Millenniebyarna – det stora experimentet

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med oss. Om två, tre år ska de kinesiska arbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för tyska Östafrika i början av 1900-talet.

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtsiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad.

Mbola är en av Afrikas 14 millenniumbyar – eller snarare kluster av flera byar – som ingår i ett tioårigt prestigefyllt projekt som startats av Jeffrey Sachs, en av dem som föreslog och formulerade FN:s millenniemål. Byarna skulle visa att det går att uppnå FN:s millenniemål. Millenniebyar finns i tio länder i Afrika och omfattar enligt projektet en halv miljon människor.

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är millenniebyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Det låter för bra för att vara sant – och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är imponerande, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.

– Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Läs hela reportaget om millenniebyarna i OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

Det brukar heta att konsumenten är kung, men kanske bara i fantasins land? Med facit i hand ser vi att konsumentmakten i princip inte betyder någonting för att förändra den stora utvecklingen inom dagens jordbruk och matproduktion som blir allt mer industrialiserad.

Efter 30 år av ekologiskt lantbruk, periodvis statligt stöd och massiv uppbackning av media är fortfarande bara 3,5 procent av alla livsmedel vi köper ekologiska.  Det är ingenting, som kontrast står sötsaker och glass exempelvis för nästan elva procent av våra mat- och dryckesinköp. Andelen mat från lokala mathantverkare och gårdsbutiker är naturligtvis ännu mindre. Tittar vi på kycklinguppfödningen, som är den mest industrialiserade grenen av jordbruket och där det borde finnas ett stort utrymme för alternativ, utgör den ekologiska kycklingen bara en promille av all kyckling vi köper.

Inte konstigt att bönderna klagar över att vi konsumenter är opålitliga, vi säger att vi vill handla miljövänligt och etiskt, men vi verkar göra något helt annat. Men frågan är om inte hela tanken med konsumentens makt är felaktig? Förstå mig rätt, jag tycker fortfarande att vi som enskilda personer har ett ansvar för vilken mat vi köper och att det ansvaret också ska synas i våra kundvagnar. Att däremot tro att alla vi konsumenter på frivillig väg ska ta kostnaden för det industriella jordbrukets utsläpp av kväve, koldioxid, bekämpningsmedel samt den dåliga djurmiljön, utslagningen av lantbrukare och utarmningen av landsbygden  osv osv– det är att begära lite för mycket!

Nejdå, jag menar inte att vi ska komma undan. Det är klart att vi ska betala för juste producerad mat, men borde inte också några fler ta ansvar? Borde inte lantbruket få betala för de kostnader som det orsakar när det gäller skador på miljön, naturen, djuren och faktiskt – oss som äter maten? På samma sätt som lantbruket i betydligt större utsträckning än i dag borde få ersättning för när det bedrivs på ett sätt som vårdar alla de naturens tjänster som vi behöver?

Borde inte handeln ta ett ansvar för den mat som de säljer och helt enkelt höja sin lägsta nivå för matkvalitet? Hur kan det exempelvis vara tillåtet att sälja livsmedel som innehåller minsta gnutta bekämpningsmedel? Eller animalier från djur där vi vet att produktionen är allt annat än djurvänlig?

Och framför allt – borde inte politiken ta ett större ansvar och börja intressera sig för att forma en ny jordbrukspolitik? En politik med insikten om att hur vi bedriver jordbruk och matproduktion har en oerhört stor påverkan på vår miljö, vår natur, våra landskap och faktiskt på hela vår kultur.

Konsumentmakt är populärt. Kanske för att det låter vackert men i sin nuvarande form, är alldeles ofarligt.

Texten har publicerats på Ekolådans Nyhetsbrev

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste  Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg.  Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?

Det är konstgödselreceptet som gäller för det afrikanska jordbruket. Under en dryg vecka reser jag runt i Tanzania för att titta närmare på två satsningar för att kickstarta det afrikanska jordbruket och därmed också minska hungern och fattigdomen.

