Eko måste vidare

I senaste numret av Filter levereras svidande kritik mot KRAV och den ekologiska matproduktionen. Det är en välskriven och intressant artikel eftersom man väljer att inte enbart rada upp kända ekohatares argument. I stället tar man fasta på KRAVS, men även till viss del ekolantbrukets akilleshälar, en debatt som förts under många år inom Ekologiska Lantbrukarna och övriga ekorörelsen.

Kritiken handlar främst om KRAV som har utvecklats från en ideell organisation som ville förändra världen till en byråkratisk koloss med ett regelverk som blir allt mer detaljerat och allt mer obegripligt. En organisation som verkar ha tappat sin inre ideologiska kompass och inte längre vågar lita på att de grundläggande mervärdena bär och därför väljer att i stället för att utveckla dessa, lägga till nya regler som egentligen mest framstår som kosmetika. För hur ska man annars  förklara KRAVs förtvivlade arbetet att hänga på klimatsnålevågen vilket bland annat resulterat i konstigheter som ett regelförslag som skulle innebära en mer intensiv uppfödning av kor, något som ledde till starka protester från Ekologiska Lantbrukarna. I stället för att lyfta fram den klimatfördelar som man faktiskt har, och utveckla dem mera.

KRAV är en kompromiss, precis som det ekologiska jordbruket. Målet är att jordbruket ska vara mer miljövänligt, djurvänligt och även människovänligt, men samtidigt ska även en ekolantbrukare kunna försörja sig. Det innebär ständiga kompromisser. Kalven skulle exempelvis må bra av att stanna längre hos sin mor än de 3-4 dagarna som KRAVs regler föreskriver, det visar forskningen,  men samtidigt anser man att det ekonomiska bortfallet i form av mindre såld mjölk, blir så stort att det skulle vara omöjligt att ställa ett mer radikalt krav.

Och detta är bara ett exempel.

Men det handlar inte bara om kompromisser, den som har följt ekologiska lantbrukets framväxt i modern tid, inser också hur svårt det är för alternativen att utvecklas, när den gängse normen är så förhärskande. Det finns exempelvis ingen ekologisk växtförädling, utan ekobönderna får hålla till godo med de sorter som verkar passa ekojordbruket bäst.  På samma sätt förhåller det sig med de flesta djurraser som används.

Men artikeln visar också med all tydlighet det som många av oss har hävdat länge – ekolantbruket måste utvecklas vidare. I stället för fler eftergifter när det gäller djuromsorgen, krävs det en ordentlig skärpning som gör skillnaden tydligare för konsumenten.  Fortsatt energieffektivitet och cirkulation av näringsämnen, inte minst mellan stad och land, är en annan stor fråga. Vi kanske också måste diskutera vilken roll som storleken spelar? Hur stor kan en gård bli för att den verkligen ska  anses vara ekologisk, även ur en konsuments ögon?

Ekologiskt lantbruk har stora fördelar gentemot det konventionella lantbruket, där delar jag inte Filters slutsats som låter en ekobonde som slutkläm konstatera att KRAV mest handlar om att lura 08-or, inte om något väsentligt värde. Men det ekologiska lantbruket måste vidare och fortsätta att arbeta med den ursprungliga idén – att utveckla ett lantbruk som gör världen bättre, inte sämre.


9 Kommentarer to “Eko måste vidare”

  • Karin Säger:

    Bra där!
    Byråkratin tar över och kreativiteten får inte luft.
    KRAV har blivit vad det heter och mer.

  • ann-helen Säger:

    Ja och ändå så är det självklart att det behövs någon form av kontroll för att kunna garantera oss konsumenter att det vi äter verkligen är producerat på ett visst sätt. För “nästan-ekologer” finns det rätt gott om, bönder och livsmedelsproducenter som anser sig vara ekologiska, eftersom de bara använder kemikalier när det behövs. Vilken bonde använder kemi när det inte behövs? Jag tror i och för sig inte att det är särskilt komplicerat för den enskilde bonden att gå med i KRAV, det har jag hört allt för många lantbrukare vittna om, men risken är just detta – att man suddar ut grundvärderingarna, själva idén.

  • Lena K Säger:

    Grejen som hänt är att KRAV gjort resan från avantgarde till PK. Ju större man vill bli desto viktigare att vara politiskt korrekt. Därför detta ängsliga sneglande åt sidorna som tar bort fokus från kärnfrågorna när vi talar om ett etiskt och långsiktigt hållbart lantbruk. Back to basics – det är så KRAV (eller något motsvarande) gör skillnad.

  • Johan Cejie Säger:

    När det gäller det där med slaktåldern så är det ganska enkel matematik, där man når en brytpunkt, som man behöver förhålla sig till. Men det är ändå svårt, för det blir äpplen och päron som ska vägas mot varandra:

    Mycket förenklat kan man säga så här:

    På idisslarnas pluskonto står (ur klimatsynvinkel) att de bidrar fenomenalt till biologisk mångfald och kolinbindning. Dessutom kan de använda marker och foder som inte kan användas som människomat. Det senare är lite perifert ur klimatsynvinkel, men relevant eftersom klimatfrågan hänger ihop med hur-ska-vi-föda-världen-frågan.

    På minuskontot står framför allt att de släpper ut metan. Ytterligare minusposter är att de ofta får delar av sitt foder långväga ifrån, ibland med förskräckliga historier om regnskogsskövlingar och folkförflyttningar i bagaget.

