May 29 2014

Den enögda marknaden

 

”Om jordbruket bara är ett uttryck för en slags marknadsaktivitet i Europas utkant, då kommer vi att gå en utveckling till mötes då vi successivt ser hur detta krymper. Jag tror att detta är en farlig och dålig utveckling.”

Jag hajar till när jag sitter och lyssnar på Land Lantbruks podcast. Den som för första gången på, vad som känns som decennier, vågar ifrågasätta marknadstänkandet inom jordbruket är Göran Persson, en gång statsminister, numera storbonde i Sörmland. Han varnar för att ett närmande till världsmarknadspriserna är en mycket farlig situation och hävdar också att vi inte kan se  lantbruket och livsmedelsproduktionen som vilken annan näringsgren som helst. Anders Borgs uttalande om att han inte ser någon framtid för lantbruket som industrigren, dömer han på det typiska Perssonska raljanta sättet ut som ”ett uttalande som bär fåntrattens drag.”

” Den sista industrin som avvecklas är livsmedelsindustrin. Den dagen vi inte har livsmedelindustrin kvar i landet, då är det slut.”

Man kan tycka vad man vill om Göran Persson, men nog är det ironiskt att det ska till en gammal avdankad socialdemokratisk statsminister för att säga något som egentligen borde vara självklart för alla vid det här laget – att jordbruk och livsmedelsproduktion är för viktigt för att enbart skötas av marknaden. Marknaden är nämligen så begränsad i sin funktion. Den kan bara hantera ett fåtal parametrar och kan inte greppa över värden som naturvård, landskapsskötsel, landsbygdsutveckling, djuromsorg,  ätkvalitet och miljövård. Det är därför som staten hela tiden försöker balansera detta genom olika stödformer, mer eller mindre lyckade. Och inte bara vårt land, utan många andra länder gör på samma sätt. Ännu mer komplicerat blir det givetvis när man kommer in på att jordbruket är basen för vår överlevnad och en av de grundläggande byggstenarna för hela vår civilisation – hur kan vi överhuvudtaget förvänta oss att den kortsiktiga marknaden ska kunna hantera detta? Eller för att låna ytterligare en av Göran Perssons oneliner:

”När det kommer till mat är marknaden ingen god herre, möjligen tjänare men inte herre.”

Under förra valrörelsen spåddes maten och jordbruket bli den stora valfrågan. Det blev inte riktigt så, även om ett och annat politiskt program författades med livsmedelsproduktionen som utgångsläge. Under valrörelsen till EU-valet har återigen jordbruket skymtat förbi och denna gång främst resulterat i ett antal kramade grisar. Det intressanta framöver blir nu om politikerna kommer att våga, eller rättare sagt,  ha den intellektuella kapaciteten att förflytta sig från enkla enskilda frågor som ger lätta poäng,  till att ställa den stora frågan – vad ska vi ha jordbruket till och hur ska staten förhålla sig till jordbruket? Det reglerade jordbruket och marknadsskyddade jordbruket fungerade inte så väl, men det marknadsutsatta jordbruket har heller inte visat sig vara någon särskilt god idé.

Kanske är Göran Perssons uttalanden ett tecken på att någonting kan vara på väg att hända. För säga vad man vill om Persson, ett vått finger uppe i luften har han alltid haft.


Apr 7 2014

Skitmat – en fråga om klass

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel.  Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt. 

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet.  Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener.  Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)


Mar 25 2014

Korv & politik

Krönika ur senaste numret av Tiden

Skafferiet har alltid fungerat som ett av de viktigaste rekvisitaförråden för att visa status, klass och ibland även politisk tillhörighet, men vissa rätter har under vissa tider varit mer politiska än andra. Som korven. Och ibland är det mer rätt med lågstatusmat, än med högstatus.

Det höjdes inga ögonbryn när Göran Persson i en intervju berättade att hans favoriträtt är abborre. Ingen passade heller på att fråga om det var ett arv från Karl Marx, som också lär ha varit en stor fiskälskare. Vilken typ av fisk vi äter är givetvis oerhört laddat, men abborre eller ”fisk” är ändå mat som är ytterst politiskt lågmäld.

