och annan miljöförstöring är det ändå uppenbart att de lagar som finns inte alls är tillräckliga. Exemplen ovan är mera en påminnelse om att tanken på att juridiskt skydda naturen inte är så främmande som man kanske först tror.

Handlar det alltså bara om att skärpa de lagar vi har? Nej, det räcker inte enligt naturrättsförespråkarna. Vi måste i stället förändra vår syn på naturen som något som främst finns till för människan. Lodyn, skriver: »Vi är inte separerade från resten av naturen, utan en del av den. Våra mänskliga lagar behöver därför utgå ifrån den och vara anpassade till naturens större lagar.« Man hänvisar till filosofen och katolska prästen Thomas Berry, vars idéer också präglat rörelsen. Thomas Berry ansåg bland annat att det var viktigt att skifta fokus från individuell frälsning till att bry sig om hela jorden. Han har bland annat myntat begreppet Earth Jurisprudence – jordens juridik eller rättsfilosofi. Han ansåg också att alla delar som ingår i jordens gemenskap har tre grundläggande rättigheter:

– rätt att existera

– rätt till livsmiljö

– rätt att uppfylla sin naturliga roll.

Naturrättsaktivisterna anser att alla varelser har samma rättigheter, men skiljer sig samtidigt från djurrättsfilosofin på två avgörande punkter: Dels anser man att människan i allra högsta grad är en del av naturen och precis som alla andra varelser får människan bruka naturen, äta djur och växter, men inte missbruka den, inte utrota arter, förändra ekosystem och så vidare. Dels inkluderas växter i synsättet, och man pekar på forskning om har visat att även växter kan kommunicera, värna om sitt eget och andra växters liv, men även berg, skogar, floder – ja hela naturen. Och därmed är vi återigen inne på att förmågan att vara mera ödmjuk inför naturen och sätta ett högre värde på den, vilket som sagt är målet för många naturrättsaktivister.

Mike Bell, som studerat hos Thomas Berry och engagerat sig i dessa frågor, bland annat genom arbete tillsammans med inuiter, skriver i en essä att det därför inte går att applicera vår vanliga juridik på naturen. Han stöder sig på Berrys tankar och radar upp en rad olika skillnader mellan dagens juridik, som utgår från människan, och den juridik som naturen behöver. Han pekar på att juridiken, som vi känner den i dag, utgår från individen, även när det gäller juridiska personer i form av företag och individens egendom. Jordens rättsliga system måste i stället kunna omfatta hela ekosystem och hur varelserna där interagerar med varandra och kan därför inte reduceras till individuella eller enskilda komponenter. Han menar också att vårt rättssystem för det mesta går ut på att utse vinnare och förlorare, medan det för naturens juridik handlar om att försöka hitta lösningar som alla tjänar på och att medling därför blir ett betydligt mer användbart verktyg än i dagens juridik. Ytterligare en invändning är att vårt rättssystem har en tendens att gynna främst de stora och rika, på bekostnad av de små och fattiga och det förhållningssättet fungerar inte heller i naturen.

En hävstång

Men varför ska man då ägna sig åt att ge naturen juridiska rättigheter om det ändå är så att naturen inte kan stoppas in i det juridiska systemet? Flera av de organisationer som arbetar med frågan menar att naturens rättigheter kan fungera som en hävstång för att åstadkomma den systemförändring som behövs. Föreningen Lodyn skriver bland annat: »Naturens rättigheter blir ett sätt att låta denna urgamla världsbild (ursprungsfolkens, min anmärkning) tränga in i och förvandla de juridiska systemen.« Vidare skriver man: »Eftersom naturens rättigheter innebär ett skifte i relationerna mellan människa och natur, är det en av de viktigaste och mest transformerade idéerna för en hälsosam mänsklig närvaro på planeten jorden.«

Jag är ändå inte riktigt övertygad om att juridiken är lösningen. Självklart behöver det inte vara så komplicerat, vi har accepterat att företag numera kan ha juridiska rättigheter så varför skulle inte en skog kunna ha det? Men jag ser en del problem rada upp sig. Vem ska avgöra vad man får och inte får göra mot naturen? Och vem ska representera naturen? Vem tar ställning i dispyter mellan olika arter där människan har ett finger med i spelet? Som när tamdjuren breder ut sig på bekostnad av vilda djur eller när kattfoten och andra hagmarksväxter försvinner i konkurrensen från annan vegetation när mularna har slutat betat? Och om vi ska utgå från Berrys tre regler, att allt har en rätt att existera, hur ska vi då se på det faktum att många arter har dött ut och kommer att dö ut, oavsett människans påverkan? Och är det inte trots allt människans nytta det handlar om, även om vi vill ikläda det andra ord, när vi säger oss vilja värna mera om planeten? För handen på hjärtat, det är ändå vår egen existens som hotas mest av vår skövling av jorden. Naturen har lättare att överleva oss än vi den.

