Aug 2 2019

De måste skövla sina regnskogar!

Under sommaren har jag i olika sammanhang uppmanats att protestera mot skövlingen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar. Det finns all anledning vara kritisk och orolig över skogsskövlingen. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför vi inte ser bjälken i våra egna ögon? Det är ju nämligen precis så här som Sverige en gång byggde sitt ekonomiska välstånd och fortfarande gör.

Vi skövlade våra urskogar och ersatte dem till stora delar med gran- och tallplantager. Vi begick rovdrift på naturen när vi bröt malm, dämde upp älvarna för att få vattenkraft och ersatte vårt småskaliga mångfaldsjordbruk med växande monokulturer av enfald och nedlagda gårdar. Vi trängde undan vår urbefolkning och fortsätter att göra det för varje skogsväg och vindkraftverk som byggs i renbetesland. Vi förstörde byarna, därför att det var viktigare med större åkrar och ekonomisk tillväxt än det samarbete och den gemenskap som fanns i byarna. Allt detta har vi gjort och allt detta gör vi. Och det är resultatet av denna skövling som också brukar kallas för utveckling, ekonomisk framgång och tillväxt. Det är också länder som Sverige som ses som förebilder, målbilder för de länder som inte anses lika ekonomiskt utvecklade. Men för att denna ekonomiska utveckling ska äga rum, måste de göra precis som vi har gjort. Och gör.

De måste skövla sina regnskogar.

De måste bränna sina resurser, inte bara i det egna landet utan också i andra.

För någon dag sedan var det ”Overshoot Day”, den dag då världen återigen börjar leva på lånad tid och lånade resurser. För svensk del infaller den här dagen redan i början av april. Ju rikare ett land är och desto mer prylar och tjänster som produceras och konsumeras, desto större förbrukning av resurser. Det är så enkelt det är. Och så svårt.

Det är säkert också därför som vi undviker att ta itu med grundproblemet, att vårt samhälle bygger på en överförbrukning av resurser, och i stället väljer att diskutera symtomen. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, de rubbade fosfor- och kvävecyklerna, övergödningen av Östersjön, kemikalier och plaster i sjöar och vattendrag är några av de mycket allvarliga problem som alla är ett resultat av vårt skövlande. De är symtom på vår resurskris och så länge vi enbart försöka mildra symtomen, kommer patienten aldrig att bli frisk.

Problemet med att aktivt minska vår förbrukning av resurser är att det svårt att packa om det till några prylar eller tjänster som kan säljas. Vi kan inte konsumera oss ur en resurskris genom att välja något mer miljövänligt alternativ. Allting som vi konsumerar måste givetvis vara miljövänligt, men vi måste också konsumera mindre och inte bara det, vi måste producera mindre. Och det är då det blir riktigt känsligt. Inget parti vågar säga att fortsatt tillväxt bygger på fortsatt exploatering. Det är därför som även politiker och organisationer som vill minska den negativa miljöpåverkan pratar om sådant som ”grön” tillväxt eller ”grön” skatteväxling, men den idén bygger på den klassiska tanken att man både ska kunna äta och ha kvar kakan. Hittills har det aldrig fungerat.

Det är nödvändigt att vi så snabbt som möjligt fasar ut de fossila bränslena, men det kommer inte att räcka att bara byta bränsle för att få blodomloppet i samhället att pumpa vidare som tidigare, eftersom även fossilfria bränslena innebär resursförbrukning. Det kommer inte räcka med att tanka bilen på el eller flygplanen på biobränsle och bara tro att vi bokstavligen kan köra på som tidigare. Vi måste förbruka mindre resurser och det kommer i sin tur innebära en genomgripande förändring av vårt samhälle.

Precis som vår överförbrukning av resurser har inneburit en genomgripande förändring. Det är kanske inte helt lätt att se detta, att se spåren av tillväxtens framfart i Sverige. Det var ju så länge sedan och de spår som finns kvar, förstår vi inte alltid att tyda. Däremot blir det väldigt tydligt och konkret när vi ser bulldozrarna jämna till marken i Amazonas där det alldeles nyss stod regnskog, eller ser den svarta röken från brinnande skog och torvmarker i Indonesien där det sedan ska planteras oljepalm. Vi blir med rätta förskräckta, men vilken rätt har vi att moralisera över deras agerande, när vi själva inte gör något för att Sverige ska minska sin resursförbrukning?

Frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur är inne på slutspurten efter 20 års förhandlingar. Sverige hör som vanligt till ett av de mest positiva länderna när det gäller frihandel. Då är det ingen som pratar om att minska transporter och klimatpåverkan. Då är det ingen som nämner skövlandet av regnskogar. Brasilien är trots allt det viktigaste exportlandet för Scania lastbilar och cirka 40 procent av de långtradare som trafikerar Amazonas är Scania-bilar. Det är de bilarna som transporterar timret och även sojan, korna, eucalyptusplantorna eller vad som ersätter skogen.

