Nov 15 2018

Konsumentmakt på riktigt

Diskussionen om maten och dess påverkan på vår hälsa och vår miljö landar ofta i VAD vi ska äta och mycket mer sällan om HUR. Senaste larmet handlade om peruansk sparris som tömmer hela byar på grundvatten. Det är ingen nyhet att grönsaksodling kräver vatten och att det blir problem när stora, intensiva grönsaksodlingar breder ut sig. Det just nu brinnande Kalifornien har ju länge varit känt för sina vattenkonflikter kring sina odlingar av mandel, frukt- och grönsaker. Spanien är ett annat exempel.

Så det borde alltså inte vara någon nyhet att grundvattnet sjunker när konstbevattningen ökar. Ändå så blir det en nyhet. Ett starkt skäl till det är att avståndet till vår mat, både geografiskt men också mentalt, har ökat väldigt mycket. Vi vare sig bokstavligen eller bildligt ser vilka konsekvenser som vår tallrik får för människor, djur, landskap och natur. Nu är det sparrisen som det larmas om. Vilken grönsak blir det nästa gång?

Svaret på alla de här problemen som dagens matsystem orsakar blir ofta att fokusera på produkten. Det är sparrisen från Peru, palmoljan från Indonesien, sojan från Brasilien, avokadon från Mexiko, mandlarna från USA, kycklingen från Thailand eller fläsket från Danmark som är problemet. Alltför sällan pratar vi om att det vi borde förändra är HUR vi odlar, föder upp och förädlar och även HUR vi äter och HUR vi handlar maten.

Ikväll är det återigen dags för utlämning av lokal mat i vår REKO-ring i Uppsala. Det är ett fantastiskt exempel på vilken skillnad som det kan innebära om man tar frågan HUR på allvar. Att handla på REKO innebär inte bara en stor förändring för producenterna, utan minst lika mycket för mig som konsument. Det är en förändring som inte bara sätter avtryck i landskapet, utan som syns direkt på min tallrik. Det är också en förändring som är vansinnigt rolig. Det har aldrig varit roligare att köpa mat!

Nedanstående text publicerades nyligen som krönika i Ekolådans nyhetsbrev:

Häromdagen stekte jag mitt livs första killingkotletter. Jag hade köpt en ”prova-på-killing-kasse” där det även ingick färs, grillskivor, en bit rökt korv med vitlökssmak och merguezkorv. Det var inte bara gott, det var en nästan unik upplevelse. Bara två ­gånger tidigare har jag haft nöjet att äta killing i Sverige, eftersom getkött här är en raritet. Även om det produceras en del getost i vårt land, så säljs det nästan inget getkött alls. ”Det finns ingen marknad för det”, brukar man säga, vilket innebär att det inte finns någon butik eller restauranggrossist som vill jobba med köttet. Det här leder bland annat till att i princip alla bockar slås ihjäl redan vid födseln. Snacka om svinn!

Hur fick jag då tag på kotletterna? Vilken fantastisk butik är det som har bestämt sig för att ha ett utmärkt sortiment av killing? Svaret är – ingen alls. Inköpet skedde på en osexig parkeringsplats utanför Uppsala efter att jag hade gjort beställningen på Reko-ringens facebooksida.

Vi är allt fler som vill ha en relation mellan maten och platsen där vi bor, mellan konsumenter och producenter. Vi vill begripa hur maten produceras och vill bort från den anonyma och åksjuka maten. Därför väljer vi att handla direkt från producenten – vi prenumererar på kött- och grönsaks­lådor, besöker gårdsbutiker, blir medlemmar i andelsjordbruk eller via Reko. Gemensamt för många av de producenter som säljer sina varor direkt till konsument är att de är ­mindre, ofta ekologiska och har en variation i sin produktion.

Vår egen lilla gård säljer också grön­saker via Reko-ringen, vilket är trevligt, men den stora aha-upplevelsen för mig är som konsument. Till att börja med är det en mental omställning att bryta sitt vanliga sätt att handla mat på, men det går snabbt över, framför allt när man börjar inse vilka fördelarna är. Även om en stor livsmedelsbutik har drygt 20 000 olika produkter, klarar den ändå inte av att erbjuda grönsaker som inte bara är nyskördade utan som även är skördade när de smakar som allra bäst. En vanlig butik vill främst ha grönsaker som håller sig länge, inte som är fullt smakmogna. Där är det också säsong för allt – hela tiden, men handlar du direkt från odlaren, finns det bara sparris på våren, tomater sommar och tidig höst och färska rotfrukter under hösten – men det är samtidigt då som de olika grönsakerna smakar som allra bäst.

