Makten över matkassen

Konsumentmakt på riktigt
Konsumentmakt på riktigt 150 150 Ann-Helen von Bremen

Diskussionen om maten och dess påverkan på vår hälsa och vår miljö landar ofta i VAD vi ska äta och mycket mer sällan om HUR. Senaste larmet handlade om peruansk sparris som tömmer hela byar på grundvatten. Det är ingen nyhet att grönsaksodling kräver vatten och att det blir problem när stora, intensiva grönsaksodlingar breder ut sig. Det just nu brinnande Kalifornien har ju länge varit känt för sina vattenkonflikter kring sina odlingar av mandel, frukt- och grönsaker. Spanien är ett annat exempel.

Så det borde alltså inte vara någon nyhet att grundvattnet sjunker när konstbevattningen ökar. Ändå så blir det en nyhet. Ett starkt skäl till det är att avståndet till vår mat, både geografiskt men också mentalt, har ökat väldigt mycket. Vi vare sig bokstavligen eller bildligt ser vilka konsekvenser som vår tallrik får för människor, djur, landskap och natur. Nu är det sparrisen som det larmas om. Vilken grönsak blir det nästa gång?

Svaret på alla de här problemen som dagens matsystem orsakar blir ofta att fokusera på produkten. Det är sparrisen från Peru, palmoljan från Indonesien, sojan från Brasilien, avokadon från Mexiko, mandlarna från USA, kycklingen från Thailand eller fläsket från Danmark som är problemet. Alltför sällan pratar vi om att det vi borde förändra är HUR vi odlar, föder upp och förädlar och även HUR vi äter och HUR vi handlar maten.

Ikväll är det återigen dags för utlämning av lokal mat i vår REKO-ring i Uppsala. Det är ett fantastiskt exempel på vilken skillnad som det kan innebära om man tar frågan HUR på allvar. Att handla på REKO innebär inte bara en stor förändring för producenterna, utan minst lika mycket för mig som konsument. Det är en förändring som inte bara sätter avtryck i landskapet, utan som syns direkt på min tallrik. Det är också en förändring som är vansinnigt rolig. Det har aldrig varit roligare att köpa mat!

Nedanstående text publicerades nyligen som krönika i Ekolådans nyhetsbrev:

Häromdagen stekte jag mitt livs första killingkotletter. Jag hade köpt en ”prova-på-killing-kasse” där det även ingick färs, grillskivor, en bit rökt korv med vitlökssmak och merguezkorv. Det var inte bara gott, det var en nästan unik upplevelse. Bara två ­gånger tidigare har jag haft nöjet att äta killing i Sverige, eftersom getkött här är en raritet. Även om det produceras en del getost i vårt land, så säljs det nästan inget getkött alls. ”Det finns ingen marknad för det”, brukar man säga, vilket innebär att det inte finns någon butik eller restauranggrossist som vill jobba med köttet. Det här leder bland annat till att i princip alla bockar slås ihjäl redan vid födseln. Snacka om svinn!

Hur fick jag då tag på kotletterna? Vilken fantastisk butik är det som har bestämt sig för att ha ett utmärkt sortiment av killing? Svaret är – ingen alls. Inköpet skedde på en osexig parkeringsplats utanför Uppsala efter att jag hade gjort beställningen på Reko-ringens facebooksida.

Vi är allt fler som vill ha en relation mellan maten och platsen där vi bor, mellan konsumenter och producenter. Vi vill begripa hur maten produceras och vill bort från den anonyma och åksjuka maten. Därför väljer vi att handla direkt från producenten – vi prenumererar på kött- och grönsaks­lådor, besöker gårdsbutiker, blir medlemmar i andelsjordbruk eller via Reko. Gemensamt för många av de producenter som säljer sina varor direkt till konsument är att de är ­mindre, ofta ekologiska och har en variation i sin produktion.

