Aug 13 2015

I fel sällskap

Delar av miljörörelsen går ovetandes industrijordbrukets ärenden när man målar ut kossan som klimatets värsta fiende och förespråkar intensivt uppfödda animalier eller enbart vegetarisk kost. Men den vägen leder inte till någon hållbar matproduktion.

Musikfestivalen Way Out West , som startar i dag, serverar inte kött och med årets sponsor, Oatly, åkte också mjölken ut. Allt för att rädda miljön och klimatet. Liknande tankar har Stockholms stad som under försommaren lanserade sin klimatkokbok som är tänkt att inspirera stockholmarna. Av klimatskäl innehåller den inte ett enda recept som innehåller nötkött. Däremot finns gris, kyckling och insekter – vår just nu mest överhypade råvara – representerade. I våras föreslog Naturskydds­föreningen en köttskatt där en viss procentsats skulle läggas på kött från olika djurslag, oavsett hur djuren fötts upp. Även där hamnade nötköttet i ett sämre läge än fläsk och kyckling. Visserligen fick det lägre prispåslag än kycklingen, men eftersom nötkött redan är så mycket dyrare, blir en prisökning på det mer kännbar.

Att snabbt producerat kött innebär mindre utsläpp av växthusgaser är ett argument som fått stort genomslag. En förklaring till resonemanget är att det passar den intensiva köttindustrin som hand i handske. Icke-ekologiskt uppfödd kyckling och gris är just detta – industriprodukter utan någon som helst koppling till landskapet. Djuren tillbringar sina liv inlåsta i stallar, ätandes spannmål och andra vegetabilier som kan vara odlade någon helt annanstans. Ivrigt stärkta av klimatargumentet argumenterar också industrin för att det är dags för korna att gå samma väg – ”stäng in dem och föd upp dem så fort som möjligt på enbart spannmål och soja!” Vi har redan en viss sådan uppfödning av ungtjurar i Sverige. Det nu så omhuldade amerikanska köttet som säljs på krog och i butik, kommer för det mesta från djur som fötts upp i trånga inhägnader, enbart på majs och soja. Det är givetvis en djuruppfödning som är ovärdig både människa och djur och som enbart förstärker de miljöproblem som ett allt mer specialiserat och industrialiserat jordbruk medför. Men se då halar man fram det dubiösa klimatargumentet!

Den andra anti-ko-linjen brukar handla om att vi bör äta grönsaker, enbart grönsaker. Och även om vi utan tvekan behöver öka vårt gröna intag, så leder även det resonemanget till ett icke hållbart jordbruk. Ett ekologiskt jordbruk behöver sina djur, och framför allt sina kor. Inte bara för gödselns skull utan också för att kornas traditionella mat, gräset eller vallen som det kallas, är oerhört viktig i växtföljden för att hålla ogräset i schack och ge näring till jorden. En stark orsak till användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel är just att jordbruket till stor del delats upp i djurgårdar och växtodlingsgårdar. Sverige är också ett land vars klimatmässiga förutsättningar handlar mycket om gräs, vilket gör stora delar av vår yta mer lämplig för betande djur än för odling av vegetabilier.
Självfallet behöver vi minska vår köttkonsumtion, men vi behöver börja i rätt ände och förändra sättet vi föder upp våra djur på. Att behandla djur med respekt kommer också märkas på prislappen och därmed radikalt påverka vår konsumtion. Och delar av miljörörelsen måste skaffa sig mer kunskap och inte låta sig luras så lätt av de som tjänar på djurfabrikernas framväxt.

 


Jul 23 2015

Från Florence till badboy

Nedanstående text har publicerats i tidningen Husdjur. Den är lite längre än texterna här brukar vara, men å andra sidan är det sommar och kanske tid för lite längre texter? Den handlar om hur mejerierna hade ett kommunikativt  guldläge, som man tappade bort

Mjölken har på kort tid ömsat skinn från den vita riddaren till en riktig badboy. Attackerna duggar tätt från flera håll och nu inser mejerierna att det är dags att satsa på mjölkfrämjande kommunikation igen. Men tre års tystnad har orsakat stor skada och frågan är hur mycket som kan repareras?