Eftersom vi är vana att kunna köpa allt året runt, kan vi förstås uppleva detta som en begränsning, men det är samtidigt en oerhörd tillgång att kunna handla råvaror när de är på topp. Och även att lära sig att laga mat efter vad säsongen ger. Har man en gång börjat gå den vägen är det väldigt svårt att återvända till butiken, annat än för kompletteringsshopping. Vad spelar det för roll om det finns tio sorters tomater, om ändå ingen smakar något? Det här är mataktivism när det är som roligast. Och godast. Och vi blir bara fler!


Nov 5 2018

Vi har faktiskt inte råd med 1,5 grader!

Det är många som vill äta prinsesstårtan och samtidigt ha den kvar. Det gäller i synnerhet klimatet som på något magiskt sätt ska lösas samtidigt som tillväxten absolut inte får ifrågasättas. Den ska vara evig. Säger man bara att tillväxten ska vara “grön” eller “cirkulär”, så är allt lugnt.  För en politiker att gå ut och säga att vi måste förbruka mindre resurser, främst i form av fossila bränslen, vore det samma som att hoppa fallskärm rakt in i snurran på ett vindkraftverk.

I stället fortsätter man sitt självbedrägeri i stor skala och säger att klimatet kan räddas utan att vi egentligen behöver göra så stora ekonomiska förändringar.

Men sån är inte Björn Lomborg, chef för danska tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Tvärtom. Han  säger i stället rent ut vad det handlar om, att det helt enkelt skulle bli för dyrt att försöka uppfylla målet på 1,5 grader: “Att uppnå kraftigare  temperaturminskningar som 1,5 grader är inte realistiskt, och om man försökte det skulle det bli ofattbart dyrt.” Så skriver han i sin senaste ledare i Svenska Dagbladet.

Han kritiserar den nya IPCC-rapporten för att sakna “cost/benefit-analys av klimatmålen” och menar att den rimliga kostnaden motsvarar en temperaturökning på 3,5 grader i slutet av århundradet. “Att sänka temperaturen mer skulle leda till större kostnader än fördelar med ekonomiska förluster på motsvarande 50 000 miljarder dollar.”

Även om 3,5 graders uppvärmning innebär katastrofala följer för många miljoner människor, så blir det alltså, för dyrt.

Det är givetvis ett oerhört cyniskt sätt att se på världen och sina medmänniskor och det är djupt orättvist. Med vilken rätt har vi tagit andra människors utrymme i anspråk när det gäller konsumtion och klimatpåverkan? Och med vilken rätt anser vi oss inte vilja betala för detta?

Nej, jag delar förstås inte Björn Lomborgs åsikt på något sätt, men jag uppskattar att han är ärlig och inte hycklar. Han är en av få som inte försöker kamouflera det faktum att vi faktiskt inte gör något åt vår klimatpåverkan på allvar, därför att det är för dyrt. Åtminstone för oss som är rika.

Det handlar alltid om pengar och det kan vara bra att hålla det i huvudet nästa gång vi hör en politiker stå där och prata om grön tillväxt.


Oct 31 2018

Hästar, skumgodis och sponken

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller  produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige.  Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.


Oct 26 2018

Håller klimatmatematiken?

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i  senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs  också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

 

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 


Oct 3 2018

Kritiken mot klimat-matten

Följande text är början på en längre artikel i tidningen White Paper som kritiskt granskar den räknemodell som ligger till grund för många påståenden kring matens klimatpåverkan. Vill du läsa hela artikeln, så köp tidningen eller ännu hellre, prenumerera! Då får du inte bara läsa mig utan också en många andra duktiga skribenter.

”Rädda klimatet och bli vegan.” ”Skippa köttet och kör dubbelt så mycket bil” De senaste årens diskussioner om matens påverkan på klimatet har varit fulla av förenklingar och en stor anledning till detta är sättet att räkna ut klimatpåverkan – livscykelanalysen. Men nu är det flera forskare som ifrågasätter metoden, just för att den grumlar sikten.

