Sep 16 2018

5 sätt att göra motstånd

Förra veckan hade jag uppdrag av Göteborgs stad för att sköta deras instagramkonto #greenhackgbg. Tanken är att inspirera göteborgare att ställa om till en mer hållbar livsstil. Det var en intressant och rolig vecka. Jag skrev och fotade om det jag brukar prata om – maten, miljön, jordbruket och landskapet. Och hur allting hänger ihop. I fredags var mitt uppdrag att ge konkreta tips vad man kan göra om man vill göra sin mat mer hållbar. Jag gav fem tips som är både enkla och svåra, men som alla har en sak gemensamt – de gör motstånd mot dagens matsystem. För det är precis det jag tror att vi måste göra, vi måste hitta nya vägar. Vi måste göra motstånd mot ett jordbruk och ett livsmedelssystem där förlorarna bara blir allt fler.

Motstånd 1. Laga mat
Vill man förändra världen och ta makten över sin egen mat, ska man börja i sitt eget kök.
Det finns en massa kommersiella krafter som INTE vill att du ska laga mat , som gärna talar om för dig att du vare sig kan eller hinner sätta ihop en bra måltid eftersom då kan de sälja på dig dieter, färdigrätter, bantardrycker, proteinbarer, hälsotillskott och en rad andra påstått hälsosamma livsmedel.
Men de har förstås fel. Du KAN laga mat och du kan göra det MYCKET BÄTTRE. Och kan du inte nu, så kan du lära dig. Lär dig laga mat, tillsammans med familj och vänner och ät TILLSAMMANS! Att dela en måltid är en av de viktigaste kulturyttringar vi har. Kanske rent av det som gör oss till människor, anser en del forskare.
Om du lagar din mat själv så kommer du veta vad maten innehåller och du kommer successivt att lära dig mera om vad som är bra och mindre bra råvaror. Du slipper många tillsatser som sötningsmedel, färgämnen, förtjockningsmedel och saker som man aldrig riktigt förstår vad det är, plus att det ofta är lättare att ta reda på var maten kommer från. När du köper råvaror i stället för mer eller mindre färdiga livsmedel, så går också en större del av pengarna direkt till bonden.
Man behöver inte gå så långt som på bilden, där jag och en kamrat gör korv. Men det är otroligt roligt och GOTT att göra korv!
Har du inte tid att laga mat? Har du inte tid att ha roligt?

Motstånd 2. Odla
Man behöver inte odla jättemycket, det kan vara bra nog att odla på sin balkong. Men att odla är ett bra sätt att lära sig lite grann om hur detta med jordbruk faktiskt fungerar. Dessutom finns det inga tomater som smakar så gott som de man har odlat själv.
Vill du odla i större skala? Sätt igång! Vi behöver bli många många fler som odlar (och kanske även har lite djur) över hela Sverige. Tillsammans kan vi återigen skapa ett mosaiklandskap av mångfald. Vi kanske inte kan försörja oss på det på heltid, men det kan å andra sidan inte de yrkesverksamma bönderna heller.

Motstånd 3. Relationsmat – våga vägra Ica!
Sök nya vägar för att handla din mat och handla så nära bonden/producenten som möjligt. REKO-ringar, andelsmat, gårdsbutiker, Bondens Marknad – det finns en massa olika sätt att handla mat på och som bygger på en närmare relation till maten och människorna bakom maten. Du stöder dina lokala bönder och är med och formar landskapet där du bor. Och även om en stor butik har 20 000 olika matvaror så finns det flera saker som man inte klarar av, som att leverera nyskördade grönsaker. Handlar du direkt av bonden så får du detta och kan dessutom följa matens säsong. Och som sagt, du får koll på hur din mat odlas, föds upp och förädlas. Plus att du kan påverka utbudet på ett sätt som du aldrig kan göra i en vanlig butik. För en sak kan du vara säker på, bonden kommer att lyssna på dig eftersom du spelar stor roll.
Det viktigaste av allt – det är väldigt kul med relationsmat. Det är något så klyschigt som matglädje. På riktigt!

 

Motstånd 4. Åtminstone eko!
När du efter att ha handlat relationsmat (eller odlat, fött upp/förädlat den själv) ska kompletteringshandla i den traditionella butiken, välj åtminstone eko!

Någon påpekade klokt i en kommentar att eko ibland kan kännas som greenwash med alla sina plastförpackningar och visst, även ekologiska producenter som säljer i butik tvingas följa alla de spelregler som finns på marknaden. Det är svårt att vara alternativ. Även ekologiska bönder pressas av strukturutveckling, låga kostnader och konkurrens.
Men att välja eko i butiken och på krogen är ändå något som gör stor skillnad, tro inte annat! Du slipper ett lantbruk som använder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket är två saker som har mycket stor påverkan på vår miljö. Vi släpper ut alldeles för mycket kväve och har passerat planetens gränser för vad biosfären kan ta hand om. Användning av konstgödsel är just den största källan till biologiskt aktivt kväve. Produktion och användning av konstgödsel är dessutom växtodlingens absolut största bidrag till växthusgaser. Ekologiska gårdar har också för det mesta en mer varierad produktion, bland annat eftersom man inte kan använda konstgödsel utan måste hushålla mer med näringsämnen.
Så se eko som en grundläggande nivå för din mat. Sedan kan du bygga på med att handla så lokal mat som möjligt.