Det ena projektet går under namnet Milleniebyarna, initierat av Jeffrey Sachs, megastjärnan inom biståndsvärlden som bland annat varit med och formulerat FNs Milleniemål och som är rådgivare till FNs generalsekreterare. Det andra är AGRA, Alliance for a Green Revolution Africa, med ingen mindre än Kofi Annan som ordförande och pengar från Bill och Melinda Gates. Båda projekten pratar om ett uthålligt jordbruk och om att använda miljövänliga metoder för att öka skördarna. Men i praktiken handlar det främst om att subventionera konstgödsel, vilket också Tanzanias regering praktiserar.

Ganska snart upptäcker vi att det inte är de fattigaste bönderna som nås av subventionerna, även om de är målgruppen. Även om konstgödseln är kraftig rabatterad, ska ändå bönderna stå för en del av kostnaden själva och det är då de fattigaste trillar ifrån. I stället är det de bönder som redan är lite mer avancerade, har lite större gårdar och lite bättre ekonomi som främst verkar få del av stöden.  Och ibland för att de helt enkelt råkar vara släkt eller känna rätt personer som gör att de får subventionen. Korruption är ett utbrett problem när det gäller den tanzaniska statens konstgödselsubventioner, det erkänner även jordbruksministeriets egna tjänstemän.

Men det handlar inte bara om korruption och om att de fattigaste inte anser sig ha råd. Efter ett tag förstår vi att det ibland är en rationell kalkyl från böndernas sida som ligger bakom beslutet. Den subventionerade konstgödseln gäller främst majs och majsmarknaden i Tanzania är delikat. Majpriserna svänger kraftigt och bönderna kan aldrig veta vad de egentligen kommer att få betalt. Dessutom kan regeringen rätt som det är lägga sig i och reglera priset på marknaden. Att satsa pengar på konstgödsel, när man inte vet om man kommer att få igen kostnaden, är därför väldigt osäkert. Särskilt om det inte kommer något regn. Då hjälpen ingen konstgödsel i världen.

Bönder världen över brukar ibland beskyllas för att vara tröga och inte vilja anpassa sig till marknaden och det epitetet gäller särskilt fattiga bönder i tredje världen. Men kanske är det precis tvärtom, att de helt enkelt har suttit och räknat och kommit fram till att investeringen riskerar att inte bli lönsam? Kanske har helt enkelt bönderna bättre koll på marknaden än alla de godhjärtade skrivbordsbyråkraterna?

Debattartikel i dagens Svenskan på Brännpunkt

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. “Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver “Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester  i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.

Inom några år kommer en tredjedel av landets mjölkbönder att vara borta. Då kommer det bara finnas drygt 3 000 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Det är något som berör oss alla, även vi som inte är mjölkbönder, för det innebär att landskapet växer igen allt snabbare, samtidigt som korna blir allt fler i vissa landskap som redan i dag har problem med övergödning.

I LRFs Lantbruksbarometer säger 34 procent av mjölkbönderna att de inom tre år planerar att sluta eller dra ner sin verksamhet. Och sannolikheten för att det “bara” rör sig om en minskning är rätt låg. I stället är det troliga att man helt enkelt stänger lagården för gott. Undersökningen kommer inte som någon överraskning. Det finns en rätt stor grupp mjölkbönder som har mindre besättningar och som nu står inför valet att antingen lägga av eller bygga ut. Det handlar då ofta om mycket stora investeringar och med den dåliga lönsamhet som är just nu, med låga mjölkpriser, och bankerna som har blivit allt mer restriktiva i sina kreditprövningar, är det en satsning som många bedömer som omöjlig. Lägg också till att Sveriges mjölkbönder är en åldrande skara och där den yngre generationen tvekar inför att ta över verksamheten.

Utvecklingen är logisk. På en världsmarknad där alltid det lägsta priset är det som styr priserna för all världens bönder, är svenska bönder inga vinnare. De klarar inte av att konkurrera med sina kollegor på exempelvis Nya Zeeland, där gräset alltid är grönt och kostnaderna för att producera mjölk är betydligt lägre. Det är enkel matematik och det borde därför vara självklart att spelplanen inte skulle vara utformad på detta sätt, i alla fall om vi inte helt vill outsourca vår mjölkproduktion till omvärlden.

