Jan 14 2019

Slutstation för det effektiva jordbruket

Den som någon gång har stirrat ut över ett ändlöst fält av majs eller soja i Brasiliens Mato Grosso, glömmer det inte. Det är ett spökligt landskap där det är nästan helt tyst. Det finns inga andra växter, inga djur och absolut inga människor, utom den korta tid som stora jordbruksmaskiner kör över markerna. Det är ett landskap som är oerhört effektivt och produktivt i en mycket begränsad mening, industrijordbrukets våta dröm. Och det är, förutom majsen eller sojan, ett dött landskap.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel. Här är en längre variant på samma artikel:

Det är tyvärr inget unikt för Brasilien utan det ser ut på liknande sätt i den amerikanska Mellanvästern – enormt produktiva åkrar och samtidigt en landsbygd med allt färre, äldre felnärda och feta människor, ytterligare en effekt av det industriella matsystemet. En klaustrofobisk känsla som tar andan ur en härskar också i Indonesiens till synes ändlösa plantager av palmolja. Nyligen besökte vi en mjölkanläggning i ryska Kaluga med nästan 3 000 kor. Dessa kor befann sig dygnet runt i rörelse, till eller från den stora mjölkkarusellen, samtidigt som deras tusentals kalvar stod ensamma i sina små vita plasthyddor i oändliga rader. En effektiv fabrik av mjölk. Dessa är alla uttryck av samma effektivitetstanke.

Sedan 1960 har världens befolkning fördubblats, men jordbrukets produktion har under samma tid ökat tre och en halv gång, trots att åkermarken bara ökat med 10 procent och betesmarken med 8 procent. Det är imponerande. Men vi har utvecklat ett jordbruk som förbrukar stora mängder insatsmedel och fossil energi där cykler av näringsämnen är allvarligt rubbade och utrymmet för andra arter krymper mycket snabbt. Vi har också fått en överproduktion av kalorier där drygt två miljarder människor lider av fetma, där lokala matkulturer slås ut av anonym, billig bulkmat och där landsbygden dör när lantbruk efter lantbruk dukar under i den internationella konkurrensen. Djurskötseln har också industrialiserats vilket gör att djurens roll i livsmedelsförsörjningen alltmer går från utnyttja ekologiska nischer och att omvandla restprodukter till att konsumera det stora överskottet av spannmål och soja.

Vi undrar om de olika forskare på senare tid propagerar för ett ännu mer intensivt jordbruk (exempelvis i Sveriges Television 23/12, Svenska Dagbladet 27/12 och Dagens Nyheter 27/12) aldrig har sett hur effektivitetens landskap, fält och djurfabriker ser ut? Har de aldrig sett vad som händer med människors samhällen, liv och mattallrikar där deras förment vetenskapliga jordbruk drar fram? Har de helt missat alla de miljöproblem som dagens industriella jordbruk har orsakat och orsakar? Hur har de kunnat undgå övergödning, klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, utarmning av matjorden, rubbningen av cyklerna för fosfor och kväve, övervikten och fetman, förlusten av gastronomisk mångfald, utslagningen av lantbruket och landsbygden? Hur har man föreslå ytterligare mer av samma saker som redan har skadat planeten så mycket?

Udden har varit riktad mot det ekologiska lantbruket som anses för ineffektivt. Det producerar för lite mat per hektar och använder därför för mycket mark. Kritiken är inte ny. Tidigare har ekolantbruket blivit beskyllt för att orsaka världssvält. Nu är det livsfarligt för klimatet. Kritiken går ut på att det är bättre att odla mat så effektivt och intensivt som möjligt. På det viset kan man ”spara” mark och där plantera skog för att binda kol och mildra klimateffekten, alternativt låta det bli vild natur.

Det låter kanske rimligt och bra, men vad det egentligen handlar om är att ytterligare intensifiera dagens industriella jordbruk. Om det viktigaste är att få fram så mycket kalorier som möjligt på så liten yta som möjligt, då behöver vi egentligen inte göra så mycket annat än att stimulera den pågående utvecklingen inom jordbruket och maten. Resultatet vet vi redan. Det är en fortsatt globalisering, homogenisering och industrialisering av hela livsmedelskedjan. Framtiden tillhör de riktigt stora monokulturerna av de råvaror som är mest produktiva som soja, palmolja, socker, majs, vete och ris, och industriell bearbetning av dem till fyrkantiga paket. På animaliesidan blir det intensiv uppfödning av kyckling och lax som kommer att fortsätta dominera utvecklingen. Det betyder också fortsatt nedläggning av lantbruket i stora delar av Sverige, för det är inte bara ekolantbruket som är ineffektivt i ett globalt perspektiv, utan stora delar av det svenska lantbruket saknar internationell konkurrenskraft.

Ett enögt fokus på en teknologisk definierad effektivitet utan hänsyn till maktförhållanden, ekosystemen, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden präglar de som propagerar för ett allt intensivare jordbruk. Effektivitetstanken löser heller inte klimatfrågan, tvärtom. Den gör det bara möjligt att fortsätta blunda för vårt stora beroende av fossila bränslen och ständigt ökade förbrukning av resurser, och blir på så sätt en variant av klimatförnekelse. Maximerad kolbindning i naturen med ett industriellt perspektiv kommer att betyda ökad exploatering av ekosystem som hittills varit förskonade. På samma sätt är föreställningen om att ett intensivt brukande gör det möjligt att ”spara” mer mark som kan bli skyddad och ”vild” natur, för det mesta en illusion. Resultatet av lantbrukets effektivitet har oftast varit att den mark som slutat vara åkermark eller betesmark har blivit plantageskog, i Sverige ensidiga granåkrar. En mycket liten del har avsatts för naturvård. Samtidigt har allt mer mark tagits i anspråk för gräsmattor, köplador, logistikcenter, motorvägar, kraftledningsgator, golfbanor eller vattenkraftsmagasin.

Alternativet är ett jordbruks- och livsmedelssystem som utgår från de lokala resurserna i samspel med naturen. Även ett sådant system behöver använda resurserna effektivt, men det skapar samtidigt plats för fler levande varelser och stöttar många nyttor och funktioner, inte bara antal ton saluduglig biomassa eller kalorier per hektar. Kolbinding, goda och hälsosamma livsmedel, ett rikt samspel mellan människor, växter, tama djur och med det vilda, mänskliga relationer och kultur — allt kan rymmas i samma mycket produktiva kulturlandskap. Det är också en vision för landsbygden som en plats för människor att leva istället för att vara stadens råvaruleverantör och soptipp. Det kräver att man inte tänker i samma gamla hjulspår där man försöker lösa ett problem i taget med mer av samma medicin som redan gett jorden feber.

Ann Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och ledamot av Kålrotsakademien

Gunnar Rundgren, författare, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien