Feb 4 2016

TT & ekomaten: I stället för en rättelse

Så kom då TTs svar på de danska forskarnas pressmeddelande om att TT hade  fått deras rapport om ekomaten helt om bakfoten. Men i stället för en rättelse så vevade man den ekologiska gnällvalsen en gång till.

TTs första artikel hade som bekant budskapet att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare än annan mat. TTs stora tabbe var dock att man citerade en dansk forskningsrapport från ICROFS som i grunden är mycket positiv till eko. Och av denna positiva rapport drog TT helt felaktiga slutsatser. TTs nyhet las sedan ut av de flesta större tidningar, radio och TV. Ingen kollade rapporten.

De danska forskarna upptäckte detta och gick ut med ett pressmeddelande där man rent ut sa att svensk media hade missuppfattat det hela och försökte förtydliga och reda ut det hela. (Vill man läsa mer i detalj om dessa olika turer kan man läsa mina senaste blogginlägg.)

Igår kom så TTs svar. I stället för en rättelse så kablar man ut en ny artikel som har rubriken “Starka åsikter om ekomat.”  Det är en bedräglig rubrik. Den ger intrycket att det handlar om lite olika åsikter hit och dit, att man inte kan veta så noga. Om någonting när det gäller den där ekomaten.

Upplägget går i samma linje. Man vevar än en gång i gång konflikten som pågått på Sveriges Lantbruksuniversitet under så många år och får det hela att handla om olika åsikter. Inte ett ord sägs om att TT lyckades missuppfatta den danska rapporten som man byggde sin förra artikel om. Det enda man lyckas få med från rapporten är att de danska forskarna pekade på att det blir mer biologisk mångfald av ekologiskt lantbruk. Ingenting annat av all den samhällsnytta som man anser att eko gör. Bara detta om biologisk mångfald. Som väldigt få förutom naturmupparna förstår vitsen med, om vi ska vara ärliga.

Trots att det bärande budskapet i den förra TT-artikeln var att eko inte är hälsosamt,  nämner TT  fortfarande inte att rapporten OCH pressmeddelandet betonar att det är vetenskapligt bevisat att finns mer vitaminer, mineraler och andra antioxidanter i ekologisk mat och färre bekämpningsmedelsrester. För ekologiskt danskt griskött gäller också att det finns  mindre antibiotikarester än i konventionellt fläsk. Rätt tunga grejer alltså. Sedan är det en annan sak att de danska forskarna menar att man inte kan säga att ekomaten är bra för hälsan, något som för övrigt gäller ALL typ av mat eller kost.  Hälsa är nämligen en komplicerad sak som består av en rad olika faktorer och att därför påstå att vissa mat eller viss kost är hälsosam, är snudd på omöjligt. I alla fall ur ett vetenskapligt perspektiv. Att peka på att livsmedel innehåller vissa nyttigheter är en sak, men att hävda att du får en bättre hälsa, är en helt annan sak.

Det var bland annat den här nyanseringen som TTs reporter inte förstod. Den är en rätt viktig skillnad.

Inte heller nämner TT något av alla de miljömässiga fördelarna som rapporten konstaterar att ekologiskt lantbruk har. I stället drar man igång SLU-fajten. Där får Maria Wivstad, forskare och chef för Centrum för ekologisk produktion och konsumtion (EPOK) på SLU stå till svars, medan en annan SLU-forskare och känd eko-kritiker,  Thomas Kätterer, bullrar på. I artikeln säger han sådant som att ekologiskt lantbruk inte är hållbart, “inte ens i teorin”. Något som borde få alla ekologiska lantbrukare att resa ragg på allvar.

Maria Wivstad är dock ingen bullermaskin. I de flesta uttalanden som jag har läst av henne så uppför hon sig som seriösa forskare brukar göra – hon väger sina ord på guldvåg, gör inga tvärsäkra uttalanden och är därför heller ingen citatmaskin. Och vi journalister älskar oneliners. Det är mycket roligare med gubbar som Bergström och Kätterer som säger lite provocerande och slagkraftiga saker. Och det är också självklart att de framstår som mer “sanningssägare” än en forskare som försöker uttala sig balanserat.