Det var en gång för inte alls särskilt länge sedan som alla bara älskade mjölk. Politikerna ställde glatt upp i mjölkreklamen. Kockarna verkade aldrig få för mycket smör eller grädde i sina grytor. Livsmedelsverket, barnavårdscentraler och kostrådgivare var som en enda nationell talkör för mjölkens väl. Till och med Fantomen drack mjölk! I dag pekas kossan och mejeriprodukter ut som klimatbovar av statliga verk. Årets Kock, mejeriernas största sponsring av Krogsverige, har sålts till Restaurangakademin. Och nu skanderas det inte ”mjölk ger starka ben!” ute på gatorna, utan snarare ”wow – no cow!” eller ”Skäms på er LRF Mjölk!” Frågan är om ens Fantomen fortfarande dricker mjölk.
Vad är det egentligen som har hänt? Varför har mjölkens tidigare så vita image blivit så solkigt? En del menar på att kommunikationen kring mjölken inte har hängt med sin tid, men sanningen är nog snarare att den helt enkelt har upphört. Först försvann de generiska annonskampanjerna för mjölk och sedan också successivt det övriga mjölkfrämjande arbetet. Själva Mjölkfrämjandet gick i graven 2012.
– Vi har haft uppdraget att inte göra något som helst främjande sedan vi 2013 blev en del av LRF, säger Karin Hallgren, kommunikationschef på LRF Mjölk.
Siffrorna talar också sitt tydliga språk. För femton år sedan var Svensk Mjölks omsättning 341 miljoner kronor och antalet anställda 246 personer. En dryg tredjedel av den omsättningen kom från dotterbolag som Kemikalia AB och analysföretag MSAB, som numera är sålda. Tio år senare har sparbetingens piska vint genom luften och omsättningen krympt till 182 miljoner kronor och personalstyrkan till 89 anställda. Idag omsätter man 35 miljoner kronor och personalen uppgår till arton personer.
I dagens budget ingår inte de tidigare husdjursföreningarnas verksamhet och pengar. Utan tvekan fanns det också säkert pengar att spara inom Svensk Mjölk, men bakom siffrorna finns också en nästan ofattbar reträtt från en unik position. Det började redan på 1920-talet i och med föreningen Mjölkpropagandan som med pengar från bönder, mejeriföretag och staten skulle bli ett tidigt exempel på avancerad konsumentpåverkan. Tanken var att svenskarna skulle ersätta brännvinet och kaffet med den betydligt nyttigare mjölken och därmed skulle både folkhälsan och böndernas ekonomi bli bättre. Två flugor i samma handslag. Mjölken lanserades som ett av våra allra nyttigaste livsmedel med ”18 av 20 viktiga mineraler och vitaminer”. Mjölkpropagandan drog i gång ett PR-maskineri av en kaliber som dagens reklambyråer bara kan drömma om. Skolan, forskare, politiker och läkare alla ställde de upp för mjölken! Det hela förstärktes av krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, nuvarande Centern, på 1930-talet, den så kallade ”kohandeln”. Bondeförbundarna gick med på socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik och socialdemokraterna stöttade bönderna, vilket blev starten till den reglerade jordbrukspolitiken och bondekooperationens framväxt.
Mjölkpropagandan blev Mjölkfrämjandet och Svensk Mjölk och kommunikationen lyckades gång på gång framstå som både modern och som seriös samhällsinformation. Svensk Mjölk finansierade en omfattande forskning av mjölkens näringsinnehåll och miljöpåverkan. Via Mjölkfrämjandet påverkade man kostrådgivare på skolor, förskolor och sjukvård och ökade bland annat mjölken på förskolorna under 1990-talet, från 27 procent till 85 procent. Likaså lyckades man efter två olika kaffe-kampanjer, café au lait och senare kaffe latte, få mer än dubbelt så många svenskar att hälla mjölk i kaffet. Med hjälp av Årets Kock byggde man upp Krogsverige och som kocken Melker Andersson har sagt: ”De har varit med och utvecklat den svenska gastronomin.” I gengäld fick man en kockelit som var mycket välvilligt inställd till mejeriprodukter.