Motstånd 5. Kräv bättre mat!
Mat är makt. Det har makten vetat i alla tider och det vet den nu också. Och nej, den så kallade ”konsumentmakt” som vi erbjuds är faktiskt inte makt på riktigt. Vi kan välja på det som finns, men tänk om vi vill ha något annat, något bättre?
Det är ganska många därute som vill lura oss att tro att vi kan leva för evigt eller rädda världen, stoppa klimatförändringarna osv, bara vi väljer just deras produkter. Men tyvärr finns det ingen quick fix. Det finns inga enskilda produkter eller dieter som kommer att rädda vare sig oss själva eller planeten. Det kommer inte bli bättre bara för att vi äter glutenfritt, laktosfritt, sockerfritt, saltfritt, sojafritt, köttfritt eller vilket ”fritt” som nu gäller. Jag är ledsen, men det funkar inte så.
Det krävs mycket mer än så. Det krävs en förändring av hela matsystemet. Och av oss själva också. I dag har jag skrivit om fem motstånd mot det rådande matsystemet, fem saker som jag tror kan betyda mycket om vi vill förändra: Matlagning, odling, relationsmat, ekologiskt och nu det femte – att inse att vi är mer än konsumenter, vi är också medborgare och politiska varelser. Låt oss fortsätta vårt samtal – precis som flera av er har gjort här, tack så mycket för det! – och lått oss också på olika sätt kräva av våra politiker att det är dags att förändra vår matproduktion och därmed vår skötsel av den här planeten.
För någon vecka sedan anordnades klimatdemonstrationer, utmärkt initiativ, jag vill också se demonstrationer på gatorna för en bättre mat. Jag vill se demonstrationer utanför sin butikerna som kräver att man plockar bort mat som är odlad med bekämpningsmedel eller importerat kött från djur som proppats fulla av antibiotika. Det där är inget som vi konsumenter ska ”fatta medvetna val” om i butiken, det är en ren hygienfaktor som butikskedjorna redan borde ha rensat ut. De borde skämmas när de pratar om ”valfrihet” i dessa sammanhang.

 

 


Sep 11 2018

Grönsakstörsten

Den torra sommaren väcker många funderingar på hur vi använder planetens resurser, inte minst vattnet. Har man både grönsaksodling och kor på sin gård är det lätt att se vad som dricker mest, nämligen grönsakerna.

Det är svårt att påminna sig när det senaste skrevs så mycket om vårt lantbruk och matförsörjning som denna sommar. Torkan och hettan har riktat medias strålkastare mot maten och klimatet. Mycket fokus har varit på djurbönderna, främst ko-bönderna, och deras stora problem att få fram foder till sina djur. Man kan då lätt få uppfattningen att korna är särskilt vattenslukande djur, men det är ett påstående som inte stämmer.

På vår gård finns både några dikor och en liten grönsaksodling och det är lätt att se skillnaden direkt. Precis som de flesta andra grönsaksodlare så har vi bevattning. Vattnet tar vi från vår sjö. Denna sommar har vi kanske pumpat 8-10 kubikmeter per dag till våra odlingar som omfattar cirka 1 hektar. Det är jämförelsevis inte särskilt mycket vatten eftersom vi trots allt har lera och blöta marker.

Våra fem kor och tre kalvar dricker dock inte ens en kubikmeter, dvs 1 000 liter vatten, per dag. Räknar vi högt så hamnar den lilla hjordens vattenförbrukning på 650 liter per dag, dvs 100 liter per vuxen ko och 50 liter för kalvarna. Men eftersom kalvarna föddes redan i februari och korna därför inte är särskilt högmjölkande, skulle jag gissa på att det ligger mellan 400 och 500 liter för hela gruppen.

Låter det lite? Har du kanske hört talas om betydligt högre siffror, som att 1 kilo nötkött kräver 16 000 liter vatten? I så fall har du träffat på en teoretisk beräkning som kallas för vattenfotavtryck och som inte bara räknar in det vatten som djuren dricker och som används vid tillverkning av exempelvis mjölk, utan även det regn som fallet på fälten där man odlar djurens foder och på deras betesmarker. Det är med andra ord en metod som inte är särskilt relevant när man pratar om vattenförbrukning.

Globalt är jordbruk den verksamhet som använder mest vatten, men det gäller inte för Sverige. Här gör vi av med cirka 4-5 procent av färskvattnet.

Den globala djuruppfödningen, det vill säga all världens grisar, höns, kor, får, getter, hästar osv står för ungefär för en tredjedel av jordbrukets vattenförbrukning, men ger samtidigt 40 procent av proteinet och 45 procent av fettet i världen.

Av de grödor som vi odlar på vår gård är rotfrukter, potatis bönor och ärter de mest näringsrika och de kräver inte heller särskilt mycket vatten. Tomater, gurkor, spenat, sallater, chilipeppar, kryddgrönt och meloner däremot en hel del vatten. De är goda men ger inte särskilt många kalorier. Hur ska vi se på dessa näringsfattiga grönsaker som dessutom dricker mycket vatten? Ska vi sluta äta dem? Absolut inte, men vi ska kanske inse att de är lyxprodukter som förtjänas att väljas med omsorg när det gäller säsong, odlingssätt och närhet till odlaren. Nu och ett antal veckor framöver är den bästa tiden att njuta av dessa lyxprodukter, medan vintern är rotfrukterna och kålens tid.