Tanken om naturens egenvärde och människans rätt att bruka naturen är utbredd och finns som sagt även i miljöbalken. I en artikel i tidningen Nordisk Miljörättslig Tidskrift skriver Caroline Strömberg om denna inneboende konflikt mellan naturens egenvärde och dess instrumentella värde i form av ekonomiskt, men också socialt, kulturellt och ekologiskt värde. Hennes slutsats är att utifrån hur lagen i dag är formulerad så finns denna otydlighet kvar. Och kanske är det denna motsägelse, denna balansakt som vi måste leva med? Att det är genomatt hålla båda dessa två perspektiv ständigt levande – naturens eget skyddsvärde och vår rätt att bruka den – som vi kan åstadkomma ett vettigt förhållningssätt till vår planet.

Hänsyn till naturen

Ekofilosofernas och naturrättskämparnas budskap om att vi alla är en del av naturen har kanske heller aldrig varit viktigare än nu, när det samtidigt finns en stark strömning som går ut på att människan ska lämna naturen i fred och försöka leva alltmer artificiella liv i städerna. För genom att inse att vi fortfarande är en del av naturen, kan vi också lära oss av den och vi kan också bli bättre på att visa mer hänsyn, ödmjukhet och sätta värde på naturen och varandra. Och inte bara allt levande, utan även döda ting som tekoppen, datorn eller bilen, eller som Lodyn skriver: »Att inte behandla något helt utan hänsyn.«

Att visa vördnad inför sin tekopp kan låta löjligt, men tänk tanken en gång till: Vad skulle hända om vi alla skulle börja värdera våra tekoppar, mobiltelefoner och kläder och arbetet som ligger bakom dem, skulle vi då fortsätta köpa ständigt nya prylar i stället för att vårda de vi redan har? Skulle vi köpa ett par stövlar som varar länge och där tillverkaren fått drägligt betalt för sitt arbete eller skulle vi köpa tre par lågprisstövlar? Ett sådant förhållningssätt är rena motsatsen mot konsumtionssamhället, den livsstil som fått oss att leva över planetens tillgångar. Det om något är en radikal förändring som skulle förändra vårt samhälle i grunden.

 

Högt pris för globala plantager
Högt pris för globala plantager 150 150 Ann-Helen von Bremen

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet 2017-01-15:

Palmolja har blivit flytande guld, inte bara för stora företag utan även för Indonesiens småbönder som planterar oljepalmen till och med i sina köksträdgårdar. Men den ekonomiska utvecklingen sker till ett högt pris när landskapet förvandlas till en palmoljeplantage och oerhört stora värden försvinner.

Indonesien, ett land mer än fyra gånger större än Sverige, är i dag världens största producent av palmolja. På mer än 7 miljoner hektar, en yta lika stor som Tjeckien, odlas oljepalm. Vi har länge hört rapporterna om skövlandet av regnskogar som tränger undan ursprungsbefolkning, orangutanger, tigrar och många andra djur och växter. Vi har också hört om hur brännandet av torvmarker släpper ut enorma mängder koldioxid och leder till omfattande smog i städer som Singapore och Kuala Lumpur. Allt detta är utan tvekan dramatiskt, men det landskap som tonar fram när röken har lagt sig är inte mindre skrämmande. Nyss hemkomna från en reportageresa till Sumatra är vi fortfarande lite tagna av den klaustrofobiska känsla som det innebär att mil efter mil enbart se en enda sak – räta rader av oljepalm.

Det är en liknande känsla som man får under en biltur i stora delar av Sveriges skogslandskap, framför allt delar av Norrland. Mitt i naturen visade på parallellen i ett program i början av december där skövlingen av regnskogen på Borneo jämfördes med vad som har hänt de svenska skogarna. Inslaget väckte stark kritik från skogsägare och skogsbolagen som värjde sig för jämförelsen. Lena, Ek, en gång miljöminister och numera ordförande i Södra, kritiserade redaktionen för okunskap.

Men jämförelsen är i alla högsta grad relevant. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll. Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddad. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog.

Det som hänt med de svenska skogarna är det samma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett ändlösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna.

Även om vi alla vet att våra gamla skogar var värdefulla och Indonesiens regnskog, med sin ännu större variation, har ett ännu högre värde, så väger det lätt gentemot värdet av 4 ton palmolja per hektar och år. Trots att regnskogen är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.

