Feb 13 2017

När ses vi utanför riksdagshuset?

Texten har publicerats som krönika i ETC.

”Gå ut och demonstrera för bättre mat!”

Det går en stöt genom publiken när jag uppmanar dem att inte enbart vara duktiga konsumenter utan även medborgare. Några skrattar till och tror att det hela är ett skämt. Men jag skojar inte.

Vi befinner oss på en studentnation i Uppsala för att debattera framtidens mat och cirka hundra blivande civilingenjörer ägnar en hel kväll åt att lyssna och diskutera matpolitik i stället för att bara hänga med sina vänner. Det är imponerande.Samtidigt är det beklämmande. De har kommit därför att de är djupt oroade över maten och dess påverkan på djuren, miljön, klimatet, hälsan – ja egentligen på hela deras framtid – och de vet inte riktigt vad de ska göra. Flera efterlyser en vetenskaplig totaltäckande märkning på mat där alla parametrar har vägts samman, ett slags facit över vilket val i affären som är det rätta.

Och det är då jag säger att de aldrig kommer att få se någon sådan märkning för i slutändan kommer vår mat handla om ett politiskt val. Hur vill vi odla vår mat, behandla djur och människor, vårda vår natur och våra landskap och utveckla vår gastronomi? Svaren på de frågorna är mycket viktigare än dagens diskussion som ofta hamnar i hur många potatisar, köttbullar eller kaffekoppar som är ”rätt” att konsumera. Men det räcker inte med att göra medvetna val som konsument, det måste också fattas politiska beslut.

Inte ens våra politiker vill ägna sig åt matpolitik. Nyligen presenterade regeringen en livsmedelsstrategi som är en fortsättning på den ”icke-politik” som har rått sedan Sverige gick med i EU. Det är fortsatt fokus på internationell konkurrenskraft, effektivisering, produktivitet och strukturrationalisering för att kunna tävla på en global marknad. Det är mer av samma medicin som har gett oss ett oerhört produktivt lantbruk, men på bekostnad av djurens välfärd, människors arbetsmiljö (framför allt i utvecklingsländer) och naturresurser.

I livsmedelsstrategin finns ingen plan för att försöka åtgärda alla de problem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället drar man fram sin patentlösning – effektivisering. Eller så överlåter man jobbet åt konsumenterna. Det är konsumenterna som ska informeras mera.

De ska välja rätt så att matproduktionen blir allt det som den egentligen borde vara. Inte ens när det gäller ett av våra allvarligaste hälsohot på global nivå, antibiotikaresistensen, vågar våra politiker agera. I stället för att helt enkelt stoppa importen av kött från djur som proppats fulla med antibiotika, kör man sin gamla repris med märkning och konsumentens val.

Idag finns en växande grupp människor som precis som de blivande civilingenjörerna är missnöjda med dagens matsystem. De vill istället ha hälsosam och god mat som är producerad på ett sätt som inte tär på resurserna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. De vill kunna lita på maten, krympa avståndet mellan producent och konsument och besöker kanske någon av landets drygt 1 200 gårdsbutiker eller rent av deltar i arbetet via stadsodling eller andelsjordbruk.

Kommuner och landsting vill ta en större kontroll över den mat som serveras i deras kök genom att satsa på ekologiskt eller närproducerat och försöker i det tysta runda upphandlingsregler. Regioner formar lokala livsmedelsstrategier för att på olika sätt stimulera den lokala gastronomin, vårda sitt lantbruk och sina livsmedelsföretag och ta hand om sin plats på jorden.

Det här är ett kreativt matuppror som regeringen borde stimulera på olika sätt, men man verkar vare sig se eller höra vad som händer ute i landet, än mindre begripa sig på det. I stället mal man på med sina mantran om effektivitet, konkurrens och produktivitet och sprider en doft av unket industrijordbruk från förr. Det är hög tid att väcka politikerna och se till att de tar sitt ansvar.

Samma kväll som debatten i Uppsala läser jag att 18 000 människor i Berlin har demonstrerat och krävt en förändring av matpolitiken.