Vår egen lilla gård säljer också grön­saker via Reko-ringen, vilket är trevligt, men den stora aha-upplevelsen för mig är som konsument. Till att börja med är det en mental omställning att bryta sitt vanliga sätt att handla mat på, men det går snabbt över, framför allt när man börjar inse vilka fördelarna är. Även om en stor livsmedelsbutik har drygt 20 000 olika produkter, klarar den ändå inte av att erbjuda grönsaker som inte bara är nyskördade utan som även är skördade när de smakar som allra bäst. En vanlig butik vill främst ha grönsaker som håller sig länge, inte som är fullt smakmogna. Där är det också säsong för allt – hela tiden, men handlar du direkt från odlaren, finns det bara sparris på våren, tomater sommar och tidig höst och färska rotfrukter under hösten – men det är samtidigt då som de olika grönsakerna smakar som allra bäst.

Eftersom vi är vana att kunna köpa allt året runt, kan vi förstås uppleva detta som en begränsning, men det är samtidigt en oerhörd tillgång att kunna handla råvaror när de är på topp. Och även att lära sig att laga mat efter vad säsongen ger. Har man en gång börjat gå den vägen är det väldigt svårt att återvända till butiken, annat än för kompletteringsshopping. Vad spelar det för roll om det finns tio sorters tomater, om ändå ingen smakar något? Det här är mataktivism när det är som roligast. Och godast. Och vi blir bara fler!

Reko – den glada matrevolutionen!
Reko – den glada matrevolutionen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret Magasin Grön (som du hittar bland annat på Max-restauranger) skriver jag ett reportage om relationsmat i allmänhet, Rekoringar i synnerhet och framför allt om Skövdes Rekoring.

Här kan du läsa en del av reportaget:

”Nu händer det! Nu är det matrevolution på gång!”

Gisela Wass ser inte det minsta revolutionär ut. Hon har vare sig basker eller palestinasjal, däremot har hon höns och en grönsaksodling utanför Skövde. Ändå är Gisela en av alla tusentals människor som satsar på relationsmat i stället för anonyma livsmedel utan gränser.

 

Gisela Wass från Gissla Trädgård kommer ihåg den starka känslan när hon och ett antal andra producenter och konsumenter bestämde sig för att starta Skövdes Reko-ring. Nästan exakt ett år senare har Reko-ringen 9 000 medlemmar och Gisela står och lassar in ett 50-tal äggflak i lastutrymmet på bilen, tillsammans med antal flaskor kombucha, hennes senaste innovation. Hade det varit sommar hade utrymmet också fyllts med chili, tomater, gurka, ärtskott och plantor, men nu är det en gråkall onsdagseftermiddag i februari och termobrallorna är redan på. Om någon timme är det dags för utlämning på Billingehovsparkeringen. Även om det är lite lågsäsong just nu, så kommer hon och dryga 30-talet producenter att träffa ett hundratal konsumenter som har valt att handla sin mat direkt från producenter. För flera av de småskaliga matproducenterna har Reko blivit en förutsättning för deras existens.

– Man kan prata om ett före och ett efter Reko, säger Gisela Wass.

Lite senare på kvällen, under utlämningen på parkeringsplatsen ska flera av producenterna säga liknande saker, hur viktigt det här året har varit för dem.

– Reko har betytt allt, säger Mattias Skeare på Skeen Gårdsmejeri utanför Falköping.

För konsumenterna Annika Gustafsson och Victoria Svensson, som också administrerar facebook-sidan för Reko-ringen, har också mycket förändrat sig. De har hittat ett sätt att på allvar utöva konsumentmakt. Och de äter godare mat.

– Även om politik spelar stor roll för att forma livsmedelsproduktionen och lantbruket i Sverige så påverkar man trots allt även genom sina matinköp. Det blir extra tydligt i Reko och det är en stark känsla, säger Annika Gustafsson.

