Apr 12 2016

KvartalsFindus

Alldeles nyss var den gröna, frysta ärtan från Findus den bästa i hela världen. Det var där, längs den 56e breddgraden som de odlingsmässiga förutsättningarna påstods vara som bäst. I kvartalsekonomin väger dock sådant lätt. Nu ligger Bjuv helt enkelt för långt från övriga Europa.

Det verkar som om det återigen är Findus som ska ge oss en lektion i vad den globaliserade matproduktionen innebär. Förra gången var det hästlasagnen som avslöjade att trots företagets försäkran om att arbeta med ”utvalda råvaror”, så hade man ingen som helst koll på innehållet. En fabrik i Luxemburg tillverkade lasagne åt halva Europas varumärken och jobbade enligt samma princip som alla andra industrier, att köpa in lasagnens delar från den underleverantör som var billigast för stunden. Det råkade vara ett parti hästkött från ett holländskt skojarföretag. Denna gång har 450 anställda i Bjuv och cirka 500 lantbrukare fått lära sig att alla vackra ord om kvalitet, terroir, hållbarhet och effektivitet väger lätt för en riskkapitalist på Europamarknaden. Bland Findus varor har de frysta ärtorna framstått som ett stolt flaggskepp. Under många år har företaget ägnat sig åt att marknadsföra Bjuv med omnejd som den gröna ärtans sanna terroir. Vi har fått lära oss att ärtans breddgrad är den femtiosjätte och att det bara dröjde tre timmar från fält till frys, nästan nyskördat alltså! Dessutom fick vi veta att Ebba var den mjällaste och finaste ärtsorten som gick att uppbringa, rart nog döpt efter odlingsexperten Rolfs egen fru. Jodå, PR-människorna på Findus visste hur de skulle göra sina frysta ärtor lockande, de årliga ärtsafari var rena folkfesterna. Så sent som förra sommaren spände Findus musklerna ytterligare och invigde norra Europas största frysanläggning. Ungefär samtidigt proklamerade man att Bjuv skulle förvandlas till matens Silicon Valley eller ”Food Valley of Bjuv”, som Findus själv uttryckte det. Orten skulle bli en mötesplats för alla livsmedelsföretag som var innovativa, hållbara, lokala, klimatsmarta – kort sagt, allt som är bra. Nu blir det inget av med detta. Beskedet från den nya ägare Nomad Foods är att man har överkapacitet och att Bjuv ligger för långt bort. Alltså ska det hela flyttas till Tyskland. Vad kan man då lära sig av detta? Jo, att allt snack om varumärken, hög kvalitet, odlingsmässiga förutsättningar, effektivitet, klimatsmart och hållbart väger lätt i en kvartalsekonomi. Inte ens en lönsam verksamhet eller nyligen gigantiska investeringar spelar så stor roll för en riskkapitalist med säte i skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna. Har man överkapacitet på ett ställe och ett bra varumärke på ett annat, så kan man helt enkelt bara flytta varumärket, strunt samma att det har kopplats till en lokal plats, varumärken kan man fylla med så mycket olika saker. Välkommen till den globala marknaden, varsågod och skölj!


Apr 1 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på  som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

http://www.dagensarena.se/opinion/ann-helen-meyer-von-bremen-jordbruket-lider-av-systemfel/


Mar 22 2016

Ekologisk analfabetism

Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Gunnar Rundgren.

En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.

Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.

Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.

Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.

Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.

Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”

Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.

Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.

Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.

När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.

Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.

Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.

Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.

På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.

Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.

Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.

Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?

Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Mar 10 2016

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det  anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att  minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till  2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är  förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som  klarar klimatmålet.  I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk.  Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det.  I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker.  Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag.  Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.

 

 

 


Feb 23 2016

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem –  de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur  vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid  enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska  jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning  inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för “forskning”.  Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som “sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt  de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och “övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till “fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.


Feb 4 2016

TT & ekomaten: I stället för en rättelse

Så kom då TTs svar på de danska forskarnas pressmeddelande om att TT hade  fått deras rapport om ekomaten helt om bakfoten. Men i stället för en rättelse så vevade man den ekologiska gnällvalsen en gång till.

TTs första artikel hade som bekant budskapet att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare än annan mat. TTs stora tabbe var dock att man citerade en dansk forskningsrapport från ICROFS som i grunden är mycket positiv till eko. Och av denna positiva rapport drog TT helt felaktiga slutsatser. TTs nyhet las sedan ut av de flesta större tidningar, radio och TV. Ingen kollade rapporten.

De danska forskarna upptäckte detta och gick ut med ett pressmeddelande där man rent ut sa att svensk media hade missuppfattat det hela och försökte förtydliga och reda ut det hela. (Vill man läsa mer i detalj om dessa olika turer kan man läsa mina senaste blogginlägg.)