Mjölken hade inget annat än ett guldläge. Och detta gav man upp.
– Analysen blev att mjölken hade en stark position och därför kunde man spara på arbetet med attityderna till mjölken som livsmedel, säger Karin Hallgren.
Bakgrunden var att konkurrensen mellan mejeriföretagen skärptes efter EU-inträdet och mejerierna blev mindre intresserade av gemensamma satsningar och ville i stället marknadsföra sina egna varumärken. Dessutom ökade det ekonomiska trycket på bönderna och det höjdes många röster om att spara på kostnaderna i Svensk Mjölk. Skånemejerier hotade också några gånger med att gå ur.
– Det är alltid lättast att spara på det som ligger långt bort. LRF Mjölks uppgift blev att endast försvara mjölken vid kriser, medan mejerierna skulle ta ett större ansvar den positiva kommunikationen kring mjölken. Mejerierna gör ett bra jobb, men i en del sammanhang är det svårt för kommersiella företag att ha samma trovärdighet.
Våren 2011 skrev jag och kollegan Sven-Olov Lööv en artikel där vi slog fast att den gamla dragkampen mellan LRF och Svensk Mjölk om vem som skulle representera mjölkbönderna var historia. Alla mejerier sa sig vara hyfsat nöjda med Svensk Mjölk och LRF verkade ha lagt ner sina tidigare ambitioner. Sällan har vi haft så fel. Året därpå var den tidigare så mäktiga mejeriorganisationen en spillra och LRF kunde infria sin gamla önskan med motivet att mjölkbönderna skulle få en starkare ställning. Snart skulle det dock storma alltmer kring mjölken och LRF Mjölk fick allt svårare att uppfylla sitt löfte om att ”skydda mjölkens position som omtyckt livsmedel.”
– Det visade sig att avvecklingen av Mjölkfrämjandets verksamhet har lämnat ett tomrum efter sig. Denna insikt har nu ramlat ner efter höstens tuffa debatt, säger hon.
Därför har mejeriföretagen fattat beslut att återuppta kommunikationen via LRF Mjölk, dels gentemot kostrådgivare inom offentlig sektor, dels via media mot allmänheten. Karin Hallgren kan inte säga hur stor budgeten är, men att det rör sig om ”en långsiktig satsning”. Nu väntar hon bara på klartecken för att få sätta igång.
Det finns utan tvekan mycket att göra. På kort tid har mjölk blivit onyttigare än läsk. Mjölk är farligt, för både hälsan och klimatet. Till och med staten, naturvårdsverket och livsmedelsverket, pekar idag ut kossan som den stora klimatboven. Och efter att livsmedelsverket under alla år hållit fast vid att vi bör dricka minst en halvliter mjölk per dag, ändrade man sig nyligen till 2-5 dl per dag.
– Kossan blir en väldigt enkel symbol att ta till när vi vill hitta enkla lösningar och inte orkar ta till oss den komplexa bilden med klimat, biologisk mångfald och bindning av kol i betesmarker. Livsmedelsverket är också osäker på hur man ska hantera dessa frågor på miljöområdet och verkar sakna den kompetensen. På samma sätt saknar naturvårdsverket kompetensen kring livsmedel. Samtidigt är detta frågor som får stor medial uppmärksamhet och där pressen ökar på att myndigheterna ska agera, säger Karin Hallgren.
För att förändra bilden av mjölkkossan och mjölken, inte minst som stor klimatskurk, kommer det krävas ett långsiktigt opinionsarbete på bred front. I slutändan handlar det om mjölkböndernas ekonomi och om en sjunkande mjölkkonsumtion som visserligen kan ha många orsaker, men som lär påverkas av att mjölken framställs som ett alltmer tveksamt livsmedel. Mjölkbönderna har sparat ett antal miljoner på att lägga kommunikationen på hyllan, men frågan är vad det har kostat?