Den signalerar borgerlig tillvaro men inte så mycket mera.

Annat är det med korven.

På senare år har den handstoppade korven på köttet från de handklappade djuren blivit en av de viktigaste troféerna i köket för den som vill visa sig på de övre pinnarna på medelklasstegen. För politikerna förhåller det sig tvärtom. När de behöver övertyga oss om att de är vanliga människor som lever vanliga liv, då är det den alldeles vanliga korven som de tar till.

Det visste exempelvis Mona Sahlin när hon 1995 i sitt berömda försvarstal i Tobleroneaffären sa att hon hellre var hemma och åt falukorv med ungarna än käkade entrecôte med LO. Tyvärr var hon inte lika medveten i valet av sitt resmål för time outen, Mauritius var inte falukorv.

Gerhard Schröders förtjusning i korv kan också ha bidragit till att förlänga hans tid vid makten som förbundskansler. Schröder har alltid hyllat traditionell bayersk mat och särskilt currywurst. Praktiskt nog räknas den kokta, ketchup- och currydränkta korven som arbetarmat. En utmärkt rätt för den som behöver visa att det trots allt bultar ett socialdemokratiskt hjärta innanför de dyra italienska kostymerna.

SPD i Nordrhein-Westfalen tog detta ytterligare en nivå när partiet 2012 körde med valsloganen: ”Currywurst ist SPD!” Kampanjen fick stort genomslag, blev visserligen lite häcklad men det var inget mot den bombmatta som mötte De Gröna när de förra året föreslog en korvfri dag. Man fick givetvis göra total avbön från detta.

För alliansen och i synnerhet för Moderaterna är det givetvis också oerhört viktigt med folkliga attribut. Och självklart dyker då även korven upp. Korvgrillningen i Maramö blev visserligen hårt kritiserad, men budskapet nådde ändå ut – alliansen är som folk är mest och grillar till och med korv ibland.

Ännu mer genomtänkt har Fredrik Reinfeldt använt sig av korven. Han har vid flera tillfällen lyft fram falukorven som basen i sin matlagning. Däremot har han inte andats ett ord om att dricka champagne till korv stroganoffen. Det skulle nämligen förvandla rätten till en ”Calle Bildtare”, enligt den tidigare socialdemokratiska ministern Sten Andersson. Låt vara att Carl Bildt som utrikesminister och i egenskap av att vara just Carl Bildt, kan få hållas med eventuella excesser, men partiledaren för Det Nya Arbetarpartiet vet att vårda den goodwill som en enkel falukorv kan ge.


Mar 18 2014

Brev från verkligheten

Anders Munters, tidigare ekologisk mjölkproducent, har reagerat på kritiken om att ekologiskt lantbruk inte är tillräckligt produktivt. Här skriver han om sina praktiska erfarenheter:

Staffan Danielsson säger att han värnar Sveriges jordbruk. Jag undrar på vilket sätt?

Jag och min familj har varit lantbrukare under femtio år, de flesta år som konventionella och de sista tio åren som ekologiska. Anledningen till att vi bestämde oss för att lägga om vårt jordbruk var att dåvarande Svensk Mjölk gjorde en utredning som hette “Kostnader för att producera Ekologisk mjölk”. Det var två gårdar som ingick, vår och en till samt dessutom en fiktiv gård. I samtliga fall visade det sig att omläggningen till ekologiskt inte innebar någon kostnad utan det förbättrade lönsamheten och röda siffror i bokslutet blev svarta. Detta redan efter att vi avstod från att inhandla konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel .  (Idag kallas de växtskyddsmedel, konstig benämning på gift som dödar vissa växter.)

Staffan Danielsson har förmodligen aldrig odlat ekologiskt men ändå vet han, liksom en del forskare som saknar praktisk erfarenhet, att skördarna minskar med 30-40%.