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake med det hela, den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffa, så kommer jag ändå ligga 3-400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl och visst, då kan vi visserligen tala om en radikal sänkning av klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan, som vad det innebär att min kycklingdiet leder till att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo, vilket är nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande. Och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet? Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvarorna släpper ut per kilo vara, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser. En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

(Artikeln fortsätter i nummer 3 av White Paper som du hittar i välsorterade kiosker, eller beställer direkt hos White Guide, se länk ovan.)


Sep 26 2018

När politik är att INTE vilja

Spelar det någon roll för matpolitiken hur regeringen kommer att se ut? Svaret på den frågan är nog tyvärr – nej.  Samstämmig passivitet är vad som präglar politiken när det jordbruket och maten.

I skrivande stund vet vi inte hur den nya regeringen kommer att se ut, men egentligen spelar det inte så stor roll. Även om partierna gärna hävdar att det är mycket stora skillnader mellan deras politik, så är man rätt överens om de stora dragen. Med tanke på att den regering som bildas kommer att tvingas till ett brett samarbete, kommer troligen skillnaderna att bli ännu mindre.

Några detaljer skiljer sig förstås. Om Alliansen och Sverigedemokraterna får mera att säga till om så kommer det med all sannolikhet att bli tillåtet med gårdsförsäljning av alkohol på svenska vingårdar. Det säger däremot S, MP och V nej till. Ekomålen är en annan fråga där de två blocken är oense. Sedan början av 1990-talet har det funnits mål för den ekologiska produktionen och senare även för konsumtionen. Den förra borgerliga regeringen plockade bort dessa mål och de rödgröna införde dem igen under förra året- 2030 ska 30 procent av produktionen och 60 procent av den offentliga konsumtionen vara ekologisk. De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är fortfarande motståndare till målen, men det är inte säkert att man plockar bort dem ifall man hamnar i regeringsställning eftersom det kan orsaka mycket badwill, beroende på hur starka ekovindarna är för tillfället.

Några frågor klyver blocken. Liberalerna är det enda av de borgerliga partierna som säger ja till skatt på konstgödsel och bekämpningsmedel och som vill höja dieselskatten.  Bland de rödgröna är det Socialdemokraterna som backar när det gäller konstgödselskatt och även höjning av dieselskatt.

Men i de stora frågorna som verkligen skulle ha betydelse för jordbruket, råder samstämmig passivitet. Alla partier vill att svenskt jordbruk ska växa och betonar att man vill stärka konkurrenskraften och avveckla byråkratin, men däremot är det väldigt oklart hur detta ska gå till. Det är också oklart om större produktion är det samma som ökad lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk. Man har exempelvis fortfarande inte lyckats få jordbruksverket att betala ut jordbruksstöden till alla bönder i tid och ska man prata konkurrenskraft så är de stöden livsnödvändiga för bönderna. Fortfarande finns det stöd från 2015 som ännu inte betalats ut. Inget tyder heller på att byråkratin har minskat. Man är också överens om en fortsatt passiv linje inom EU där man främst jobbar för att minska stöden till jordbruket. Undantaget är Sverigedemokraterna som helt vill lämna gemenskapen.

Om inget radikalt händer, kommer det därför inte ske några stora förändringar inom matpolitiken inom de kommande fyra åren.  Fortfarande har ingen av de stora framtidsfrågorna som matens påverkan på miljön, klimatet och hälsan eller matsystemets sårbarhet, satt några egentliga avtryck i partiernas politik.


Sep 16 2018

5 sätt att göra motstånd

Förra veckan hade jag uppdrag av Göteborgs stad för att sköta deras instagramkonto #greenhackgbg. Tanken är att inspirera göteborgare att ställa om till en mer hållbar livsstil. Det var en intressant och rolig vecka. Jag skrev och fotade om det jag brukar prata om – maten, miljön, jordbruket och landskapet. Och hur allting hänger ihop. I fredags var mitt uppdrag att ge konkreta tips vad man kan göra om man vill göra sin mat mer hållbar. Jag gav fem tips som är både enkla och svåra, men som alla har en sak gemensamt – de gör motstånd mot dagens matsystem. För det är precis det jag tror att vi måste göra, vi måste hitta nya vägar. Vi måste göra motstånd mot ett jordbruk och ett livsmedelssystem där förlorarna bara blir allt fler.

