Close
Enter your
text here

ekologiskt

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
 Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!

Inte varandras fiender
 Inte varandras fiender 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Nu ställer de minsann om till konventionellt igen!” Det går inte att ta miste på skadeglädjen hos min granne och hen är inte ensam. Det är inte alla lantbrukare som tycker att det är särskilt tråkigt att den tidigare eko-boomen har kommit av sig och att en del ekologiska lantbrukare nu blir konventionella igen. Frågan är bara hur glada man kommer att vara framöver när även den svenska konsumtionen kommer att minska. Det finns nämligen ett samband mellan ekologiskt och svenskproducerat som eko-kritikerna tenderar att glömma bort.

Ekologisk mat har haft det motigt ett bra tag och vindstyrkan har till­tagit i sam­band med att stigande energi­priser och inflation fått mat­priserna att också stiga. På bara några månader tycks alla tankar på att mat ska produceras på ett hållbart sätt vara som bortblåsta.

Under flera år gullade alla med eko – från media till butikskedjorna. Det var bara en tidsfråga när pendeln skulle slå tillbaka, för så fungerar nämligen livsmedelsdramaturgin, det behövs ständiga nyheter. Eller i varje fall något som kan framstå som att det är nytt och fräscht. Ekomarknaden började bromsa in för fyra, fem år sedan.

En av de första varorna som minskade var kött och chark från KRAV-grisar och märkligt nog var det Coop, som under lång tid varit något av ett lokomotiv för den svenska ekomarknaden, som drog i handbromsen. Coop hade 2016 sagt till de ekologiska grisuppfödarna att efterfrågan var så stark att de ville få fram betydligt fler KRAV-grisar. Producentföreningen Jord på trynet ansträngde sig för att värva nya men även få befintliga producenter att utöka sin uppfödning. Tre år senare, vilket är snabbt när det gäller djuruppfödning, kunde man börja leverera de 10 000 efterfrågade grisar, men då hade Coop ändrat sig och var inte längre intresserade. Man hade hittat något nytt och fräscht – vego.

Det finns flera förklaringar till kräft­gången för eko. En är att butikskedjorna slutade driva eko i sin marknadsföring och istället valde det vegetariska. Vego var betydligt enklare för butikskedjorna att både kommunicera och hantera, jämfört med det ekologiska som kräver betydligt mer kunskap i alla led. Eko hade varit en bra affär för butikerna, men vego visade sig bli en ännu bättre kassako, framför allt när det gällde de vegetabiliska hel- och halvfabrikaten. Det är produkter som till stor del bygger på mycket billiga råvaror och där livsmedelsföretag och butiker kan göra rejäla påslag. Nu har vego peakat och marginalerna har börjat krympa.

Mjölken kom att hamna lite i skott­linjen för den vego- och klimatkritik som riktades mot maten i allmänhet och animalier i synnerhet. Företag som Oatly, som ville säja sin egen havredryck, attackerade mjölken hårt och mejerierna klarade inte alls av att försvara sig. Ekomjölken fick ta första smällen, vilket inte var särskilt konstigt eftersom ekomjölken och de vegetabiliska dryckerna till viss del konkurrerar om samma konsumenter, de som ”vill göra skillnad” för miljön och klimatets skull. När försäljningen av ekomjölken bromsade in, började mejerierna först försöka justera detta genom att minska ekomjölkens prispåslag. Därefter gick Arla och övriga mejerier ut och uppmanade sina ekoproducenter att bli konventionella för att på så sätt minska överskottet på ekomjölk.