När ses vi utanför riksdagshuset?


Aug 4 2016

Jepp, det ÄR komplicerat!

Rötmånadsdiskussionen om eko eller inte eko, först i DN Debatt och som sedan fortsatt i Expressen  är inte bara intellektuella lågvattenmärken, utan visar också på vår starka längtan efter förenkling intill dumhetens gräns.

Lantbruk och matproduktion är tyvärr  komplicerade verksamheter och när vi börjar prata om miljö, klimatpåverkan och hållbart, blir det ännu mer komplicerat. Det handlar trots allt om biologiska system där det inte bara är att skruva på en knapp eller två.

Tara Garnett är en forskare som just vill betona komplexiteten och peka på vilken roll som våra värderingar och synsätt spelar för vilken lösning vi väljer att tro på som “hållbar”, något som även gäller för forskarna själva. Hon har även visat att det kan vara betydligt svårare att avgöra olika livsmedels klimatpåverkan, inte minst nötköttets, än vad som tidigare påståtts. Jag lovade att återkomma om Garnett när jag skrev mina tidigare texter om kött och klimat. Det tappade jag bort på grund av för mycket annat arbete, men nu finns det all anledning att återkomma.

Texten är lång, så håll i er! Den har publicerats  White Paper som är utmärkt tidning för dig som vill läsa lite tyngre texter om gastronomi.

      Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen.

Hållbarhet var ett ord som återkom många gånger under White Guides kroggala i våras. Om vi hade skrapat lite på ytan hade det snart blivit tydligt att vad som är hållbart för den ene, är något helt annat för den andre. På samma sätt förhåller det sig inom forskarvärlden. Med jämna mellanrum utbryter det rena rama ordkrigen. Ett exempel är den sedan 20 år pågående striden om ekologiskt lantbruk mellan två forskargrupper på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett annan het debatt handlar om genteknik och med jämna mellanrum ifrågasätts konsumtionen av vissa livsmedel som exempelvis kött, palmolja, mandlar, mjölk och soja. Bakom debatterna finns en global oro över omur jordens begränsade tillgångar kommer räcka för en växande befolkning som dessutom vill äta allt mer resurskrävande mat. Eller som Tara Garnett på Oxford Universitet i Storbritannien inleder en av sina vetenskapliga artiklar: ”The food ’problem’ has become a global obsession.”

Tara Garnett studerar matens klimatpåverkan och hur man kan minska den, men hon tittar inte enbart på klimatet utan även på vilka etiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som olika åtgärder kan tänkas få. En röd tråd i hennes vetenskapliga artiklar är att se på frågan ur olika vinklar och att även visa på komplexiteten i vårt matsystem. Hon har startat och driver forskningsnätverket FCRN, Food Climate Research Network.

Tara Garnett anser att det är främst tre synsätt som märks i debatten om ett hållbart matsystem och det gör också att vi får tre olika sätt att definiera problemen och lösningarna. Bakom finns värderingar som styr hur vi ser på teknikens roll, vårt förhållande till djur och natur och vad vi egentligen menar med ett ”gott” liv.

 

Producera mer och effektivare: Det här är just nu den dominerande åsikten som hävdar att det stora problemet är brist på mat. Därför måste vi producera mer mat, mer effektivt, men med mindre påverkan på miljön. Det här förhållningssättet har stort förtroende för att marknaden och ny teknik inte bara kommer ge alla människor en hög materiell levnadsstandard utan även mindre miljöbelastning. Ekologiskt lantbruk är inte intressant, här förordas istället ”sustainable intensification” (hållbar intensifiering) och ”precisionsjordbruk”, vilket innebär att optimera användningen av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och andra insatsmedel. Djuren ska med hjälp av avel, foder, skötsel osv också bli mer effektiva och producera mer mat snabbare för att minska utsläppen av växthusgaser per kilo animalier. Här finns också idén om att ett intensivt jordbruk gynnar den biologiska mångfalden mer än ett extensivt lantbruk, därför att intensiteten gör det möjligt att sätta av mer mark till naturvårdsområden. Natur och lantbruk är två saker som ska skötas separat. Vanliga representanter för dessa åsikter är konventionella lantbrukare och livsmedelsföretag samt företag som säljer insatsmedel till lantbruket.