(Texten har publicerats som krönika hos Ekolådans nyhetsbrev)


Aug 12 2018

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren


Aug 9 2018

Vad Ica, Coop och Axfood aldrig klarar av

Det finns mer än 20 000 livsmedel i en stor butik. Om jag vill ha jordgubbar, sparris, mango eller ananas så finns det där, oavsett vilken tid på året. Men jag hittar inga nyskördade, perfekt mogna frukter eller grönsaker i säsong. Det klarar inte de avancerade logistikföretagen av. De är inte gjorda för det. Då får jag i stället gå direkt till odlaren.

“Jag vill också bo så här, på en gård och odla så att jag kan gå och äta goda grejer när jag har lust med det!”

Grabben är 6 år och har precis följt med sin pappa för att hämta lite grönsaker som de har beställt från oss och vår lilla odling. Han ser fram emot att äta tomaterna som ligger i påsen. Trots sin ringa ålder så har han förstått det som många vuxna människor aldrig  inser, därför att de inte har fått uppleva det, nämligen att det är en himmelsvid skillnad mellan nyskördat och butikernas grönsaksutbud.

Med risk för att slå undan fötterna på vår lilla gårds marknadsavdelning, dvs jag själv, så måste jag erkänna att det egentligen inte är något särskilt med just vår odling. Visst, vi odlar ekologiskt och ganska många olika sorter, men det finns det fler som gör. Den stora skillnaden är egentligen tiden. Den tid som går mellan att vi plockar våra tomater till att några av dem hamnar i den unge mannens mun. I det här fallet rör det sig om några timmar.  Den korta tiden gör att vi behöver inte ta med i beräkningen att tomaterna ska klara av att transporteras till Det Stora Lagret för att sedan transporteras ut till butikerna och därefter ligga ett antal dagar i grönsaksdiskarna utan att bli dåliga.

Vi kan helt enkelt bara skörda våra tomater när de är helt mogna. När de smakar som bäst i en sexårings hand.

Skulle vi sälja till butiken skulle vi fokusera på lång hållbarhet och stöttålighet redan vid beställningen av fröer på våren, inte på smaken. Och vi skulle också skörda innan tomaten hade hunnit utveckla hela sin rika arom, just med tanke på hållbarheten. Det är därför som en butikstomat aldrig kan tävla med en tomat som man har odlat själv eller köpt direkt från odlaren.

Det är bland annat därför som jag är så glad för att vi har en REKO-ring i vår närhet. Här finns flera grönsaksodlare som säljer just det nyskördade, när det smakar som allra mest. Vår REKO-ring har ett betydligt mindre och mer begränsat sortiment än vad de stora butikerna har, men samtidigt har vi också många matvaror som inte finns i den vanliga handeln. Det gäller inte bara de nyskördade grönsaker, utan även det stora utbudet av köttdetaljer, inte bara från olika djurslag utan även raser. Eller de färgglada äggen från olika rashöns. Marmelader, safter och sylter från både vilda och tama bär. Ostar och ostkakor från getmjölk. Bröd och bakverk, inte minst sådana med kulturhistoria som Upplandskubb. Och mycket annat.

Utbudet är begränsat. Och samtidigt så oerhört rikt. Och dessutom finns människorna där, människorna som säljer och köper maten och som gör det för de goda smakernas skull, men också för att de vet att maten de köper, sätter spår i landskapet där de själva bor.

Vill du få skojigare i kylskåpet och skafferiet kan du hitta din närmaste REKO-ring här.


Aug 6 2018

Dags för ett uthålligt lantbruk!

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats  till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer.  Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är.  Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren –  det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare


Jul 4 2018

Äta med gott samvete

Här kommer lite längre sommarläsning om det svåra att försöka äta med ett gott samvete, ett reportage ur Magasin Grön. En för övrigt mycket trevlig tidning.

Läs artikeln här, eller ännu hellre på Gröns sida. Då får du också se illustrationerna. På Gröns sida hittar du även fler intressanta artiklar.

Mandlar, cashewnötter, vin, kött, soja, kokosolja, kaffe och kakao är exempel på livsmedel som växlar mellan att vara ”onda” och ”goda”. Ena dagen kallas de hälsobringande klimatänglar, nästa dag miljöbovar som odlas i monokulturer eller där man använder sig av barnarbete. Sällan har det varit så svårt att äta med gott samvete när det gäller miljön, etiken och hälsan – vad ska vi egentligen välja?

Med jämna mellanrum pekas olika livsmedel ut som antingen dödsbringande och roten till allt ont eller som nyckeln till evigt liv och planetens överlevnad. I de allra flesta fall är ryktena milt sagt överdrivna. Även om vi vet detta, har vi ändå svårt att värja oss mot budskapen och marknadsföringen. Vi gillar genvägar. Eller som en kollega sa när chiafrö-vågen var som hetast: ”Jag känner att jag åtminstone har försökt när jag köpte den där svindyra påsen.”