Vad är det egentligen som händer i Skövde? Ja det enkla, korta svaret är att det handlar om direktförsäljning av mat från lokala bönder och livsmedelsföretag, ofta småskaliga. Det något längre svaret är att Reko är ett av flera exempel på att en växande skara människor vill ta makten över sin egen mat.

Men låt oss börja med det korta svaret. På en facebook-sida erbjuder bönder och livsmedelsproducenter sin mat och konsumenter bokar och beställer. Sedan träffas alla på en parkeringsplats och gör upp affärerna.

– Det finns inga mellanhänder, ingen annan tjänar på våra varor och det är transparent. Affären mellan mig och kunden är mitt ansvar. Det går inte att skylla på någon annan om det blir fel. Kunden får ett ansikte på mig och kan ställa sina frågor, säger Gisela Wass.

Och det är många som tar den chansen. När det slaktades gris i Schyfferts köttprogram, blev det många frågor om slakt och bedövning av djur. När Mandelmanns serverade kanin i TV, började folk fråga efter det.

Reko är en förkortning för ”rejäl konsumtion”. Inspirationen kommer från Finland där man startade för 3,5 år sedan med två ringar. Idag finns det cirka 170 ringar som säljer mat för uppskattningsvis 400 miljoner kronor. Till Sverige kom Reko för drygt ett år sedan, den första ringen startades i Grästorp och sedan dess har Västergötland varit ett starkt fäste med ringar i Skara, Falköping, Mariestad, Vara och Lidköping. Från västra Sverige har sedan ringarna spridit sig och idag finns ett 50-tal som antingen är igång eller under uppstart. Tillsammans har de cirka 100 000 medlemmar.

Reko-ringarna är en del av en rörelse som har döpts till ”relationsmat”. Det är en reaktion mot den allt mer anonyma och långväga maten i butik och restaurang och där många konsumenter upplever att det är svårt att veta hur maten egentligen har producerats. Relationsmat handlar i stället just om att stärka relationerna, både till maten men också mellan producenter och konsumenter. Gårdsbutiker, andelsjordbruk och Reko-ringar är alla exempel på detta.

Det är många bönder som har startat gårdsbutiker eller erbjuder konsumenter att abonnera på grönsakslådor eller köttlådor. I dag uppskattar böndernas organisation LRF att det finns drygt 2 000 gårdsbutiker i landet, alltså fler än Sveriges Ica-butiker. Cirka 40 procent av svenskarna handlar i en gårdsbutik någon gång under året, enligt en undersökning som Landshypotek Bank lät göra för något år sedan. Det finns också närmare 3 000 gårdar som ägnar sig åt livsmedelsförädling av något slag. Nyligen kom en rapport från LRF som visar att drygt 500 små bryggerier och vingårdar har startats sedan 1990-talet och sysselsätter cirka 2 500 människor.

En del konsumenter vill gå ytterligare ett steg närmare maten och jorden och engagerar sig i andelsjordbruk. Modellen har funnits ett bra tag i Sverige, men har på senare tid fått ett uppsving. I dag finns ett 20-tal andelsjordbruk. Konsumenterna köper andelar i jordbruket och förbinder sig att köpa en viss mängd livsmedel under en längre tid, exempelvis ett år. De kan också vara med och bestämma vad som ska odlas eller födas upp inför varje säsong, göra studiebesök och ibland även delta i arbetet. Det finns också ett antal gårdar som har verksamhet som liknar andelsjordbruk, där konsumenter kan köpa in sig i en ko eller gris, har möjlighet att besöka gården och senare får leverans av låda med kött eller mejerivaror.

Några kommuner som Tingsryd, Sollefteå och Kramfors har köpt andelar i jordbruk, för även bland de offentliga köken på dagis, skolor, äldreboenden och sjukvården finns en önskan att ha en större kontroll över den mat som serveras. Det satsas på ekologisk mat, men det finns även olika strategier för att öka andelen svenskt och närproducerat. En del kommuner, som Borlänge, går till och med så långt att man skaffat egna kor för att kunna garantera ett bra kött i bespisningarna.