Igår kom så TTs svar. I stället för en rättelse så kablar man ut en ny artikel som har rubriken “Starka åsikter om ekomat.”  Det är en bedräglig rubrik. Den ger intrycket att det handlar om lite olika åsikter hit och dit, att man inte kan veta så noga. Om någonting när det gäller den där ekomaten.

Upplägget går i samma linje. Man vevar än en gång i gång konflikten som pågått på Sveriges Lantbruksuniversitet under så många år och får det hela att handla om olika åsikter. Inte ett ord sägs om att TT lyckades missuppfatta den danska rapporten som man byggde sin förra artikel om. Det enda man lyckas få med från rapporten är att de danska forskarna pekade på att det blir mer biologisk mångfald av ekologiskt lantbruk. Ingenting annat av all den samhällsnytta som man anser att eko gör. Bara detta om biologisk mångfald. Som väldigt få förutom naturmupparna förstår vitsen med, om vi ska vara ärliga.

Trots att det bärande budskapet i den förra TT-artikeln var att eko inte är hälsosamt,  nämner TT  fortfarande inte att rapporten OCH pressmeddelandet betonar att det är vetenskapligt bevisat att finns mer vitaminer, mineraler och andra antioxidanter i ekologisk mat och färre bekämpningsmedelsrester. För ekologiskt danskt griskött gäller också att det finns  mindre antibiotikarester än i konventionellt fläsk. Rätt tunga grejer alltså. Sedan är det en annan sak att de danska forskarna menar att man inte kan säga att ekomaten är bra för hälsan, något som för övrigt gäller ALL typ av mat eller kost.  Hälsa är nämligen en komplicerad sak som består av en rad olika faktorer och att därför påstå att vissa mat eller viss kost är hälsosam, är snudd på omöjligt. I alla fall ur ett vetenskapligt perspektiv. Att peka på att livsmedel innehåller vissa nyttigheter är en sak, men att hävda att du får en bättre hälsa, är en helt annan sak.

Det var bland annat den här nyanseringen som TTs reporter inte förstod. Den är en rätt viktig skillnad.

Inte heller nämner TT något av alla de miljömässiga fördelarna som rapporten konstaterar att ekologiskt lantbruk har. I stället drar man igång SLU-fajten. Där får Maria Wivstad, forskare och chef för Centrum för ekologisk produktion och konsumtion (EPOK) på SLU stå till svars, medan en annan SLU-forskare och känd eko-kritiker,  Thomas Kätterer, bullrar på. I artikeln säger han sådant som att ekologiskt lantbruk inte är hållbart, “inte ens i teorin”. Något som borde få alla ekologiska lantbrukare att resa ragg på allvar.

Maria Wivstad är dock ingen bullermaskin. I de flesta uttalanden som jag har läst av henne så uppför hon sig som seriösa forskare brukar göra – hon väger sina ord på guldvåg, gör inga tvärsäkra uttalanden och är därför heller ingen citatmaskin. Och vi journalister älskar oneliners. Det är mycket roligare med gubbar som Bergström och Kätterer som säger lite provocerande och slagkraftiga saker. Och det är också självklart att de framstår som mer “sanningssägare” än en forskare som försöker uttala sig balanserat.

Det är inget konstigt att man som journalist gör fel. Det är bråttom ibland. Man är trött. Det blir fel helt enkelt. Fördelen är att man då kan ta in en rättelse. Och nästa dag är det en ny dag med nya artiklar eller inslag som ska göras. TT valde inte den modellen. Det var synd.


Feb 2 2016

Smäll på fingrarna

Så har de danska forskarna på ICROFS gått ut och försökt bringa lite ordning i den svenska debatten om att ekologiskt jordbruk inte gör någon nytta vare sig för miljön eller hälsa. Deras svar kan man läsa här.

Kortfattat kan man säga att en stor del av den svenska pressen, samt radio och tv, får smäll på fingrarna. Ingen orkade kolla om TTs uppgifter stämde, ingen orkade läsa rapporten som låg bakom den så kallade “kritiken” mot ekojordbruket. En rapport som i grunden är positiv till det ekologiska lantbruket.

ICROFS  kommunikatör Ulla Skovsbøl har även lämnat en kommentar på min blogg. Missa inte den sista raden som rymmer en viss humor, apropå mitt förra blogginlägg:

“Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer, ICROFS har været i lidt af en mediestorm i Sverige, som du beskriver her på bloggen efter at nyhedsbureauet TT har udsendt den omtalte artikel om vores vidensyntese og tager den til indtægt for, at økologi ikke er bedre for hverken sundhed eller miljø.

Det er jo ikke i overensstemmelse med konklusionerne i vidensyntesen.

Tak fordi du har været med til at henlede vores opmærksomhed på, at vidensyntesen på denne måde er blevet fejlfortolket i de svenske medier.