Motstånd 1. Laga mat
Vill man förändra världen och ta makten över sin egen mat, ska man börja i sitt eget kök.
Det finns en massa kommersiella krafter som INTE vill att du ska laga mat , som gärna talar om för dig att du vare sig kan eller hinner sätta ihop en bra måltid eftersom då kan de sälja på dig dieter, färdigrätter, bantardrycker, proteinbarer, hälsotillskott och en rad andra påstått hälsosamma livsmedel.
Men de har förstås fel. Du KAN laga mat och du kan göra det MYCKET BÄTTRE. Och kan du inte nu, så kan du lära dig. Lär dig laga mat, tillsammans med familj och vänner och ät TILLSAMMANS! Att dela en måltid är en av de viktigaste kulturyttringar vi har. Kanske rent av det som gör oss till människor, anser en del forskare.
Om du lagar din mat själv så kommer du veta vad maten innehåller och du kommer successivt att lära dig mera om vad som är bra och mindre bra råvaror. Du slipper många tillsatser som sötningsmedel, färgämnen, förtjockningsmedel och saker som man aldrig riktigt förstår vad det är, plus att det ofta är lättare att ta reda på var maten kommer från. När du köper råvaror i stället för mer eller mindre färdiga livsmedel, så går också en större del av pengarna direkt till bonden.
Man behöver inte gå så långt som på bilden, där jag och en kamrat gör korv. Men det är otroligt roligt och GOTT att göra korv!
Har du inte tid att laga mat? Har du inte tid att ha roligt?

Motstånd 2. Odla
Man behöver inte odla jättemycket, det kan vara bra nog att odla på sin balkong. Men att odla är ett bra sätt att lära sig lite grann om hur detta med jordbruk faktiskt fungerar. Dessutom finns det inga tomater som smakar så gott som de man har odlat själv.
Vill du odla i större skala? Sätt igång! Vi behöver bli många många fler som odlar (och kanske även har lite djur) över hela Sverige. Tillsammans kan vi återigen skapa ett mosaiklandskap av mångfald. Vi kanske inte kan försörja oss på det på heltid, men det kan å andra sidan inte de yrkesverksamma bönderna heller.

Motstånd 3. Relationsmat – våga vägra Ica!
Sök nya vägar för att handla din mat och handla så nära bonden/producenten som möjligt. REKO-ringar, andelsmat, gårdsbutiker, Bondens Marknad – det finns en massa olika sätt att handla mat på och som bygger på en närmare relation till maten och människorna bakom maten. Du stöder dina lokala bönder och är med och formar landskapet där du bor. Och även om en stor butik har 20 000 olika matvaror så finns det flera saker som man inte klarar av, som att leverera nyskördade grönsaker. Handlar du direkt av bonden så får du detta och kan dessutom följa matens säsong. Och som sagt, du får koll på hur din mat odlas, föds upp och förädlas. Plus att du kan påverka utbudet på ett sätt som du aldrig kan göra i en vanlig butik. För en sak kan du vara säker på, bonden kommer att lyssna på dig eftersom du spelar stor roll.
Det viktigaste av allt – det är väldigt kul med relationsmat. Det är något så klyschigt som matglädje. På riktigt!

 

Motstånd 4. Åtminstone eko!
När du efter att ha handlat relationsmat (eller odlat, fött upp/förädlat den själv) ska kompletteringshandla i den traditionella butiken, välj åtminstone eko!

Någon påpekade klokt i en kommentar att eko ibland kan kännas som greenwash med alla sina plastförpackningar och visst, även ekologiska producenter som säljer i butik tvingas följa alla de spelregler som finns på marknaden. Det är svårt att vara alternativ. Även ekologiska bönder pressas av strukturutveckling, låga kostnader och konkurrens.
Men att välja eko i butiken och på krogen är ändå något som gör stor skillnad, tro inte annat! Du slipper ett lantbruk som använder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket är två saker som har mycket stor påverkan på vår miljö. Vi släpper ut alldeles för mycket kväve och har passerat planetens gränser för vad biosfären kan ta hand om. Användning av konstgödsel är just den största källan till biologiskt aktivt kväve. Produktion och användning av konstgödsel är dessutom växtodlingens absolut största bidrag till växthusgaser. Ekologiska gårdar har också för det mesta en mer varierad produktion, bland annat eftersom man inte kan använda konstgödsel utan måste hushålla mer med näringsämnen.
Så se eko som en grundläggande nivå för din mat. Sedan kan du bygga på med att handla så lokal mat som möjligt.

