Feb 11 2018

Det vita guldet

“Det var jävlar i mig skönt. Man börjar nästan att gråta.”

Peder Mouritsen, dansk mjölk på Jylland har precis fått besked om att Arla höjer mjölkpriset med 15,1 öre. Han är märkbart skakad. Nu vet han att hans mjölkföretag kommer att kunna visa svarta siffror på nedersta raden i bokslutet, men det var nätt och jämnt.

Mouritsens replik är den sista i  den alldeles utmärkta tyska dokumentären “Det vita guldet” som visar hur fokuseringen på billig och mycket mjölk, slår ut både de europeiska mjölkbönderna och deras kor. Repliken är talande. Mouritsen är ett typexempel av den förebild  som ofta lyfts fram av mejerier, jordbruksverk och LRF, nämligen företagaren och entreprenören som hela tiden förmår att effektivisera och vara konkurrenskraftig. Det är han som ska klara sig på den europeiska marknaden. Mouritsen ser sig inte som bonde utan just som företagare. Han berättar att han hela tiden “optimerar”, oavsett om det gäller avel, mjölkavkastning, fodersammansättning eller om personalen sköter de 750 korna på rätt sätt. Och han berättar också för sonen att de “är i krig med alla”, vilket är en bra bild av konkurrensen på marknaden.

Inom svensk mjölkproduktion har man alltid pratat om att “kapa svansarna” och “svansarna” är den fjärdedel mjölkbönder som inte anses affärsmässiga. De producerar för lite mjölk, har för få kor, för små traktorer, för låg lönsamhet eller något annat som gör att de inte riktigt “hänger med”. Problemet med svansarna är dock att när de väl är kapade, vilket sker hela tiden, så kommer det alltid en ny svans. Det finns alltid en grupp bönder som inte är riktigt lika kostnadseffektiv som den övriga gruppen.

Det är tydligt att Mourtisen har bestämt sig för att aldrig tillhöra svansen. Ändå, trots att han gjort allting “rätt”, så börjar han nästan gråta när han får beskedet om öreshöjningen från Arla. Det visar hur skoningslös dagens matpolitik är.

-Man jobbar för storföretagen och foderfirmorna. Själv slås man ut, säger den tyska mjölkbonden Martin Geiger som också finns med i programmet.

Familjen har 250 mjölkkor och är alltså inget litet jordbruk, men han är tveksam till om de kommer att klara sig. Ändå försöker de spara på alla kostnaderna. Korna får exempelvis inte längre gå ut på bete.

Kravet på ökad produktion till samma låga, gärna lägre pris, slår ut både kor och bönder.  Och inte bara här. I mjölköverskottets Europa växer nu återigen bergen av mjölkpulver som måste finna nya marknader. Från mjölkföretagen pratar man helst om den växande medelklassen i Kina som vill äta mer mejeriprodukter, men inte så mycket om exporten till utvecklingsländer som där slår ut den gryende inhemska produktionen. Filmen visar  exemplet Senegal där billig mjölk från bland annat Arla konkurrerar hårt med de inhemska småbönderna. Bocar Diaw, ordförande i den senegalesiska mejeriorganisationen FENAFILS, går in i en vanlig matbutik och visar färgglada förpackningar med europeiska mjölkpulverprodukter som har betydligt lägre priser än den senegalesiska färskmjölken som Diaw och hans kollegor jobbar med.

– EUs politik som är avsedd att stödja det europeiska jordbruket leder alltså till att vår ekonomi utsätts för dumping, säger han.

Finns det inget alternativ då? Jo Alexander Agethle, liten mjölkproducent i Sydtyrolen hålls fram som ett alternativ. Hans  stiliga, behornade kor betar ett svindlande vackert alplandskap. Det är den här idyllen som gärna framhålls i Bregottreklamen. Eller som i filmens besök hos världens största anläggning för dryckesmjölk i kinesiska Hohhot där man har en “europeisk gata”, en vägg med idylliska målningar på kor, bönder och blommande ängar. Agethle framhåller till skillnad mot Mouritsen att hans arbete är en livsstil. Gården producerar också ost och han har alltså tagit steget till att själva ta hand om vidareförädling, försäljning och därmed en större del av kakan.