Men överskottet handlar inte längre om enbart ekomjölken utan all mjölk. Mejerierna sänker priserna till alla sina leverantörer och Skånemejerier har nyligen uppmanat sina producenter att helt enkelt mjölka mindre. Det nämligen ett samband mellan ekologisk mat och konventionell svenskproducerad mat. För båda gäller att de sägs vara bättre för djur, miljö och människor än annan mat. Det finns alltså andra fler värden än enbart själva matvaran. Den svensk­producerade maten jämförs främst med im­­por­terad mat och argument som eu:s lägsta användning av antibiotika till djur, betande sommarkor och att grisen får ha knorren kvar lyfts fram. Ekos fördelar är ännu bättre djuromsorg, mer biologisk mångfald, giftfria odlingar, inga syntetiska tillsatser, inget konstgödsel med mera. I båda fallen är det vi konsumenter som väljer, inte i första hand utifrån pris, utan av övertygelse. Det här gör att om det går bra för eko, går det också bra för svenskproducerat, blir det motigt för eko, märks det på den svenskproducerade maten också. Antingen så finns det mat som kostar lite mera därför att den har fler värden, eller också gör det inte det. Det vi just nu ser är det senare. Plötsligt verkar hela Sveriges befolkning vara beredd att köpa vilken eländigt producerad mat som helst, bara den är billig. I alla fall om man ska tro rapporteringen i media.

Om utvecklingen kommer vi se betydligt fler ställa om, men då inte enbart från eko till konventionellt, utan även från konventionellt till – ingenting. Den omställningen kommer nog inte ens min granne att gilla.

Är det då lågpris som kommer att gälla framöver? Förmod­ligen inte. Miljöfrågan kommer inte att försvinna. Frågan om biologisk mångfald kommer att växa. Men det finns också en annan sak som talar emot att de röda prislapparna kommer att regera särskilt länge, nämligen butikskedjornas intresse för vinst. Lågpris är inget som ger särskilt bra marginaler för butikskedjorna och det är talande att ICAs VD Eric Lundberg i en stor intervju i Svenska Dagbladet, pratar om minskad lönsamhet och tappade marknadsandelar. Och det är inte bara Lidl och Willys som knaprar på Ica, sedan en tid tillbaka så är det affärskedjor som Jula, ÖB, One Dollar Store med flera, som har plockat åt sig en del av försäljningen som rör produkter inom non-food. Livsmedelshandeln behöver verkligen något ”nytt & fräscht” för i lågpristräsket kommer man inte trivas särskilt länge. Frågan är bara vad det blir och om butikerna kommer att försöka göra affär av miljöfrågan igen. Och i så fall, kommer vi att lita på dem?

En sak att stilla bedja om är att bondekåren och deras företag ska sluta motarbeta varandra. Se de ekologiska lantbrukarna som en spjutspets som driver upp både priset och intresset för bra mat som är producerad på ett schysst sätt. Det kommer även det konventionella svenska lantbruket att tjäna på.

Vikten av kor
 Vikten av kor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste numret av tidningen Syre skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel där vi menar att om kons mångsidighet tas till vara, är hon en viktig kompanjon för ett mera hållbart jordbruk.

Hälften av alla däggdjurs biomassa utgörs av kor. De vilda djuren utgör bara fyra procent. Att korna också behöver massor av mark, behöver äta tio eller tjugo kilo foder för att producera ett kilo kött och släpper ut en massa växthusgaser stärker uppfattningen att vi kraftigt måste minska antalet kor. Men det finns kanske andra sätt att se saken på? 

Utrotningen av de vilda djuren är tragisk men det finns inget direkt samband med antalet kor och antalet vilda djur. Vi behöver bara titta på Sverige för att se att antalet vilda djur ökat kraftigt i Sverige de senaste två hundra åren. Älg och kronhjort var nästan utrotade, vildsvinen, varg och bäver var helt borta, men nu ökar de snabbt. Jakt har varit huvudskälet till att dessa utrotas. I fallet med varg spelade säkert skydd av husdjuren en stor roll för utrotningen men för de andra finns ingen koppling mellan utrotandet av djuren och antalet kor. Tanzania har femton gånger så många kor som vi har i Sverige på endast dubbla ytan, men lyckas ändå ha helt fantastiska hjordar av vilda djur.