Motstånd 5. Kräv bättre mat!
Mat är makt. Det har makten vetat i alla tider och det vet den nu också. Och nej, den så kallade ”konsumentmakt” som vi erbjuds är faktiskt inte makt på riktigt. Vi kan välja på det som finns, men tänk om vi vill ha något annat, något bättre?
Det är ganska många därute som vill lura oss att tro att vi kan leva för evigt eller rädda världen, stoppa klimatförändringarna osv, bara vi väljer just deras produkter. Men tyvärr finns det ingen quick fix. Det finns inga enskilda produkter eller dieter som kommer att rädda vare sig oss själva eller planeten. Det kommer inte bli bättre bara för att vi äter glutenfritt, laktosfritt, sockerfritt, saltfritt, sojafritt, köttfritt eller vilket ”fritt” som nu gäller. Jag är ledsen, men det funkar inte så.
Det krävs mycket mer än så. Det krävs en förändring av hela matsystemet. Och av oss själva också. I dag har jag skrivit om fem motstånd mot det rådande matsystemet, fem saker som jag tror kan betyda mycket om vi vill förändra: Matlagning, odling, relationsmat, ekologiskt och nu det femte – att inse att vi är mer än konsumenter, vi är också medborgare och politiska varelser. Låt oss fortsätta vårt samtal – precis som flera av er har gjort här, tack så mycket för det! – och lått oss också på olika sätt kräva av våra politiker att det är dags att förändra vår matproduktion och därmed vår skötsel av den här planeten.
För någon vecka sedan anordnades klimatdemonstrationer, utmärkt initiativ, jag vill också se demonstrationer på gatorna för en bättre mat. Jag vill se demonstrationer utanför sin butikerna som kräver att man plockar bort mat som är odlad med bekämpningsmedel eller importerat kött från djur som proppats fulla av antibiotika. Det där är inget som vi konsumenter ska ”fatta medvetna val” om i butiken, det är en ren hygienfaktor som butikskedjorna redan borde ha rensat ut. De borde skämmas när de pratar om ”valfrihet” i dessa sammanhang.

 

 


Sep 11 2018

Grönsakstörsten

Den torra sommaren väcker många funderingar på hur vi använder planetens resurser, inte minst vattnet. Har man både grönsaksodling och kor på sin gård är det lätt att se vad som dricker mest, nämligen grönsakerna.

Det är svårt att påminna sig när det senaste skrevs så mycket om vårt lantbruk och matförsörjning som denna sommar. Torkan och hettan har riktat medias strålkastare mot maten och klimatet. Mycket fokus har varit på djurbönderna, främst ko-bönderna, och deras stora problem att få fram foder till sina djur. Man kan då lätt få uppfattningen att korna är särskilt vattenslukande djur, men det är ett påstående som inte stämmer.

På vår gård finns både några dikor och en liten grönsaksodling och det är lätt att se skillnaden direkt. Precis som de flesta andra grönsaksodlare så har vi bevattning. Vattnet tar vi från vår sjö. Denna sommar har vi kanske pumpat 8-10 kubikmeter per dag till våra odlingar som omfattar cirka 1 hektar. Det är jämförelsevis inte särskilt mycket vatten eftersom vi trots allt har lera och blöta marker.

Våra fem kor och tre kalvar dricker dock inte ens en kubikmeter, dvs 1 000 liter vatten, per dag. Räknar vi högt så hamnar den lilla hjordens vattenförbrukning på 650 liter per dag, dvs 100 liter per vuxen ko och 50 liter för kalvarna. Men eftersom kalvarna föddes redan i februari och korna därför inte är särskilt högmjölkande, skulle jag gissa på att det ligger mellan 400 och 500 liter för hela gruppen.

Låter det lite? Har du kanske hört talas om betydligt högre siffror, som att 1 kilo nötkött kräver 16 000 liter vatten? I så fall har du träffat på en teoretisk beräkning som kallas för vattenfotavtryck och som inte bara räknar in det vatten som djuren dricker och som används vid tillverkning av exempelvis mjölk, utan även det regn som fallet på fälten där man odlar djurens foder och på deras betesmarker. Det är med andra ord en metod som inte är särskilt relevant när man pratar om vattenförbrukning.

Globalt är jordbruk den verksamhet som använder mest vatten, men det gäller inte för Sverige. Här gör vi av med cirka 4-5 procent av färskvattnet.