Jun 16 2015

Panka, lönnfeta och miljövidriga

EN chokladbit och inte tre? När de väl ligger där i handväskan så vet jag hur det kommer att gå, tre chokladbitar slinker ner lika lätt som en.
”Två till priset av en”, ”boka nu och få 20 procents rabatt”, ”få poäng på alla dina köp”, ”handla för 500 kronor och få en vas på köpet” – erbjudandena är hur många som helst. Ständigt hör vi den mässande kören: ”Köp och köp mer!” Och i den kören finns det inte ens minsta viskning som ifrågasätter om ”shop til you drop” verkligen är en bra livsstrategi?

Det är först senare som vi får moraliskt pisk, ungefär samtidigt som det obehagliga kontokortsutdraget dimper ner. Det är då som vi återigen påminns av att vår shoppingraid har rivit upp ett rejält moln av växthusgaser och annan miljöförstöring. Och att en förutsättning för våra ”fynd” är usla arbetsförhållanden för människor i utvecklingsländer. Inte nog med det, vi blir också påminda om att vi har ätit alldeles för mycket, alldeles fel saker och som grädden på moset – slängt en massa mat.

Vi är inte bara panka, lönnfeta och miljövidriga, vi är riktigt dåliga människor.
Ändå har vi bara gjort precis det som förväntas av oss – vi har konsumerat! För ska hjulen snurra och tillväxten öka så är det bara en sak som gäller – ännu mera shopping! Och köper vi mer mat, mer kläder, fler bilar, fler flygresor och tre chokladbitar i stället för en, ja då är det kanske inte så konstigt att det blir vissa bieffekter. Men den som skulle andas något om att det kanske är ett systemfel inbyggt i vårt samhälle, att vi eventuellt skulle fundera på en annan modell, blir givetvis utpekad direkt som kommunisttaliban.

Lösningen blir i stället att läxa upp dem som ”hamnar snett”, det vill säga, blir för feta eller för fattiga. Det är de som ska skärpa till sig och börja sockerbanta, koldioxidbanta och hålla ordning på sina pengar. Funkar inte det, kan de åtminstone vara med i någon realitysåpa som varnande exempel.

Luften är full av klimatsmarta råd, varenda kommun med självaktning har någon klimatstrateg eller liknande, men det är ett spel för gallerierna. Vare sig företagen eller majoriteten av våra ledande politiker vill att vi på allvar ska följa dessa råd, börja leva hållbart och därmed minska konsumtionen – och tillväxten! Ta bara en sådan sak som matsvinnet, om vi minskade det så vore det snudd på katastrof för livsmedelsindustrin.

Vi har alla ett ansvar för våra handlingar och det gäller även vår konsumtion, men om den stora Finlandsbåten styr åt ett håll, spelar det inte så stor roll att vi sitter i jollen baktill och försöker ro åt andra hållet. Klimatsmarta råd i all ära, men om ökad konsumtionen kommer att vara den första och viktigaste regeln även i fortsättningen, kommer det inte att ske någon verklig förändring.

Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat


May 13 2015

Det är faktiskt inte vårt fel!

Idag fick jag sista numret av Äkta Mat i brevlådan. Där finns också denna krönika:

Konsumenten är syndabocken för dagen. Det är vårt fel att svenskt lantbruk slås ut, klimatet går åt skogen och att antibiotikaresistensen sprider sig som en löpeld genom världen. För att nämna något. Men allt snack om konsumentmakt är bara en dålig ursäkt för främst politikerna att inte sköta sitt jobb.