Oavsett var i världen vi befinner oss måste den gemensamma nyttan av naturen väga mycket tyngre än privata vinster, inte minst därför att flera av dessa värden är grunden för våra fortsatta liv. För svensk del finns det ingen anledning att fortsätta delta i förvandlingen av Indonesien till en palmoljeplantage; Sverige kan utan problem återgå till att vara självförsörjande av olja och fett. Men Sverige måste också i grunden förändra sitt eget skogsbruk om skogens alla resurser ska tas till vara. För detta krävs en skogs- och jordbrukspolitisk förändring som gör det möjlig.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren, journalist och författare som just nu skriver en bok om fett.

Kilopriset för regnskogen
Kilopriset för regnskogen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Säg brasilianskt nötkött och den medvetna konsumenten får direkt bilden av regnskog som skövlas för att ge plats åt betande kor och gigantiska fält med genmodiferad soja, hårt sprutad med tunga bekämpningsmedel. Den bilden är sann, men det finns också en annan.

Brasilien har under de senaste 50 åren genomgått inget annat än ett smärre jordbruksunder, samtidigt som befolkningen under samma tid nästan har fyrdubblats. Landet är nu världens största exportör när det gäller en rad olika jordbruksprodukter, som kyckling, nötkött, etanol och kaffe. Men den mesta maten stannar inom landet. Brasilianarna äter till exempel mer nötkött än vi svenskar.

Reser man genom delstaten Mato Grosso, som jag hade möjligheten att göra i somras, så ser man tydligt spåren av den kraftiga expansionen. Det är här som den mesta sojan och bomullen odlas i landet och cirka 14 procent av köttdjuren föds upp. Mato Grosso är dubbelt så stort som Sverige, men har bara tre miljoner invånare. För 25 år sedan bestod delstaten främst av skog och invånarna av indianer. I dag är två femtedelar av all skog borta och hälften av savannen, cerradon, har blivit jordbruksmark.

Både regnskogen och cerradon är som vi vet, mycket värdefulla naturtyper, inte bara för Brasilien utan för hela världen. Regnskogen kallas inte för inte för ”världens lunga”. Så hur kan det finnas en annan historia än den om förstörelse av viktig natur?

Den andra historien handlar om att Brasilien samtidigt är det land i världen som bevarar mest av sin natur. Mato Grosso har mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av reservat, betydligt mer än vad vi har i Sverige och många andra länder. Lagen säger nämligen att en lantbrukare som köper en fastighet i Amazonas måste bevara hela 80 procent av skogen. Dessutom ska bonden spara en bra bit av naturen kring varje vattendrag, mellan 30 och 500 meter, beroende på hur stort vattnet är.

Och för detta får inte bonden en enda krona, eller real. Säg det till en svensk bonde och han eller hon skulle förmodligen göra revolt inom en halvtimme.

Nu hävdar ingen att alla följer lagarna fullt ut, men regeringen har skärpt till kontrollen och under de senaste åren har exploateringen av ny mark stannat av.

”Är ni i Sverige beredda och betala mera för mitt kött för att jag bevarar skogen?”, undrade lantbrukaren Daniel Wolf i Nova Canaã do Norte.

Han brukar tre gårdar på sammanlagt 12 000 hektar, men hälften av arealen består av skog som han inte får exploatera. (När han köpte gården var lagkravet att 50 procent av skogen skulle bevaras.) Förutom köttdjur och växtodling, odlar han visserligen träd som han avverkar, bland annat teak, men skogen får han som sagt inte röra.

Hans fråga är befogad, är vi beredda att betala mera för kött för att han sparar skogen?

Svaret är väl tyvärr att vi inte ens visste om det.

(Resan gjordes under arbetet med Naturskyddsföreningens årsbok ”Jorden vi äter”, som skrevs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Ann-Helen Meyer von Bremen

Hundra år på fem minuter
Hundra år på fem minuter 150 150 Ann-Helen von Bremen

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sista bloggen om Jorden vi äter hos Naturskyddsföreningen. Läs alla bloggtexter och lyssna på poddarna här!

Jorden vi äter – Radio Halland. Fler program
Jorden vi äter – Radio Halland. Fler program 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Eminenta reportern Anna Carlsson på Radio Halland har under hösten gjort en serie intervjuer med mig angående Naturskyddsföreningens årsbok – Jorden vi äter. Inslaget sänds i Carlsson & Co, varje måndag. Vi pratar om mjölkproduktionen i Indien, spannmålsbörsen i Chicago, om den övergivna landsbygden i Illinois, kött i Brasilien och mycket annat.

Här är några av inslagen:

Radio Halland. Jorden vi äter. Del 1. Intro

Radio Halland. Jorden vi äter. Del 2. Chicagobörsen

Radio Halland. Jorden vi äter. Del 3. Illinois

Jorden vi äter, Brasilien

Ann helen Meyer von bremen om Zambia

AnnHelen Meyer von Bremen om Namibia

Ann Helen Meyer von Bremen om Holland

  • 1
  • 2