Det är inte svårt att avundas Agethles val av liv och även om jag personligen hejar på alla bönder som vågar ta detta steg, så vet jag att det är ett beslut som inte alla vare sig vågar eller kan ta. Det är en stor förändring, ett annat yrke och faktiskt, precis som Agethle säger, ett annat liv.

Ett annat alternativ som lyfts fram i filmen är den danska ekologiska storbonden Kjartan Poulsen. Trots att han har hela 1 500 kor, ser han till att de får beta grönt gräs varje dag under säsong, något som är ovanligt bland danska mjölkbönder. Han odlar också sitt eget foder själv. Men trots de positiva delarna är det ju uppenbart att även Poulsen känner av kraven på strukturrationalisering, effektivisering och högre produktion. Annars skulle han näppeligen ha 1500 kor.

Det här är en film för alla de som fortfarande tror att ökad produktion och lägre priser är något som gynnar bönderna. Det borde vara obligatorisk visning av den för regeringen och de övriga partier som fortfarande sjunger konkurrensens och strukturrationaliseringens lov. Den visar tydligt att om inte jordbrukspolitiken förändras i grunden, kommer förlorarna att ständigt bli flera, oavsett om de bor i Sverige, Danmark, Tyskland eller Senegal.

Filmen finns på svtplay. Tipsa din lokala politiker om den.

 


Feb 5 2018

Maten, sårbarheten, Putin & vardagen

I söndags hade jag äran att få vara en av talarna på Skördefesten i Dalarnas stora galakväll för den regionala maten. Uppdraget var att prata om mat, makt och sårbarhet. Ungefär så här sa jag:

”Jag bygger inte mina möbler, jag syr inte mina kläder så varför ska jag laga min mat?” Han var ung, framgångsrik inredningsarkitekt som bodde tjusigt i centrala London. Det var i början av 2000-talet. Vi gjorde reportage om trenden färdigmat. Matlagning hade han slutat med för länge sedan. Det var omodernt.

Sedan dess har jag hört det här resonemanget i olika varianter många gånger.

Varför ska man egentligen laga sin mat?

Varför ska man odla sin jord?

Jo, för att annars är det någon annan som bestämmer vad du ska äta.

Mat är makt. Det har härskarna alltid vetat. Det är bara vi som har glömt bort det.

Det var inte för inte som romarna talade om ”bröd & skådespel”. De visste att en förutsättning för att behålla makten, var att förse folket med mat och även underhållning.

Mat är makt och den som inte har makt över maten är sårbar.

Det har till och med Sveriges politiker så smått börjat inse. Försvarsberedningen pratar om vikten att bygga upp en livsmedelsberedskap. Det pratas om Självförsörjningsgrad. Sårbarhet.

Allt sådant snack var ju tabu för bara några år sedan. Det hörde till DDR-tiden inom svensk matförsörjning. I stället skulle EU-medlemskap och frihandelspolitik bokstavligen fixa biffen. Det var inte längre nödvändigt med vare sig egen matproduktion eller beredskapslager av livsmedel. Mat kan köpas från hela världen och ingen behöver laga den själv, inte ens militären. Det är Fazer och Samhall som kokar ärtsoppan åt dagens svenska försvar.

Sårbarhet förknippas ofta med krig och kris, men jag vill tala om den vardagliga sårbarheten. Den som finns där oavsett Putin eller Trump, oavsett om det lobbas för NATO-inträde eller inte.

Den vardagliga sårbarheten som i den globaliserade matens tidevarv ökar avståndet till maten, både geografiskt och mentalt.