Flera regioner formar också lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag. Norrbotten har exempelvis ett skarpt mål om att hälften av maten på de norrbottniska tallrikarna om några år ska komma från det egna länet. I dag ligger den siffran på 20-25 procent.

Det är alltså denna rörelse som Skövde Reko-ring är en del i.

– Vi kastade oss bara in i det här. Och sedan ökade det hysteriskt, säger Victoria Svensson.

Hon och Annika Gustafsson är konsumenterna som ligger bakom en stor del av framgångarna i Skövde. Och inte bara i Skövde. De sköter även facebook-sidorna för ringarna i Falköping, Skara och Mariestad. Tillsammans lägger de ner en halvtid för att sköta om ringarna. Utan betalning.

Varför gör man det?

– Det här är ett sätt att garantera att jag får bra mat för pengarna. Jag har ju verkligen stenkoll på producenterna, säger Annika.

– Vi hade tidigare åkt runt och handlat mycket i gårdsbutiker. Det är trevligt, men tidsödande. Det här kändes som ett enkelt sätt, säger Victoria.

Ingen av dem kände varandra sedan tidigare, men kanske var det deras stora intresse för bra mat som fick samarbetet att fungera direkt. Annika hade redan gjort sig lokalt känd som morsan som stred för bra mat i skolan och på dagis, trött på halv- och helfabrikat, tillsatser och lätt-produkter. Victoria är urmakare, men har ett förflutet inom krogbranschen och ville komma närmare produktionen.

– Vi började från ingenting och det är fantastiskt vad mycket man kan göra om man försöker tänka lite smart. Samverkan mellan producent och konsument, det är det som är grejen, säger Annika.

Men de hade ingen aning om att det skulle bli så stort och att de skulle få ta emot både Skövde kommuns miljöpris och Falköpings kommuns pris för hållbar utveckling. Priserna i all ära, men det roligaste tycker de har varit att se producenterna utvecklas.

För Gisela Wass har det inte bara inneburit betydligt bättre snurr på affärerna, hon har också ökat från 100 till 300 värphöns och även tagit fram nya produkter som kombucha och ärtskott.

– Vi har lärt oss massor och det har hänt massor, säger Gisela Wass.

Vi är tillbaka på parkeringsplatsen. Lyktor, lampor och ljusslingor vid producenternas bilar med varor lyser upp mörkret och trots den isande vinden, så råder det en trevlig marknadsstämning. I bagageutrymmena finns sammantaget ett imponerande skafferi, särskilt med tanke på att vi befinner oss i februari. Här säljs bröd, ägg, mjölk, smör, yoghurt, ostar, rotfrukter, bönor, marmelader, kryddsalter, honung, charkuterier, kött från lamm, nöt, gris och vilt, bakverk, tryfflar, korvar, fisk, kyckling, ostkakor, mjöl av olika slag, mjölksyrade produkter, äppelmust och mycket mycket annat.

– Det här är lite av en folkfest, det finns alltid någon att heja på, säger Todd Shepherd.

Han och Monika Shepherd har handlat bullar, falukorv, ägg och lite annat. Det väljer det här sättet att handla därför att de också tycker att det är kvalitet och för att stödja de lokala producenterna. Och för att de, som sagt, tycker att det är trevligt. Även en gråkall onsdag i februari.

Ingalill Andersen skyndar härs och tvärs över parkeringen och fyller sin korg. Hon är vegetarian och köper i princip alla sina grönsaker här. Hon har en lång lista på varor som hon har beställt, bland annat äppelmust, mjölksyrade produkter, barlottibönor och potatis.

– Jag vill stödja de lokala odlarna plus att det är hög kvalitet här, mycket hög kvalitet, säger hon med eftertryck.