Skulle vi ta överförbrukningen av resurser på allvar, skulle vi givetvis säga nej till detta frihandelsavtal. Vi skulle överhuvudtaget inte ha frihandeln som en dogm, utan begränsa handeln till att gälla främst det som vi inte klarar av att producera själva. Vi skulle också tvingas att producera på nya sätt och i mindre omfattning. Vi skulle behöva hushålla med vår ekonomi och med våra resurser så att de räcker.

Det skulle innebära nedläggning av företag, kraftigt förändrad arbetsmarknad och minskade skatteintäkter till det allmänna och det skulle givetvis innebära vi måste hitta nya sätt att organisera vår infrastruktur, vård, omsorg och de andra gemensamma uppgifterna. Hur kommer våra arbetsliv se ut när vi minskar lönearbetet och i stället lägger mer tid på det arbete som vi tidigare kallade hemarbete? Hur ska vi fördela alla dessa arbetsuppgifter på ett rättvist sätt så att inte vi kvinnor ska behöva vara rädda för att vi ”kedjas fast vid spisen igen”? Det är allt detta vi skulle behöva diskutera och försöka hitta lösningar på. Vi kommer att bli tvungna att driva det samtalet själva, för jag ser inga politiker som har några visioner om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut.

Det är bråttom att starta ett sådant samtal och att tänka nya tankar. Men ska vi göra det måste vi utgå från det som är grundproblemet och inte enbart ägna oss åt symtomen.


Jul 23 2012

Okunskapens välsignelse

Ibland är okunskap en förutsättning för att det ska bli något gjort överhuvudtaget. Jag tänker på det när vi kör i mörkret på dammiga, smala grusvägar med stora hål i vägen och får möte med dånande timmerbilar som tvingar ut oss på den yttersta bräckliga vägkanten som ser ut att kunna rasa samman och också har gjort det på några ställen. Hade jag innan resan till Brasilien vetat att vi skulle köra Sveriges längd och lite till i snudd på väglöst land och att jag skulle sitta bakom ratten den mesta tiden av denna resa, då hade jag nog helt enkelt backat ur.

Frågan är vad Maria och Luiz i Nova Esperanza, norr om Juruena i Mato Grosso, hade gjort om de hade vetat vad som väntade dem när de flydde fattigdomen i nordöstra Brasilien för drygt 20 år sedan för ett nytt liv? Hade de verkligen gjort den långa resan?

Jag tänker på det när jag ser Maria, hon är 56 år gammal men ser ut att vara minst 20 år äldre. Hon lider av diabetes och har ett otäckt sår på benet som ser ut dra mot blodförgiftning och i munnen finns bara tre tänder kvar. Nio barn har hon fött, tre har dött. På det andra benet finns ett kraftigt ärr, ett minne av skogsavverkningen när de kom till Nova Esperanza och började röja sin mark. Hon berättar att hon fick hjälp av några indianer att stilla blodflödet med växter. Det var långt till läkaren, då som nu. Under den värsta delen är man fortfarande isolerad från omvärlden. Då förvandlas den usla vägen till gyttja.

När Maria, Luiz och de andra första nybyggarna slog sig ner här för drygt 20 år sedan fanns här i  princip bara skog och indianer. De hade hörsammat regeringens erbjudande om att få ta mark i besittning, det var politiskt enklare än att genomföra en jordreform och hamna i konflikt med de mäktiga jordägarna. Samtidigt kunde en gammal politisk dröm förverkligas, nämligen att erövra inlandet.

Maria och Luiz var några av pionjärerna och de överlevde. Flertalet av de andra 200 familjerna som anlände samtidigt, dog i malaria. Fortfarande är livet hårt och fattigt, men i dag har de ett enkelt hus, lite strömförsörjning i form av solpanel, köttdjur, fiskodling och ett skogsjordbruk med en blandning av träd och buskar som bär frukt som mango, papaya, bananer, kaffe och kakao och träd som kan säljas som timmer. De har åstadkommit mycket under sina två decennier, men priset har varit högt.

Vårt pris för att skumpa på dåliga vägar är däremot lågt. En kraschad rygg, nerver på helspänn, trötthet, damm, en tappad registreringsskylt och en lös kofångare. Löjliga bagateller jämfört med nybyggarnas umbärande, men ändå en viss tur att vi inte visste vad som väntade oss för då kanske vi aldrig hade mött Maria och Luiz.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)