Visst blir skörden kanske lite mindre, för vår del ca 5-15% lägre, beroende på årsmånsvariationer. Det som överraskade mest var dock att grödorna och inte minst djuren blev mycket friskare. Ungefär 40-50% av veterinärkostnaderna försvann. Mjölkproduktionen blev 3-5% lägre, men med högre halter av fett och protein.

Att Staffan Danielsson tror att vi måste öka produktionen i världen är kanske sant men man måste hålla i minnet att det största problemet är att vi måste använda den mat vi producerar. Idag är det ju känt att mer än 30% av maten aldrig når dit där den avsedd, till att ätas.

Ekologiskt jordbruk använder inte konstgödsel. Sedan 1950-talet har den industriella användningen av luftkväve ökat explosionsartat, genom billig fossil (olja) energi. Det har bidragit till stora problem med övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder € per år enligt “The European Nitrogen Assessment” som genomörts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder € som lantbrukarna beräknas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar.

Jag tror inte att man behöver vara speciellt kunnig för att räkna ut vilket sätt att odla som är det smartaste för människor och natur. Det visar också konsumenterna med allt större tydlighet genom de siffror handeln redovisar. Konsumenterna är smartare än både forskare och en del politiker. De verkar sakna baskunskaper om hur vår natur med biologisk mångfald fungerar.

Anders Munters, Dala-Järna


Mar 16 2014

Istället för jordbrukspolitik

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså,  som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, “tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – “att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, “föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)


Mar 11 2014

Vad tänker du göra, Anders Borg?

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon.  Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är  precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?


Feb 10 2014

GMO-gubbarna i lådan

 

Med jämna mellanrum dyker de upp, forskarna, docenterna och professorerna som propagerar för genteknikens frälsning och just nu verkar de vara i farten igen. I januari var det Sten Stymne, professor i växtförädling på Sveriges Lantbruksuniversitet som tiggde regeringen om mer anslag för forskning kring GMO-grödor. I senaste numret av tidningen Sans får pensionären och den före detta professorn och prorektorn på SLU, Torbjörn Fagerström, i en alltför lång debattartikel gång på gång upprepa samma budskap – gentekniken på jordbruksgrödor är helt och hållet ofarlig. Och själv har jag haft det tvivelaktiga nöjet att nyligen träffa på några av dem i en debatt hos UNT   och Omvärlden. Anledingen var min artikel ”Kampen om fröet” i Omvärlden.

Nöjet var tvivelaktigt, därför att personerna i fråga mera ägnar sig åt tasksparkar än debatt, kanske i tron att deras akademiska titlar ger dem immunitet. Men låt oss strunta i budbäraren utan i stället titta på budskapet. Löftet från gentekniksivrarna är att vi ska få grödor som utrotar världssvälten en gång för alla. Det kan handla om supervete som står emot alla tänkbara sjukdomar eller ris som är så torktåligt att det kan odlas i öknen. Men det vi främst hittills har sett av det utlovade paradisiska gåvorna är grödor som är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller som har fått ett inbyggt gift som tar kål på vissa insekter.  Tvärtemot det som många tror så ger sällan GMO grödorna nämnvärt högre skörd, utan deras fördel är att de kapar kostnader.

Det är inte särskilt imponerande, särskilt inte eftersom gentekniken numera får anses vara myndig efter ett par decennier på nacken. Dessutom har vi sett en rad nackdelar som resistenta ogräs, ökad användning av bekämpningsmedel, förlorad biologisk mångfald och framför allt – det viktigaste av allt – ett ohälsosamt maktövertag hos biokemiföretagen. Det finns all anledning att vara tacksam över Europas försiktiga hållning. Det här är kanske enda gången inom jordbruket som man på allvar har tillämpat försiktighetsprincipen, nämligen att varje GMO-gröda noga ska prövas och undersökas så att den inte skadar människa, djur eller miljö.