Bara för att kor delvis driver avskogningen av Amazonas, betyder det inte att kor i allmänhet är några landskapsmarodörer. I Sverige är tvärtom krympande betesmarker ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. I boken Kornas planet beskriver vi hur vi föder upp ett litet antal kor på vår gård Uppland. De betar strandängar på sommarhalvåret, på vintern går de i en skogsdominerad hage och fodras med hö från våra marker. Vi köper inte in något foder och heller ingen konstgödsel. Utöver korna bedriver vi en mindre grönsaksodling samt odlar äpple och hasselnötter.

Våra marker är fulla av vilt och korna samexisterar bra med de vilda djuren. Många arter gynnas av det betade landskapet, medan andra missgynnas. Mycket liv frodas i kornas marker. På den mark vi har kor som väger sammanlagt fem ton finns det säkert hundra ton av bakterier, svampar, maskar och annat som lever i jorden samt massor med insekter av olika slag. Relationen mellan det vilda och de odlade grödorna är mer problematisk. Harar barkar nyplanterade äppelträd och insekter av olika slag kalasar på kål och ärtor. Eftersom vi odlar ekologiskt försöker vi även där hitta någon form av fredlig samexistens.

Förmågan att leva på gräs och andra cellulosarika material är styrkan hos de idisslande djuren, som kor, får och getter. Det går åt mycket foder, men de omvandlar sådant vi inte kan äta till högkvalitativ mat. Det korna inte utnyttjar går heller inte förlorat utan blir mat för miljarder av mikroorganismer och insekter som i sin tur föder fåglar, fiskar och djur. När man klagar på att kors matsmältningssystem är ineffektivt tillämpar man ett industriellt synsätt på naturen och djuren. Det industriella matsystemet föredrar därför kycklingar i fabriker vilka är mycket mer effektiva foderomvandlare. De äter dock saker som vi människor lika gärna kan äta och bidrar inte med något positivt alls till resten av naturen.

Växthusgaserna då? De koldioxidutsläpp som orsakas av uppfödning av nötkreatur, precis som för all annan jordbruksproduktion, kommer från fossila bränslen och konstgödsel och beror på hur man odlar och föder upp dem. Hur mycket lustgas som släpps ut från uppfödningen av kor beror på hur korna fodras och sköts och kan i huvudsak härledas till användningen av konstgödsel. I livscykelanalysernas värld är det metan som står för huvuddelen av kornas växthusgasutsläpp. Men det sätt man räknar om metan till koldioxidekvivalenter tar inte hänsyn till metanets snabba omloppstid i atmosfären. Detta betyder, enligt forskare vid Oxforduniversitetet, att konstanta metanutsläpp inte ger ytterligare bidrag till växthuseffekten.

På pluskontot kan ett jordbrukssystem med kor binda kol i både åker och betesmarker. Det är också tack vare korna som de svenska jordarna inte har förstörts på samma sätt som när man odlar dem med människomat år efter år. Deras gödsel återcirkulerar stora mängder näring och organiskt material som ger jorden liv. Odlingen av gräs och klöver till vinterfoder är den enda odling av betydelse i Sverige som förbättrar jordens fruktbarhet, kolförråd och långsiktiga produktionsförmåga.

Vill man inte äta kött eller mjölk av etiska skäl eller av hälsoskäl så skall man givetvis avstå. Men det finns inga tungt vägande miljöskäl att avstå från kött eller mjölk från idisslande djur, så länge de produceras på ett bra sätt. 

För bra för att passa Ica
 För bra för att passa Ica 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Rätt ofta brukar det hävdas att direktförsäljning till konsument är en möjlighet för den småskaliga livsmedelsproducenten, som det ofta är frågan om, eftersom den mindre producenten inte passar in i det storskaliga livsmedelssystemet. Mer sällan pratar man om att det också förhåller sig tvärtom, att den reguljära livsmedelsindustrin och butikerna inte klarar av att hantera de produkter och kvalitéer som det är frågan om.

