Nov 15 2018

Konsumentmakt på riktigt

Diskussionen om maten och dess påverkan på vår hälsa och vår miljö landar ofta i VAD vi ska äta och mycket mer sällan om HUR. Senaste larmet handlade om peruansk sparris som tömmer hela byar på grundvatten. Det är ingen nyhet att grönsaksodling kräver vatten och att det blir problem när stora, intensiva grönsaksodlingar breder ut sig. Det just nu brinnande Kalifornien har ju länge varit känt för sina vattenkonflikter kring sina odlingar av mandel, frukt- och grönsaker. Spanien är ett annat exempel.

Så det borde alltså inte vara någon nyhet att grundvattnet sjunker när konstbevattningen ökar. Ändå så blir det en nyhet. Ett starkt skäl till det är att avståndet till vår mat, både geografiskt men också mentalt, har ökat väldigt mycket. Vi vare sig bokstavligen eller bildligt ser vilka konsekvenser som vår tallrik får för människor, djur, landskap och natur. Nu är det sparrisen som det larmas om. Vilken grönsak blir det nästa gång?

Svaret på alla de här problemen som dagens matsystem orsakar blir ofta att fokusera på produkten. Det är sparrisen från Peru, palmoljan från Indonesien, sojan från Brasilien, avokadon från Mexiko, mandlarna från USA, kycklingen från Thailand eller fläsket från Danmark som är problemet. Alltför sällan pratar vi om att det vi borde förändra är HUR vi odlar, föder upp och förädlar och även HUR vi äter och HUR vi handlar maten.

Ikväll är det återigen dags för utlämning av lokal mat i vår REKO-ring i Uppsala. Det är ett fantastiskt exempel på vilken skillnad som det kan innebära om man tar frågan HUR på allvar. Att handla på REKO innebär inte bara en stor förändring för producenterna, utan minst lika mycket för mig som konsument. Det är en förändring som inte bara sätter avtryck i landskapet, utan som syns direkt på min tallrik. Det är också en förändring som är vansinnigt rolig. Det har aldrig varit roligare att köpa mat!

Nedanstående text publicerades nyligen som krönika i Ekolådans nyhetsbrev:

Häromdagen stekte jag mitt livs första killingkotletter. Jag hade köpt en ”prova-på-killing-kasse” där det även ingick färs, grillskivor, en bit rökt korv med vitlökssmak och merguezkorv. Det var inte bara gott, det var en nästan unik upplevelse. Bara två ­gånger tidigare har jag haft nöjet att äta killing i Sverige, eftersom getkött här är en raritet. Även om det produceras en del getost i vårt land, så säljs det nästan inget getkött alls. ”Det finns ingen marknad för det”, brukar man säga, vilket innebär att det inte finns någon butik eller restauranggrossist som vill jobba med köttet. Det här leder bland annat till att i princip alla bockar slås ihjäl redan vid födseln. Snacka om svinn!

Hur fick jag då tag på kotletterna? Vilken fantastisk butik är det som har bestämt sig för att ha ett utmärkt sortiment av killing? Svaret är – ingen alls. Inköpet skedde på en osexig parkeringsplats utanför Uppsala efter att jag hade gjort beställningen på Reko-ringens facebooksida.

Vi är allt fler som vill ha en relation mellan maten och platsen där vi bor, mellan konsumenter och producenter. Vi vill begripa hur maten produceras och vill bort från den anonyma och åksjuka maten. Därför väljer vi att handla direkt från producenten – vi prenumererar på kött- och grönsaks­lådor, besöker gårdsbutiker, blir medlemmar i andelsjordbruk eller via Reko. Gemensamt för många av de producenter som säljer sina varor direkt till konsument är att de är ­mindre, ofta ekologiska och har en variation i sin produktion.

Vår egen lilla gård säljer också grön­saker via Reko-ringen, vilket är trevligt, men den stora aha-upplevelsen för mig är som konsument. Till att börja med är det en mental omställning att bryta sitt vanliga sätt att handla mat på, men det går snabbt över, framför allt när man börjar inse vilka fördelarna är. Även om en stor livsmedelsbutik har drygt 20 000 olika produkter, klarar den ändå inte av att erbjuda grönsaker som inte bara är nyskördade utan som även är skördade när de smakar som allra bäst. En vanlig butik vill främst ha grönsaker som håller sig länge, inte som är fullt smakmogna. Där är det också säsong för allt – hela tiden, men handlar du direkt från odlaren, finns det bara sparris på våren, tomater sommar och tidig höst och färska rotfrukter under hösten – men det är samtidigt då som de olika grönsakerna smakar som allra bäst.