Kanske ställer vi fel fråga? Kanske borde vi sluta fokusera på vad vi ska äta och i stället fråga oss hur, var och varför maten är producerad och av vem? Och även fundera på hur, var och varför vi äter? Visst finns det mat som innehåller mer vitaminer och mineraler än annan, men när vi zoomar in på enskilda livsmedel tenderar vi att glömma helheten, och trots allt handlar en vettig kost om att vi ska äta lite av varje. Vi kan också bli tunnelseende och missa andra aspekter. När exempelvis korståget går mot socker, ökar samtidigt antalet produkter som innehåller sötningsmedel där det råder delade meningar bland forskarna ifall de ökar fetma och risken för diabetes. Plus att snask alltid är snask och inte mat, oavsett om det
innehåller socker eller aspartam.

Allra mest förvirrat blir det förstås när enskilda råvaror åker berg-och-dal-bana mellan himmel och helvete. Ett sådant exempel är avokadon som under många år har legat på tio-i-topp-listan över hälsosamma ”super foods”. Därför blev det något av en skräll när det för något år sedan skrevs en del artiklar om den miljöpåverkan som odlingen orsakar. I avokadoodlingarnas spår hittar vi skogsskövling, minskad biologisk mångfald och
användning av stora mängder kemiska bekämpningsmedel och vatten. Och som inte det räckte, så visade det sig att en stor del av odlingen i Mexiko styrs av knarkkartellen Caballeros Templarios, vilket innebär att var och varannan köpt avokado ger pesos i fickan på narkotikahandlarna. Och sju av tio avokadosar i världen kommer just från Mexiko.

Kokosolja är ett annat exempel på ett livsmedel som rätt ofta påstås vara snudd på undergörande. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att kokosoljan är bra för vare sig hälsa eller skönhet, däremot verkar det finnas viss substans i att oljan bidrar till viktminskning, vilket i sig inte behöver vara hälsosamt. Men oavsett vetenskapliga bevis är det många som av olika anledningar gillar kokosolja och förknippar den med en rad positiva egenskaper. Däremot har det visat sig att konventionell produktion av kokosolja har stor miljöpåverkan. Tyska WWF anser till och med att det skulle vara ett sämre alternativ att ersätta dagens odlingar av oljepalm med kokospalm. Barnarbete förekommer vid skörd i Filippinerna och kedjade apor plockar kokosnötter i Thailand. Den konventionella kokosoljans backstage är alltså inte särskilt snygg.

Den här typen av kollisioner uppstår hela tiden. Den vitaminrika apelsinen plockas av arbetare som jobbar under bedrövliga arbetsförhållanden. Den klimatsmarta och billiga kycklingen är hårt industrialiserad och lever i en tuff miljö. Den läckra jordgubben sprutas hårt med kemikalier. Matvalet blir väldigt komplicerat om man ska väva in flera aspekter som hälsa, etik och miljö. Kan man då inte försöka räkna ut vad som är den bästa maten?

Under ganska många år har det lagts ner rätt mycket energi på att näringsberäkna
kalorier, vitaminer, mineraler, protein, fettsyror med mera. Vi har till och med en egen myndighet, Livsmedelsverket, som ägnar sig åt detta räknande och ger rekommendationer om hur mycket vi ska äta av olika saker.

I och med klimatdebatten har också en del av vetenskapen börjat räkna på hur mycket växthusgaser som ett livsmedel släpper ut. Problemet med båda dessa sätt att närma sig maten är att de bara ger viss information och inte tar hänsyn till helheten som hållbar mat trots allt handlar om. Näringsberäknandet slutar i sin mest tillspetsade form i en burk vitaminpiller eller en proteinbar. Klimatkalkylerandet kan, om det vill sig illa, landa i en kost som till stor del baseras på socker, vegetabilisk olja och industriellt uppfödd kyckling, eftersom dessa livsmedel ger mycket låga utsläpp av växthusgaser.

Varför då inte konstruera en vetenskaplig märkning på mat där alla parametrar har vägts samman? Ja, den typen av försök görs också. Just nu pågår ett större forskningsprojekt fram till 2020 där man ska försöka ta fram ”den optimala kosten med hänsyn till både hälsa och miljö”. Där ska man väga in hälsa, utsläpp av växthusgaser, användning av åkermark och vatten samt ekotoxiska effekter från användning av bekämpningsmedel.

Ambitionen är gigantisk, och då har man ändå inte tagit med några av de kanske viktigaste miljöparametrarna som biologisk mångfald, användningen av kväve och fosfor, utarmningen av jordarna med mera. Det är förståeligt att man duckar inför att räkna på matens hela miljöpåverkan, men resultatet riskerar att inte bli så heltäckande som man önskar och därmed kan man fråga sig – är det ens möjligt att göra den här typen av beräkningar? Hur ska man egentligen beräkna förlusten av alla växt- och djurarter och naturtyper, det som brukar kallas för den biologiska mångfalden? Forskarna anser ju att arternas utrotning är ett precis lika allvarligt problem som klimatet, kanske rent av värre eftersom färre arter gör det svårare att klara ett förändrat klimat. Går det över huvud taget att värdera livsviktiga processer som vattenrening, nedbrytning, pollinering, bildande av ny mull, kolbindning med mera som pågår i naturen och som bygger på att det finns en mångfald av växter och djur?