Frågan om gentekniken inom lantbruken handlar egentligen väldigt lite om själva tekniken, det är mera en maktfråga. Att välja genmodifierat och därmed patenterat utsäde är också en fortsättning på den väg som innebär att jordbruket gör sig allt mer beroende av inköpta insatsmedel i form av utsäde, energi, gödning, avelsmaterial, bekämpningsmedel, foder osv. En annan väg skulle ju kunna vara att utveckla ett mer självförsörjande  jordbruk som inte skulle vara lika beroende av andra företag och kanske därför inte lika sårbart.

 Vem ska ha makten över utsädet, fröerna? Vi vet att 75 procent av jordbrukets biologiska mångfald har försvunnit under 1900-talet och införandet av de genmodifierade grödorna har inneburit att mångfalden krympt ytterligare. De enorma resurser som läggs på GMO-forskning leder till att mindre resurser läggs på traditionell växtförädling och existerande sorter, särskilt de gamla som inte är patenterade, tillåts degenerera. I dag består Indiens bomullsfält till över 90 procent av genmodifierad bomull, ett land som alldeles nyligen hade hundratals sorter.

Maktfrågan drabbar alla, både de som väljer att odla exempelvis GMO-grödor och de som inte gör det. Den lantbrukare som odlar GMO-majs blir inte bara beroende av utsädesföretaget utan också av att kunna hantera en mix av olika bekämpningsmedel för att inte få resistenta ogräs. En GMO-grödas inträde på åkern minskar också genast de omgivande böndernas valfrihet. De tvingas i stället att så sitt vanliga utsäde betydligt senare på säsongen för att inte grannens GMO-grödor ska korspollinera sig, tvingas därmed också skörda senare och får följaktligen en sämre skörd. Den ”alternative” löper förstås också alltid risk för att det kommer in GMO-grödor på fältet ändå och det är givetvis en katastrof för en bonde som väljer att odla och sälja sin majs eller sin soja som GMO-fri. Och vi ser i förlängningen att de som vill köpa GMO-fritt får betala extra, inte för produkten i sig, men för att hålla isär den.

Med gentekniken blir det inte så mycket valfrihet kvar. Det är en odlingsideologi som hade passat utmärkt i en stalinistisk femårsplan, men som ironiskt nog har sitt ursprung i marknadsdyrkande landet i väster. Historien borde ha lärt oss att vara skeptiska till de som pekar med hela handen och påstår att de hittat Den Enda Vägen.


Jan 31 2014

Allt för många kejsare med nya kläder inom lantbruket

Kollegan Sven-Olov Lööv skriver initierat i ledaren i dagens ÖP om turerna kring centerpolitikern Per Åsling och hans engagemang i det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation. För fyra år sedan satsade regeringen med dåvarande näringsministern Maud Olofsson i spetsen,  ett par miljarder på att starta Inlandsinnovation. Nu skulle det bli fart på Norrlands inland!

Dagens Industri har nu  granskat det statliga riskkapitalbolaget och kommit fram till att det inte har har satsats på unga, innovativa företag, vilket var tanken. Tvärtom ligger det en doft av vänskapskorruption över det hela. DI beskriver hur riksdagsmannen Per Åsling både fick Inlandsinnovation att köpa ett av hans egna rikskapitalbolag samt hur han utfört diverse olika konsulttjänster åt bolaget. Det intryck man får av de olika skriverierna är egentligen den gamla vanliga visan, en politiker som inte riktigt har klarat av att hålla sig borta från köttgrytorna och  fokusera på sitt egentliga jobb – som riksdagspolitiker, något som han också kritiserats för tidigare.

Men personligen tycker jag att Löövs ledare också är intressant ur ett annat perspektiv, nämligen att han nämner Åslings tid som ordförande för Milko och även Leif Zetterberg. ordförande för Inlandsinnovation, som under många år var VD för LRF. Två bondeledare alltså som båda gjorde sig kända som  för mindre lyckade affärer. Leif Zetterbergs äventyr med Spira, den bondeägda livsmedelskoncernen, kostade bönderna tre miljarder kronor, precis som Sven-Olov Lööv skriver och det finns nog tyvärr rätt många före detta Milko-bönder som anser att Åslings tid vid rodret mer stjälpte än hjälpte.