    Då kan man på ett grovt sätt räkna och resonera sig fram till hur mycket bete som rättfärdiga metanutsläppet. För enligt de som forskar på det här, så är det ett stort gap mellan vad betet binder in i kol och hur mycket metan som släpps ut. I modern klimatforskning sätts klimatpåverkan i förhållande till mängden säljbar vara/tjänst. I köttproduktion mäts utsläppet per kilo producerat kött. Det innebär att när djurets tillväxt avtar, så ökar klimatkostnaden allt snabbare. Om en kalv från mjölkproduktion går till slakt vid, säg, 20 månader, så kan nettoutsläppet kanske begränsas till 15 till 20 kg CO2 per kg kött. Tar man den istället vid, säg, 35 månader, så kan utsläppet ha fördubblats.

    Åldern som KRAV föreslog var avvägd för att täcka in en hel del bete och mindre intensiv djurproduktion.

    För min del så ser jag det så här; vi vet nu (till skillnad för 10 år sedan) mycket om jordbrukets klimatpåverkan. Vi vet inte allt, och det är klart att vi kan diskutera vidare. Men samtidigt smälter polerna, sjukdomarna och öknarna sprider sig och vi måste stenhårt fundera på vilka utsläpp vi kan stå för, här och nu. Allt annat tycker jag är att luras. Att avfärda sådana här förslag som att rida på “klimatsnålevågen” tycker jag är helt orimligt.

  • ann-helen Säger:

    Tack för din kommentar. En sak är vi överens om – vi behöver ett mer klimatsnålt jordbruk men frågan är om det är en mer intensiv uppfödning av korna som vi verkligen behöver? I så fall ska vi väl ta ett rejält tag och enbart satsa på högintensiva kyckling- och grisfabriker, men det vill vi väl ändå inte? Och vad ska vi göra med alla rådjur, renar, hjortar och älgar – idisslare allesammans?

    Vad jag menar är att den extensiva uppfödningen ger en rad miljöfördelar och att det dessutom är så att vi verkligen inte har alla fakta på bordet, precis som du också säger, men att då förespråka en intensivare uppfödning som, åtminstone för mig, går helt emot KRAVs grundtanke, det kan jag inte se som något annat än en populistisk eftergift till klimatdebatten.

    Dessutom vet vi att det bästa vi kan göra är att minska köttkonsumtionen, men det är inte en uppgift för KRAV, utan för politikerna och alla oss enskilda konsumenter.

  • Johan Cejie Säger:

    Det är ju ingen som förespråkar KRAV-märkta köttfabriker. För det är ju klart att ingen i/runt KRAV vill ha det. Just därför att det finns så många fördelar med att djur får går ute och bete sig som djur.

    Istället handlar det om att vi i KRAVs stadga alltid har haft en passus om att reglerna ska minska klimatpåverkan och energianvändning. Däremot så har vi i princip aldrig mäktat att medvetet utveckla den delen av vad vi står för på det sätt som vi t ex utvecklat nya regelområden eller drivit diskussionen om ko-kalv-separationen.

    När vi nu kommit så långt att det går att diskutera hur länge nötter kan gå på bete så att det blir bättre för klimatet, så måste vi väl göra det? Annars så sviker vi väl våra grundvärden?

  • Lars Nellmer Säger:

    KRAVs regler strävar efter att leverera största möjliga miljönytta och idag bidrar KRAV-bönder till 12 av Sveriges 16 miljömål. Samtidigt måste reglerna vara praktiskt användbara och bidra till lönsamhet för producenterna. Det är ingen lätt balansgång. Vi strävar efter förankring inom hela livsmedelskedjan, på ett demokratiskt sätt där alla ges möjlighet att tycka till. Ibland blir resultatet allt för omständligt och vi på KRAV är medvetna om att regelverket behöver förenklas utöver den språkliga förenkling som skett de senaste åren.
    Samtidigt fortsätter vårt arbete med att förbättra den ekologiska produktionen. Precis som du skriver måste idén om det ekologiska lantbruket utvecklas till ett lantbruk som gör världen bättre. Och det är precis vad KRAV gör. Vårt uppdrag från styrelsen är att fortsätta vara en drivande kraft, en spjutspets, på den ekologiska marknaden.
    Lars Nellmer, VD, KRAV

  • ann-helen Säger:

    Tack igen för din kommentar, Johan. Nej jag tycker faktiskt inte det. Att räkna ut hur länge kor ska gå på bete kan inte ingå i KRAVs grundvärden, särskilt inte om det också kommer i konflikt med de andra värden som KRAV vill stå för, som en god djuromsorg, god köttkvalitet, biologisk mångfald osv. Dessutom finns det betydligt större frågor att ta tag i när det gäller att minska klimatpåverkan, som minskad energiförsörjning och minskad kväveanvändning. Bland annat.

  • ann-helen Säger:

    Jag förstår att ert arbete inte är enkelt och kanske begär jag för mycket, men jag kan sakna en radikalitet, ett nytänkande. Varthän ska det ekologiska lantbruket nu? Vilka utmaningar har man och hur ska man klara av dem? Men det är möjligt att detta inte är KRAVs uppgift. Möjligen tror jag att KRAVs styrelse skulle må bra av att ha någon mer representant från den helt ekologiska sfären.

Lämna en kommentar