Men vad händer om vi bara tittar på en sida av saken, nämligen hälsan? Det är ju trots allt ett område där vetenskapen har ägnat rätt lång tid åt att försöka ta reda på vilken mat vi ska äta för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Ja, inte ens där blir det särskilt enkelt. Hälsobegreppet är ofta väldigt snävt och många studier undersöker främst om ett visst livsmedel minskar eller ökar risken för sjukdomar, betydligt mer sällan ingår den psykiska hälsan eller matens påverkan på vårt välbefinnande. Men även i denna mer begränsade syn på mat och hälsa är det svårt att göra tvärsäkra påståenden. Det är en sak att ett livsmedel innehåller en massa nyttigheter, det är en helt annan sak att visa att du blir frisk om du äter det. Hälsa är en komplex historia som inte bara består av mat utan en blandning av arv, miljö, motion, ekonomi och inte minst vår psykologiska inställning: ifall vi anser oss friska eller inte. Är det verkligen den undersökta maten som spelar roll eller är det helt andra saker som stress, sömnproblem, miljögifter, brist på motion eller något annat som påverkar? Det är också svårt att studera vad människor verkligen äter eftersom vi inte kan låsa in folk under en längre tid för att studera deras matvanor. Försök på djur ger en viss vägledning, men kan ändå inte överföras direkt på människor. En annan hake är att mat inte är lika neutralt som exempelvis läkemedel. Studier har visat att när människor vet om att de äter mörk choklad, så sjunker också blodtrycket i de flesta fall, men när försökspersoner inte vet om att de äter choklad, blir det inte alls samma effekt.

Andra saker som krånglar till det hela är att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi kanske i själva verket är och därför glömmer bort den där chokladbiten, men vi har också svårt att minnas våra måltider, särskilt om vi backar tillbaka ett antal dagar. Även om vi gör anteckningar varje dag så är det inte lätt att uppskatta hur mycket vi har ätit av olika livsmedel, ”tre potatisar”, jaha, men hur stora var de?

Anna K Sjögren är skribent och kostvetare och har även jobbat med att göra just den här typen av studier och vet hur svårt det är. Hon menar att det är snudd på ett heltidsjobb att delta i vissa kostundersökningar där all mat ska vägas och mätas och ibland även urin och avföring ska samlas in och blodprov ska tas. Det här gör att det främst är människor som är mycket intresserade av sin mat som deltar i sådana här undersökningar.
– Även om ganska mycket är rätt vagt när det gäller påståenden om mat och hälsa så är ändå det vetenskapliga sättet att närma sig frågan den enda metod som duger. Och vissa saker kan vi säga är nyttiga för oss, som att röra på oss och äta mer frukt, grönsaker och fullkorn och mindre socker och salt, säger hon.

Anna K Sjögren tycker att man kan åstadkomma mycket genom att göra några enkla förändringar. Tallriken kan bli betydligt mer hälsosam om man försöker dra ner på alla de produkter som inte är riktig mat. Enligt Folkhälsomyndigheten går hela 40 procent av våra matpengar till sådant som vi egentligen inte behöver, som kakor, alkohol, kaffe, läsk, godis och glass.
– Vi kan inte dricka läsk varje dag, men vi kan ha kvar den på lördagar, om vi har lust med det. Jag tror också att vi måste bli bättre på att genomskåda våra livsmedel, att inse att det är någon som vill att vi ska dricka den där läsken.

Ett annat sätt är att köpa riktig mat, mer råvaror och att laga mer mat.
– Det finns absolut många bra hel- och halvfabrikat och det gäller att hitta en lösning som fungerar i ens vardag, men det är lätt att vänja sig vid exempelvis en sockersötad yoghurt. Tillsätter man sylten eller bären själv, så kan man göra det med måtta och framför allt får vi då koll på hur mycket socker vi äter.

Hon vill också betona måltidens betydelse och att vi ska akta oss för att ständigt ersätta måltiden med små snacks av olika slag, även de som påstås vara nyttiga.
– Om man småäter hela tiden finns det en risk att man aldrig känner sig riktigt mätt och därför äter mer än vad man behöver. Äter du riktiga måltider kan du fokusera på annat i stället för att vara lite småhungrig hela tiden.

Och en sak vill hon bestämt säga – när man samlas runt maten ska man ha trevligt och inte diskutera dieter och vad som är nyttigt och onyttigt, det är inte alls kul.
– Och då ska man ändå veta att jag jobbar med det här, säger hon med ett skratt.

Måltiden och den sociala samvaron kring maten är något som har börjat uppmärksammas allt mer och i exempelvis Frankrike trycker man särskilt på detta. För några år sedan kom Brasilien med nya kostråd som även uppmärksammades i Sverige. Anledningen var att kostråden inte sa så mycket om hur många gram kött, salt, socker, fisk eller grönsaker man bör äta utan i stället betonade sådant som måltidens gemenskap. Brasilianarna uppmanas att laga mat från grunden, undvika hel- och halvfabrikat, och att laga och äta maten tillsammans med sin familj och sina vänner. Kan man inte laga mat, får man se till att lära sig det. Rekommendationen är att välja så naturlig, ekologisk och varierad mat som möjligt, men även att välja var man handlar, nämligen så nära bonden eller producenten som möjligt, och var man äter, exempelvis undvika snabbmatsrestauranger.