Du kanske inte riktigt vet om det, men det är ditt fel att korna kanske gör sin sista sommar på grönbete i år, i alla fall om de inte är ekologiskt uppfödda. På samma sätt är det ditt fel att svenska suggor snart kan vara fastlåsta med stålgrindar när de har fött sina kultingar, inte lika många dagar som de danska eller tyska grismammorna, men ändå fastlåsta.
Båda exemplen innebär rätt feta tummande på vår djurskyddslag som försöker utgå från att även våra lantbruksdjur ska ha möjligt att få bete sig naturligt. Men vill det sig illa kan det bli precis tvärtom, gris i bur och ko instängd i lagården.
Så vad är det då som har hänt, har bönderna blivit galna? Snarare är det ett uttryck för att många bönder i dag har det oerhört tufft ekonomiskt och inte klarar av konkurrensen från sina kollegor i omvärlden. Att låsa in korna i lagården och grisarna i burar är nämligen något som sparar pengar för bonden och ska man konkurrera på världsmarknaden är det bara en sak som gäller – priset!
Det ironiska är dock att man är beredd att skrota det som har gjort svenskt lantbruk särskilt, nämligen en djurskyddslag som tar större hänsyn till djuren än vad man gör i många andra länder. Och vän av ordning kan givetvis undra lite vad svenskt lantbruk då ska konkurrera med?
Allt detta är som sagt ditt fel, eftersom varannan ost och biff som vi äter, liksom 30 procent av grisköttet, är importerat! Det är du som inte har förstått att det är du som har ansvar för svenskt lantbruks överlevnad, klimatet, Östersjön och i princip hela världen, varje gång som du ska handla din middagsmat! Enligt landsbygdsministern spelar ditt matval större roll än vad han som högsta ansvarig politiker i Sverige beslutar.
Självklart har vi alla ett individuellt ansvar, men det papegojartade tjatandet från alla håll om ”konsumentmakt” och ”konsumentens val”, är mera ett uttryck för att de som verkligen har makten vill slippa undan ansvaret. För det är givetvis handeln, livsmedelsindustrin, politikerna och ibland även bönderna som har betydligt större muskler än vi enskilda konsumenter. När handeln exempelvis bestämde sig för att inte sälja ägg från höns i inredda burar, tja då försvann helt enkelt de äggen från butikerna. På samma sätt får givetvis ett politiskt förbud mot särskilt farliga bekämpningsmedel i jordbruket eller tillsatser i livsmedel en omedelbar effekt, i stället för om vi konsumenter ska hålla på att ”välja”.
Visst kan vi påverka som konsumenter, men det vi gör får sällan starkt genomslag. Ta exempelvis grisarna. Det har länge hetat att svenska konsumenter inte är beredda att betala för ett bättre grisliv, att vi hellre väljer det utländska köttet, men detta är inte riktigt sant. Visserligen har vi varit lite svaga för den danska, ofta tokbilliga fläskfilén, men annars är vi för det mesta trogna det svenska dyrare köttet och det gäller även nötköttet. Till och med slakterichefer kan erkänna att inga konsumenter i Europa är beredda att betala så mycket för sitt griskött som just vi svenskar. Merparten av vårt importerade kött hittar vi därför lite ”undangömt” i korven, färdigmaten eller på krogtallriken. Och vem kan egentligen klandra oss för att vi inte orkar leka konsumentpoliser även då? Ligger inte det ansvaret på livsmedelsindustrin, butikskedjan eller krogen som köpte in det importerade köttet?
Visst ska vi dra vårt strå till stacken, men det finns andra som har betydligt större hemläxa att göra. Och landsbygdsministern kan börja med sin!


Apr 21 2015

Vid sidan av händelserna

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.


Jan 29 2015

Business as usual

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!