Det är inget konstigt att man som journalist gör fel. Det är bråttom ibland. Man är trött. Det blir fel helt enkelt. Fördelen är att man då kan ta in en rättelse. Och nästa dag är det en ny dag med nya artiklar eller inslag som ska göras. TT valde inte den modellen. Det var synd.


Feb 2 2016

Smäll på fingrarna

Så har de danska forskarna på ICROFS gått ut och försökt bringa lite ordning i den svenska debatten om att ekologiskt jordbruk inte gör någon nytta vare sig för miljön eller hälsa. Deras svar kan man läsa här.

Kortfattat kan man säga att en stor del av den svenska pressen, samt radio och tv, får smäll på fingrarna. Ingen orkade kolla om TTs uppgifter stämde, ingen orkade läsa rapporten som låg bakom den så kallade “kritiken” mot ekojordbruket. En rapport som i grunden är positiv till det ekologiska lantbruket.

ICROFS  kommunikatör Ulla Skovsbøl har även lämnat en kommentar på min blogg. Missa inte den sista raden som rymmer en viss humor, apropå mitt förra blogginlägg:

“Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer, ICROFS har været i lidt af en mediestorm i Sverige, som du beskriver her på bloggen efter at nyhedsbureauet TT har udsendt den omtalte artikel om vores vidensyntese og tager den til indtægt for, at økologi ikke er bedre for hverken sundhed eller miljø.

Det er jo ikke i overensstemmelse med konklusionerne i vidensyntesen.

Tak fordi du har været med til at henlede vores opmærksomhed på, at vidensyntesen på denne måde er blevet fejlfortolket i de svenske medier.

Det har vi nu reageret på med denne artikel på vores hjemmeside:

http://icrofs.dk/aktuelt/nyheder/nyhed/artikel/icrofs-vidensyntese-mistolkes-i-svenske-medier/

Du er velkommen til at dele linket med andre, lige som du er velkommen til at dele det på Facebook:
https://www.facebook.com/icrofs/

… men det er altså på danska – tyvärr. Vi hoppas det går endda.”

 


Feb 2 2016

“Neeej, den är ju på danska!!!”

I princip alla större tidningar och även radio och TV har nu publicerat nyheten från TT om att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare. Det intressanta med hela historien är att man hänvisar till en rapport som i grunden är mycket positiv till det ekologiska lantbruket. Men ingen av alla de redaktioner som har lagt ut TTs artikel, verkar ha brytt sig om att läsa rapporten, eller ens sammanfattningen sammanfattningen.

Ingen verkar ens ha bemödat sig att ta reda på varifrån rapporten kom ifrån, nämligen danska ICROFS som står för Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer. Redan där borde det ha ringt några varningsklockor, är det verkligen troligt att det just från detta forskningscenter skulle levereras en rapport som helt skåpar ut det ekologiska lantbruket?

Om någon hade läst rapporten kunde det ha låtit så här på redaktionen:

“Men hörni, den här danska rapporten som alla pratar om , det är ju för faen positiv till eko! Ta bara detta med hälsan. Visst, det är svårt att säga generellt att ekologisk mat innehåller mer vitaminer och mineraler, men å andra sidan säger rapporten att man får i sig mindre bekämpningsmedelsrester, antibiotikarester och tillsatser. Dessutom pekar man på att ekogrisar har mindre salmonella och E.coli än konventionella grisar. Näe, det här håller inte!”

“Nähä. Har de där tomtarna på TT som vanligt inte orkat läsa innantill? Nä, nä, men det finns väl åtminstone tre till gnällspikar till på SLU, förutom han Bergström som TT hade, som alltid skäller på eko. Ring någon av dem. De har säkert någon annan forskningsrapport som de kan hänvisa till. Om inte annat så kan de ju få dra ett varv till med sin bok som de kom med för något år sen.”

“Kanon! Jag ringer givetvis nån av dem. Så kan vi köra det kritiska upplägget ändå.”

Sådär hade det kunnat gå och då hade det inte varit mer med det. Ekosverige hade givetvis varit lite gramse några veckor, men å andra sidan är man rätt van vid kritiken från det hållet och sedan hade det blåst över.  Men nu blev det inte så. Ingen kollade materialet. Alla redaktioner trampade på i samma fotspår och lämnar en pinsamhetens doft bakom sig.