Det geografiska avståndet gör att vi inte ser hur det växer ute på åkrarna, hur djuren föds upp, vilka arbetsförhållanden som lantbrukarna och lantarbetarna har och hur den vilda naturen mår. Vi försöker kompensera avståndet med certifieringar, uppförandekoder, kvalitetssäkringar för att försäkra oss om att maten produceras på ett juste sätt. Det funkar så där. Det går ett tag. Sedan är det alltid någon som mal ner några hästar i köttfärslasagnen eller någon annan skandal som briserar.

Ofta ser vi inte resultaten förrän det är försent. När plantagerna av oljepalm och soja har brett ut sig i länder som Indonesien och Brasilien, samtidigt som ödemarken och skogen breder ut sig i Sverige. Det är två sidor av exakt samma mynt.

När jag åkte hit i kväll, såg jag mjölkbilen och jag undrade: Hur länge till kommer den att köra i Dalarna? Vet ni hur många mjölkgårdar som finns kvar här? I september var det 78 stycken. Det är inte många, i det som en gång var ryggraden i lantbruket. Så länge som jag har skrivit om lantbruk, och det är länge, så har man alltid pratat om att ”kapa svansarna”, den där fjärdedelen mjölkproducenter som inte hänger med i utvecklingen. Som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Bara man får bort den fjärdedelen, kapar den svansen, så kommer branschen att må bra. Men det kommer alltid nya svansar. Det finns alltid några bönder som inte har tillräckligt många kor, tillräckligt stora traktorer, tillräckligt stora åkrar, som inte anses hänga med i utvecklingen. Och frågan är – hur få kan man bli innan hela näringen imploderar? Hur få gårdar kan det finnas kvar för att det ska finnas något underlag för veterinärer, rådgivare, avel osv?

Det geografiska avståndet hänger ihop med det mentala. När vi inte ser maten produceras, begriper vi allt mindre av hur det går till. Det finns i dag en växande grupp människor som tror att framtidens mat, den växer inte ute på åkern, på betesmarkerna eller inne i stallarna utan i den finns i laboratorierna inne i staden. Det är labbköttet och labbodlingarna som ska föda världen. Och eftersom bristen på kunskap är så stor, även hos mina kollegor som skriver om fenomenet, så är det ingen som ställer frågan om hur mycket inomhusodlad basilika man måste äta för att bli mätt. Svaret är – mellan 8 och 11 kilo basilika per person. Och det är heller ingen som undrar varför cannabis är den gröda som har drivit utvecklingen inom den vertikala inomhusodlingen, helt enkelt för att det är en av få grödor som lönar sig att odla på detta energislukande och kostsamma sätt.

När maten swischar runt i världshandelns blodomlopp, då sker en förvandling. Maten blir i första hand produkter som kan köpas och säljas. Djuren blir produktionsenheter. Bönderna och livsmedelsförädlarna blir producenter, maten som vilken annan industri som helst.

Och en industri ska strukturrationaliseras, effektiviseras, konkurrensutsättas. Allt färre och större enheter ska producera allt mera, allt snabbare till ett allt lägre pris. Det är så svensk jordbrukspolitik har sett ut under de senaste 70 åren. Och det är på samma spår som den nuvarande politiken fortsätter. Inget får stoppa den nödvändiga strukturrationaliseringen, det har landsbygdsministern själv sagt. Men strukturrationaliseringen känner ingen gränser och det finns alltid någon annan som kan göra det billigare. Någon annanstans.

Jordbruk är inte en industri, det är människans sätt att sköta om vår plats på jorden. Djur är inte enbart produktionsenheter, det är levande kännande varelser som i samarbete med människan fyller en viktig roll matens kretslopp. Och mat är inte enbart något vi köper och säljer. Det är grunden för vår överlevnad. Och att dela en måltid tillsammans är en av våra viktigaste kulturella handlingar, kanske rent av det som gör oss till människor.