Och producenterna känner av stödet. Malou Sandberg på Enåsa Lamm & Gris på gården Enåsa utanför Mariestad tycker att de senaste året har varit fantastiskt skoj. Hon har tre suggor, en galt och 40 tackor.

– Tidigare sålde vi i princip det mesta till slakteriet, men här får vi en helt annan direktkontakt med kunderna. Det har gjort att jag har byggt ett livsmedelskök och börjat med vidareförädling. Jag gör smör, korv, röker kallskuret och testar nya saker.

Lite längre bort köper Carina Strandh Einarsson hela 16 liter yoghurt gjort på fjällkomjölk från Skeen Mejeri. Enligt henne är förklaringen enkel:

Det här är den absolut bästa yoghurt som finns, enligt min son, säger hon.

Och hon är inte ensam om den åsikten. Yoghurten är så populär att de tidigare tre fjällkorna i dag har blivit åtta stycken. Liksom många av de andra producenterna säljer Mattias Skeare till flera av ringarna. Fortsätter utvecklingen så här, så kommer han och hans fru Malin snart att kunna försörja sig på det. Det är en bedrift, särskilt med tanke på att det finns gårdar med flera hundra mjölkkor som inte kan leva på sin verksamhet. Inte konstigt att Mattias Skeare säger att Reko har betytt ”allt”.

En del matproduktion har startats enbart för att direktförsäljningen kom i gång.

– Vi startade vår verksamhet bara för att Reko startade. Min man var tvungen att sluta sitt tidigare arbete på grund av en whiplash-skada, säger Monica Bergström på KM Delikatesser som säljer ostkaka och diverse bakverk.

”Hög kvalitet och roligt att handla” är återkommande kommentarer från konsumenterna. Det är intressant att man säger detta eftersom kontrasten till värmen och ljuset i en vanlig livsmedelsbutik är så stor. Även om utbudet på parkeringen är imponerande, så finns det långt ifrån några 20 000 varor som de större matbutikerna innehåller. Här finns inga 50-60 sorters olivolja eller 10 sorters tomater, ska sanningen fram så finns det inte en enda olivolja eller tomat.

Hur klarar man sig utan det stora utbudet?

– Inga problem. Snart får vi in havregryn i ringen också, då behöver vi bara köpa toapapper på ”fulaffären”, säger de Annika och Victoria med ett skratt.

Men lite mer allvarligt säger de att året med Reko tvärt har vidgat deras matlagning och gett dem helt nya gastronomiska upptäckter som bisonkött, skogsgris, mejeriprodukter från fjällkor, surkålsjuice, kulturspannmål i olika former och mycket annat som de inte hittar i den vanliga affären. De lagar även betydligt mer rotsaker än tidigare och har lärt sig använda nya styckningsdetaljer.

– Jag har också fått lära mig att handla mat på ett annat sätt. Förr så bestämde man vad man skulle äta. Nu äter vi utifrån vad vi kan köpa från Reko, säger Victoria.

Begränsningen kan vara en tillgång. Sex brittiska forskare har i studien Reconnection Consumers Producers and Food tittat på andelsjordbruk och andra alternativa sätt att köpa sin mat. Där såg man att trots att dessa människor ofta hade ett betydligt mer begränsat utbud så åt de en mer varierad kost, mer färsk mat och lagade mer mat från grunden än de som handlar i stormarknader. Bristen på valmöjligheter uppmuntrade och tvingade dem att lära sig nya sätt att använda råvarorna och laga mat på.

Enligt Ica är det fler än 70 procent som inte vet vad de ska laga till middag i ikväll, detta trots alla livsmedel i butikerna och att vi nästan dränks av matrecept.

En stor förklaring till framgången i Västergötland är att det fortfarande är en levande landsbygd där det finns kvar en del mindre matproducenter.