Under ett par års tid har jag haft nöjet att följa några REKO-ringar på nära håll. Utbudet är begränsat i en REKO-ring, i mitt fall som runt 500 olika varor. Stora Butiken har över 30 000 matvaror och ändå kan den inte mäta sig med utbudet hos REKO-ringen. Där kan jag handla grönsaker som har skördats när de har nått sin absoluta mognadspeak, bara några timmar innan jag kan lägga ner dem i min kasse. Där kan jag välja mellan 30-tal olika sorters potatis, udda grödor som sparris, persiljerot, chili av olika sorter och mycket annat. Bland animalierna kan jag hitta helfet, nymjölkad mjölk, nykärnat smör, en rad specialostar från gårdsmejerier, ägg i olika färger från rashöns, udda styckningsdetaljer från ett brett utbud av köttslag, kalvdans, nybakat fortfarande varmt bröd på gamla spannmålssorter, hemkokt kola och mycket annat. Det mesta av detta kan inte en vanlig butik hantera, oavsett hur stor den är.

Jag tänker på detta när en KRAV-grisbonde berättar att han lagat till griskött i en stor butik, fått massor av positiv respons och sålt slut på allt kött i ett nafs.

”Men man måste ju prata för KRAV-grisen och det har ju inte butikerna tid med. Den drunknar i deras utbud, säger han lite uppgivet.”

KRAV-grisen borde ha varit en framgångssaga vid det här laget, särskilt med tanke på hur tacksamt det är att marknadsföra ett äkta grisliv. Istället har marknadsandelen på några promille krympt ihop ännu mera. För fyra år sedan trodde åtminstone de ekologiska grisbönderna att det äntligen skulle lossna på allvar. Handeln ”skrek” efter KRAV-grisar. Men det visade sig vara mycket skrik för lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen. Tre år senare när KRAV-grisarna hade fötts upp, ville handeln i stället satsa på vego.

Så vad ska då uppfödarna göra, satsa på REKO eller annan direktförsäljning? Ja kanske om man är småskalig, men det är långt ifrån säkert att det fungerar för alla producenter att jobba direkt mot konsument. En sak är dock säker, handeln har under alltför lång tid visat att man inte klarar av att hantera den kvalitet som KRAV-grisarna står för. Återstår alltså att finna nya vägar. Kanske forma en ny försäljningskanal eller hitta andra samarbeten.

Den här texten skrev jag som krönika för Ekoweb. Lite senare upptäcker jag det som jag har väntat på ett tag, nämligen att handeln ska försöka surfa på vågen med REKO-ringar och annan direktförsäljning, relationsmaten. Självklart är det ICA som är först ut eftersom man alltid verkar vara lite piggare på att snappa upp trender. I reklamen talar om att man minsann köper lokala produkter, stöder de lokala företagen och värnar om landskapet. Och visst, det är bra och det är bara att hoppas att de lokala producenterna ser till att ta ordentligt betalt så att man har tjänat lite pengar innan ICA och de andra kedjorna (som säkert snart hakar på) hoppar vidare till nästa trend. För det gör dom, tro inget annat, vi har sett det förut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag lyssnar på reklamen och hör hur man försöker apa efter flera av relationsmatens argument. Här är ett område där dagligvaruhandeln aldrig kommer att vinna!

Ett insektshotell gör ingen biologisk mångfald
 Ett insektshotell gör ingen biologisk mångfald 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För några veckor sedan var det den biologiska mångfaldens dag och jag vet inte hur många uppmaningar om att köpa insektshotell och förvandla våra gräsmattor till ängar, som jag har sett. Det är trevligt och bra, men det är ingen lösning för mångfalden. Mångfalden bor i mångfaldens marker och det kräver ett radikalt förändrat landskap och jordbruk. Ja faktiskt, ett annat samhälle.

Det blommar så oerhört vackert just nu. Prästkrage, rödklöver, blåklocka, kärringtand, gulmåra och vitmåra, hundkexen, smörblommorna, midsommarblomstren, förgätmigej, de gula svärdsliljorna i vassen och alla de andra blommorna som jag inte kan namnen på. Och jag tror inte att våra nio kor kan namnet på alla de gräs och örter som växer i deras hagar, men de vet att skilja på dem. Det syns hur de njuter av att betet inte enbart är frodigt, utan att det också finns så mycket olika växter att äta. Späd vass har sin tid på menyn, liksom blad av asp, ek och sälg. Hundkexfrossa är en ny upptäckt för årets kalvar. Dikenas vattenväxter får de äldsta korna att giraff-tänja sina halsar. Och samtidigt vet de ju att alla gräsen, som timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot, vitgröe, rödven, starrgräs och alla de andra örterna, finns där också. Magarna kommer att fyllas snabbt och de kan kosta på sig att ägna sig åt lite njutning för mularna.