 


Dec 9 2014

Klipp och klistra

Sedan länge gnälls det och klagas mycket inom media. Det påstås att journalistiken i allmänhet har gjort sitt och att papperstidningen i synnerhet inte har något att hämta i framtiden. Ironiskt nog verkar en del förlag vara nog så ivriga att hjälpa till i grävandet av sin egen grav. Ett sådant exempel är LRF Media.

Förra veckan kom beskedet att LRF Media lägger ner sin verksamhet i Malmö och flyttar den i stället till Stockholm. I praktiken innebär detta början på slutet för lantbrukstidningen ATL och i värsta fall, även för hela förlaget. ATL är inte bara en lantbrukstidning med anor, det är dessutom en av få publikationer inom förlaget som också går med vinst. Under många år har ATL varit något av en mjölkkossa och i Malmö har det alltid mellan skål och vägg hetat att “så länge vi genererar pengar, så länge får vi vara i fred för Stockholm”. ATL har nämligen inte bara varit en lönsam affär, det har också varit en frispråkig tidning som ibland har vågat sig på att inte ha exakt samma inställning som ägaren LRF. Frispråkigheten märktes kanske mera förr, men fortfarande är det ändå en viss skillnad att ATL inte är LRFs medlemstidning. Och den skillnaden ska inte underskattas.

Beslutet visar också på förlagets syn på journalistik, eller kanske snarare, brist på insikt om vad journalistik egentligen är. En redaktions kapital är dess medarbetare. De är inte oersätterliga men att ersätta alla på en och samma gång är inget annat än rysk roulette.Från LRF Medias sida sida hävdar man att ATL alls inte ska läggas ner, verksamheten ska bara flyttas till Stockholm och alla anställda i Malmö kommer erbjudas att flyttas med. Men det säger sig självt att den som har familj och hela sitt sociala livs i Skåne, inte i särskilt lättvindigt kan tänka sig att flytta 60 mil. Beslutet innebär i praktiken att stora delar, kanske hela redaktionen byts ut. Dessutom kommer förlaget än en gång försöka omorganisera en stor del av sin personalstyrka i en “pool” som ska jobba med de olika lantbrukstidningarna. Det här innebär att de olika tidningarnas identitet och profil riskerar att totalt suddas ut, vilket är ännu allvarligare i det här fallet då Land Lantbruk ses som LRFs medlemstidning, medan ATL anses som den mer självständiga uppstickaren. konsekvenser för mjölkbönderna i ATL. Det här innebär också att LRF MEdia gör ett avsteg från något som varit mer eller mindre uttalat i tidningsvärlden, man jobbar inte för konkurrerande tidningar. Så har det även varit inom ATL och Land Lantbruk. Tidigare kunde en frilansare inte regelbundet skriva för båda tidningarna, det vet jag själv av egen erfarenhet, och det är en princip som är viktig. I alla fall om en tidning vill behålla sin integritet och själv.

Ett liknande försök med redaktionell pool gjordes i mindre skala bland en del av personalen i Stockholm för ett antal år sedan. Det avbröts då det visade sig inte fungera.

Om man tror att journalistik handlar om lite klippa och klistra, lite rita och kludda, då går det alldeles utmärkt att organisera arbetet på det viset. Men inte om man tror att journalistik är en verksamhet som väger lite tyngre än så.

 

 

 


Nov 27 2014

Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet

Den pågående debatten om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk visar återigen hur forskare kommer fram till helt olika resultat, vilket gör det hela rätt förvirrande för oss som inte tillhör den yrkesgruppen. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Svaret är att det får du nog avgöra själv. Precis som du har dina värderingar och din världsbild, så gäller samma sak hos forskarna och det är också det som styr deras forskning, även om de sällan vill erkänna att det förhåller sig så.
I stället handlar kampen om att framstå som den mest vederhäftiga och sanningsenliga. Det är därför som den eko-kritiska forskagruppen på SLU gång på gång hänvisar till att det är de som står för Vetenskapen och inte för ideologi och pseudovetenskap (som man menar att de eko-positiva forskarna gör), men allt är egentligen bara retorik.

Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson har fått ordentligt mothugg i debatten när det gäller de tekniska bitarna om hur ekologiskt jordbruk påverkar skörden och miljön – så det lämnar jag därhän – men det finns några andra saker som inte riktigt diskuterats:

Om jordbruket ska utvecklas till ett mer uthålligt jordbruk så är det inte riktigt fråga om den tekniksport som forskarna gärna vill framhålla, utan mera om vilken politik och ekonomi som vi väljer. Det som i dag får europeiska grisbönder att knipsa knorrar och proppa sina djur fulla med antibiotika beror inte på teknik, utan på att de helt enkelt försöker hävda sig i konkurrensens på världsmarknaden. Det är samma prispress som gör att amerikanska bönder odlar GMO-majs, trots att den ger dem resistenta ogräs som kräver användning av bekämpningsmedel som är förbjudna i Europa. Och det är av samma skäl som en del svenska mjölkbönder vill slippa kravet på att deras kor ska behöva vara ute på bete under sommaren, eftersom det ökar enkelt deras kostnader och gör det svårare för dem att konkurrera. På samma sätt påverkas svenskt jordbruks vara eller icke vara i mycket större utsträckning av vilka politiska och ekonomiska regler som gäller, än om jordbruket är konventionellt eller ekologiskt.

Vi kan prata konstgödsel eller inte konstgödsel, bekämpningsmedel eller inte bekämpningsmedel, men så länge det politiska och ekonomiska systemet inte förändras så kommer inte omsorgen om djur, människor eller natur vara något som gynnas i jordbrukets utveckling. Ett hållbart jordbruk är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamt. Forskargruppen saknar insikten om vilka mekanismer som egentligen styr jordbruket, de tror att rätt slags forskning, deras, är lösningen. Det skulle vara lätt att överse med denna brist på insikt och ha förståelse för att de vill prata i egen sak, om de inte ägnade så stor kraft att angripa de som inte tycker som dem själva. Forskare som inte främst argumenterar för sin egen forskning utan i stället angriper andras, måste ändå ha gått vilse någonstans i korridorerna på Lantbruksuniversitetet.

De fyra återkommer också gång på gång till att världen kommer att svälta ihjäl om den ställer om till ekologisk odling. Men nu var det ju Sverige det handlade om och ska vi vara ärliga så spelar det egentligen ingen som helst roll ur ett globalt perspektiv vad som händer med det svenska jordbruket. Det kan läggas ner eller växa, det spelar världen lika. Däremot är jordbrukets framtid givetvis en oerhört viktig sak för Sverige, med det har inget med världssvälten att göra. Tittar vi globalt så ser vi också att dagens hunger inte beror på brist på mat, utan på fattigdom. I dag finns det ett överflöd av mat i världen som snarare är ett problem än en tillgång. Fanns det inte överskott på mat och billiga transporter, skulle inte världens bönder konkurrera ut varandra på det sätt som sker, inte minst i Sverige i dag men också i många utvecklingsländer. Även med en växande framtida global befolkning finns det inget som tyder på att inte ett ekologiskt jordbruk skulle kunna mätta världen.

SLU-forskarna anser att det ekologiska jordbruket är en återvändsgränd, men det industriella jordbruket får nog snarare ses som en parantes. Även om denna forskargrupp vägrar att erkänna det så bedrivs dagens industriella jordbruk på ett sådant sätt att det underminerar vår framtida möjlighet att producera mat. Frågan är om förändringen av dagens jordbrukssystem kommer att ske genomtänkt och planerat, eller om det mera blir frågan om en kollaps. Låt oss hoppas på det förstnämnda.


