Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

januari 2013

När mejeriföretaget tystnar
 När mejeriföretaget tystnar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Skånemejerier har tystnat. Den nya kommunikationspolicyn är att inte säga någonting alls som har med företaget att göra. En strategi som ligger helt i linje med den nya ägaren, Lactalis, det franska företaget som gjort sig känt för sin mycket tystlåtna hållning.

Under de senaste åren har Skånemejerier marknadsfört sig som det transparenta mejeriföretaget. Konsumenterna har kunnat se vilken gård som har levererat deras mjölk och till och med ringa och prata med bonden själv. På företagets facebook-sida har det pågått en stundtals livlig diskussion, det har bloggats flitigt och gentemot media har ledningen varit minst sagt frispråkig. Ibland har man fått äta upp denna frispråkighet, inte minst när VD har varit på krigsstigen mot Arla och gjort rubriksättarnas arbete lite väl enkelt.

Men nu är det som sagt helt andra vindar som blåser. När jag ringer runt till mejeriföretagen för att höra hur de ser på marknaden för ekologisk mjölk framöver blir svaret från Skånemejerier att man numera inte uttalar sig om någonting som har med företaget att göra.

VDn själv är belagd med munkavle. Det är helt klart en ny sheriff i stan för den nya ägaren, Lactalis, är inte bara ett av världens största mejeriföretag, det har också gjort sig känt för att vara extremt hemlighetsfullt. Nu kan man ju tycka att det är strunt samma om inte några nyfikna journalister får svar på sina frågor, men tystnaden gäller över hela linjen och kommer inte minst att drabba Skånemejeriers egna mjölkbönder. De som tidigare ägde sitt mejeriföretag men numera bara är leverantörer.

Och det är betydligt allvarligare än att en journalist inte får svar på några enkla frågor.

Kilopriset för regnskogen
 Kilopriset för regnskogen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Säg brasilianskt nötkött och den medvetna konsumenten får direkt bilden av regnskog som skövlas för att ge plats åt betande kor och gigantiska fält med genmodiferad soja, hårt sprutad med tunga bekämpningsmedel. Den bilden är sann, men det finns också en annan.

Brasilien har under de senaste 50 åren genomgått inget annat än ett smärre jordbruksunder, samtidigt som befolkningen under samma tid nästan har fyrdubblats. Landet är nu världens största exportör när det gäller en rad olika jordbruksprodukter, som kyckling, nötkött, etanol och kaffe. Men den mesta maten stannar inom landet. Brasilianarna äter till exempel mer nötkött än vi svenskar.

Reser man genom delstaten Mato Grosso, som jag hade möjligheten att göra i somras, så ser man tydligt spåren av den kraftiga expansionen. Det är här som den mesta sojan och bomullen odlas i landet och cirka 14 procent av köttdjuren föds upp. Mato Grosso är dubbelt så stort som Sverige, men har bara tre miljoner invånare. För 25 år sedan bestod delstaten främst av skog och invånarna av indianer. I dag är två femtedelar av all skog borta och hälften av savannen, cerradon, har blivit jordbruksmark.

Både regnskogen och cerradon är som vi vet, mycket värdefulla naturtyper, inte bara för Brasilien utan för hela världen. Regnskogen kallas inte för inte för ”världens lunga”. Så hur kan det finnas en annan historia än den om förstörelse av viktig natur?

Den andra historien handlar om att Brasilien samtidigt är det land i världen som bevarar mest av sin natur. Mato Grosso har mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av reservat, betydligt mer än vad vi har i Sverige och många andra länder. Lagen säger nämligen att en lantbrukare som köper en fastighet i Amazonas måste bevara hela 80 procent av skogen. Dessutom ska bonden spara en bra bit av naturen kring varje vattendrag, mellan 30 och 500 meter, beroende på hur stort vattnet är.

Och för detta får inte bonden en enda krona, eller real. Säg det till en svensk bonde och han eller hon skulle förmodligen göra revolt inom en halvtimme.

Nu hävdar ingen att alla följer lagarna fullt ut, men regeringen har skärpt till kontrollen och under de senaste åren har exploateringen av ny mark stannat av.

”Är ni i Sverige beredda och betala mera för mitt kött för att jag bevarar skogen?”, undrade lantbrukaren Daniel Wolf i Nova Canaã do Norte.

Han brukar tre gårdar på sammanlagt 12 000 hektar, men hälften av arealen består av skog som han inte får exploatera. (När han köpte gården var lagkravet att 50 procent av skogen skulle bevaras.) Förutom köttdjur och växtodling, odlar han visserligen träd som han avverkar, bland annat teak, men skogen får han som sagt inte röra.

Hans fråga är befogad, är vi beredda att betala mera för kött för att han sparar skogen?

Svaret är väl tyvärr att vi inte ens visste om det.

(Resan gjordes under arbetet med Naturskyddsföreningens årsbok ”Jorden vi äter”, som skrevs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Ann-Helen Meyer von Bremen

Junkfood och funk food
 Junkfood och funk food 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Skriv något om funk food i stället för junk food”, är uppmaningen jag får av bloggaren himself.

Det blir alldeles blankt i huvudet. Junk food har väl alltid varit rock´n roll? Oavsett om man stått på eller framför scenen så har väl hamburgaren varit nästan lika obligatorisk som oblaten till nattvarden? Och kanske också haft samma symbolvärde när både artister och fans förenats i unison tugga, oavsett om burgaren serverats på porslin i logen eller i snålblåsten vid korvmojen efter konserten.

Fett, socker, kött, alkohol och diverse andra stimulantia – se där en diet i populärmusikens anda! Den standarden satte redan Kungen själv som enligt uppgift gärna svullade burgare, brownies, smörstekta mackor med mosad banan och jordnötssmör och sköljde ner med litervis läsk. Med den dieten behöver man inte ens fundera på om han verkligen är död eller inte.

Rock har alltid handlat om att strunta i vad mamma säger och därmed också vägra äta upp grönsakerna på tallriken. Vem brydde sig om att Cliff Richard ratade köttet, när han enligt mitt minne, kom ut som den första vegetariska musikern? Han gillade ju inte sex heller.

Men sedan vet vi ju vad som har hänt. Vi fick en Alex James (Blur)som köpte bondgård och började tillverka prisade ostar, en Alex Kapranos (Franz Ferdinand) som skrev matkrönikor, ja ett antal musiker som visade att de minsann kunde beställa annat på fina krogen än den obligatoriska köttsemlan.

Till och med de riktigt hårda grabbarna, eller numera lite ålderstigna farbröderna, i band som Kiss, AC/DC och Motörhead har övergett Jack Daniels-flaskan och i stället lanserat egna viner.

De enda som på allvar verkar hålla junkmatens flagga högt är flera av de amerikanska hiphopartisterna som gärna ägnar sig åt frosseri och sex och helst på samma gång. Feta rhymes verkar kräva fet diet, något som Fredrik Strage skrev oerhört underhållande om i en DN-krönika för ett år sedan. Men frågan är hur länge de överdimensionerade beatboxande midjemåtten kommer att hålla? Både i Sverige och i USA ser vi hur de nu inte längre så purunga hiphopparna blir allt mer fitnessfokuserade. Kanske var det ingen slump att Kayne Wests fatburger-kedja fick stänga igen sin krog i Chicago för ett år sedan, utan mera ett tecken i tiden?

Bloggtexten publicerades ursprungligen för dahlsidan, en av de bästa musikbloggarna just nu!