Aug 8 2019

Medan vi är upptagna av att räkna köttbullar…

Redan efter några sidors läsning av IPCCs nya rapport Climate Change and Land står det klart att detta är en rapport som  försöker komplicera jordbrukets och matens klimatpåverkan. Här handlar det inte i första hand om att, som vanligt, räkna köttbullar.

Redan innan IPCC hade släppt sin rapport, ägnade sig en del media åt att “rewrita” en artikel ur the Guardian där en forskare “läckt” innehållet. Budskapet var givetvis det vanliga – ät mindre kött och rädda världen! Just nu tyder rätt lite på att den bilden kommer att ändras. Flera tidningar har redan hunnit basunera ut att allt handlar om att äta mindre kött.

Men egentligen har de väldigt lite stöd för detta i rapporten. Efter en snabb genomläsning av några olika kapitel, är mitt intryck att rapporten ger en betydligt mer nyanserad och komplicerad bild och visar därmed hur komplexa dessa frågor är.

Så här skriver man bland annat i sin sammanfattning:

“Balanced diets, featuring plant-based foods, such as those based on coarse grains, legumes, fruits and vegetables, nuts and seeds, and animal-sourced food produced in resilient, sustainable and low-GHG emission systems, present major opportunities for adaptation and mitigation while generating significant co-benefits in terms of human health.”

Enkelt uttryckt en blandad kost, helt enkelt.

Vidare skriver man: “Transitions towards low-GHG emission diets may be influenced by local
production practices, technical and financial barriers and associated livelihoods and cultural habits.”

En tydlig fingervisning åt EAT-Lancetrapporten och deras globala diet som inte tog någon notis om just de här olika förhållandena i världen. (Jag har skrivit om  EAT-Lancetrapporten här.)

På ett annat ställe i rapporten, kapitel 5, skrivar man dock att även om det finns starka bevis för att en förändring av dieten kan minska växthusgaserna så är det oklart hur mycket som egentligen skulle uppnås (min översättning): “There is robust evidence that diet shifts can mitigate GHG emissions but low agreement on how much could be achieved and what would be the effectiveness of interventions to promote diet shifts. “

Här finns bland annat en riktig käftsmäll mot det gängse sättet att beräkna matens klimatpåverkan, livscykelanalysen. Man skriver bland annat att när man beräknar olika dieters klimatpåverkan så fokuserar man ofta på köttet räknar inte med att kor, får och getter också ger mjölk, ull osv:

“There are several unresolved issues regarding modelling and quantification of marginal emissions identified in the literature. Diet shift studies often focus on beef production emission intensities, although the cattle industry in many locations includes both meat and dairy production; these activities may be integrated in different types of farming systems (Flysjö et al. 2012) with significantly lower emission intensities (Gerber et al. 2013a; Flysjö et al. 2012). Links between ruminant meat production, the dairy sector (primarily cows and goats), and wool production in sheep are often overlooked in diet shift studies. FAOStat 2017 data indicate there are 278 million dairy cows worldwide, which make significant contributions to meat production (304 million head slaughtered per year) by providing calves (lactating cows must calve to produce milk) and dairy cows (replacements by younger females). Attributional LCA values are often applied to diet shifts studies, overlooking the feedback loop (rebound effect) of demand on production system emission intensities. There are a few examples of consequential analysis of diet shifts (Tukker et al. 2011) (de Oliveira Silva et al. 2016) (Zech and Schneider 2019), reporting modest potential for mitigation (i.e., from 0-8%) but each of them emphasise only one particular aspect of diet shifts. Further, the application of those models to different regions of the world may require further development.”

En annan intressant sak är att man skriver att beräkningarna av klimatpåverkan kommer också att bero på vilken uppvärmningspotential som man anser att metan har: “As a consequence, the quantified benefits of a given strategy wil also depend on the assumed GWP of methane.” (Det pågår ju  en diskussion bland klimatforskarna om hur man ska hantera det faktum att metan är en växthusgas som visserligen är mer kraftfull än koldioxid, men vars uppvärmning vara betydligt kortare än koldioxid.)

Ytterligare en sak som jag vill nämna är att rapporten skriver att många av de aspekter som tas upp i rapporten är kopplade till urbaniseringen. Ett påpekande som skulle behöva göras lite oftare.

“Several issues addressed in this report such as population, growth, incomes, food production and consumption, food security, and diets have close relationships with these urban processes. Urban areas are also the setting of many processes related to land-use change dynamics, including loss of ecosystem functions and services, that can lead to increased disaster risk. Some specific urban issues are assessed in this report.”

Det finns säkert saker som kan diskuteras och ifrågasättas i  rapporten, trots allt är det ju 170 olika forskare som har varit involverade i skrivandet, vilket ger en kompromiss av stora mått. Men som sagt, hittills är intrycket att man har gjort ett försök att beskriva det komplexa. ipcc

Slutligen vill jag visa två diagram som visar väldigt tydligt det industrialiserade livsmedelssystemets misslyckande. Där ser man exempelvis övervikten, hungern och den riktiga raketen, konstgödseln som är den största källan till utsläpp av aktivt kväve. Tillverkning och användning av konstgödsel står för 3 procent av de globala växthusgasutsläppen, i nivå med flyget alltså. För svensk del är det jordbrukets näststörsta enskilda utsläpp av växthusgaser, större än animalierna, men mindre än avgången från de odlade mulljordarna. Utsläppen av kväve ger oss också en rad andra miljöproblem som övergödning, försurning med mera, men hänger alltså intimt ihop med klimatfrågan. Ändå pratar vi inte om kvävet. Eller om konstgödseln. Rapporten European Nitrogen Assessment visade bland annat att hälso- och miljökostnaderna för ökade kväveutsläpp var större än jordbrukarnas ekonomiska vinster av kvävegödslingen.

Men vi räknar som sagt köttbullar i stället för att diskutera det som är viktigt och försöka förändra vårt samhälle till ett mera hållbart sådant. Och konstgödseltillverkaren Yara skrattar hela vägen till banken.

 


Aug 12 2013

Aftonbladet Debatt 23 juli

Större skördar kräver en mer utvecklad marknad

Debattörerna: Utveckling av marknaden är viktigare än de satsningar som nu sker

DEBATTEN: Jordbruket är nyckeln till Afrikas tillväxt. Stora satsningar görs nu på en strukturomvandling och industrialisering. Dagens debattörer frågar sig om satsningen på konstgödsel är den rätta när det skulle vara billigare med ekologisk odling. Samtidigt undrar de hur den ökande produktionen ska säljas när det saknas marknad.

Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Moçambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter.

I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring.

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, så kallad landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniebyarna. AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även av svenskt bistånd på drygt 300 miljoner kronor. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FN:s generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom västvärldens jordbruk.

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt.

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring och så vidare.

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande.

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

författare till ”Jorden vi äter”

Publicerad 23 juli, Aftonbladet Debatt


Dec 23 2012

Hundra år på fem minuter

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost  ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sista bloggen om Jorden vi äter hos Naturskyddsföreningen. Läs alla bloggtexter och lyssna på poddarna här!