Dec 9 2014

Klipp och klistra

Sedan länge gnälls det och klagas mycket inom media. Det påstås att journalistiken i allmänhet har gjort sitt och att papperstidningen i synnerhet inte har något att hämta i framtiden. Ironiskt nog verkar en del förlag vara nog så ivriga att hjälpa till i grävandet av sin egen grav. Ett sådant exempel är LRF Media.

Förra veckan kom beskedet att LRF Media lägger ner sin verksamhet i Malmö och flyttar den i stället till Stockholm. I praktiken innebär detta början på slutet för lantbrukstidningen ATL och i värsta fall, även för hela förlaget. ATL är inte bara en lantbrukstidning med anor, det är dessutom en av få publikationer inom förlaget som också går med vinst. Under många år har ATL varit något av en mjölkkossa och i Malmö har det alltid mellan skål och vägg hetat att “så länge vi genererar pengar, så länge får vi vara i fred för Stockholm”. ATL har nämligen inte bara varit en lönsam affär, det har också varit en frispråkig tidning som ibland har vågat sig på att inte ha exakt samma inställning som ägaren LRF. Frispråkigheten märktes kanske mera förr, men fortfarande är det ändå en viss skillnad att ATL inte är LRFs medlemstidning. Och den skillnaden ska inte underskattas.

Beslutet visar också på förlagets syn på journalistik, eller kanske snarare, brist på insikt om vad journalistik egentligen är. En redaktions kapital är dess medarbetare. De är inte oersätterliga men att ersätta alla på en och samma gång är inget annat än rysk roulette.Från LRF Medias sida sida hävdar man att ATL alls inte ska läggas ner, verksamheten ska bara flyttas till Stockholm och alla anställda i Malmö kommer erbjudas att flyttas med. Men det säger sig självt att den som har familj och hela sitt sociala livs i Skåne, inte i särskilt lättvindigt kan tänka sig att flytta 60 mil. Beslutet innebär i praktiken att stora delar, kanske hela redaktionen byts ut. Dessutom kommer förlaget än en gång försöka omorganisera en stor del av sin personalstyrka i en “pool” som ska jobba med de olika lantbrukstidningarna. Det här innebär att de olika tidningarnas identitet och profil riskerar att totalt suddas ut, vilket är ännu allvarligare i det här fallet då Land Lantbruk ses som LRFs medlemstidning, medan ATL anses som den mer självständiga uppstickaren. konsekvenser för mjölkbönderna i ATL. Det här innebär också att LRF MEdia gör ett avsteg från något som varit mer eller mindre uttalat i tidningsvärlden, man jobbar inte för konkurrerande tidningar. Så har det även varit inom ATL och Land Lantbruk. Tidigare kunde en frilansare inte regelbundet skriva för båda tidningarna, det vet jag själv av egen erfarenhet, och det är en princip som är viktig. I alla fall om en tidning vill behålla sin integritet och själv.

Ett liknande försök med redaktionell pool gjordes i mindre skala bland en del av personalen i Stockholm för ett antal år sedan. Det avbröts då det visade sig inte fungera.

Om man tror att journalistik handlar om lite klippa och klistra, lite rita och kludda, då går det alldeles utmärkt att organisera arbetet på det viset. Men inte om man tror att journalistik är en verksamhet som väger lite tyngre än så.

 

 

 


Nov 27 2014

Vilse i korridorerna på lantbruksuniversitetet

Den pågående debatten om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk visar återigen hur forskare kommer fram till helt olika resultat, vilket gör det hela rätt förvirrande för oss som inte tillhör den yrkesgruppen. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Svaret är att det får du nog avgöra själv. Precis som du har dina värderingar och din världsbild, så gäller samma sak hos forskarna och det är också det som styr deras forskning, även om de sällan vill erkänna att det förhåller sig så.
I stället handlar kampen om att framstå som den mest vederhäftiga och sanningsenliga. Det är därför som den eko-kritiska forskagruppen på SLU gång på gång hänvisar till att det är de som står för Vetenskapen och inte för ideologi och pseudovetenskap (som man menar att de eko-positiva forskarna gör), men allt är egentligen bara retorik.

Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson har fått ordentligt mothugg i debatten när det gäller de tekniska bitarna om hur ekologiskt jordbruk påverkar skörden och miljön – så det lämnar jag därhän – men det finns några andra saker som inte riktigt diskuterats:

Om jordbruket ska utvecklas till ett mer uthålligt jordbruk så är det inte riktigt fråga om den tekniksport som forskarna gärna vill framhålla, utan mera om vilken politik och ekonomi som vi väljer. Det som i dag får europeiska grisbönder att knipsa knorrar och proppa sina djur fulla med antibiotika beror inte på teknik, utan på att de helt enkelt försöker hävda sig i konkurrensens på världsmarknaden. Det är samma prispress som gör att amerikanska bönder odlar GMO-majs, trots att den ger dem resistenta ogräs som kräver användning av bekämpningsmedel som är förbjudna i Europa. Och det är av samma skäl som en del svenska mjölkbönder vill slippa kravet på att deras kor ska behöva vara ute på bete under sommaren, eftersom det ökar enkelt deras kostnader och gör det svårare för dem att konkurrera. På samma sätt påverkas svenskt jordbruks vara eller icke vara i mycket större utsträckning av vilka politiska och ekonomiska regler som gäller, än om jordbruket är konventionellt eller ekologiskt.

Vi kan prata konstgödsel eller inte konstgödsel, bekämpningsmedel eller inte bekämpningsmedel, men så länge det politiska och ekonomiska systemet inte förändras så kommer inte omsorgen om djur, människor eller natur vara något som gynnas i jordbrukets utveckling. Ett hållbart jordbruk är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamt. Forskargruppen saknar insikten om vilka mekanismer som egentligen styr jordbruket, de tror att rätt slags forskning, deras, är lösningen. Det skulle vara lätt att överse med denna brist på insikt och ha förståelse för att de vill prata i egen sak, om de inte ägnade så stor kraft att angripa de som inte tycker som dem själva. Forskare som inte främst argumenterar för sin egen forskning utan i stället angriper andras, måste ändå ha gått vilse någonstans i korridorerna på Lantbruksuniversitetet.

De fyra återkommer också gång på gång till att världen kommer att svälta ihjäl om den ställer om till ekologisk odling. Men nu var det ju Sverige det handlade om och ska vi vara ärliga så spelar det egentligen ingen som helst roll ur ett globalt perspektiv vad som händer med det svenska jordbruket. Det kan läggas ner eller växa, det spelar världen lika. Däremot är jordbrukets framtid givetvis en oerhört viktig sak för Sverige, med det har inget med världssvälten att göra. Tittar vi globalt så ser vi också att dagens hunger inte beror på brist på mat, utan på fattigdom. I dag finns det ett överflöd av mat i världen som snarare är ett problem än en tillgång. Fanns det inte överskott på mat och billiga transporter, skulle inte världens bönder konkurrera ut varandra på det sätt som sker, inte minst i Sverige i dag men också i många utvecklingsländer. Även med en växande framtida global befolkning finns det inget som tyder på att inte ett ekologiskt jordbruk skulle kunna mätta världen.

SLU-forskarna anser att det ekologiska jordbruket är en återvändsgränd, men det industriella jordbruket får nog snarare ses som en parantes. Även om denna forskargrupp vägrar att erkänna det så bedrivs dagens industriella jordbruk på ett sådant sätt att det underminerar vår framtida möjlighet att producera mat. Frågan är om förändringen av dagens jordbrukssystem kommer att ske genomtänkt och planerat, eller om det mera blir frågan om en kollaps. Låt oss hoppas på det förstnämnda.


Nov 10 2014

Dumskallarnas sammansvärjning

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte  bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur.  Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.”  Problemet är bara att det inte är sant.  Även om Oatly önskar att det inte vore så,  är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur.  Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions”  hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så  “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 


Oct 27 2014

Ju fler kockar…

Det är många som vill hjälpa till i köket och laga mat. Är det inte gamla trotjänare som Findus, Felix, Dafgårds eller Gooh som har en hjälpande slev att erbjuda, så är det de yngre förmågorna i form av alla matkasseföretag eller restauranger som specialiserar sig på hämt-mat. Och stressade som vi är, byter vi gärna våra pengar mot lite mera tid. Men frågan är om vi inte också betalar ett pris som är betydligt högre än så? Nämligen makten över vår egen tallrik.

Flera konsumentundersökningar och trendrapporter pekar på samma sak – intresset för matens ursprung och dess påverkan på vår hälsa och vår värld är fortsatt stark. Visst finns det en grupp konsumenter som fortsatt jagar röda prislappar i första hand, en grupp som uppskattas till 30 procent, men en växande trend handlar alltså om andra värden. Intresset för hälsosam och naturlig mat fortsätter att växa, men med ett vidare perspektiv. Maten ska inte bara vara nyttig för mig utan också för miljön, klimatet och människor i utvecklingsländer. Det visar sig bland annat i att vi under året har börjat köpa allt mer ekologiska livsmedel. Alla matbutikskedjorna rapporterar om stora ökningar av ekoförsäljningen, liksom Systembolaget.