Den globala djuruppfödningen, det vill säga all världens grisar, höns, kor, får, getter, hästar osv står för ungefär för en tredjedel av jordbrukets vattenförbrukning, men ger samtidigt 40 procent av proteinet och 45 procent av fettet i världen.

Av de grödor som vi odlar på vår gård är rotfrukter, potatis bönor och ärter de mest näringsrika och de kräver inte heller särskilt mycket vatten. Tomater, gurkor, spenat, sallater, chilipeppar, kryddgrönt och meloner däremot en hel del vatten. De är goda men ger inte särskilt många kalorier. Hur ska vi se på dessa näringsfattiga grönsaker som dessutom dricker mycket vatten? Ska vi sluta äta dem? Absolut inte, men vi ska kanske inse att de är lyxprodukter som förtjänas att väljas med omsorg när det gäller säsong, odlingssätt och närhet till odlaren. Nu och ett antal veckor framöver är den bästa tiden att njuta av dessa lyxprodukter, medan vintern är rotfrukterna och kålens tid.

(Texten har publicerats som krönika hos Ekolådans nyhetsbrev)


Aug 12 2018

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren


Aug 9 2018

Vad Ica, Coop och Axfood aldrig klarar av

Det finns mer än 20 000 livsmedel i en stor butik. Om jag vill ha jordgubbar, sparris, mango eller ananas så finns det där, oavsett vilken tid på året. Men jag hittar inga nyskördade, perfekt mogna frukter eller grönsaker i säsong. Det klarar inte de avancerade logistikföretagen av. De är inte gjorda för det. Då får jag i stället gå direkt till odlaren.

“Jag vill också bo så här, på en gård och odla så att jag kan gå och äta goda grejer när jag har lust med det!”

Grabben är 6 år och har precis följt med sin pappa för att hämta lite grönsaker som de har beställt från oss och vår lilla odling. Han ser fram emot att äta tomaterna som ligger i påsen. Trots sin ringa ålder så har han förstått det som många vuxna människor aldrig  inser, därför att de inte har fått uppleva det, nämligen att det är en himmelsvid skillnad mellan nyskördat och butikernas grönsaksutbud.

Med risk för att slå undan fötterna på vår lilla gårds marknadsavdelning, dvs jag själv, så måste jag erkänna att det egentligen inte är något särskilt med just vår odling. Visst, vi odlar ekologiskt och ganska många olika sorter, men det finns det fler som gör. Den stora skillnaden är egentligen tiden. Den tid som går mellan att vi plockar våra tomater till att några av dem hamnar i den unge mannens mun. I det här fallet rör det sig om några timmar.  Den korta tiden gör att vi behöver inte ta med i beräkningen att tomaterna ska klara av att transporteras till Det Stora Lagret för att sedan transporteras ut till butikerna och därefter ligga ett antal dagar i grönsaksdiskarna utan att bli dåliga.

Vi kan helt enkelt bara skörda våra tomater när de är helt mogna. När de smakar som bäst i en sexårings hand.

Skulle vi sälja till butiken skulle vi fokusera på lång hållbarhet och stöttålighet redan vid beställningen av fröer på våren, inte på smaken. Och vi skulle också skörda innan tomaten hade hunnit utveckla hela sin rika arom, just med tanke på hållbarheten. Det är därför som en butikstomat aldrig kan tävla med en tomat som man har odlat själv eller köpt direkt från odlaren.

Det är bland annat därför som jag är så glad för att vi har en REKO-ring i vår närhet. Här finns flera grönsaksodlare som säljer just det nyskördade, när det smakar som allra mest. Vår REKO-ring har ett betydligt mindre och mer begränsat sortiment än vad de stora butikerna har, men samtidigt har vi också många matvaror som inte finns i den vanliga handeln. Det gäller inte bara de nyskördade grönsaker, utan även det stora utbudet av köttdetaljer, inte bara från olika djurslag utan även raser. Eller de färgglada äggen från olika rashöns. Marmelader, safter och sylter från både vilda och tama bär. Ostar och ostkakor från getmjölk. Bröd och bakverk, inte minst sådana med kulturhistoria som Upplandskubb. Och mycket annat.

Utbudet är begränsat. Och samtidigt så oerhört rikt. Och dessutom finns människorna där, människorna som säljer och köper maten och som gör det för de goda smakernas skull, men också för att de vet att maten de köper, sätter spår i landskapet där de själva bor.

Vill du få skojigare i kylskåpet och skafferiet kan du hitta din närmaste REKO-ring här.