Det finns en motståndsrörelse. Över hela landet försöker bönder och förädlare och konsumenter att korta avstånden mellan varandra och samma sak sker här, i Dalarna. Det handlar om er som startar gårdsbutiker, andelsjordbruk eller annan direktförsäljning till konsumenterna som exempelvis REKO-ringar som verkar vara på gång lite varstans i Dalarna. Det handlar om de inköpare inom de offentliga köken som på olika sätt försöker hitta vägar förbi de krångliga upphandlingsreglerna för att köpa lokal mat och där just Dalarna har vågat ta striden vid ett flertal tillfällen.

Och alla ni som är här inne är en del av motståndsrörelsen. Det är ni som trots strukturrationaliseringens piska finns här i Dalarna och brukar, föder upp, förädlar och säljer vår mat. Som fortfarande finns här.

Det är lokalt som möjligheterna finns att fortsätta förändringen. Det är lokalt som kraften finns. Förvänta er ingen hjälp från ovan. Det är ni som får göra jobbet. Det är här som konsumenterna kan se poängen med en aktiv matproduktionen.

Ett regionalt starkt matland är motsatsen till sårbarhet.

Den som har makt över sin tallrik och sitt skafferi har makt över en stor del av sin tillvaro.

Mat är makt. Tro inget annat.


Jan 31 2018

Megatrenden inom maten som ingen pratar om

Så här i januari brukar det sias en del om vilka som kommer att bli årets mattrender. Vad gäller 2018 är en sak säker, trendspanarna kommer inte att andas ett ord om den trend som verkligen sätter avtryck – strukturrationaliseringen.

För nästan exakt ett år sedan presenterade regeringen sin livsmedelsstrategi, det vill säga den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Då stod det klart att fokus framöver inte kommer att ligga på att utveckla Sveriges gastronomi, minska matens miljöpåverkan eller satsa på mer hälsosam mat. Istället är det strukturomvandling, effektivisering och kostnadsjakt för att kunna konkurrera internationellt som gäller.

Denna utveckling är ifrågasatt i många länder. EU:s jordbrukskommissionär Phil Hogan har därför föreslagit att det ska finnas en gräns för hur mycket pengar en gård kan få i jordbruksstöd, detta för att bromsa utvecklingen av allt färre och större gårdar. Men det är inget som den svenska regeringen gillar. Landsbygdsminister Buchts besked innan jul var glasklart: ”Vi säger nej, eftersom det skulle motverka en strukturomvandling”.

Den 70 år gamla politiska idé, där gårdarna hela tiden ska bli större, mer effektiva och producera mer och billigare mat, har förändrat Sverige i grunden. Tusentals gårdar har lagt ner för gott. Bara under de senaste 40 åren har antalet gårdar halverats, från 140 000 till 70 000. Knappt sju procent av 1970-talets mjölkgårdar finns kvar. Åkerareal motsvarande storleken av Dalsland har försvunnit. Ängs- och hagmarkerna, våra rikaste naturtyper, är nu så hotade att regeringen gör extra insatser för att de marker som är kvar inte också ska gå förlorade.

Den ständiga jakten på lägre kostnader har drastiskt förändrat landskapen i stora delar av Sverige. Det varierade och artrika landskapet där små åkrar varvades med betesmarker, skog, ängar och vattendrag har antingen blivit enbart skog eller också stora, ensidiga spannmålsfält. Djuren har koncentrerats till vissa områden och växtodlingen till andra, vilket gett oss olika miljöproblem.

Inte bara bönderna, deras gårdar och markerna har blivit mer ”effektiva” och ”rationella”, så har även djuren och skötseln av dessa. Idag mjölkar en ko 80 procent mer mjölk än för 40 år sedan. En sugga ger 600 kilo mer kött.