Under våren minskade också importen av gris- och nötkött från Tyskland och Danmark för första gången på mycket länge. Det tror Jordbruksverket kan ha att göra med vårens debatt om skillnaderna mellan svensk och europeisk djurhållning, där främst de amputerade danska grisknorrarna och höga medicineringen av antibiotika blev avgörande för våra val i butiken.

Men vill man äta mat som smakar gott på många sätt, krävs det också att vi vet något om matens ursprung och hur den är odlad och uppfödd. I dag har vi dock aldrig varit så långt ifrån den kunskapen. Vår matkasse kan komma från jordens alla hörn och vi har ingen aning om hur den har blivit producerad, än mindre vilken påverkan den har. Det är givetvis inte säkert att vi vet så mycket om villkoren bara för att avståndet är kortare. Hur många av oss känner till vilka bekämpningsmedel en potatisodlare på Bjärehalvön använder eller hur det egentligen ser ute inne i svinstall i Västerås? Men vi kan åtminstone ta reda på vad den svenska djurskyddslagen säger och vilka bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige och övriga Europa, för att nämna något. Bor vi riktigt nära, kan vi rent av besöka bonden.

Men det handlar inte bara om avstånd i mil räknat, utan om att majoriteten av världens bönder bakom maten blir allt mer anonyma. Det är här som våra halvfabrikat, våra färdiga rätter, matkassar och även den mat vi äter på restaurang, oavsett om det är hämt-mat, snabbmat eller fina krogen, kommer in i bilden. Oavsett om du låter Findus eller kvarterskrogen kocka, så har du i de flesta fall inte en aning om var maten kommer ifrån och hur den producerades. Och personalen på krogen svävar för det mesta i samma okunskap, precis som livsmedelsföretagen, som trots sina försäkringar om ”väl utvalda råvaror”, plötsligt står där med häst i lasagnen och byxorna nerdragna.

Ska då en stressad småbarnsförälder behöva ha dåligt samvete för att hen köpte färdiga köttbullar och stekte upp en tisdagmiddag eller skickade iväg en löpare att hämta pizza? Nej, absolut inte, men vi ska vara medvetna om vilket pris vi egentligen betalar, i form av kunskap och makt över maten. Vi ska också inse det snudd på omöjliga att kunna göra medvetna val om vi hela tiden låter någon annan bestämma vår meny.

Har publicerats som krönika i Allt om Mat


Sep 12 2014

På god väg mot vadå?

Det är alldeles strax val och det kan vara på sin plats att påminna om att politiken i allmänhet och under valår i synnerhet, har en förmåga att bolla lite med statistik. Det är precis vad landsbygdsminister Eskil Erlandsson just nu ägnar sig åt när han i olika media påstår att Matlandet har skapat nästan hälften av de utlovade 20 000 nya jobben. Men tittar man på jordbruket och livsmedelsindustrin ser man tvärtom att jobben har minskat. Inom  jordbruket har det försvunnit 8 000 heltidsjobb, om man jämför med hur sysselsättningen såg ut 2007, året innan Matlandet startade. Inom livsmedelsindustrin har man i år haft sin sämsta notering på 4-5 år när det gäller sysselsättningen.

Den bransch där jobben har blivit fler, dock lite oklart hur många, är krogbranschen, men det har med stor sannolikhet inget att göra med Matlandet utan hänger mer ihop med andra faktorer som sänkt krogmoms och arbetsgivareavgifter.

Självklart har ett antal matjournalister, PR-människor och andra konsulter fått uppdrag, finansierade av Matlandet. Det är ingen överkvalificerad gissning att tro att det är inom de branscherna som Matlandet har haft störst effekt på sysselsättningen, men förutom att det knappast kan räknas som arbetstillfällen inom matproduktionen, så lär det inte motsvara några dryga 9 000 jobb, som Erlandsson pratar om.

Men som sagt, det är valår i år och då gäller det att få sina satsningar att framstå i ett fördelaktigt ljus, även om strukturrationaliseringens hjul snurrar mycket snabbare och sopar bort arbetstillfällen både inom lantbruket och livsmedelsindustrin. Det är detta som är den bistra sanningen och som regeringen har valt att inte låtsas om. I  slutet av förra året kom regeringen med sin egna utvärdering av Matlandet som man kallade “På god väg”. Politiker som väljer att så kraftigt blunda för den pågående utvecklingen och i stället ägnar sig åt bollfranspolitik, borde kanske få syssla med det på heltid? Men intei närheten av ett departement.