– Ja det är tätt mellan producenterna här. Jag kan bara tänka mig hur svårt det måste vara i vissa delar av Norrland, säger Annika.

Victoria fyller i:

– Vi går mot större och färre gårdar i Sverige och det vore kul om det blev en motreaktion, om det kom fler små gårdar igen som ändå kunde tjäna lite bättre.

Men det kommer inte att hända av sig självt. Annika och Victoria betonar att vi måste försöka ändra på att vi är så privata, rädda och ensamma i Sverige. Ska man förändra någonting så måste man samarbeta och då räcker det inte med att bara trycka på gilla-knappen på datorn. Drygt 9000 människor är med i Skövde-ringen men en betydligt mindre grupp är aktiv. Vad skulle hända om alla dessa även engagerade sig i praktisk handling?

Och rådet till den som vill starta en egen Reko-ring?

– Det är bara att våga testa. Man har inget att förlora!

(Sedan den här artikeln skrevs har jag själv blivit en av alla de människor som arbetar ideellt med en Reko-grupp, närmare bestämt i Uppsala. Det är ett mycket spännande arbete, inte minst för att jag får tillgång på matvaror som jag tidigare inte ens hittade i välsorterade butiker i min tidigare hemstad, Stockholm. Men mer om det en annan gång.)

Forget the gamla miljömålen, det är roligare med nya!
Forget the gamla miljömålen, det är roligare med nya! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ni vet väl om att om tre år ska nämligen allt vara fixat? Det är nämligen då vi ska lämna över ett betydligt bättre land till nästa generation, ett Sverige där alla de stora miljöproblemen är lösta.

Det handlar om generationsmålet. Om det nu är någon som kommer ihåg det? Vi har ju fått så många mål efter det – Fossilfritt Sverige 2030, 1,5-gradersmålet till 2050, FNs globala mål och Agenda 2030 – för att nämna några. Men för det svenska miljöarbetet hade vi klarat oss gott och väl med generationsmålet.

Målet är både pedagogiskt tydligt och omfattande. Hade vi skött vår läxa och vetat att vi skulle klara av det till 2020 hade vi inte behövt oroa oss så mycket för våra växthusgasutsläpp, förlust av biologisk mångfald eller gifter i miljön. Så här lyder nämligen generationsmålet:

”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”

Tydligare än så kan det liksom inte bli. Och tydligheten gör också att vi förstår att vi inte alls är på väg åt det här hållet.

Kopplat till generationsmålet finns också en beskrivning av den samhällsförändring som behöver ske för att målet ska bli uppfyllt. Naturvårdsverket skriver bland annat att miljöpolitiken ska fokusera på följande:

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och att energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Även här blir det tydligt för de flesta människor som inte har till uppgift att vara positiva hållbarhetskonsulter att vi är ganska långt borta från det här arbetet.

Tittar man också på de 16 miljökvalitetsmålen som är kopplade till generationsmålet, blir inte bilden särskilt mycket ljusare. Bara ett av målen tror man kommer att uppnås till 2020, nämligen målet för ”skyddande ozonskikt”. Eventuellt kanske man också klarar av målet ”strålningsfri miljö”. Men för många av de andra miljömålen går det inte särskilt bra, det är till och med svårt att uppfylla etappmålen och då får vi ändå erkänna att etappmålen ligger rätt långt ifrån själva målen.

Många av miljömålen påverkas av hur vi bedriver vårt skogs- och lantbruk. I regeringens föreslagna livsmedelsstrategi som ska forma jordbruket fram till 2030, väljer man dock att inte diskutera miljömålen. Man säger visserligen att miljömålen ska uppfyllas, men tar inte upp hur detta ska gå till. Framför allt så duckar man för den konflikt som en fortsatt intensifiering av jordbruket innebär. Regeringens resonemang går ut på att ökad effektivitet och högre produktion också är mer miljövänligt. Eller som man skriver: ”En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.” Och visst, räknat per kg livsmedel förhåller det sig säkert så, men bara för att man kan “späda ut” slitaget på miljön genom att producera fler grejer, så innebär det ju inte att själva miljöpåverkan blir mindre och miljön mår bättre.