Svensk mat förknippas ofta med särskilda värden som hälsa, djur- och miljöomsorg. En politik som främst prioriterar låga priser och effektivisering, riskerar att slarva bort dessa värden. Om fokus endast är låga kostnader, finns det alltid någon annan som kan producera billigare. Vi importerar exempelvis soja som foder och mat, inte därför att det är omöjligt att odla protein i Sverige, utan för att det är billigare. I en global konkurrens känner strukturrationaliseringen inga gränser. Någonstans finns det alltid någon som kan producera mat till ett lägre pris.

Texten har publicerats som krönika i Ekolådans nyhetsbrev


Nov 3 2017

Monsantos traktorförare

“Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

“Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när  marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att “bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet “Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning,  gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago,  använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är “mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder.  Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – “sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 


May 19 2017

Låt korna äta gräs!

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen:  “Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring.  Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk “sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 


Mar 3 2017

Kolla aldrig en bra story

Den som vill köpa ekologisk mat, säljer ut det svenska lantbruket. Det är budskapet från den klagokör inom lantbruket som alltid har sett rött så fort man hört ordet eko nämnas. I och med regeringens ekomål har nu klagokören växt till grekisk dramastyrka.

Visserligen kan man säga att regeringen till viss del har sig själv att skylla. Hela det politiska förhandlingsspelet har skötts taffligt. Landsbygdsminister Bucht lät vid ett tillfälle undslippa till lantbrukspressen att det var enklare med politiskt arbete på kommunnivå, för där kunde man “gena lite i kurvorna”.  Och så gick det som det gick med ekomålen – regeringen lyckades inte förankra detta bland de övriga partierna som var med och fattade beslut om de övergripande målen för livsmedelsstrategin – i stället dunkande regeringen in ekomålen sista stund, i  handlingsplanen. Självklart gick allianspartierna i taket. Och delar av lantbruksetablissemanget, med LRFs ordförande Helena Jonsson i spetsen, (se förra blogginlägget) var snabbt ute och kritiserade regeringens mål om att 30 procent av arealen och 60 procent av livsmedelskonsumtionen i offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.

Kritikerna menar att ökad ekologisk konsumtion med automatik innebär ökad ekologisk import och därmed slår undan benen för det svenska lantbruket. Problemet är att detta inte är sant, men varför kolla en bra story om den ändå kan tjäna ett syfte, i det här fallet att kritisera eko?

En sak som har underlättat för spridarna av alternativa fakta har varit att det saknas statistik som delar upp livsmedelsimporten i ekologisk och konventionella livsmedel. Ekoweb, som under fler år har följt den ekologiska livsmedelsmarknaden, har vid flera tillfällen försökt påtala att importen främst handlar om sådant som vi ändå inte kan producera i Sverige och att den konsument som bryr sig om att köpa ekologiskt, också ofta bryr sig om ursprunget. Men ingen har lyssnat.

Den som någon gång har satt sin fot inne i en matbutik, har ändå kunnat lista ut ett och annat. Bland annat att Ekowebs påstående verkar stämma. Då kan man se att den ekologiska importen främst finns inom produktkategorier som barnmat, kakao, kaffe, te, torkade bönor och ärtor, olivoljor, fröer, nötter, torkade bär, godis, bananer och annan exotisk frukt. Besöker man dessutom en annan affär, Systembolaget, så hittar man Sveriges näst största ekoaktör. Här är 16 procent av utbudet ekologiskt. Var femte vinflaska var eko.

Nej just det, odlingen av svenska viner är fortfarande också väldigt begränsad.

Sammantaget rör det sig alltså mest om livsmedel som är svåra att odla klimatmässigt i Sverige.  Undantaget är grönsaker där marknaden skulle kunna svälja en större ekologisk odling i Sverige. Tittar vi på animalier som ägg, mejeri, kyckling, gris, lamm och nötkött så kommer det allra mesta från Sverige. Det är en stor skillnad mot det konventionella utbudet. För importen av icke-ekologiska animalier ser det ut på ett helt annat sätt. Där kommer mer än hälften av nötköttet från ett annat land, 30 procent av grisen, 70 procent av lammet och 33 procent av kycklingen.