Aug 26 2014

Det lackar mot val

 (Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre  pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.


Aug 12 2014

Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris?

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Man målar upp ett stolt och vackert program och är för en gångs skull inte blygsam utan tar i rätt ordentligt, allt för att det ska märkas. Och för att man vet hur mediaslipstenarna ska dras – är man bara tillräckligt kaxig så kommer tillräckligt många att skriva om det och svälja betet. I alla fall ett tag. Man säger till exempel att Sverige ska bli Europas ledande gastronomiska land och dessutom ska lantbruket och livsmedelsindustrin inte fortsätta att gå kräftgång utan i stället skapa 20 000 nya jobb.Och ser man dessutom till att ett antal matmänniskor av 0lika slag får samlas kring köttgrytorna så kommer det också dröja innan kritiken kommer. Om den kommer alls.

Men vid det här laget vet alla att det inte blev så mycket bevänt med Det Nya Matlandet Sverige, att det mest har handlat om att landsbygdsministern har fått resa runt och provsmaka diverse lokala delikatesser. Inget ont i det, även politiker kan behöva få ha det lite kul på jobbet.

Men när man har insett att den där idén som verkade så festlig, i själva verket har floppat, så brukar man vilja att den stoppas undan lite snyggt och prydligt för att inte behöva utstå mer spott och spe än nödvändigt. Men så resonerar inte Annie Lööf. I fredagens ATL lovar hon en ny livsmedelsstrategi som ska göra precis det som Matlandet också skulle göra men misslyckades med, nämligen att rädda det svenska lantbruket.

Möjligen skulle man kunna ge Centern en chans till om det nu fanns några revolutionerande insikter och idéer. Det gör det dock inte. Lööf radar upp tre förslag på vad den nya livsmedelsstrategin i så fall skulle åstadkomma: Den skulle ta fram förslag för att sänka böndernas kostnader, minska regelkrånglet och ändra reglerna för att svenska djurskyddslagen ska gälla vid offentlig upphandling. Två av förslagen har man redan hållit på att jobba med inom Matlandet och det tredje, att använda djurskyddslagen som minimiregel vid upphandlingar, det hade givetvis Centern som regeringsparti kunnat genomföra för länge sedan. Om man hade vågat ta striden och diskussionen med EU.

Det är inget fel att vara envis. Men ibland är gränsen mellan envishet och dumhet, väldigt tunn.


Aug 12 2014

Tillbaka till landet

När min morfar fyllde femtio år lämnade han sitt, förmodligen, rätt bekväma liv som förman på Svenska Kullagerfabriken i Göteborg för att ta över släktgården i Värmland. Jag är inte så säker på att han blev särskilt lycklig över det. Däremot så vet jag att det var ett hårt slit, säkert hårdare än för många andra eftersom han dessutom skulle bevisa för omgivningen att hans år i stan inte hade “fördärvat” honom. Att han fortfarande visste hur man skulle harva, så och skörda. Jag vet också att han, som inte var en särskilt smidig människa, kom på kant med rätt många av människorna i trakten och det nätverk som han nog hade behövt, inte var särskilt stort eller finmaskigt. Han dog förhållandevis ung,  efter våra dagars mått. I alla fall  alldeles för ung för en femåring som avgudade sin morfar.

Nu har jag gjort precis samma resa som han – vid samma ålder har jag lämnat min bekväma medelklasstillvaro i Stockholm för att inte bara flytta ihop med min man, utan också ut på landet, till den gård som vi har köpt. Men jag tänker inte göra det på samma sätt som min morfar. Jag tänker inte bevisa för omvärlden att jag minsann kan bli en “riktig bonne”. Jag tänker inte heller envist kämpa mig kvar av ren prestige och stolthet, om det skulle vara så att jag upptäcker att jag inte längre vet hur man lever sitt liv med glädje på landet, vilket jag tror var fallet för honom.

Självfallet har jag en helt annan sits än min morfar. Framför allt har jag kvar mitt “gamla” jobb, jag kommer fortsätta att skriva, hålla föredrag och leda debatter som tidigare, med samtidigt så har jag ledsnat på att sitta alltför många timmar vid tangentbordet. Jag längtar verkligen att jobba praktiskt med hela kroppen, inte minst för att det ger nya idéer till timmarna framför dataskärmen. Hur det praktiska arbetet ska se ut, vet vi ännu inte. Blir det djur, blir det skogsarbete blir det en kombination av teori och praktik? Det får vi helt enkelt se. Mannen är i alla fall igång och odlar grönsaker för fullt, snart kommer växthuset också, men han har å andra sidan jobbat som grönsaksodlare och kan sina saker.