Den första journalisten då. Han på TT. Läste inte han rapporten? Det är väldigt svårt att svara på faktiskt. Men man måste tänka på att det var helg. Man vill ju komma hem. Och dessutom var den ju skriven på danska.


Jan 31 2016

SLU-slir på sanningen

Knappt har nyheten om att den ekologiska marknaden växte hela 39 procent under förra året och nu står för 7,7 procent av livsmedelsmarknaden hunnit svalna, förrän En Av De Bittra på SLU går ut och beskyller hela det ekologiska lantbruket för att vara kommersiellt hittepå.

“En dröm, en känsla utan verklighetsförankring som framför allt handeln tjänar stora pengar på”, säger Lars Bergström i DN . (Artikeln kommer ursprungligen från TT och har publicerats i fler tidningar).

Lars Bergström är en av  fyra SLU-professorerna som under åtminstone 20 års tid ständigt har attackerat det ekologiska lantbruket med i princip samma argument. Det må stå honom fritt att kritisera det ekologiska lantbruket, men det bedrägliga är att han i artikeln stöder sig på dansk forskning som han menar kommer fram till samma slutsats som han själv, nämligen att “det varken finns hälsomässiga eller miljömässiga vinster med ekomat.”

Men detta är inte sant. Den som bemödar sig att läsa forskningen från danska ICROFS ser att slutsatsen tvärtom är att det ekologiska lantbruket bidrar till med många nyttigheter för samhället. Eller som man skriver: “Som helhed bidrager økologisk landbrug positivt til de fælles samfundsgoder”. Och konstaterar samtidgt att det behövs mer ekologiskt lantbruk för att utnyttja ekologiska fulla potential som samhällsnytta.

Och vidare skriver man: “Økologien har langt overvejende en positiv indvirkning på natur og biodiversitet, herunder bier og andre bestøvere og jordens frugtbarhed, samt på husdyrsundhed og -velfærd. Det skyldes bl.a., at dyrene har mere plads, adgang til udearealer, græsning og daglig adgang til grovfoder. Effekten på human sundhed og velfærd vurderes også at være positiv på grund af de økologiske fødevarers lavere indhold af pesticider, tilsætningsstoffer og medicinrester, ikke mindst antibiotika, der ikke bruges i samme omfang i den økologiske husdyrproduktion som i den konventionelle. Desuden har det betydning, at de økologiske forbrugere generelt har en sundere kostsammensætning i forhold til de officielle kostanbefalinger.”

Slutsatserna i rapporten är alltså att ekologiskt lantbruk gör mycket samhällsnytta och man pekar även på att de ekologiska lantbrukarna ofta går före och experimenterar och utvecklar det ekologiska lantbruket på ett sätt som gynnar hela lantbruket.

Rapporten är också intressant för att den visar också på de problem som ekologiskt lantbruk har och som behöver lösas. I flera fall handlar det om att intentionerna i det ekologiska lantbruket krockar med den pågående strukturrationaliseringen och konkurrensen på marknaden, något som drabbar hela jordbruket. (Strukturrationaliseringen gynnar exempelvis vare sig landsbygdsutveckling, mindre gårdar eller en spridning av gårdarna över landet, min slutsats.)

Rapporten är med andra ord ett mycket relevant och intressant underlag för en fortsatt diskussion om jordbrukets förhållande gentemot det övriga samhället. (Något som Gunnar Rundgren och jag tog upp i vår senaste debattartikel på Land Lantbruk.)

Det vore intressant om vi någon gång kunde komma dithän i Sverige att vi kunde diskutera hur vi ska utveckla lantbruket, hela lantbruket. Och det är väl en sak att en professor på SLU inte gitter att läsa igenom den forskning som han hänvisar till. Men det är en helt annan sak att den allmänna debatten så sällan lyckas lyfta sig liiite högre än det eviga “för och emot eko”. Och det finns gott om nyttiga idioter som är budbärare.

 

 


Jan 22 2016

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Debattartikel skriven tillsammans med Gunnar Rundgren, publicerad  Land Lantbruk

God och hälsosam mat, biobränsle och andra råvaror, vård av natur, artrikedom och kulturlandskap och en pulsåder för ett levande landskap. Det finns många förväntningar på jordbruket, men det märks inte i debatten som mer handlar om medel i form av regler och skatter, än om mål.