Det har vi nu reageret på med denne artikel på vores hjemmeside:

http://icrofs.dk/aktuelt/nyheder/nyhed/artikel/icrofs-vidensyntese-mistolkes-i-svenske-medier/

Du er velkommen til at dele linket med andre, lige som du er velkommen til at dele det på Facebook:
https://www.facebook.com/icrofs/

… men det er altså på danska – tyvärr. Vi hoppas det går endda.”

 


Feb 2 2016

“Neeej, den är ju på danska!!!”

I princip alla större tidningar och även radio och TV har nu publicerat nyheten från TT om att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare. Det intressanta med hela historien är att man hänvisar till en rapport som i grunden är mycket positiv till det ekologiska lantbruket. Men ingen av alla de redaktioner som har lagt ut TTs artikel, verkar ha brytt sig om att läsa rapporten, eller ens sammanfattningen sammanfattningen.

Ingen verkar ens ha bemödat sig att ta reda på varifrån rapporten kom ifrån, nämligen danska ICROFS som står för Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer. Redan där borde det ha ringt några varningsklockor, är det verkligen troligt att det just från detta forskningscenter skulle levereras en rapport som helt skåpar ut det ekologiska lantbruket?

Om någon hade läst rapporten kunde det ha låtit så här på redaktionen:

“Men hörni, den här danska rapporten som alla pratar om , det är ju för faen positiv till eko! Ta bara detta med hälsan. Visst, det är svårt att säga generellt att ekologisk mat innehåller mer vitaminer och mineraler, men å andra sidan säger rapporten att man får i sig mindre bekämpningsmedelsrester, antibiotikarester och tillsatser. Dessutom pekar man på att ekogrisar har mindre salmonella och E.coli än konventionella grisar. Näe, det här håller inte!”

“Nähä. Har de där tomtarna på TT som vanligt inte orkat läsa innantill? Nä, nä, men det finns väl åtminstone tre till gnällspikar till på SLU, förutom han Bergström som TT hade, som alltid skäller på eko. Ring någon av dem. De har säkert någon annan forskningsrapport som de kan hänvisa till. Om inte annat så kan de ju få dra ett varv till med sin bok som de kom med för något år sen.”

“Kanon! Jag ringer givetvis nån av dem. Så kan vi köra det kritiska upplägget ändå.”

Sådär hade det kunnat gå och då hade det inte varit mer med det. Ekosverige hade givetvis varit lite gramse några veckor, men å andra sidan är man rätt van vid kritiken från det hållet och sedan hade det blåst över.  Men nu blev det inte så. Ingen kollade materialet. Alla redaktioner trampade på i samma fotspår och lämnar en pinsamhetens doft bakom sig.

Den första journalisten då. Han på TT. Läste inte han rapporten? Det är väldigt svårt att svara på faktiskt. Men man måste tänka på att det var helg. Man vill ju komma hem. Och dessutom var den ju skriven på danska.


Jan 31 2016

SLU-slir på sanningen

Knappt har nyheten om att den ekologiska marknaden växte hela 39 procent under förra året och nu står för 7,7 procent av livsmedelsmarknaden hunnit svalna, förrän En Av De Bittra på SLU går ut och beskyller hela det ekologiska lantbruket för att vara kommersiellt hittepå.

“En dröm, en känsla utan verklighetsförankring som framför allt handeln tjänar stora pengar på”, säger Lars Bergström i DN . (Artikeln kommer ursprungligen från TT och har publicerats i fler tidningar).

Lars Bergström är en av  fyra SLU-professorerna som under åtminstone 20 års tid ständigt har attackerat det ekologiska lantbruket med i princip samma argument. Det må stå honom fritt att kritisera det ekologiska lantbruket, men det bedrägliga är att han i artikeln stöder sig på dansk forskning som han menar kommer fram till samma slutsats som han själv, nämligen att “det varken finns hälsomässiga eller miljömässiga vinster med ekomat.”

Men detta är inte sant. Den som bemödar sig att läsa forskningen från danska ICROFS ser att slutsatsen tvärtom är att det ekologiska lantbruket bidrar till med många nyttigheter för samhället. Eller som man skriver: “Som helhed bidrager økologisk landbrug positivt til de fælles samfundsgoder”. Och konstaterar samtidgt att det behövs mer ekologiskt lantbruk för att utnyttja ekologiska fulla potential som samhällsnytta.

Och vidare skriver man: “Økologien har langt overvejende en positiv indvirkning på natur og biodiversitet, herunder bier og andre bestøvere og jordens frugtbarhed, samt på husdyrsundhed og -velfærd. Det skyldes bl.a., at dyrene har mere plads, adgang til udearealer, græsning og daglig adgang til grovfoder. Effekten på human sundhed og velfærd vurderes også at være positiv på grund af de økologiske fødevarers lavere indhold af pesticider, tilsætningsstoffer og medicinrester, ikke mindst antibiotika, der ikke bruges i samme omfang i den økologiske husdyrproduktion som i den konventionelle. Desuden har det betydning, at de økologiske forbrugere generelt har en sundere kostsammensætning i forhold til de officielle kostanbefalinger.”