Eller ta hårdosten, denna produkt som en gång var ett svenskt paradnummer, i dag importerar vi mer än hälften av hårdosten från ett annat land. Räknar vi om importen av framför allt ost men även en del andra mejeriprodukter till mjölkråvara, kommer en fjärdedel av mjölken från ett annat land.

Men hur är det då med de offentliga köken, det kanske är de som står för Den Stora Ekoimporten? Nej, inte heller det påståendet finns det fog för. Till att börja med utgör maten hos förskolor, skolor, äldreboende, sjukhus osv för enbart 4 procent av matmarknaden i Sverige. Nyligen gjorde också Ekomatcentrum en undersökning bland 120 olika kommuner för att ta reda på hur stor importen av eko är.I genomsnitt var 32 procent av kommunernas inköp ekologiska, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet. Hela  20 procent av maten var både ekologisk och svensk.  Den totala andelen mat med svenskt ursprung var dessutom högre än genomsnittet, nämligen 60 procent mot 50 procent.

Ja just det, hälften av all mat som konsumeras i Sverige, är importerad. Så var finns egentligen matimporten?

 

 


Dec 27 2016

Matpolitiken som kom bort

Äntligen verkar ilskan över den uteblivna livsmedelsstrategin ha väckts i Lantbrukssverige. I en kort men utmärkt kärnfull artikel i Land Lantbruk utgjuter två av näringens tungviktare, Arlas Hantoft och Lantmännens Gunnarsson, sin ilska över regeringens fummel.

Det är både uppfriskande och på tiden. För en utomstående betraktare har det varit oförståeligt varför lantbruket med LRF i spetsen under så lång tid har varit så tandlösa gentemot landsbygdsministern. Först hade man åtta år med en visserligen jovialisk minister som åt sig land och rike kring och lovade göra svensk gastronomi världsledande. Plus skaffa fram 20 000 nya jobb. Därefter fick man dagens Bucht, klassisk industri-sosse som med passande retorik har lovat att göra maten till det nya stålet. Och givetvis också skapa nya jobb.

Men först och främst var löftet en nationell livsmedelsstrategi – en svensk långsiktig politik för jordbruket och maten, något som vi faktiskt saknat sedan EU-inträdet.

Och efter storstilade möten över hela Sverige har allting gått i stå och vårens utlovade strategi har ännu inte dykt upp, trots att nya datum för lansering har presenterats gång på gång. Nu senast har det hetat – “innan nyår”.

Det hela börjar få ett löjets skimmer över sig och frågan är vilket annat departement som skulle kunna hantera en fråga på detta sätt, utan att ansvariga skulle få se sig om efter ett nytt jobb?

Och genom hela processen har LRF varit märkvärdigt nedtonade i sin kritik, trots att det alltid är mer okomplicerat att kritisera ett socialdemokratiskt statsråd än c-märkt minister. Inser man att även om strategin en dag  presenteras så kommer den med stor sannolikhet inte att innehålla något av betydelse?

Oavsett så är det ändå uppfriskande att det nu pyr lite här och var. Ett ökat tryck på regeringen att på allvar börja bry sig om matpolitiken vore på sin plats.


Aug 9 2016

Ett plåster för den halshuggne

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan  alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

  De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”


Jun 3 2016

Det handlar ju bara om maten

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till  flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk “dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat “innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar “under juni” , så börjar det bli lite bråttom.


Jun 1 2016

Den nya miljörörelsen

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit “nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt  miljömålen.  Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för “konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till “betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att  “alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort.  Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte  svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer  “den nya miljörörelsen”   tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider  , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena  Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: “Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att   “närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan.  En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den “nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete “på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var  en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.