Minska efterfrågan: Problemet är inte att det finns för lite mat, utan att vi äter fel sorts mat, livsmedel som vare sig är bra för miljön, hälsan, livsmedelssäkerheten eller för djuren. Fokus ligger därför på att förändra matkonsumtionen, framför allt att minska kött och mejeriprodukter som man tycker är sämst. Ju färre djur, desto mindre problem med djurvälfärden och dessutom frigörs mark som i stället för att föda djur, kan föda människor eller användas för biobränslen eller som kolsänka. Precis som den intensiva linjen så anser man att lantbruket och naturen inte ska blandas ihop. Naturen ska vara vild och människan ska inte lägga sig i vad som sker där, eftersom människan och mänsklig aktivitet skadar naturen. Bakom det här synsättet kan man hitta en del djurrätts- och miljöorganisationer.

Förändra matsystemet: Problemet är inte brist på mat eller enskilda livsmedel utan ett orättvist och felaktigt matsystem. Därför vill man förändra makten över maten och ifrågasätter ofta dominansen från de stora globala företagen. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. På samma sätt är man ofta kritisk mot genteknik eftersom man anser att det flyttar makten över utsädet från bonden till stora företag. I stället vill man stärka lokal produktion, småbönder och ekologiskt lantbruk. Människan ses som en del av naturen och ska därför bedriva jordbruk på ett sätt som stöder de naturliga processerna. Detsamma gäller människans förhållande till djuren, ett gott liv för djuren är en förutsättning för ett gott liv för människan och hennes försörjning.  Bakom detta synsätt finns en del biståndsorganisationer och alternativa bonde- och matrörelser.

Tara Garnett påpekar att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Personligen tycker jag att de två första kategorierna till viss del föder varandra, vilket inte minst märks i anti-kött-debatten. Det intensiva synsättet passar ihop med den grupp veganer som vill ha mindre djur i lantbruket. Båda lägren delar åsikten att den nytta som djuren gör i ett kretsloppsbaserat jordbruk, kan ersättas med konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner och teknik.

- Vilka reaktioner får du när du säger att även dina vetenskapliga kollegor styrs av värderingar?

– En del tycker att det är intressant, andra blir mer provocerade. Jag tror att forskare som arbetar inom det humanistiska området är mer bekväma med detta synsätt än naturvetenskapliga forskare som inte alls är vana vid resonemanget.

 – Du ifrågasätter på ett sätt det vetenskapliga i vetenskapen?

– Vetenskapen är extremt viktig, allt jag försöker säga är att vi behöver förstå kontexten som omger forskningsresultaten, vilka parametrar som ingår och vilka som är utelämnade för att förstå varför man dragit de slutsatser som man har gjort.

Hon menar också att vetenskapsmän ibland gömmer sig bakom sin roll, att man ”enbart bedriver forskning”, men samtidigt är fullt medveten om att politikerna använder sig av resultaten. Då blir det extra viktigt med tydlighet för att undvika att forskning bedrivs utifrån dolda agendor.

Tara Garnett betonar vikten av att försöka väga in många olika aspekter och att se på saken ur olika perspektiv. Hon vägrar att förenkla, helt enkelt för att matsystemet är allt annat än enkelt.

Låt mig ta ett exempel: Det vanligaste sättet att räkna ut hur stor klimatpåverkan ett livsmedel har, är att räkna ut växthusgaser per kilo vara. Men Tara Garnett räknar också på växthusgaser per kilo fett, protein eller enskilda näringsämnen som järn, kalcium eller omega-3 och ser då att bilden ändrar sig.