Därför behövs det ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Statens klåfingrighet och konsumenternas ”tyckande”, är något som irriterar många lantbrukare och med viss rätta. Som ett mer aptitretande alternativ framhålls ibland lantbruk som styrs av marknadens villkor. Lantbrukarna tilltalas av att slippa den statliga kontrollen och övriga samhället har inget emot att besparas miljardbelopp i lantbruksbidrag, men detta är inget realistiskt alternativ. Jordbruket gör alltför stor samhällsnytta och är en viktig del i landets infrastruktur och kan därför inte överlåtas till marknaden.

Det saknas idag en jordbrukspolitisk vilja, men det är ett historiskt undantag. Större delen av 1900-talet präglades av en mycket aktiv jordbrukspolitik. Socialdemokraternas krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) la grunden till en starkt reglerad jordbrukspolitik. Överenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick igenom sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man gick med på att stötta lantbruket.

Målet var att jordbrukets folk skulle ha samma levnadsstandard som arbetarna i städerna, men småbönderna kunde inte hänga med i löneutvecklingen och dessutom ansågs maten från de små gårdarna för dyr. Detta var drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut som startade strukturrationaliseringen mot allt större gårdar som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Ökad produktion och statliga prisgarantier skulle öka böndernas inkomster och göra Sverige självförsörjande på mat om det återigen blev krig.

I slutet av 1980-talet hade böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt, samtidigt som stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjort att allmänhetens förtroende för lantbruket var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Avregleringen blev kortvarig då Sverige sökte EU- medlemskap och fick en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den tidigare.

Nu tjugo år senare är den politiska viljan otydlig. Trots avsevärda belopp till lantbrukarkåren för miljövård och förvaltning av landskap och kulturarv, ger inte den nuvarande politiken de resultat som allmänheten efterfrågar. Det är också tydligt att marknaden, med sitt fokus på konkurrens och pris, inte klarar av att kombinera jordbrukets alla roller, inte minst för att det leder till utslagning av lantbruket i hela bygder.

Jordbruket har en huvudroll i en grön omställning av vårt samhälle och är inte bara viktig för landsbygdsutvecklingen utan även för stadens framtid. För att möta alla kommande utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det bör bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Bönderna behöver återigen se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också acceptera samhällets rätt att ha synpunkter på detta. Till att börja med behöver vi på allvar diskutera vilka mål vi har med det svenska jordbruket, i stället för detaljer kring hur konkurrenskraften ska stärkas. Att fastna i medlen när vi inte har bestämt målen, kommer inte vara till nytta för vare sig jordbruket eller övriga samhället.


Jan 3 2016

Ett allt större avstånd till tallriken

En ny forskningsrapport borde vara obligatorisk läsning för alla som undrar om vi egentligen måste hålla liv i det svenska lantbruket, trots att det verkar så konkurrensklent på världsmarknaden.  I artikeln Distant agricultural landscapes visar professor Jennifer Clapp på hur förödande det är med det ökade avståndet mellan matens källa och vår tallrik, både det geografiska avståndet och det mentala.

I en allt mer internationell tillvaro är det lätt att tro att avståndet inte spelar någon roll. Vi kan snabbt och billigt resa över hela världen, eller så kan vi med några enkla knapptryck koppla upp oss och ha total global kontroll. Och precis som vi har lagt ut annan industriproduktion till andra länder där det är billigare att producera, skulle vi ju kunna fortsätta göra det samma med vår mat. Men skenet bedrar. Avståndet mellan åkern och tallriken , både det geografiskt konkreta och det mentala, spelar större roll än vi tror. Det gör det enklare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss konsumenter att ha något inflytande över vår mat. Det anser Jennifer Clapp som är professor i global livsmedelssäkerhet och hållbarhet på Waterloo Universitet i Kanada.