Det har tyvärr varit gott om mediokra eller rent inkompetenta ledare inom bondekooperationen under de senaste decennierna. Förutom nämnda företag ska vi inte glömma Skånemejerier, ett företag som hade allt – starka varumärken, en säck full med gullpengar och en fantastiskt stor hemmamarknad – men där ändå ledningen lyckades klanta till det så grovt att det idag är franskägt. Eller föreningsslakten, som fortsätter att gå total kräftgång med beskedet i dagens lantbrukstidningar om att Scan lägger ner grisslakten i Skara.

Hur länge ska det egentligen dröja innan bönderna börjar att engagera sig i en av de allra viktigaste frågorna – nämligen hur deras företag leds och drivs? I stället för att ägna sig åt pseudofrågor som om man ska satsa på GMO-fritt foder för att spara någon ettöring hit eller dit?


Jan 4 2014

Grisliven som inte syns på förpackningen

Är det verkligen lönt att satsa på ett gott grisliv? Det är en fråga som de ekologiska grisproducenterna ställer sig med all rätt. Lagom till jul, när det är dags att börja griljera skinkan, brukar svaret vara ja från konsumenterna. Men resten av året är det lite mera tveksamt, annars skulle inte bara 0,7 procent av alla grisar vi föder upp i Sverige vara ekologiska. När det handlar om bilköp så förstås vi varför en liten Toyota Yaris är billigare än en stor Mercedes GL. Det syns redan på utsidan och det märks i ännu högre grad när vi sätter oss bakom ratten. När vi köper fläskfilé är det däremot en helt annan sak, det finns ingen synlig skillnad där de ligger förpackade i butiken, bara priset skiljer dem åt och den skillnaden är mycket stor! Den svenska konventionella filén är dubbelt så dyr som den danska och den ekologiska är dubbelt så dyr som den konventionella svenska och alltså nästan fyra gånger dyrare än den danska. Personligen tycker jag att man kan ha en viss förståelse för att det krävs rätt mycket engagemang och kunskap för att konsumenten ska välja någon av de betydligt dyrare fläskfiléerna. Problemet med djuromsorg är nämligen att det inte syns på utsidan. Och bönderna må klaga hur mycket de vill på osolidariska konsumenter, jag tycker fortfarande att man varit rätt usel på att verkligen sälja djuromsorgen. Ekologiska kotletter ligger, i bästa fall, förpackade i gröna plasttråg i stället för svarta, men tydligare än så blir det inte. Det är rätt häpnadsväckande torftigt, med tanke på hur mycket tid och pengar som annars investeras i livsmedelsförpackningar. Förpackningen för fläskfiléer har inte ens en färgmarkering som skillnad. För de flesta konsumenter som står framför kötthyllan dyker det inte upp någon självklar inre bild av hur livet för en svensk gris lever, jämfört med en dansk eller tysk. De flesta av oss har inte sett några grisar i levande livet överhuvudtaget, vare sig i stallarna eller fritt bökande med trynena i jorden. Och till skillnad mot äggen och hönsen, där ekoäggen under många år fick mycket reklam, har heller ingen på allvar brytt sig om att tala om det för oss. Ändå så finns skillnaderna där mellan de olika grisliven och de skillnaderna är stora. Det gäller bara att vi kommer ihåg det även när julen är över och skinkorna reas ut.

(En variant av texten har publicerats som krönika i senaste Allt om Mat)


Dec 3 2013

Kampen om fröet

.<br /><br />
Foto: Pep Bonet/NOOR

Ur senaste numret av Omvärlden

Foto: Pep Bonet/NOOR

Reportage

Kampen om fröet

Publicerad: den 29 november 2013

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser.

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.

Texten är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2013. Prenumerera här

Ann-Helen Meyer von Bremen