Ett av de tio viktigaste råden handlar också om att ifrågasätta livsmedelsreklamen och lära sina barn att göra likadant. Men det kanske allra bästa rådet lyder: ”Planera din tid och gör maten och måltiden till en viktig del av ditt liv.” Om vi verkligen skulle ta till oss det rådet, hur skulle då vårt ätande se ut?

Pella Thiel är aktivist och har bland annat startat Omställningsnätverket. Hon tror att vi måste börja ställa nya frågor när det gäller maten och inte bara fråga oss – vad ska vi äta?
– För mig handlar det om att vi måste ha relationer, till maten, till den som producerar maten och till trakten som den kommer ifrån. Det är svårt att ha någon form av relation om man fysiskt befinner sig långt från maten och den som producerar den, men man kan åtminstone börja ställa vissa frågor, som: var kommer maten i från? Vem har producerat den och varför? Vem är det jag äter? säger hon.

Därför tycker hon att det är väldigt roligt med alla initiativ som andelsjordbruk, Reko-ringar och annan direktförsäljning som nu växer fram och där människor försöker skapa relationer mellan konsumenter och producenter och maten.

Det finns en trend som går åt ett annat håll, där man i stället vill komma så långt bort från naturen och djuren som möjligt för att minska den skada och det lidande som vårt matsystem orsakar. Lösningen blir då att skapa mat i laboratorier i städerna. Hur ser du på det?
– Vi har en grundläggande idé i vår kultur att människan står över naturen, att vi är skapelsens krona. Med det synsättet blir människan antingen en destruktiv kraft som utnyttjar naturen, eller så drar man slutsatsen att människan ska bort från naturen, av omsorg om denna. Men vi är alltid en del av det levande systemet och vi måste fråga oss hur vi ska samspela på ett bra sätt. Mat i laboratorier är på något sätt klimax i vårt galna livsmedelssystem. Den produktionen går bara att upprätthålla med en massa energi och insatser som kommer från naturen, förhållandena döljs bara lite bättre.

Pella Thiel vill i stället arbeta åt andra hållet, att vi ska inse att vi som människor är en del av naturen, att vi nyttjar den, men med respekt för den. Därför är hon också engagerad i rörelsen för att ge naturen juridiska rättigheter, som ett verktyg för att vi ska ta större hänsyn till den och se vår roll i den.
– Det är först när vi uppfattar att naturen också har rättigheter som vi kan upprätta en relation till den. Vi dödar andra varelser för att äta dem, men när vi inser att även de har rättigheter kan vi börja fråga oss på vilket sätt denna varelse har levt och dött? Hur har den gett sitt liv? Det som då kommer in är tacksamhet. All mat är en gåva från naturen, fast vi jättegärna glömmer bort det.

 


Jul 2 2018

Hej matematik

Sommaren är till för träning och för att komma i form. Hungry&Angry kör igång med några lätta träningspass.  Några tankar om dagen samt lite huvudräkning kan vara tillräckligt för att hålla hjärnan i trim.

I Svenska Dagbladets klimatserie testar en av reportrarna att äta veganskt. Vi får visserligen inte så mycket information om vad som äts, men några livsmedel nämns. Första frukosten består av knäckemacka med avokado och svart kaffe. Brödet är det inte så mycket att säga om, men avokadon är inte bara en miljövärsting utan även tung när det gäller klimatpåverkan. Enligt Carbon Footprints Ltd ligger klimatpåverkan för ett 2-pack avokado på 0,85 kilo koldioxidekvivalenter.  Räknat på ett kilo avokado skulle det här ge ungefär 2,5 kilo växthusgaser. Det här är förmodligen lågt räknat. En studie gjord på import av exotisk frukt och grönt till en livsmedelskedja i Schweiz visade att det finns stora variationer, upp till 7 kilo växthusgaser per kilo avokado.

Men låt oss räkna lågt och utgå från 2,5 kilo växthusgaser per kilo avokado.  Säg att reportern äter en avokado på sin frukostmacka varje dag, då skulle hon under ett år orsaka utsläpp på 155 kilo växthusgaser, vilket är nästan hälften av den klimatpåverkan som en genomsnittlig konsumtion av nötkött orsakar.  Enligt Jordbruksverket förbrukar vi 24 kilo nötkött per person, motsvarande 12,25 kilo nötkött i benfri form. Enligt Röös Mat-klimat-lista orsakar ett kilo benfritt nötkött 26 kilo växthusgaser – 12,25 x 26 kilo = 318,5 kilo växthusgaser.

Vad visar den här enkla räkneoperationen? Jo att om man vill minska sin kosts klimatpåverkan så behöver man även fundera på VAD man ska ersätta nötköttet med. Det är inte riktigt så enkelt som att bara “ta bort köttet”.