Slutsatserna i rapporten är alltså att ekologiskt lantbruk gör mycket samhällsnytta och man pekar även på att de ekologiska lantbrukarna ofta går före och experimenterar och utvecklar det ekologiska lantbruket på ett sätt som gynnar hela lantbruket.

Rapporten är också intressant för att den visar också på de problem som ekologiskt lantbruk har och som behöver lösas. I flera fall handlar det om att intentionerna i det ekologiska lantbruket krockar med den pågående strukturrationaliseringen och konkurrensen på marknaden, något som drabbar hela jordbruket. (Strukturrationaliseringen gynnar exempelvis vare sig landsbygdsutveckling, mindre gårdar eller en spridning av gårdarna över landet, min slutsats.)

Rapporten är med andra ord ett mycket relevant och intressant underlag för en fortsatt diskussion om jordbrukets förhållande gentemot det övriga samhället. (Något som Gunnar Rundgren och jag tog upp i vår senaste debattartikel på Land Lantbruk.)

Det vore intressant om vi någon gång kunde komma dithän i Sverige att vi kunde diskutera hur vi ska utveckla lantbruket, hela lantbruket. Och det är väl en sak att en professor på SLU inte gitter att läsa igenom den forskning som han hänvisar till. Men det är en helt annan sak att den allmänna debatten så sällan lyckas lyfta sig liiite högre än det eviga “för och emot eko”. Och det finns gott om nyttiga idioter som är budbärare.

 

 


Jan 22 2016

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Debattartikel skriven tillsammans med Gunnar Rundgren, publicerad  Land Lantbruk

God och hälsosam mat, biobränsle och andra råvaror, vård av natur, artrikedom och kulturlandskap och en pulsåder för ett levande landskap. Det finns många förväntningar på jordbruket, men det märks inte i debatten som mer handlar om medel i form av regler och skatter, än om mål.

Därför behövs det ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Statens klåfingrighet och konsumenternas ”tyckande”, är något som irriterar många lantbrukare och med viss rätta. Som ett mer aptitretande alternativ framhålls ibland lantbruk som styrs av marknadens villkor. Lantbrukarna tilltalas av att slippa den statliga kontrollen och övriga samhället har inget emot att besparas miljardbelopp i lantbruksbidrag, men detta är inget realistiskt alternativ. Jordbruket gör alltför stor samhällsnytta och är en viktig del i landets infrastruktur och kan därför inte överlåtas till marknaden.

Det saknas idag en jordbrukspolitisk vilja, men det är ett historiskt undantag. Större delen av 1900-talet präglades av en mycket aktiv jordbrukspolitik. Socialdemokraternas krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) la grunden till en starkt reglerad jordbrukspolitik. Överenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick igenom sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man gick med på att stötta lantbruket.

Målet var att jordbrukets folk skulle ha samma levnadsstandard som arbetarna i städerna, men småbönderna kunde inte hänga med i löneutvecklingen och dessutom ansågs maten från de små gårdarna för dyr. Detta var drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut som startade strukturrationaliseringen mot allt större gårdar som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Ökad produktion och statliga prisgarantier skulle öka böndernas inkomster och göra Sverige självförsörjande på mat om det återigen blev krig.

I slutet av 1980-talet hade böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt, samtidigt som stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjort att allmänhetens förtroende för lantbruket var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Avregleringen blev kortvarig då Sverige sökte EU- medlemskap och fick en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den tidigare.

Nu tjugo år senare är den politiska viljan otydlig. Trots avsevärda belopp till lantbrukarkåren för miljövård och förvaltning av landskap och kulturarv, ger inte den nuvarande politiken de resultat som allmänheten efterfrågar. Det är också tydligt att marknaden, med sitt fokus på konkurrens och pris, inte klarar av att kombinera jordbrukets alla roller, inte minst för att det leder till utslagning av lantbruket i hela bygder.

Jordbruket har en huvudroll i en grön omställning av vårt samhälle och är inte bara viktig för landsbygdsutvecklingen utan även för stadens framtid. För att möta alla kommande utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det bör bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Bönderna behöver återigen se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också acceptera samhällets rätt att ha synpunkter på detta. Till att börja med behöver vi på allvar diskutera vilka mål vi har med det svenska jordbruket, i stället för detaljer kring hur konkurrenskraften ska stärkas. Att fastna i medlen när vi inte har bestämt målen, kommer inte vara till nytta för vare sig jordbruket eller övriga samhället.