Mångfalden är inte gratis. Jag visste det intellektuellt förut. Nu vet även min kropp det. Det är stor skillnad på markerna i dag mot när vi flyttade till Sunnansjö gård för fem år sedan. Borta är slyskogen och buskagen. Gräsen och örterna breder ut sig alltmer för varje år. Bakom den förändring finns många timmars träd- och slyröjning, risdragning, eldning och stängsling – av oss, våra vänner och av företag som vi köpt tjänster från. Och så korna förstås, som med sitt tuggande, trampande och gödslande är de stora landskapsarkitekter.

Det har länge stått klart för alla som jobbar med naturvård att det är förlusten av det varierade småskaliga jordbrukslandskapet med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker som är det största hotet mot den biologiska mångfalden. Det finns otaliga studier och forskningsrapporter som bekräftar det. I mitten av 1800-talet hade vi cirka 10 miljoner betesmarker. I dag är de runt 400 000 hektar. Det är en enorm förändring. Trots att vi alltså har förlorat stora delar av detta landskap så fortsätter vi bedriva samma politik som har skapat problemen , ett jord- och skogsbruk som fokuserar på det storskaliga, billiga och massproduktion av ett fåtal produkter. Jordbruken fortsätter att bli allt färre och allt större, de mindre ”effektiva” markerna som gräsmarkerna är, fortsätter att läggas ner och landskapet förändras alltmer.

Vi gråter när Notre Dame brinner och sörjer, med rätta, över att ett värdefullt kulturarv förstörs, men vi verkar inte se att en del av vårt eget kulturarv försvinner, det vackra mosaiklandskapet. Vi är duktiga på att höja arga pekfingrar gentemot Brasiliens och Indonesiens skövlande av regnskogar och det finns anledning att protestera, men vi har gjort och gör exakt likadant själva. Vi har skövlat mosaiklandskapet och ersatt det med ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det, ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Och vi har gjort det för att bygga vårt ekonomiska välstånd, vilket också är förklaringen till att inget egentligen händer för att vända utvecklingen eftersom det i grunden skulle innebära ett annat samhälle.

Vi får inte tro att den biologiska mångfalden enbart handlar om enskilda arter. Visst finns det all anledning att försöka rädda orangutanger, tigrar, hackspettar och bombmurklor. Visst finns det all anledning att försöka rädda bina, humlorna och de andra pollinatörerna. Men mångfalden är en större fråga än så. Det hörs liksom på namnet – mångfald. Det är detta myller av arter som utgör själva livets väv. Ja jag vet att jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det är livets väv som gör att olika processer i naturen fungerar, att vatten och luft renas, temperatur och klimat regleras, näringsämnen cirkuleras, döda växter och djur bryts ner och blir jord igen, att mat kan växa och vi människor kan leva på denna jord. Och det är också detta som gör att insatser för klimatet som inte tar hänsyn till den biologiska mångfalden, inte bara är enfaldiga utan också riskerar att motverka det man vill uppkomma, även på klimatsidan. Det går inte att särskilja klimat och biologisk mångfald, på samma sätt som vi också måste ta hänsyn till de rubbade kretsloppen av fosfor och kväve. Naturen är komplicerad och komplex, även om vi människor försöker fördumma den genom att räkna koldioxidekvivalenter.

Så köp gärna ett insektshotell och ha gärna en äng på din tomt, det är alltid trevligt att vara nära naturen i någon form och man lär sig oftast mycket. Men fundera framför allt på varifrån din mat kommer ifrån. Är det från enfaldens landskap eller är det från mångfaldens?

Glad Midsommar!

 

 

  • 1
  • 2