När vår matproduktion blir allt mer industrialiserad, ökar också avstånden. Råvarorna i en vanlig pyttipanna kan ha rest mycket långväga, för att inte tala om insatsvarorna – det foder, diesel. konstgödsel, bekämpningsmedel med mera som krävdes för att “tillverka” råvarorna.  Och hur gick egentligen den här produktion till? Vilka arbetsvillkor gällde för de mexikanska gästarbetarna som plockade druvorna till din amerikanska chardonnay? Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska grisen som förvandlades till bacon? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes egentligen i mandelodlingen som resulterade i ditt mandelmjöl? Det geografiska avståndet, men också det mentala – att vi vet så lite om hur vår mat blir till – gör det väldigt svårt att svara på detta och också att påverka om vi skulle vilja förändra sakernas tillstånd.

Och därmed, menar Jennifer Clapp, blir det också mycket enklare för företagen att dölja sina verkliga kostnader i form av övergödning, bekämpningsmedelsrester i mark och vatten, förlust av biologisk mångfald, växthusgasutsläpp och eländiga miljöer för djur och människor.  Och den här gör också att det blir svårare för oss att utkräva någon form av ansvar  från de företag som orsakar dessa skador.  Systemet får inte den “feedback”  från oss konsumenter som det skulle behöva för att fungera bättre.

Slutligen pekar hon också på att ett ökande avstånd mellan jordbruket och tallriken är ett hinder för att utforma en miljövårdande politik. Även här blir sikten grumlig när det gäller vem som har ansvaret i ett allt mer komplicerad livsmedelskedja.

Men alternativen då? Det ekologiska, närodlade, fairtrade osv – är inte det en väg att gå? Jennifer Clapp är positiv till alternativen men verkar samtidigt inte övertygad om att alternativen kommer att förändra vår matproduktion, helt enkelt för att de har svårt att växa till i den industrialiserade miljön och hämmas av denna. Inte ens certifieringar för vissa råvaror, som så kallad “ansvarsfull” soja, bomull, palmolja, socker osv, anser hon har varit någon direkt framgång, eftersom de har en låg andel på bara någon procent (palmolja undantaget men hur uthålligt känns det?) Personligen skulle jag också vilja lägga till att flera av dessa råvarucertifieringar också är rätt tandlösa kompromisser, för precis som Clapp skriver, så tenderar ofta företagens arbete med uthållighet att sluta i ett “business as usual”.

 

 


Dec 26 2015

Konsten att resa till Indien utan att se en ko

Alltför mycket av debatten som rör mat, jordbruk och miljö präglas av förenklingar som ibland nästan gränsar till dumhet.  Ett av flera exempel var DNs artikel innan jul, som lyfte fram indiernas vegetariska kost som klimatsmart. Problemet var bara att man inte nämnde att landet samtidigt är världens största exportör av nötkött, världens största mjölkproducent och har flest kor i världen.

Alla som någon gång har besökt eller på något annat sätt har intresserat sig för Indien, vet att det är ett land fullt av motsägelser. Och detta gäller även ko-frågan. Indien är det land som har flest vegetarianer i världen. Köttkonsumtionen ligger på blygsamma 5 kilo om året och hör till en av de absolut lägsta i världen. Men alla som någon gång har stiftat bekantskap med Indien vet också att det finns kor nästan överallt i detta världens korikaste land. Så hur går detta ihop – alla dess kor som inte äts upp av indierna själva, trots att landet har flest hungriga människor i världen, cirka 200 miljoner?

Det enkla svaret är Indiens gamla religiösa tabu mot att äta den heliga kon. Även i dag är det i stora delar av Indien förbjudet att slakta kor. I vissa delstater är det även förbjudet att servera eller ens “inneha” nötkött. Men det religiösa tabut har troligen rätt praktiska orsaker, eller rättare sagt, det handlar om en ekologiska anpassning. I ett land som länge har varit mycket fattigt och rymt en stor hungrig befolkning skulle köttätande inte ha fungerat. I stället för att äta upp henne, har man i stället sett till att använda henne under längre tid och på en rad olika sätt. Hon har använts som dragdjur, hennes gödsel som bränsle och byggnadsmaterial och framför allt har man sett till att ta hand om hennes mjölk. Att vara vegetarian i Indien är nämligen att dricka mjölk och äta andra mejerivaror, rätt mycket dessutom. Kon har spelat och spelar fortfarande en mycket stor roll i det indiska samhället, inte minst för de fattiga. Den indiska kossan är nämligen slitstark, minst sagt. Hon är tåligt mot sjukdomar och kan överleva både på sophögar och halmstubben ute på åkrarna.