Livsmedelsstrategin, vår framtida matpolitik fram till 2030, hade varit ett utmärkt instrument för att skärpa upp arbetet med att lämna över ett bättre Sverige till nästa generation. I stället verkar det som om allt fler nu försöker sopa generationsmålet under mattan.

Det är inte lika kul att uppfylla gamla mål som att formulera nya.

Krönika finns i senaste numret av Tiden.

Ekologisk analfabetism
Ekologisk analfabetism 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Gunnar Rundgren.

En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.

Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.

Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.

Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.

Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.

Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”

Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.

Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.

Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.

När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.

Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.

Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.

Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.

På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.

Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.

Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.

Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?

Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket
Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Debattartikel skriven tillsammans med Gunnar Rundgren, publicerad Land Lantbruk

God och hälsosam mat, biobränsle och andra råvaror, vård av natur, artrikedom och kulturlandskap och en pulsåder för ett levande landskap. Det finns många förväntningar på jordbruket, men det märks inte i debatten som mer handlar om medel i form av regler och skatter, än om mål.

Därför behövs det ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Statens klåfingrighet och konsumenternas ”tyckande”, är något som irriterar många lantbrukare och med viss rätta. Som ett mer aptitretande alternativ framhålls ibland lantbruk som styrs av marknadens villkor. Lantbrukarna tilltalas av att slippa den statliga kontrollen och övriga samhället har inget emot att besparas miljardbelopp i lantbruksbidrag, men detta är inget realistiskt alternativ. Jordbruket gör alltför stor samhällsnytta och är en viktig del i landets infrastruktur och kan därför inte överlåtas till marknaden.

Det saknas idag en jordbrukspolitisk vilja, men det är ett historiskt undantag. Större delen av 1900-talet präglades av en mycket aktiv jordbrukspolitik. Socialdemokraternas krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) la grunden till en starkt reglerad jordbrukspolitik. Överenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick igenom sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man gick med på att stötta lantbruket.

Målet var att jordbrukets folk skulle ha samma levnadsstandard som arbetarna i städerna, men småbönderna kunde inte hänga med i löneutvecklingen och dessutom ansågs maten från de små gårdarna för dyr. Detta var drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut som startade strukturrationaliseringen mot allt större gårdar som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Ökad produktion och statliga prisgarantier skulle öka böndernas inkomster och göra Sverige självförsörjande på mat om det återigen blev krig.

I slutet av 1980-talet hade böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt, samtidigt som stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjort att allmänhetens förtroende för lantbruket var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Avregleringen blev kortvarig då Sverige sökte EU- medlemskap och fick en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den tidigare.

Nu tjugo år senare är den politiska viljan otydlig. Trots avsevärda belopp till lantbrukarkåren för miljövård och förvaltning av landskap och kulturarv, ger inte den nuvarande politiken de resultat som allmänheten efterfrågar. Det är också tydligt att marknaden, med sitt fokus på konkurrens och pris, inte klarar av att kombinera jordbrukets alla roller, inte minst för att det leder till utslagning av lantbruket i hela bygder.

Jordbruket har en huvudroll i en grön omställning av vårt samhälle och är inte bara viktig för landsbygdsutvecklingen utan även för stadens framtid. För att möta alla kommande utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det bör bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Bönderna behöver återigen se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också acceptera samhällets rätt att ha synpunkter på detta. Till att börja med behöver vi på allvar diskutera vilka mål vi har med det svenska jordbruket, i stället för detaljer kring hur konkurrenskraften ska stärkas. Att fastna i medlen när vi inte har bestämt målen, kommer inte vara till nytta för vare sig jordbruket eller övriga samhället.

  • 1
  • 2