Vi har inte heller sagt något om kaffet. Enligt Mat-klimat-listan ger ett kilo kaffepulver 3 kilo växthusgaser. Om vi använder 8 gram kaffepulver per kopp, landar vi på 24 gram växthusgaser per kopp, räknat enbart på kaffepulvret. Men Mat-klimat-listan visar också att det finns stora variationer, från 2 kilo till 10 kilo växthusgaser. Arvid Nordqvist kommer i sin livscykelanalys fram till att deras kaffe ger 4,87 kilo växthusgaser per kilo kaffepulver, vilket innebär 39 gram växthusgaser per kopp. Men kaffe är mer än pulvret. Andra beräkningar som tittat på den färdiga drycken hamnar mellan 80 och 125 gram  växthusgaser per deciliter kaffe. Den här studien över  en kopp kenyanskt kaffe har ett spann mellan 59 och 101 gram växthusgaser. Storleken på en kaffekopp varierar, men ett vanligt mått brukar vara 1,25 deciliter. Utgår vi från dessa studier som har tittat på hela drycken så landar alltså morgonens kaffekopp på allt mellan 59-156 gram växthusgaser. Vårt morgonkaffe ger då mellan 21 och 56 kilo växthusgaser per år. Dricker vi två koppar, och många av oss gör trots allt det på morgonen, så ger morgonkaffet 118-312 gram växthusgaser, eller 43 och 114 kilo växthusgaser per år.  Om vi räknar med hela vår kaffekonsumtion, vi dricker någonstans mellan 3 och fyra koppar per dag, så landar vi på allt mellan 65 och 228 kilo växthusgaser.Det kan jämföras med växthusgaserna från vår genomsnittliga fläskkonsumtion som ligger på 99 kilo per år och person.

Och då har vi inte räknat med att merparten av allt kaffe vi dricker kommer från mark som tidigare bestod av regnskog och vars avverkning har orsakat stora mängder utsläpp av koldioxid. Men den parametern finns aldrig med i livscykelanalyser som görs på på grödor som kaffe, kakao, soja för humankonsumtion, palmolja, bananer och annan exotisk frukt. Bara på kött.

Kaffe är ett njutningsmedel och som vi alla vet så tillför kaffe inga kalorier, vitaminer eller mineraler. Det är helt enkelt något som vi mycket lätt skulle kunna plocka bort från vår kost, utan att behöva ersätta det med något annat. Nu förespråkar jag inte något kaffe-förbud, tvärtom, jag njuter också mitt kaffe. Men det är ändå lite märkligt att vi enbart diskuterar vissa livsmedels klimatpåverkan och inte andra, framför allt inte de livsmedel som faktiskt inte ger oss någon näring.

 

 


Jun 27 2018

Räkna rätt och räkna snett

“Visste du att ett kilo oxfilé skapar lika stora utsläpp som en medelstor bil gör på 15 mil?” Så skriver Svenska Dagbladet i en av sina artiklar om köttets klimatpåverkan. På samma sätt påstår man att köttkonsumtion för många svenskar är det område som orsakar mest utsläpp. Inget av påståendena är sant.

 

Länge har vi matats med jämförelser om bilåkande och köttätande där bilen alltid framstår som något av en bagatell jämfört med biffen. Vad ingen däremot säger är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det enbart vad som sker i avgasröret som räknas med. Man räknar inte med påverkan från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. Man räknar heller inte den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen, vid byggandet av bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv osv.

Men för köttet räknar man betydligt längre i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt och att då jämföra de här båda räknesätten är bedrägligt.

Återigen gäller den gamla regeln – om något antingen framstår som för bra för att vara sant eller för dåligt för att vara sant, då finns det anledning att räkna en gång till.

Påståendet att konsumtionen av kött för många människor är den största påverkan är heller inte sant. Jag har skrivit om detta tidigare i flera olika inlägg, men låt oss ta en snabb repetition: Vi orsakar var och en 11 ton växthusgaser genom vår konsumtion. Maten står, enligt Naturvårdsverket, för 2 ton. Alla animalier står för cirka 1 ton, vilket motsvarar en tredjedel av våra kalorier. Nötköttet står för cirka 350-400 kilo växthusgaser.

 


May 31 2018

Vad som spelar roll

En snickares dag­bok av norrmannen Ole Thorstensen är ett lästips inför sommaren. Det är en lovsång till hantverket men också en hyllning till mödan och det tunga arbetet som ofta ingår i ett väl utfört hantverk. Det är också en filosofiskt bok om vad som egentligen är värt någonting. Och om vi förstår att se värdet i det goda hantverket.

”Behovet av att byta ut saker är ett resultat av sakernas kvalitet, men det är också en orsak till sakernas kvalitet.”

Citatet är hämtat ur En snickares dagbok.  Till det yttre handlar boken om en renovering av en vindsvåning i Oslo. Arbetet be­­skrivs detaljerat och trots att jag inte är särskilt intresserad av byggande blir jag uppslukad av boken och fylls faktiskt av vördnad. För det som växer fram är insikten om den stora kunskap och det oerhörda arbete som döljs bakom hantverket, och samtidigt en sorg över att vi inte tycks sätta värde på det längre. En förlust som inte bara är materiell utan kanske ännu mer mental och själslig.