Hon är kritisk till livscykelanalysen, LCA, som är den metod som idag är vanligast för att räkna ut matens klimat- och miljöpåverkanm eftersom hon anser den för snäv. Exempelvis utgår livscykelanalyser från livsmedlets klimatpåverkan enbart i lantbruket, men i Storbritannien sker hela 60 procent av växthusgasutsläppen utanför gården[1], i form av livsmedelsförädling, transport, förpackning, handel, restaurang, matlagning i hemmen osv. Det här innebär att det också spelar roll hur och var maten förädlas, tillagas och transporteras, inte bara vad som sker på gården. Ett kilo morötter har betydligt lägre klimatpåverkan än ett kilo mjölk, men om vi gör puré av morötterna, då har klimatpåverkan blivit större än mjölkpaketets.

Tara Garnett menar att livscykelanalysen framför allt gynnar perspektivet ”mer mat, mer effektivt” eftersom den ofta används för att jämföra vilket livsmedel som är mest ”effektivt”, men då oftast väldigt snävt. Allra sämst passar metoden med perspektivet ”förändra matsystemet”, eftersom den oftast enbart kan mäta en sak åt gången och har svårt för systemanalys.

Ett tydligt exempel på livscykelanalysens snävhet är när forskare på Chalmers kommer till slutsatsen att vi kan äta 120 kilo kyckling per person och år och ändå klara klimatmålet. Trots att det handlar om en intensiv och resurskrävande animalieproduktion som kräver stora mängder spannmål och soja och där det kan finnas etiska, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att ta hänsyn till, finns inte detta med i beräkningen.

Innan livscykelanalysen slog igenom på bred front, talades det mycket om food miles, både i Storbritannien och i Sverige. Journalister skrev upprörda artiklar om hur våra matkassar hade åkt på jordenruntresa innan de hamnade i våra kök. Livscykelanalysen tog nästan död på den diskussionen då den kunde visa att transporter inte är något problem. I stället lyftes animalieproduktionen fram som den riktigt stora boven. Tara Garnett anser också att animalierna är resurskrävande och har stor påverkan, men menar samtidigt att transporterna kommer för billigt undan. Skulle man räkna in all den infrastruktur som krävs i form av vägar, järnvägar, contrainrar, emballage samt hela kylkedjan från producent till konsument med mera, då skulle transporterna väga betydligt tyngre.

Tara Garnett anser att vi behöver mer forskning och lära oss räkna på nya sätt där vi försöker ta hänsyn till fler aspekter och även att forskningen tydligare redovisar vilka värderingar som ligger bakom. Men vi måste också alla börja diskutera vad vi egentligen menar med hållbarhet och ett gott liv.
– Vi behöver ha en öppen diskussion om vad som verkligen är viktigt för oss människor. För utan den diskussionen så riskerar vi att fortsätta utveckla politik som kanske inte alls ger oss det vi vill ha.

- På senare tid är det framför allt större företag i livsmedelskedjan och politiska tjänstemän i Bryssel som har satt agendan för matpolitiken. Är lösningen att engagera fler i diskussionen, även konsumenterna?

–  Ja absolut! Vi måste involvera människor av alla slag, men främst som medborgare och inte bara i rollen som konsumenter. Som konsumenter tänker vi – what´s in it for me, men som medborgare tänker vi – what´s in it for us? Och det är en oerhört viktig skillnad.

- Diskussionerna om vad som är en hållbar matproduktion verkar pågå i ett annat solsystem än det som verkligen driver livsmedelssystemets utveckling, nämligen den allt mer globaliserade kommersialiseringen av maten. Hur ska detta kopplas ihop?

– DET är den riktigt stora utmaningen. Ekonomin betraktas som en helig lag, trots att det är en mänsklig konstruktion.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

(Som tillhör den tredje kategorin, de som vill förändra matsystemet.)

 

Mer av Tara:

“Three perspectives on sustainable food security: efficiency, demand restraint, food system transformation. What role for life cycle assessment?”

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0959652613005064

http://fcrn.org.uk/

[1] Finns inga aktuella siffror för Sverige men troligen ligger cirka 50 procent av påverkan utanför gården, då Storbritannien har en större andel färdigmat.


Jul 18 2016

Ekognället

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.”  Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade “På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är “den nya miljörörelsen”.  I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen “Svenskt Sigill”  som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för “spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem?  Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.