Nov 10 2014

Dumskallarnas sammansvärjning

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte  bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur.  Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.”  Problemet är bara att det inte är sant.  Även om Oatly önskar att det inte vore så,  är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur.  Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions”  hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så  “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 


Oct 27 2014

Ju fler kockar…

Det är många som vill hjälpa till i köket och laga mat. Är det inte gamla trotjänare som Findus, Felix, Dafgårds eller Gooh som har en hjälpande slev att erbjuda, så är det de yngre förmågorna i form av alla matkasseföretag eller restauranger som specialiserar sig på hämt-mat. Och stressade som vi är, byter vi gärna våra pengar mot lite mera tid. Men frågan är om vi inte också betalar ett pris som är betydligt högre än så? Nämligen makten över vår egen tallrik.

Flera konsumentundersökningar och trendrapporter pekar på samma sak – intresset för matens ursprung och dess påverkan på vår hälsa och vår värld är fortsatt stark. Visst finns det en grupp konsumenter som fortsatt jagar röda prislappar i första hand, en grupp som uppskattas till 30 procent, men en växande trend handlar alltså om andra värden. Intresset för hälsosam och naturlig mat fortsätter att växa, men med ett vidare perspektiv. Maten ska inte bara vara nyttig för mig utan också för miljön, klimatet och människor i utvecklingsländer. Det visar sig bland annat i att vi under året har börjat köpa allt mer ekologiska livsmedel. Alla matbutikskedjorna rapporterar om stora ökningar av ekoförsäljningen, liksom Systembolaget.

Under våren minskade också importen av gris- och nötkött från Tyskland och Danmark för första gången på mycket länge. Det tror Jordbruksverket kan ha att göra med vårens debatt om skillnaderna mellan svensk och europeisk djurhållning, där främst de amputerade danska grisknorrarna och höga medicineringen av antibiotika blev avgörande för våra val i butiken.

Men vill man äta mat som smakar gott på många sätt, krävs det också att vi vet något om matens ursprung och hur den är odlad och uppfödd. I dag har vi dock aldrig varit så långt ifrån den kunskapen. Vår matkasse kan komma från jordens alla hörn och vi har ingen aning om hur den har blivit producerad, än mindre vilken påverkan den har. Det är givetvis inte säkert att vi vet så mycket om villkoren bara för att avståndet är kortare. Hur många av oss känner till vilka bekämpningsmedel en potatisodlare på Bjärehalvön använder eller hur det egentligen ser ute inne i svinstall i Västerås? Men vi kan åtminstone ta reda på vad den svenska djurskyddslagen säger och vilka bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige och övriga Europa, för att nämna något. Bor vi riktigt nära, kan vi rent av besöka bonden.

Men det handlar inte bara om avstånd i mil räknat, utan om att majoriteten av världens bönder bakom maten blir allt mer anonyma. Det är här som våra halvfabrikat, våra färdiga rätter, matkassar och även den mat vi äter på restaurang, oavsett om det är hämt-mat, snabbmat eller fina krogen, kommer in i bilden. Oavsett om du låter Findus eller kvarterskrogen kocka, så har du i de flesta fall inte en aning om var maten kommer ifrån och hur den producerades. Och personalen på krogen svävar för det mesta i samma okunskap, precis som livsmedelsföretagen, som trots sina försäkringar om ”väl utvalda råvaror”, plötsligt står där med häst i lasagnen och byxorna nerdragna.

Ska då en stressad småbarnsförälder behöva ha dåligt samvete för att hen köpte färdiga köttbullar och stekte upp en tisdagmiddag eller skickade iväg en löpare att hämta pizza? Nej, absolut inte, men vi ska vara medvetna om vilket pris vi egentligen betalar, i form av kunskap och makt över maten. Vi ska också inse det snudd på omöjliga att kunna göra medvetna val om vi hela tiden låter någon annan bestämma vår meny.

Har publicerats som krönika i Allt om Mat