För en annan skillnad mellan mig och min morfar är att även om jag är uppväxt på en liten gård, så saknar jag praktisk erfarenhet av lantbruk. Och så pass mycket har jag lärt av mitt skrivande om denna näring att jag inser att bondeyrket kräver gedigen kunskap och erfarenhet och det är lite för sent för mig för att erövra denna. Alltså behöver jag inte delta i den tävlingen, vilket känns som en befrielse, inte minst för att det i stället gäller att hitta andra sätt att försöka ta hand om och utveckla vår lilla gård. Ungefär samma läge som tusentals bönder nu befinner sig i när de funderar på hur de ska kunna fortsätta bedriva sitt jordbruk.

Och det är alltså detta som är skälet till att det varit en kort blogg-paus och att det även under hösten förmodligen kommer vara lite sporadiskt skrivande här.

 

 


May 29 2014

Den enögda marknaden

 

”Om jordbruket bara är ett uttryck för en slags marknadsaktivitet i Europas utkant, då kommer vi att gå en utveckling till mötes då vi successivt ser hur detta krymper. Jag tror att detta är en farlig och dålig utveckling.”

Jag hajar till när jag sitter och lyssnar på Land Lantbruks podcast. Den som för första gången på, vad som känns som decennier, vågar ifrågasätta marknadstänkandet inom jordbruket är Göran Persson, en gång statsminister, numera storbonde i Sörmland. Han varnar för att ett närmande till världsmarknadspriserna är en mycket farlig situation och hävdar också att vi inte kan se  lantbruket och livsmedelsproduktionen som vilken annan näringsgren som helst. Anders Borgs uttalande om att han inte ser någon framtid för lantbruket som industrigren, dömer han på det typiska Perssonska raljanta sättet ut som ”ett uttalande som bär fåntrattens drag.”

” Den sista industrin som avvecklas är livsmedelsindustrin. Den dagen vi inte har livsmedelindustrin kvar i landet, då är det slut.”

Man kan tycka vad man vill om Göran Persson, men nog är det ironiskt att det ska till en gammal avdankad socialdemokratisk statsminister för att säga något som egentligen borde vara självklart för alla vid det här laget – att jordbruk och livsmedelsproduktion är för viktigt för att enbart skötas av marknaden. Marknaden är nämligen så begränsad i sin funktion. Den kan bara hantera ett fåtal parametrar och kan inte greppa över värden som naturvård, landskapsskötsel, landsbygdsutveckling, djuromsorg,  ätkvalitet och miljövård. Det är därför som staten hela tiden försöker balansera detta genom olika stödformer, mer eller mindre lyckade. Och inte bara vårt land, utan många andra länder gör på samma sätt. Ännu mer komplicerat blir det givetvis när man kommer in på att jordbruket är basen för vår överlevnad och en av de grundläggande byggstenarna för hela vår civilisation – hur kan vi överhuvudtaget förvänta oss att den kortsiktiga marknaden ska kunna hantera detta? Eller för att låna ytterligare en av Göran Perssons oneliner:

”När det kommer till mat är marknaden ingen god herre, möjligen tjänare men inte herre.”

Under förra valrörelsen spåddes maten och jordbruket bli den stora valfrågan. Det blev inte riktigt så, även om ett och annat politiskt program författades med livsmedelsproduktionen som utgångsläge. Under valrörelsen till EU-valet har återigen jordbruket skymtat förbi och denna gång främst resulterat i ett antal kramade grisar. Det intressanta framöver blir nu om politikerna kommer att våga, eller rättare sagt,  ha den intellektuella kapaciteten att förflytta sig från enkla enskilda frågor som ger lätta poäng,  till att ställa den stora frågan – vad ska vi ha jordbruket till och hur ska staten förhålla sig till jordbruket? Det reglerade jordbruket och marknadsskyddade jordbruket fungerade inte så väl, men det marknadsutsatta jordbruket har heller inte visat sig vara någon särskilt god idé.

Kanske är Göran Perssons uttalanden ett tecken på att någonting kan vara på väg att hända. För säga vad man vill om Persson, ett vått finger uppe i luften har han alltid haft.


Apr 7 2014

Skitmat – en fråga om klass

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel.  Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt. 

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet.  Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener.  Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)