Men det här är en fråga som inte bara handlar om svenska mjölkbönder och vår mjölk, utan också om landsbygden. Mjölken är motorn i lantbruket och spelar också en stor roll för landsbygdens livskraft. En mjölkbonde ger exempelvis sysselsättning åt ytterligare fem personer. Det är också en fråga för oss som bor i städerna, för när korna försvinner, växer också landskapet igen. Det finns idag 34 kommuner utan kor och Jordbruksverket visade i en studie för något år sedan hur delar av landskapet håller på att växa igen, när mularna inte finns kvar och gör sitt jobb.

Lantbruk är mycket mera än matproduktion. Lantbruk är också vårt viktigaste redskap för att sköta om naturen och landskapet, men det är inget som världsmarknadspriset på mjölkpulver tar någon hänsyn till. Och så länge som politiken inte går in och förändrar spelplanen, får vi leva med detta.

Passa på att resa genom Sverige i sommar och njut av hagmarkerna som finns kvar, i morgon kan det nämligen vara försent.

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN  för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri.  Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom.  Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet “oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!

I gårdagens ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson att anledningen till glesbygdens problem inte stavas vare sig marknad eller att staten inte förmått att lokalisera ut fler jobb. I stället ges hela skulden till den politik som LO-ekonomerna  Rehn och Meidner lanserade på 40-talet. Politiken gick i korthet ut på att öka produktiviteten, minska arbetslösheten, hålla inflationen nere och jämna ut lönerna. Och det är framför allt detta sista, kraven på lika löner, som Ludvigsson attackerar. Enligt henne var det den politiken som gjorde att små företag på mindre orter inte kunde konkurrera med stora företag i områden med betydligt snabbare tillväxt.

Men  det som Ludvigsson väljer att bortse ifrån var att detta skedde med storföretagens välsignelse. För dem var det givetvis en oerhört passande politik som innebar att de slapp mindre företag som kunde konkurrera med lägre priser.

På samma sätt har staten och kapitalet gått hand i hand när det gäller strukturomvandlingen av jordbruket, det som egentligen är landsbygdens, om vi pratar landsbygd på riktigt, enda motor i näringslivet. När det moderna Sverige skulle danas efter andra världskriget, togs en rad politiska jordbruksbeslut som ledde till att mindre gårdar slogs ut och gynnade de stora, specialiserade lantbruken. Det fanns givetvis en välvilja i detta – Sverige behövde producera mera mat, många bönder levde på så små gårdar att de inte kunde försörja sig och passande nog behövde industrin arbetskraft. Men effekterna var också förödande. Mellan åren 1944 och 1999 försvann tre fjärdedelar av våra lantbruk och en tredjedel av åkerarealen. Mängder av lokala spannmålssorter och husdjursraser fick stryka på foten när hög produktivitet var det enda som gällde. I vissa fall handlade det om arter och raser som med rätta kunde passeras till historien, men rätt många barn slängdes ut med badvattnet.

Men det går inte att bortse ifrån att marknadskrafterna också har spelat en roll i den utvecklingen och att de krafterna har blivit allt starkare sedan EU-inträdet. I dag är det svårt att skylla politiken på att lantbruket krymper, det styrs betydligt mera av priserna på världsmarknaden. Trots att Sverige betalar ut drygt 11 miljarder kronor i jordbruks- och landsbygdsstöd varje år, så räcker inte de pengarna för att bromsa utvecklingen. (Matlandet Sverige-pengarna är givetvis en så liten peng att det från början borde varit uppenbart att de inte skulle förändra något.) Detta säger något om marknadens oerhört starka kraft.

Visst har staten haft sin slev med i grytan, men att låtsas som att marknaden inte har spelat någon roll för landsbygdens utarmning blir lite fånigt. Ännu märkligare är det att den diskussion som nu pågår kring landsbygden, igångsatt av Centerns idéprogram, inte handlar ett smack om lantbruket. För det är ändå lantbruket som är den näring som kan utveckla eller avveckla landsbygden