Boken är en hyllning till hantverket, eller kanske snarare till det arbete som förenar kropp och tanke, det som ett gott hantverk väl handlar om? Den handlar visserligen om snickrande, men resonemangen gäller för alla sorters hantverk, däribland brukandet av jorden och lagandet av mat. Det är också en bok som är kritisk till vår livsstil. Den pekar på ironin i att vi trots vår stora upptagenhet av det materiella, inte är beredda att lägga pengar på gediget hantverk. Det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.

Det inledande citatet handlar om Ikea, vars hela affärsidé bygger på att vi snart ändå kommer att ha tröttnat på deras möbler och att de därför ska vara billiga och inte hålla så länge. ”Det likgiltiga och det kortvariga är det mest problematiska med det här sättet att förhålla sig till saker och ting”, skriver Ole Thorstensen. Och samma resonemang kan givetvis föras om maten. Det finns gott om mat som är billig, snabb och funktionell, men där varken råvaror eller hantverk bemöts med någon större respekt.

Alla hantverk inbegriper arbets­moment som kan vara tunga, skitiga, bullriga och rent av farliga. Moment som utgör grunden för de senare leden i arbetet, de som uppfattas som finare och mer konstnärliga, menar Ole Thorstensen. Han ser hur samhället försöker göra sig av med den typen av arbete, det som gör oss smutsiga och trötta i kroppen.

”Den produktion som flyttas bort, till Kina till exempel, ligger utom ­synhåll och därmed utanför vårt med­vetande. Det betyder inte att den är kliniskt ren som på bilderna i broschy­rerna, den är bara så långt bort att vi inte ser den.”

Återigen påminns jag om hur vi förhåller oss till maten. Vi låter människor från andra länder, i eller utanför Sverige, skörda bönorna till vårt kaffe, druvorna till vårt vin och våra frukter och grönsaker. Någon annan får göra det tunga jobbet medan drömmen om att producera mat i kliniskt rena laboratorier – långt från svett, smuts och muskelvärk – bara växer. Vi gör vårt yttersta för att rationalisera bort kroppsarbetet, men tycks ändå inte uppskatta hantverket. Kanske är det just för att vi inte ­begriper oss på den möda och kunskap som ligger bakom en odlad morot eller en slöjdad stol, en möda som även inbegriper kroppsarbete.

 


May 15 2018

Den smaklösa innovationen

Doftlöst, färglöst, utan smak och en tuggvänlig konsistens – se där, ett vinnande koncept inom livsmedelsindustrin. Och är det dessutom baserat på en billig råvara så kan man räkna med en hyfsat snabb lansering i en butikshylla nära dig.

 

Det var för några år sedan som det gick upp för mig vad livsmedelsindustrin verkligen gillar. Jag befann mig på restauranghögskolan i Grythyttan där Sveriges innovationsmyndighet, Vinnova, skulle utse vinnaren i deras tävling om ”framtidens proteiner”, dvs inte baserat på kött. En del av tävlingsbidragen var gastronomiskt intressanta, som tempe på gula ärter och de rostade gråärterna, men de fyra vinnarna hade en gemensam nämnare – de saknade helt egen karaktär när det gäller smak, doft och konsistens. Första pris gick till ett företag som hade tagit fram en produkt av lupin och vi inbjudna representanter från pressen fick möjlighet att bland annat testa en kolasmakande kräm. Det var gott, men när efter att ha pratat med personerna bakom lupinprodukten, förstod jag att det lika gärna kunde ha smakat något helt annat. Produkten hade inga egna sensoriska egenskaper och den kunde användas som sås, dressing, glass, godis, kräm – ja helt enkelt till lite vad som helst och smaksättas på en rad olika sätt.

På samma sätt förhöll det sig med några andra av vinnarna. Två företag presenterade livsmedel av mjölmaskar och trots att många insekter, inte minst mjölmask, har klara kulinariska värden, så hade man i båda fallen istället ansträngt sig för att kamouflera smak, utseende och konsistens. Färsen på mjölmask var ungefär lika neutral som sojafärs och pralinen på mjölmask smakade just pralin, inte mjölmask. På samma sätt fanns det inte ett spår av de musslor som utgjorde en del av proteinet i den proteinbar som också var bland de vinnande bidragen.

 

Frånvaron av egen karaktär är ett vinnande koncept och vi känner igen det från buitikskyllorna.  Här finns mängder av produkter med ingen eller mycket lågmäld karaktäristik och som därför lämpar sig utmärkt att smaksättas eller på annat sätt beredas i all oändlighet, vilket livsmedelsindustrin gillar. Vi ser det tydligt i mejerikylarna där man under lång tid har jobbat med att tona ned mejerivarornas egna smaker och säsongsvariationer och i stället smaksätta dem på andra sätt. Vi ser det också i alla snacks, kex, kakor som ofta baseras på billiga och i smak neutrala råvaror som vete, ris, majs, palmolja och soja, för att sedan smaksättas.

En av våra billigaste proteinråvaror, kycklingen, är ännu ett exempel. De senaste decenniernas ökade köttkonsumtion utgörs främst av kyckling. Vi äter 12 gånger mer kyckling i dag än för 50 år sedan. Kycklingen har alla de eftertraktade egenskaperna –  ingen smak, ingen färg,  lättuggad konsistens och ett mycket lågt pris. En drömråvara för livsmedelsindustrin.