För inte så länge sedan såg även vi i Sverige till att utnyttja kossans resurser mera än i dag och det finns mycket av det indiska synsättet som vi kan lära av. Men att lyfta fram Indien som en klimatsmart nation därför att det inte äter kött, blir i det indiska fallet minst sagt löjligt. Ännu mer absurt blir det om man vet att Indien dessutom är världens största exportör av av nötkött, landet körde om Brasilien för några år sedan. ( För även om indierna inte själva anser sig kunna äta köttet, så är det okej att exportera det till andra köttätare.)

Hur man kan resa till Indien utan att träffa på en ko, är minst sagt förbryllande. Hur man kan äta indisk mat utan att fundera över om det kan vara en ko inblandad i mjölken i chai-teet, färskosten paneer, yoghurten i lassi eller den klarade smöret ghee,  är en ännu större gåta.

 


Dec 23 2015

Undrens tid är inte förbi

Han har kallat världsutställningen i Milano för skräpkultur, uppmanat G20-mötet att se till de fattiga och minska marknadens avarter och nu efterlyser han en ”ekologisk omvändelse”. Vem hade trott att påven skulle kliva fram som en av de mest radikala miljökämparna i vår tid?

Alltför länge har innehavaren av den Heliga stolen framstått som en märklig kuriositet med lustig mössa, i bästa fall. I värsta fall har han setts som en blinbling-tyngd, tandlös hycklare som främst har framstått som beskyddare av kyrkans egna pedofiler. Men Franciskus har under sina knappt tre år i Vatikanstaten levererat politisk dynamit, vilket också lett till kritik, både positiv och negativ.
Att kyrkan och dess representanter med jämna mellanrum visar på engagemang för både miljön och världens fattiga är inget nytt, men vad Franciskus gör är att han kopplar samman miljöförstöringen med fattigdomen och menar att dessa problem hänger ihop. ”Idag måste vi inse att ett sant ekologiskt förhållningssätt alltid omfattar ett socialt förhållningssätt”, skriver han bland annat. Redan där börjar det bränna till, men ännu mer kontroversiellt blir det när påven sedan pekar ut orsaken till fattigdom och miljöförstöring – nämligen dagens ekonomiska system som han anser bygger på rovdrift av både människor och miljö. Så långt brukar inte kyrkan gå och så långt går heller inte stora delar av miljörörelsen som istället brukar lyfta fram ”grön” tillväxt som ett sätt att försöka styra över marknaden till att bli mer miljövänlig. Men det tror inte Franciskus alls på. Han vill i stället se ett helt nytt ekonomiskt system och är djupt kritik till allt som luktar ”green washing”. Ett exempel på detta är handeln med utsläppsrätter där länder, företag eller privatpersoner försöker kompenserar sina utsläpp av växthusgaser genom att exempelvis betala för trädplantering i utvecklingsländer. Han menar att det hindrar den nödvändiga radikala förändring som krävs och i stället bara gör det möjligt för rika länder och sektorer att fortsätta sin omåttliga konsumtion. De fattiga länderna bli förlorare även här. Han uppmanar också världens rika nationer att ta ett större ansvar än de fattiga länderna när det gäller klimatarbetet.
Påven skriver med jämna mellanrum olika skrifter som ska fungera som vägledning för katolska kyrkan och flera av resonemangen kommer från hans första encyklika,” Laudato Si”, ett slags religiöst brev, som kom i somras. Där ägnar han 180 sidor åt att diskutera just miljön och fattigdomen och det är en text som är väl värd att läsas. Påven väljer nämligen att inte enbart vända sig till kyrkan eller världens kristna, utan till alla människor.
En påve gör som bekant ingen ekologisk omvändelse, men samtidigt spelar det givetvis roll att en av världens mest inflytelserika personer väljer att bedriva radikal politik. Trots allt är han överhuvud för drygt en miljard katoliker i världen, ytterligare en miljard människor till räknas som kristna, även om påven som sagt har ambitionen att nå alla människor.
Undrens tid är alltså inte helt förbi. God Jul!


Dec 22 2015

Majros under attack

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?