Eftersom vi är vana att kunna köpa allt året runt, kan vi förstås uppleva detta som en begränsning, men det är samtidigt en oerhörd tillgång att kunna handla råvaror när de är på topp. Och även att lära sig att laga mat efter vad säsongen ger. Har man en gång börjat gå den vägen är det väldigt svårt att återvända till butiken, annat än för kompletteringsshopping. Vad spelar det för roll om det finns tio sorters tomater, om ändå ingen smakar något? Det här är mataktivism när det är som roligast. Och godast. Och vi blir bara fler!


Nov 29 2016

Tacka slaveriet för morgonkaffet!

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl tackade i en ledare under helgen konkurrensen och utslagningen av inhemsk produktion för att den har har gett oss billigare kaffebryggare. Men hon borde också ha tackat konkurrensen för att kaffearbetarna fortfarande utnyttjas under slavliknande förhållanden så att vi kan dricka billigt kaffe.

Lifvendahls ledare tog avstamp i handelns rea-jippo “Black Friday” ledare och var en enda stor hyllning till konsumtion, konkurrens och globalisering. Här fanns inte ett ord om att ytterligare en “köpfest” innan julruschen drar igång på allvar, kanske inte är direkt det som vare sig vi eller jordens klimat behöver. Nej, Lifvendahl förstod inte alls kritiken mot detta, utan såg själv fram emot att få göra ett “fynd”. För att stärka sina argument plockade hon fram en över elva år gammal rapport från Timbro med rubriken “Outsourcingens möjligheter”.  I rapportens inledning står det följande: “Att produktion flyttar utomlands är en naturlig del av ett lands resa mot högre välstånd och ger stora fördelar – särskilt till konsumenterna.”

Rapporten ägnar sig åt att spekulera i vad saker och ting skulle kostat om inte produktionen blivit outsourcad, dvs att tillverkningen hade lagts ner i Sverige och flyttat utomlands. Det är naturligtvis hypotetiska beräkningar, eller snarare, starkt färgade politiska beräkningar som har till syfte att visa på fördelen med att Kina och inte Borås står för tillverkningen. Här kommer man exempelvis fram till att en tvättmaskin skulle kosta runt 11 000 kronor i stället för dagens 3-4 000 kronor för en vanlig maskin, om det inte hade varit för outsourcingen, ett exempel som Lifvendahl också använder.

Resonemanget är bedrägligt eftersom all effektivisering och prispress inte styrs av internationell konkurrens, även en svensktillverkad tvättmaskin hade med stor sannolikhet sjunkit mera i pris än vad Timbro gissar.  Samtidigt är det givetvis sant att outsourcing ofta leder till lägre priser, det är ju därför man gör dem. Vår matproduktion är ett utmärkt exempel på det. Det är ju inte för att vi inte kan odla proteingrödor till våra djur eller föda upp tillräckligt med kor, grisar och kyckling i det här landet som vi importerar soja och kött, vi gör det för att det är billigare.

Men vad som Lifvendahl och andra globaliseringsivrare sällan vill kännas vid, det är att låga priset för oss, ofta innebär en kostnad för någon annan. Det kan vara i form av usla löner och arbetsförhållanden, föroreningar av miljön, skövling av natur, djurplågeri och ohälsosamma varor.

Ofta brukar de här förhållandena motiveras av att det är bra för de fattiga och Lifvendahl stämmer in i den kören, låga priser är bra för de familjer som har “obetydliga ekonomiska marginaler”. På samma sätt brukar det låta när livsmedelskedjorna försvarar att de säljer skitmat, nämligen att den är tänkt för de fattiga. Det är bara det att i andra änden av kedjan står också  människor som är fattiga, rent av ännu fattigare och som verkligen skulle behöva att maten eller tröjan eller elektronikkomponenten kostade lite mera. Och om vi tittar på vårt morgonkaffe och inte bara på bryggaren, så ser vi att vårt låga kaffepris bygger på omfattande miljöförstöring och att andra människor jobbar för svältlöner, ibland under slavliknande förhållanden. För samtidigt som våra kaffebarer har lyckats öka sina priser rejält genom att rita vackra mönster i mjölkskummet på vår kopp, tjänar odlarna sämre än vad de gjorde på 1950-talet. .

Tacka konkurrensen för det!