Dec 7 2015

Samma marknad, samma problem

- En matrevolution? Nej jag ser inte att det kommer att hända i vare sig Europa eller USA, säger Miquel Altieri. Han är en av världens mest namnkunniga forskare inom ekologiskt lantbruk men han börjar bli allt mer uppgiven när det gäller möjligheterna att utveckla en verkligt hållbar matproduktion inom det rådande ekonomiska systemet.
– Marknadsekonomin har blivit en succé, men samtidigt är det en tragedi som pressar livet ur människor och naturen. Om vi inte förändrar sakernas tillstånd så ser jag inte mycket hopp, säger han.
Miguel Altieri är pessimistisk, även om han som person inte ger intrycket av att vara någon dysterkvist. Tvärtom har han nära till skrattet och till galghumorn. Men när det gäller möjligheterna att förändra vår matproduktion och göra den hållbar för både människor och miljö, är han som sagt svartsynt. Med rötter i Chile arbetar han sedan drygt 30 år tillbaka som professor i agroekologi på universitetet i Berkley och är en de mest framstående på området. Hans böcker läses av den ekologiska lantbruksrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Med tiden har han sett hur det ekologiska lantbruket, precis som det konventionella, blir allt mer specialiserat. Marknadens ständiga krav på billigare mat drabbar även det ekologiska lantbruket. Små familjejordbruk slås ut, gårdarna blir allt större, allt färre och allt mer intensiva.
– Det ekologiska jordbruket blir också allt mer intensivt, precis som det konventionella. Även ekojordbruket använder mer och mer insatsmedel i form av foder, gödning, bekämpningsmedel och så vidare, i och för sig ekologiska sådana men ändå.
Jag träffar honom i italienska Vignola utanför Bologna i samband med att ekorörelsen i Medelhavsregionen har samlats för att fira 25 år och blicka framåt. Flera av föredragshållarna ställer just frågan vart ekojordbruket egentligen är på väg och hur framtiden ser ut. Efter ett par decennier har eko inte bara etablerat sig som en del av lantbruket och livsmedelsindustrin, utan även blivit en framgång på marknaden. Ändå har man inte lyckats med det som var ursprungstanken – att förändra livsmedelssystemet i grunden och vara ett verkligt alternativ. Frågan som allt fler ställer sig är om det är möjligt att förändra inom det ekonomiska systemet. Eller om det är systemet som måste förändras först.
Jag frågar Miguel Altieri hur han ser på de kraftiga protester som kommer från Europas mjölkbönder som ett svar på mjölkkrisen. Kan det vara början till en större politisk förändring? Nej han tror på det norra halvklotet, ljuset kommer istället från Latinamerika. Där tycker han sig se en växande politisk rörelse kring maten och pekar bland annat på Via Campesina, den radikala jordbruksrörelsen som strider för småbönder och matsuveränitet.
– I Europa pratar vi om konsumentmakt i stället för politisk kamp. Hur ser du på det?
– Vilka konsumenter? Jag ser inga svarta, inga fattiga på Bondens marknad, även om de är väldigt populära. Det handlar om 20 procent av befolkningen som engagerar sig i detta. Det är en medelklassrörelse där man främst bryr sig om sin egen hälsa, medan de fattiga äter skit. För att nå alla människor måste det finnas andra mötesplatser, samarbeten mellan konsumenter och producenter.
Han efterlyser också en social rörelse som även omfattar de fattigas rätt till bra mat och en politik som stöder detta.
– Det har alltid varit sociala rörelser bakom alla rättigheter, oavsett om det har gällt rättigheter för svarta, kvinnor eller arbetare och en del av dessa rörelser har varit våldsamma. Det är därför som Via Campesina säger att de befinner sig i krig med livsmedelsindustrin för det är så de ser det.
Men om man inte är lagd åt det revolutionära hållet, vad gör man då? Ja enligt Altieri är lösningen att försöka hitta ”luckor” i systemet där det är möjligt att bedriva ett så ekologiskt lantbruk som möjligt. I grunden anser han dock att dagens ekonomiska system på sikt måste förändras.
Vilka råd har du till en ung, engagerad konsument i Europa?
– Jag får hänvisa till påven Franciskus som har sagt att vi behöver ett nytt paradigm för det nuvarande leder till vår undergång. Och då måste vi förändra oss själva, inte bara andligt utan också hitta nya sätt att konsumera.